RÄTTSFALL. 171 Handpant. (S. o. H.; U. f. R. 1916:283). För pantsättning av ett varulager inlades detta i ett magasin under dubbla lås, av vilkas nycklar borgenären tog den ena och gäldenären den andra. Giltig pantsättning ansågs härigenom hava kommit till stånd.
Jfr Hasselrot: Handelsbalken sid. 1576 samt N. J. A. 1910:216 och 1911 : 104.
Ändring av växels text.
1. (N. H.; N. R. 1916:77). Sedan en person tecknat sig som trassent på en växel »til fornyelse» (för omsättning), hade acceptanten utplånat dessa ord och diskonterat växeln i annan bank än den, där den ursprungliga växeln diskonterats. Vid det förhållande att acceptanten emellertid använt det vid omsättningsväxelns diskontering erhållna beloppet till inlösen av den ursprungliga växeln ansågs trassenten vara efter växelrätt ansvarig för omsättningsväxeln.
2. (N. H.; N. R. 1916:12). På begäran av H. skrevo sig D. och S. d. 4 april 1911 såsom trassenter på en av H. accepterad växel, som angavs vara utställd d. 10 april 1911 och förfallen till betalning tre månader därefter. Därvid avsågo D. och S., att växeln skulle diskonteras i bank och att de penningar, som därvid erhölles, skulle användas till inlösen av en annan i samma månad förfallande växel, för vilken H., D. och S. jämte en fjärde person svarade. H., till vilken förstnämnda växel överlämnades, förändrade därefter växelns utställelsedag till d. 5 april 1911 och överlät för egen räkning växeln till annan person. Mot krav av senare växelhavare invände D. och S., att de på grund av den av H. sålunda företagna förfalskningen av växeln vore fria från ansvar för densamma. D. och S. blevo emellertid förpliktade att betala växelbeloppet jämte ränta m. m. Räntan skulle dock räknas först från d. 10 aug. 1911. I motiven till domen anfördes, att en förändring av växelns text icke i och för sig fritoge indossenterna från betalningsskyldighet. Såsom ledande grundsats borde uppställas, att förändringen icke finge medföra utvidgning av deras ansvarighet. Tillika uttalades, att en förändring av förfallodagen till tidigare dag än den ursprungliga i regel komme icke att försämra utan att förbättra indossentens ställning.1
Det kan ytterligare anmärkas, att D. och S. förpliktades att solidariskt fullgöra den dem ådömda betalningsskyldighet.2
Illojal konkurrens. (D. H.; U. f. R. 1916:138 och D. J. T. 1916: 84). A. meddelade åtskilliga personer, som dels av B. köpt, dels med denne förhandlat om köp av några apparater för lufttorkning, att användning av dessa apparater stode i stridmot ett A. tillhörande patent, och hotade jämväl några av dem med process. Då meddelandet befanns oriktigt och A. ej haft