De juridiska studierna. Vid Juridiska föreningens i Uppsala sammanträde den 4 febr. 1916 höll attachén Gustaf Åkerman föredrag över ämnet:»Några möjligheter till ökad prakticitet inom den juridiska utbildningen.»
    Tal. började med att framhålla den grundväsentliga skillnaden mellan en ung jurists arbete före och efter avläggandet av hans ämbetsexamen. Denna skillnad vore för juristen skarpare och behäftad med större olägenheter än på andra jämförliga banor såsom den medicinska och tekniska. Under studieåren vore juristen enbart sysselsatt med ett abstrakt recipierande av en mångfald rättsnormer. Han saknade emellertid allt konkret observationsmaterial, till vilket han kunde anknyta dessa lärdomar, ävensom varje möjlighet att tilllämpa desamma. På grund härav bleve lärdomen aldrig i egentlig mening assimilerad; och den unge juristen komme att stanna i ovisshet om det omfattande lagmaterialets reella innebörd.
    Följden av denna studieordning vore i ögonen fallande. Studierna bleve i förhållande till det nedlagda arbetet väl mödosamma, mer än nödigt glädjelösa och i grunden ganska ofruktbara. Den nyexaminerade juristen vore som känt vid sitt inträde i praktiken i de flesta fall oförmögen att handhava även de enklaste angelägenheter. Den åsikten vore också ganska allmänt utbredd, att en ung jurist först under den examen efterföljande praktiken kunde inhämta för sitt yrke mera väsentliga ting, och att han därför icke på jur.-kand.-examen borde nedlägga större arbete än det för avläggande av tentamina strängt nödvändiga. Denna examen passerades ock av de flesta med mycket vaga och osäkra kunskaper.
    Det enda effektiva botemedlet mot dessa missförhållanden ansåg tal. vara en intimare växelverkan mellan praktik och teori. Man måste ovillkorligen taga i anspråk studenternas förmåga av konkret observation och av självverksamhet. Först och främst måste de juridiska elementen, de vanligaste och grundläggande förfarandena, på sådant vis inläras.
    Efter att i korthet ha skildrat det juridiska studieväsendet i Tyskland redogjorde tal. för vad som hittills inom vårt land i denna fråga vidtagits. Det viktigaste vore 1901 års kommittéutredning, som givit upphov till den nuvarande studieplanens s. k. praktiska kurs. Denna kurs kunde dock på intet vis sägas motsvara några krav på verklig praktiskhet och hade ej heller erhållit någon egentlig betydelse för studierna. Kursdeltagarna måste nämligen förhålla sig nästan alldeles passiva, och därjämte vore det aktmaterial, som förelades dem till beskådande, oftast av helt annat formellt utseende än i rättslivet förekommande handlingar.
    Den bästa åtgärden att på nuvarande studieordnings grund åstadkomma förbättring i dessa förhållanden vore otvivelaktigt införandet av en obligatorisk förpraktik. Studenterna borde redan under jur.-kand.-studierna under viss tid arbeta vid underdomstolarnas kanslier. Ett sådant tillvägagångssätt vore ock anvisat i nuvarande studieplan såsom alternativ till den praktiska kursen men

hade dock kommit till ganska ringa användning. Skulle sådant i större omfattning kunna ske, måste enligt talarens åsikt saken omhändertagas och organiseras av universitet och fakultet. En central akademisk byrå borde upprättas med uppgift att träda i förbindelse med domhavandena och skaffa de studerande tillfälliga platser hos dessa. Till byråns uppgifter måste ock höra att söka utverka, att studenterna hos domhavandena sysselsattes på ett så allsidigt sätt som möjligt. Man måste nämligen vara beredd på en stark tendens å kanslierna att uteslutande sysselsätta de unga studenterna med kollationering eller dylikt arbete, varigenom utbytet av för praktiken skulle bli föga tillfredsställande.
    Tal. kände sig emellertid osäker, huruvida en sådan regelmässig förpraktik skulle kunna genomföras på grund av de många svårberäkneliga och ofta motstridande intressen, som här stötte samman. Han framställde därför såsom alternativ utväg förslag om införande inom undervisningen av en institution, som lämpligen kunde kallas juridiska laborationer. Vid varje fakultet skulle sålunda upprättas ett laboratorium, utgörande en i lämpliga delar trogen kopia av något i resp. universitetsstad befintligt domsagekansli. Laboratoriet skulle alltså innehålla ifrågavarande kanslis småprotokoll, fastighetsböcker, domböcker, ägodelningsrättsprotokoll m. m., allt i av ändamålet betingad omfattning. Vidare skulle förefinnas ett större antal avskrifter av rättshandlingar, ingivna till rätten inom det tingslag, för vilket laboratoriet ägde avskrivna protokoll, såsom testamenten, köpekontrakt, inteckningar, stämnings- och konkursansökningar, allt i facsimile eller liknande reproduktion. Vissa bestämda sådana handlingar skulle föreläggas varje laborant till granskning och expediering. Även för att sätta studenten in i de egentliga rättegångsärendena skulle enligt tal:s tanke laboratorieinstitutionen kunna användas. Varje årsklass studenter skulle kunna indelas i grupper för att följa rättegångsförhandlingarna vid en häradsrätt med tingsplats i eller nära universitetsstaden, därvid studenterna borde föra memorialanteckningar över vissa av gruppledaren anvisade, mera instruktiva mål. Härefter borde studenterna, med ledning av sina memorialanteckningar och de för ändamålet reproducerade rättegångshandlingarna samt med laboratoriets domboksprotokoll som mönster, uppsätta protokoll i de av dem följda målen. Genom sådana övningar skulle fasta anknytningspunkter vinnas för ett senare rättsstudium, vilket härigenom skulle vinna mycket i effektivitet.
    Tal. framhöll slutligen, att den åt jur.-kand.-examen anslagna studietiden borde förkortas, då det vore synnerligen viktigt, att den unge juristen utan onödigt uppehåll komme ut i det praktiska rättslivet. Först sedan han under en icke alltför kort praktik samlat en fond av egna färdigheter och erfarenheter kunde studier av högre vetenskaplig valör bli möjliga. Tal. ansåg därför lyckligt, om jur. lic. examen kunde utvecklas och mera allmänt avläggasåtminstone av kvalitetsjurister.