Kommunala hyresnämnder. De omvälvningar, som världskriget fört med sig, hava ställt såväl krigförande som neutralastater inför en mängd invecklade ekonomiska problem, vilka krävt lagstiftningens normerande ingripande på områden, där de enskildes avtals- och handlingsfrihet förut varit så gott som obegränsad. Ett av dessa områden är fastighets och bostadsmarknaden. Med den stora betydelse fastighetskrediten har, måste den skyddas mot allt för starka rubbningar genom världskrisen. Redan denna uppgift är svår, ty icke nog med att räntorna allmänt betydligt stegrats — för fastighetskrediten ha förhållandena samtidigt skärpts genom att enstor del för denna kredit eljest påräkneligt kapital genom krigskonjunkturerna letts i andra fåror. Men härtill kommer även att staten samtidigt måste skydda de hyrande, som ju utgöradet stora flertalet av städernas invånare, och bland dem särskilt de mindre bemedlade. Det gäller att för dessa förebygga eller mildra följderna av familjeförsörjarens uteblivna eller reducerade inkomster; och det gäller framför allt att, så långt görligt, hindra att dessa mindre bemedlade, redan hårt pressade av dyrtiden, skulle ytterligare betungas av en hyresstegring.
Det sålunda föreliggande problemet har man på olika hållsökt lösa på skilda sätt. I Frankrike gäller allt sedan världskrigets början moratorium för hyror, understigande visst belopp. I England har i december 1915 utfärdats en särskild lag mothöjning av vissa hyror och inteckningsräntor — Increase of rent and mortgage interest (war restrictions) act. Enligt denna lag skall för hus med visst lägre hyresvärde, växlande förskilda orter, förbliva vid den hyra, som betalades före kriget; stegras denna hyra, får det pålagda beloppet ej utsökas. Och samtidigt har beträffande fasta inteckningslån i dylika husstadgats förbud mot räntans höjande utöver vad vid krigsutbrottet gällde.
I Tyskland utfärdades den 7 augusti 1914 en förordning, som bemyndigade domstolarna att medgiva anstånd högst tre månader med betalning av förfallen gäld, där betalningsförmåganhade sin orsak i krigstillståndet — för intecknad gäld har sedermera anståndstiden utsträckts till högst 6 månader. Och den 18 augusti 1914 utfärdades särskilda ytterligare bestämmelser rörande hyresförhållanden av innehåll, att vid uraktlåten hyreslikvid anstånd kan medgivas tills vidare eller på viss tid med förpliktelsen att utrymma den hyrda lägenheten.
Samtidigt hava i flertalet tyska städer inrättats förlikningsnämnder med uppgift att medla mellan husägare och hyresgäster rörande hyresbelopp och hyresanstånd (Mieteinigungsämter) eller mellan inteckningshavare och husägare (Hypothekeneinigungsämter). Förutom denna sin medlande verksamhet ha förlikningsnämnderna även att till vederbörande domstolar eller exekutiva myndigheter avgiva utlåtanden i frågor om anstånd med betalning eller med påföljd av dess uteblivande. Enligt förordning av den 15 december 1914 kan åt förlikningsnämnderna tilldelas befogenhet att kalla husägare, hyresgäster och inteckningshavare till inställelse vid vite samt att jämväl vid vite förelägga dem besvarande under edsplikt av framställda frågor, varjämte lämnandet inför sådan nämnd av medvetet oriktiga uppgifter belagts med bötesstraff.
I Norge utfärdades den 17 december 1915 en provisorisk förordning, enligt vilken i städer och stadsliknande samhällen kommunalstyrelsen kan besluta förbud mot stegring av hyran för lägenheter om högst tre rum och kök, med mindre sådant medgives av en särskilt inrättad hyresnämnd. Sådan nämnd skall bestå av 3—5 medlemmar, förtrogna med bostads- och hyresförhållanden, av vilka minst en ägare av hyreshus ochen hyresgäst. Åt denna förordning har tillika givits i viss mån retroaktiv verkan, så att, där efter förordningens utfärdande hyresstegring på någon ort vidtages för lägenhet av ovan angiven maximistorlek och sedermera kommunalstyrelsen å samma ort beslutar förbud mot hyresstegring och inrättande av hyresnämnd, blir den redan vidtagna hyresstegringen ogiltig och husägaren skyldig återbetala vad han på grund därav uppburit, så framt icke hyresnämnden finner skäl medgiva annat.
Dessa bestämmelser, vilka givit upphov till ett förslag av liknande innebörd för Danmark, hava emellertid i Norge redan ansetts otillräckliga; och till innevarande års storting har avlåtits proposition med förslag av ännu längre gående innebörd. Enligt detta förslag till »lag om kommunal hyresreglering» skall lagens tillämplighetsområde utsträckas även till landsbygdskommunerna och, där vederbörande kommunalstyrelse så beslutar, även till andra lägenheter än de i december-förordningen avsedda. Vidare skall hyresnämnd icke blott äga förbjuda hyresstegring utan även besluta nedsättning av förutut gående hyror och således reglera hyresmarknaden i allmänhet. Vid prövning av dylika hyresfrågor skall nämnden utgå från vad den anser vara skälig hyra under normala förhållanden, med tillägg för stegring i räntor och driftskostnader. Ifråga om byggnader, uppförda efter den 1 augusti 1914, skall även tagas hänsyn till byggnadskostnaderna. När hyresnämnd har nekat godkänna hyresstegring eller nedsatt hyra, kan hyresgästen icke utan nämndens tillåtelse uppsägas till avflyttningunder de närmaste sex månaderna, såframt han ej brister i
hyresbetalning eller eljest bryter mot kontraktet. Om hyresvärd kräver eller mottager högre hyra än som har stöd i lagen, straffas han med böter eller fängelse i högst tre månader ochär därjämte skyldig återbära det för mycket uppburna.
Samma problem har nu blivit aktuellt även för Sveriges vidkommande. Vår fastighetskredit befann sig redan före världskrigets utbrott i ett tryckt läge. Genom den av krisen föranledda allmänna räntestegringen och kapitalets flykt till för tillfället mera lukrativa placeringsobjekt ha förhållandena förvärrats. I följd härav ävensom av den samtidigt inträdda avsevärda prisstegringen å byggnadsmaterialier visade redan år 1915 en betydande nedgång av den spekulativa byggnadsverksamheten långt under normalnivån; och i år har denna verksamhet så gott som upphört. Med stegrade räntor och omkostnader samt stagnerande byggnadsverksamhet måste följa en tendens till hyresstegring, som på en del orter gjorde sig märkbar redan förliden höst men mera allmänt framträtt först innevarande vår, syftande till hyrornas höjning från 1 okt. För större lägenheter med deras i regel längre uppsägningstid är rörelsen redan i gång; för smålägenheterna väntas den tagafart under den allra närmaste tiden.
Den inom civildepartementet tillkallade kommissionen för de mindre bemedlades bostadsfråga har nu i skrivelser till civilministern av d. 22 mars och d. 10 april 1916 fäst regeringens uppmärksamhet å de sålunda inträdda förhållandena och hemställt om motåtgärder. I första rummet yrkas därvid på åtgärder till stöd för s. k. allmännyttig byggnadsverksamhet genom bostadsföreningar och bostadsbolag, men därjämte hemställes, i anledning av den hotande hyresstegringen, om inrättande av kommunala hyresnämnder.
Vid framställande av detta sitt förslag har bostadskommissionen utgått från att de inträdda stegringarna i räntor och omkostnader — vilka icke här kunna som i ett krigförande landmotas med tvångsåtgärder — i många fall göra en hyresstegring ofrånkomlig. Vad det gäller är att hindra, att en sådan hyresstegring drabbar de mindre bemedlade i oträngt mål, d. v. s. där inga giltiga skäl föreligga eller utöver vad dessaskäl betinga. Det gäller vidare att om möjligt i det nuvarande nödläget skipa rättvisa mellan parterna så, att kristidens tunga drabbar icke enbart den ena och oftast ekonomiskt svagare parten, hyresgästerna, utan i lämplig mån delas mellan dessa och husägaren. Att härvid noga aktgiva på båda sidornas berättigade intressen är så mycket angelägnare, som man eljestriskerar att skrämma bort det enskilda företagarintresset, på vilket man måste räkna för att åter få upp bostadsproduktionen till dess normala nivå. Ur denna synpunkt är ock av vikt att, då man här ingriper på ett nytt område, icke låta ingri-
pandet gå längre än behovet kräver. I sådant hänseende framstår såsom givet, att man bör ingripa reglerande blott ifråga om de mindre bemedlades hyresförhållanden. Ingripandet bör vidare avse blott att skydda mot obefogad hyresstegring; då i fråga om de före kriget gällande hyrorna något offentligtingripande aldrig varit ifrågasatt, har man att utgå från dem som ett fullbordat faktum, på vars prövning nämnderna ej hava att inlåta sig. Lika litet skola nämnderna ha att pröva hyrorna för nybyggda lägenheter. Denna prövning skulle nämligen lika som prövningen av förut utgående hyror förutsätta ett bedömande av tomtpriser, byggnadskostnader m. fl. invecklade spörsmål, i fråga om vilka nämnden skulle ha svårt att träffa ett riktigt avgörande, än svårare att klargöra detta avgörandes riktighet. Väsentligt enklare är uppgiften att för förut upplåtna lägenheter bedöma, om och i vad mån en stegring i hyran är påkallad av stegrade räntor eller omkostnader. Dessa faktorer äro jämförelsevis lätta att utreda, och andra än dessa böra ej få inverka. Ty då man utgår från de före krisen gällande hyrorna såsom ett faktum, vilket man ej prövar utan godtager som skäligt, bör detta gälla för alla fall och åt alla sidor; nöjde sig vederbörande husägare då med dessa hyror, bör han ej få göra bruk av det genom byggnadsproduktionens avstannande inträdda nödläget för att nu höja desamma.
Även om sålunda hyresnämnderna ej komma att befatta sig med nybyggda lägenheter, är givet att, om och i den mån deras ingripande beträffande förutvarande lägenheter kommer att hindra oskälig hyresstegring för dessa, detta kommer att verka i befogad mån modererande även å hyrorna för nybyggda lägenheter.
Ur den angivna synpunkten, att icke i ingripandet gå längre än behovet kräver, har bostadskommissionen slutligen ansett hyresnämnderna böra bliva blott medlande förlikningsnämnder — icke såsom i Norge skiljenämnder. Kommissionen har, under åberopande av de goda resultat, till vilka de tyska förlikningsnämnderna kommit, menat, att man borde kunna hoppas på en liknande utveckling hos oss, och att den allmänna opinionens tryck skall vara tillräckligt för att få respekterade de befogade hemställanden, som av hyresnämnderna göras.
Enligt det av bostadskommissionen framlagda utkastet till »förordning om medling i vissa hyrestvister m. m.» skola i städer och stadsliknande samhällen, där brist på smålägenheter eller fara för hyresstegring å sådana yppas, kommunalmyndigheterna äga besluta tillsättande av en eller flera hyresnämnder för medling i tvister om sådan hyresstegring mellan hyresvärdar och hyresgäster. Med smålägenhet förstås lägenhet, i vilken högst tre boningsrum och kök ingå. Hyresnämnd skall bestå av en ordförande med suppleant, båda lagfarna och
förordnade av K.B., samt två ledamöter jämte suppleanter, utsedda av vederbörande kommunalmyndighet. Av dessa ledamöter skall den ena vara kunnig i byggnadsverksamhet och den andra äga på erfarenhet grundad kännedom om de mindre bemedlades bostadsförhållanden.
Hyresnämnd skall, för vinnande av upplysningar i till nämnden hänskjuten tvist om hyresstegring, äga kalla hyresvärdar och hyresgäster till inställelse vid vite och likaså vid vite kräva upplysningar av dem. Till skydd mot dessa upplysningars missbrukande äro föreslagna särskilda bestämmelser. Lämnas inför nämnden medvetet oriktig uppgift, följer bötesstraff.
Vid prövning av tvist om hyresstegring skall nämnden söka utreda, i vad mån ökade utgifter för fastigheten (räntor, underhåll och andra omkostnader) skäligen giva fog för en hyresstegring, söka sammanjämka de olika meningarna och, där så kräves, framställa förslag i sådant syfte till parternas beprövande. Förhandlingen bör, där ej särskilda hinder möta, vara muntlig och drivas med nödig skyndsamhet.
Slutligen är föreslaget, att där hyresnämnd inrättats, kommunalmyndigheterna må, i den ordning 75 § av kommunalförordningen för stad stadgar, besluta förpliktelse för en var, som uthyr smålägenhet, att till hyresnämnd anmäla hyresledighets inträde eller upphörande, varefter det skall tillhöra nämnden att, med stöd av sålunda inkommande anmälningar, söka förmedla uthyrning av lediga smålägenheter, särskilt till barnrika familjer. Förslaget om denna hyresnämndens bostadsförmedlande verksamhet, vilken, likasom dess medling i hyrestvister, skall vara kostnadsfri, har framställts väsentligen för att genämnden fullständig och fortlöpande kännedom om bostadsmarknaden för smålägenheter, till ledning i dess arbete. 1
Allan Cederborg.