OM KVITTNING I RÄTTEGÅNG

AV

E. KALLENBERG.

IV.

Kvittningsförklaring kan avgivas vare sig i eller utom rättegång och vare sig efter krav från motborgenärens sida eller därförutan. Man torde i fråga om verkan med hänsyn till fordringarnas bestånd ej över huvud böra göra någon skillnad emellan kvittningsförklaring i rättegång och annan kvittningsförklaring.¹ Att den förra har i och för sig kraftigare eller någon till arten annan effekt än den senare torde sålunda icke kunna påvisas. Kvittningsförklaring i rättegång kan lika väl som annan kvittningsförklaring återtagas. Oåterkallelig blir en kvittningsförklaring först därigenom, att den vinner domstols godkännande; därmed är det definitivt fastslaget, att på grund av partens kvittningsförklaring hans förpliktelse till motparten och såsom en reflexverkan därav jämväl denne senares förpliktelse till den kvittande upphört. Den, såvitt nu avses, enda skönjbara skillnaden emellan kvittningsförklaring i och utomrättegång är den, att medan vid kvittningsförklaring i rättegångkvittningen blir på nyssnämnda sätt definitiv i samma rättegång, detta, då kvittningsförklaring avgives utan att rättegång är anhängig, inträffar först i en blivande rättegång; olika materiellt rättslig verkan har kvittningsförklaringen i ena och andra fallet säkerligen icke.
    Av vad förut anförts framgår, att kvittningsförklaring, oavsett om den sker i eller utom rättegång, är ett ensidigt rättsärende av materiellt rättslig natur, närmare bestämt en viljeförklaring, varigenom den, som avgiver förklaringen, infriar sin förbindelse genom att uppgiva sin genfordran. Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida icke i ett annat avseende det består en olikhet emellan kvittningsförklaringen i rättegång och den extrajudiciella kvittningsförklaringen. Jag syftar icke härvid på den självfallna skillnad, som ligger däri, att den kvittningsförklaring, som avgives i rättegång, är en process-

¹ En sådan skillnad synes Wrede, anf. arb. sid. 87 f, 184 ff, i viss mån göra. 

Svensk Juristtidning 1916. 14

handling, vilket den extrajudiciella förklaringen ju icke är, utan jag avser en olikhet av materielltsrättslig betydelse. Då svaranden i en rättegång avgiver en kvittningsförklaring, sker det i försvarssyfte. Att förklaringens egenskap av processuellt försvarsmedel är dess mest framträdande, ja, man kan säga dess principala funktion, för vilken dess betydelse såsom materiellt rättsärende träder i bakgrunden, synes mig vara obestridligt. Med hänsyn härtill ligger den frågan nära : är icke kvittningsförklaringen såsom materiellt rättsärende till sin verkan beroende av förklaringens processuella syfte? Besvarar man frågan jakande, så innebär det, att om det i rättegången icke kommer till saklig prövning av käromålet, kvittningsförklaringen är utan verkan; fordran och genfordran stå fortfarande mot varandra, och ränteberäkning å fordringarna påverkas ej av kvittningsförklaringen. Enligt min uppfattning är det jakande svaret det riktiga; det följer av kvittningsförklaringens egenskap av processhandling, företagen i syfte att avvärja en dom, som ålägger svaranden att utgiva det omstämda beloppet, i den mån detta täckes av genfordringsbeloppet.¹ Av det sagda framgår sålunda en viktig skillnad emellan kvittningsförklaring i process och extrajudiciell kvittningsförklaring; den förra är i viss mån villkorlig, betingad av att domstolen i sin prövning kommer så långt som till själva den instämda saken.
    Frågan, huruvida man kan tala om en verklig rätt att kvitta, skall härefter med några ord beröras. Om också det numera tages för givet, att ömsesidiga kompensabla fordringar icke avsig själva påverka varandras existens, så står det dock å andra sidan fast, att det i och med kompensabilitetens inträdande uppkommer en befogenhet för vardera borgenären att använda sin fordran till likviderande av motborgenärens genfordran. Utan rättslig effekt är sålunda visserligen icke fordringarnas sammanträffande såsom kompensabla. Huruvida emellertid denna möjlighet att kvitta konstituerar en verklig kvittningsrätt för vardera borgenären är en sedan gammalt uppmärksammad och omtvistad fråga inom kvittningsläran. Att enligt den uppfatt-

¹ Inom litteraturen äro meningarna delade. Medan många fullständigt likställa kvittningsförklaring i rättegång med sådan förklaring utom rättegång, betona andra den förras karaktär av processhandling och bestämma närmare dess betydelse från den därmed givna synpunkten. Jfr i sistnämnda riktning Wach, anf. arb. sid. 10 ff.

ning, som hyllas av NORDLING, det består en verklig kvittningsrätt behöver efter den redan lämnade utredningen angående denne författares ståndpunkt ej vidare påvisas. Anser man däremot den s. k. bekvämlighetsteorien innefatta den riktiga förklaringen av kvittningsinstitutet, ställer det sig i varje fall svårare att konstruera befogenheten att kvitta såsom en verklig subjektiv rätt.¹ Dock föreligger ej någon sådan svårighet, om man, såsom jag för min del gör,² accepterar den nyare teori, som håller före, att kategorierna absoluta rättigheter och rättigheter till prestation icke uttömmande angiva de olika arterna av privata rättigheter, och därför vid sidan av dem ställer en tredje kategori, omfattande rättigheter, som bestå däri, att den berättigade äger genom en sin handling framkalla en förändring i det bestående rättstillståndet. Rättigheterna av det senare slaget kunna vara antingen sådana, att den berättigades handling ensam är tillräcklig för rättsändringens åstadkommande, eller sådana, att han måste anhängiggöra rättegång för att ernå en konstitutiv dom, d. v. s. en dom, som genom sitt innehåll framkallar rättsändringen. Det torde vara uppenbart, att om ifrågavarande rättighetskategori över huvud godkännes, den inrymmer jämväl kvittningsrätten,³ och denna rätt hör, närmare bestämt, till det särskilda slag av hithörande rättigheter, för vilka det är utmärkande, att den berättigades handling ensam åstadkommer rättsändringen. Borgenärs framställning om kvittning är följaktligen, förutsatt att de lagstadgade betingelserna för kvittning äro för handen, utövning av en honom tillkommande rätt, som uppstått i det ögonblick fordringarna kommit att stå kompensabla mot varandra. Objektivt sett står det naturligtvis fast, huruvida en framställning om kvittning är grundad på en rätt att kvitta eller ej, men subjektivt kan härom råda ovisshet, och det finnes rum för domstols prövning i sådant avseende.
    Svaranden i ett kravmål kan göra gällande en genfordran påolika sätt. 1) Han kan påstå, att hans förpliktelse upphört på grund av en utom rättegången — vare sig före eller efter

¹ Att man vid kvittning kan tala om en subjektiv rättighet i egentlig mening förnekas av Wrede, anf. arb. § 13. Jfr Jul. Lassen, anf. arb. sid.660 not. 60 och Nordling, anf. arb. sid. 379 ff, särsk. sid. 381 ff noten.

² Se mitt arbete om Rättsmedlen sid. 136 f.

³ Detta antages ock av författare, som operera med denna rättighetskategori; se sålunda t. ex. Hellwig och Weigelin, anf. arb.

dess anhängiggörande — gjord framställning om kvittning. 2) Framställningen om kvittning kan göras i själva rättegången. 3) Och slutligen kan förhållandet vara sådant, att svaranden varken åberopar, att kvittning redan, utom rättegången, ägt rum, eller vill i rättegången få till stånd kvittning utan blott gör gällande, att det förefinnes en kvittningsrätt och att på den grund käromålet bör ogillas.
    Beträffande först vad under 3) anmärkts, så må erinras om det fall, att löftesman i mål, som borgenären mot honom anhängiggjort, för att värja sig mot kravet åberopar en huvudgäldenären tillkommande kvittningsgill genfordran. Denna löftesmannens framställning åstadkommer ej kvittning, ty löftesmannen kan icke antagas äga genom kvittning förfoga över huvudgäldenärens genfordran; löftesmannen äger blott med åberopande av huvudgäldenärens kvittningsrätt göra den invändningen mot kravet, att han (löftesmannen) icke är skyldig infria den skuld, med avseende å vilken borgen ingåtts, därför att borgenären själv kan genom kvittning av sin fordran mot sin skuld till huvudgäldenären förskaffa sig likvid¹. Löftesmannens ifrågavarande invändning är en verklig s. k. rättsfullföljande invändning.
    Gör svaranden, såsom ovan under 1) anmärkts, gällande, att kvittning skett genom en av honom utom rättegången vederbörligen avgiven kvittningsförklaring, så kan detta svarandens anförande icke uppfattas som en rättsfullföljande invändning. Svaranden håller ju nämligen ej fram mot kravet en honom

¹ Beträffande förevarande spörsmål har man anledning att göra skillnad emellan enkel borgen och proprieborgen. Vad angår enkel borgen, så torde alla vara ense om att löftesmannen, som åberopar huvudgäldenärens kvittningsgilla genfordran, icke kan ådömas betalningsskyldighet; meningsskiljaktighet kan endast råda därom, huruvida löftesmannen äger verkställa kvittningen eller, utan att kvittning kommer till stånd, fordra ogillande av borgenärens anspråk. Vidkommande proprieborgen består en mera vittgående meningsskiljaktighet. Av samma åsikt som jag uttalat i texten synes Serlachius, anf. arb. sid. 192 not 1, vara. Wrede, anf. arb. sid. 127—130, anser att proprielöftesmannen — frånsett det fall, att huvudgäldenären skulle samtycka till att löftesmannen använder hans genfordran till kvittning, i vilket fall kvittning äger rum — måste, oavsett att huvudgäldenären innehar kvittningsgill genfordran, ådömas betalningsskyldighet. Ekström, Om borgen, Hälsingfors 1910, sid. 54, vill däremot av billighetsskäl tillerkänna löftesmannen kvittningsrätt. — Hur frågan bör lösas, därest man beträffande kvittning omfattar ipsojureteorien, ligger i öppen dag. Från denna ståndpunkt besvaras frågan av Agardh, Om borgen (2:dra uppl.), Lund 1889, sid. 64.

alltjämt tillkommande moträttighet; hans anförande innebärfasthellre, att han tidigare ägt en genfordran och använt denna till likviderande av sin omstämda skuld till käranden. Svarandens invändning mot kravet är följaktligen icke av rättsfullföljande utan av rättsförnekande natur. Bestrider käranden, att kvittning ägt rum, så ankommer det på domstolen att pröva, huruvida svaranden varit kvittningsberättigad och vederbörligen utövat sin kvittningsrätt. Ett jakande svar på dessa frågor föranleder käromålets ogillande.
    Från de nu granskade, ovan under 1) och 3) anmärkta företeelserna har man att skilja vad som utgör det egentliga föremålet för vår undersökning eller svarandens i själva rättegången gjorda framställning om kvittning av honom tillhöriggen fordran mot den omstämda fordringen. Det gäller nu att slutligen bestämma innebörden av denna framställning, som plägar, ej fullt uttömmande, betecknas såsom kvittningsinvändning eller, efter min mening ej fullt adekvat, såsom kvittningsyrkande.¹ Att ifrågavarande anförande av svaranden är en processhandling har förut antytts; det framgår till full evidens av de omständigheter, under vilka anförandet äger rum, samt av dess syfte och verkan. Då man vill närmare för sig klargöra, vilka olika element anförandet innehåller, bör man först erinra sig, att tvungen kvittning kommer till stånd genom ensidig viljeförklaring av endera borgenären. Svaranden, som möter kärandens krav med en kvittningsframställning, vill därmed åstadkomma kvittning; framställningen innefattar alltså en viljeförklaring sådan som nyss angavs, m. a. o. ett ensidigt rättsärende av materiellträttslig natur. Men anförandet innefattar mer än detta rättsärende. Det är, efter vad förut utretts, till sin principala funktion ett försvarsmedel i rättegången, och såsom sådant är det en invändning. I vilket förhållande anförandets båda element, rättsärendet och sakinvändningen, stå till varandra inses lätt. Den invändning, som inrymmes i

¹ Då med yrkande inom processrätten förstås vad man begär av domstolen, vad man vill att domen skall gå ut på, väcker benämningen kvittningsyrkande föreställningen, att parten, som vill kvitta, begär att domstolen skall döma till kvittning, en uppfattning, som icke kan godtagas av den, som förkastar grundsatsen om compensatio per judicem. Man kan emellertid också med kvittningsyrkande förstå en begäran av part, att domstolen skall pröva, att parten, som avgivit kvittningsförklaring, varit berättigad till kvittning, och mot termen, så förstådd, är ej något att anmärka.

svarandens anförande, går ut därpå, att på grund av den kvittning, som åstadkommes genom den jämväl i anförandet innefattade kvittningsförklaringen (rättsärendet), kravet är obefogat. Att med denna uppfattning av kvittning i rättegång svarandens anförande icke bör anses innefatta väckande av ett anspråk eller utgöra ett angreppsmedel synes mig vara uppenbart. Till sin materiellträttsliga sida är anförandet en rättsutövning, varav de inbördes fordringarnas upphävande kvittningsvis omedelbart framgår. Till sin processuella sida är anförandet en invändning, strängt taget icke en rättsfullföljande invändning — ty genom den med invändningen samtidiga kvittningsförklaringen uppoffrar svaranden sin genfordran för likviderande av kärandens fordran — utan en rättsförnekande invändning.
    Domstolens uppgift, då svaranden gör framställning om kvittning, består i att pröva, huruvida vederbörliga kvittningsförutsättningar förelegat; i främsta rummet utgör därvid frågan om den till kvittning åberopade genfordringens bestånd föremål fördomstolens prövning.¹ Om domstolen finner svaranden hava varit kvittningsberättigad, innefattar domen en fastställelse av att fordringarna (till den del de täckt varandra) genom svarandens kvittningsförklaring upphävts, och på grund därav har domstolen att ogilla käromålet. Kommer domstolen till motsatt resultat i fråga om kvittningsbetingelsernas förefintlighet, föranleder detta ogillande av svarandens mot kravet riktade invändning. Att domstolen i förra fallet har att, därest den omstämda fordringen till beloppet överstiger det belopp, varmed svaranden är berättigad att kvitta, utdöma det överskjutande beloppet är självfallet; skulle genfordringen vara lika stor som den omstämda fordringen eller större än denna, bör av domens avfattning framgå, att käranden genom den kvittning, som svarandens framställning i sådant hänseende åstadkommit, blivit förnöjd för sin fordran. I praxis har den uppfattning framträtt,²

¹ Jag bortser i det följande från de särskilda spörsmålen vid kvittning i fall, då fordran är grundad på skuldebrev.

² Detta vitsordas av Hasselrot, anf. arb. sid. 118, som säger, att, enligt ifrågavarande uppfattning, »kravet, utan att dess befogenhet vidare prövas, bör förklaras icke för närvarande kunna bifallas». Jfr ock Eschelsson, anf. arb. sid. 148—150 noten. Skulle en domstol begagna sig av den av Hasselrot nämnda formuleringen, är det utan vidare klart, att domstolen undandragit sig saklig prövning. Men även den dom, som i förevarande fall innehåller uttalandet, att kravet lämnas utan vidare avseende, innefattar tydligtvis ej heller

att om i kravmål svaranden gör gällande och ådagalägger, att han äger större eller lika stor genfordran, kravet bör lämnas utan vidare avseende. Denna uppfattning tvekar jag för min del ej att förklara för alldeles ohållbar. Det finnes visserligen omständigheter, vilka giva befogenhet att vägra uppfyllandet av ett anspråk, ehuru anspråket består och icke därigenom, att omständigheten i fråga åberopas, går under, och i fall, då ensådan omständighet invändningsvis göres gällande, gestaltar sig den processuella behandlingen så, att domstolen, som konstaterat förhållandet, utan att ingå på någon vidareprövning förklarar käromålet icke för närvarande kunna bifallas. Men till denna invändningskategori hör alldeles avgjort icke kvittningsinvändningen, och härvid gör det ingen skillnad,om man knyter kvittningens inträdande till fordringskoexistensens tillkomst (den materiella ipsojureteorien) eller till endera borgenärens framställning om kvittning eller till domstols (resp. exekutiv myndighets) kvittningsbeslut eller slutligen till likvidsmomentet. Borgenär, som vederbörligen i rättegångsväg utkräver sin förfallna fordran, är naturligtvis berättigad att få fastställt, huruvida fordringen tillkommer honom eller ej, och att, om det förra är fallet, få fordringsförhållandet uppgjort; och denna rätt kan omöjligen lida något intrång därav, att det står svaranden öppet att genom framställning om kvittning åstadkomma, att hans genfordran användes till den omstämda fordringens likviderande. Borgenär, mot vars fordran står en kompensabel genfordran, är ej mindre än annan borgenär berättigad till likvid. Det egendomliga för kravmål mellan parter, vilka ha kvittningsgilla fordringar hos varandra, är blott, att svaranden kan genom en i rättegången företagen handling av processhandlings natur likvidera den omstämda fordringen; i fråga om domstolens plikt att pröva käromålet och omfattningen av denna prövning förete däremot dessa mål ej något egendomligt.¹ Att den i praxis framträdda uppfattning, om

saklig prövning. Genom en sådan dom avräknas ej fordringarna mot varandra, och vid sådant förhållande kan ej på den grund blott, att det består en genfordran, käromålet ogillas. — Den praxis, som nu åsyftas, torde emellertid icke ha någon större utbredning.

¹ Eschelsson, l. c., säger, att ifrågavarande praxis saknar »tillräckligt stödav lag». Argumentationen företer en viss tveksamhet, beroende därpå, att den opererar med satsen, att man enligt svensk rätt icke kan använda kvittningsyrkande annat än såsom försvarsmedel, och räknar med den synpunkten, att

vilken nu är tal, icke är praktiskt tilltalande torde ligga i öppen dag. — Skulle svaranden utan att vilja kvitta till sitt fredande blott åberopa den omständigheten, att han äger kvittningsgill genfordran, är förhållandet det, att svaranden kommit med en i processuellt avseende alldeles betydelselös upplysning; svaranden bör ådömas betalningsskyldighet alldeles oavsett sitt påpekande.
    Den prövning av genfordringens existens, som domstolen anställer i anledning av kvittningsframställning från svarandens sida, gör frågan härom till res judicata. Uttrycklig bestämmelse i ämnet saknas i svensk rätt, men att grundsatsen gäller torde vara allmänt antaget. Annat torde ock icke kunna ifrågasättas för det fall, att domstolen finner svaranden hava varit kvittningsberättigad och på den grund, så vitt fordran och genfordran stått emot varandra, ogillar käromålet; i detta fall innefattar nämligen domen, såsom ovan framhållits, en fastställelse av att fordringarna upphäft varandra, och uppenbart är, att denna fastställelse måste göra frågan om genfordringens existens till res judicata. Ej fullt lika otvivelaktigt gestaltar sig spörsmålet för det motsatta fallet, att nämligen domstolen vid sin prövning i anledning av kvittningsframställningen kommer till det resultat, att den av svaranden till kvittning åberopade genfordringen ej äger bestånd. Den fastställelse av genfordringens icke-existens, som innefattas i denna prövning, behöver ingalunda nödvändigt göra frågan om genfordringens existens till res judicata; då det emellertid överhuvud taget är så, att en av domstol prövad materiell rättsfråga blir res judicata oberoende av om domstolen besvarar frågan jakande eller nekande,¹ och då det saknas tillräckliga skäl att i förevarande fall göra undantag från denna av processuella ändamålsenlighetshänsyn påkallade princip, måste det antagas, att även om domstolen finner svaranden icke vara fordringsberättigad, dess prövning härutinnan kan ernå rätts-

krav mot en person, som har en lika stor eller större genfordran, är ägnat att framkalla ett kvittningsyrkande och därmed ock en uppgörelse av fordringsförhållandena genom kvittning. Även om det är så, att det icke enligt svensk rätt går för sig att stämma om kvittning — en fråga, som strax skall undersökas — så är dock påtagligen nyssnämnda synpunkt alldeles betydelselös. Av otillåtligheten att stämma om kvittning kan man icke rimligtvis draga den slutsatsen, att krav över huvud ej är medgivet därför att det kan giva upphov åt ett kvittningsyrkande.

¹ Se härom mitt arbete om Rättsmedlen sid. 124 f noten.

kraft.¹ Skulle domstolen finna svaranden sakna kvittningsrätt icke därför, att genfordringen icke består, utan därför, att någon förutsättning för dess kompensabilitet brister, ligger det i öppen dag, att frågan om genfordringens existens icke av domen beröres, och att det följaktligen står svaranden öppet att i särskild rättegång göra sin fordran gällande.²

¹ Det förhållandet, att i mål, däri kvittningsyrkande framställts, domen, som innefattar prövning av genfordringens existens, gör jämväl frågan härom till res judicata, förklarar man vanligen bero därpå, att »vid yrkande om kvittning, även om det framställes genom invändning, fordringsrätten av svaranden göres gällande ej blott i avseende å försvar utan även för angreppd. ä. för att vinna gottgörelse för hans genfordran eller realisera denna»; se sålunda Wrede, Civilprocessrätt II sid. 241. Detta sätt att förklara saken måste jag för min del anse vara behäftat med en otydlighet, som lägger hinder i vägen för en verklig insikt i ämnet. Man kan, då det gäller att uppvisa vad kvittning materiellt taget innebär, mycket väl hålla fram, att kvittning utgör icke blott ett sätt att likvidera skuld utan även ett sätt att skaffa sig gottgörelse för fordran, men man synes icke kunna anse kvittningsyrkande vara ett processuellt angrepps medel på samma gång som man anser (vilket Wrede gör; jfr Civilprocessrätt I sid. 346 f särsk. not 11), att partens kvittningsframstälIning innehåller en viljeförklaring (alltså ett rättsärende av materiellträttslig natur), som åstadkommer fordringarnas upphävande; det senare låter ej väl förena sig med det förra. Det finnes, så vitt jag kan se, ej något hinder för att anse svarandens kvittningsframställning vara, vad angår dess rent processuella innehåll, ingenting annat än försvarsmedel, invändning, och dock tillerkänna domstolens prövning av genfordringens existens rättskraftsverkan. Svaranden har, om ock kvittningsframställningen är i anseende till sin rent processuella sida blott invändning, icke dess mindre begärt domstolens prövning av genfordringens existens; och att domstolens prövning gör frågan härom till res judicata, vare sig svaret utfaller i ena eller andra riktningen, låter sig väl förklaras och försvaras på sätt jag ovan i texten utvecklat.

² På denna punkt av framställningen kan det vara skäl att fästa uppmärksamheten på ett spörsmål, rörande vilket meningsskiljaktighet yppat sig. Enligt 30: 5 RB, sådant lagrummet numera lyder, får hovrätts slutliga utslag i dit fullföljt tvistemål rörande penningar eller sådant, som kan skattas i penningar, ej överklagas, när värdet av vad parten tappat i hovrätten uppenbarligen icke uppgår till 1,500 kronor. I motiven till detta lagstadgande omnämnes det fall, att i kravmål svaranden bestritt käromålet men eventuellt yrkat kvittning; det säges, att om hovrätten med ogillande av kvittningsyrkandet förpliktat svaranden att betala, man vid avgörandet av frågan, huruvida värdet av vad svaranden tappat uppgår till summa revisibilis, har attsammanlägga det utdömda beloppet och det till kvittning åberopade beloppet. Någon vidare motivering för denna åsikt lämnas ej. I mitt arbete om Rättsmedlen (sid. 265 f) har jag yttrat mig om ifrågakomna fall och därvid framhållit, att en sådan sammanläggning som den angivna icke med någon säkerhet kan påstås böra äga rum under annan förutsättning, än att prövningen av kvittningsyrkandet innefattar en fastställelse beträffande den till kvittning

    Då det under den föregående framställningen varit fråga om kvittningsförklaring i rättegång, har endast avsetts sådan förklaring från svarandens sida. Frågan, huruvida käranden äger göra framställning om kvittning, skall nu undersökas. Inom den nordiska litteraturen är man i allmänhet ense om, att käran-

åberopade genfordringens existens, vilken fastställelse kan vinna rättskraft. Skulle domen däremot icke innefatta en sådan fastställelse — kvittningsyrkandet har icke ogillats på den grund, att genfordringen icke existerar, utan därför, att den icke är kompensabel — borde, enligt min mening, sammanläggning icke äga rum. I en efter mitt arbete om rättsmedlen från trycket utkommen skrift av K. J. D. Schlyter, Summa revisibilis, Stockholm 1915, tages den i motiven till 1915 års lag uttalade uppfattningen av ifrågavarande spörsmål i försvar, sid. 51 f noten. Argumentationen går ut därpå, att man icke kan göra någon skillnad emellan det fall, att i ett kravmål svaranden invändningsvis begär kvittning för genfordran, och det fall, att han genstämningsvis yrkar utbekommande av genfordringens belopp. Författaren synes därvid hava utgått från antagandet, att ett kvittningsyrkande i rättegång är ej blott invändning (d. v. s. försvarsmedel) utan jämväl angreppsmedel. Efter den utredning, som lämnats här ovan i texten angående innebörden av framställning om kvittning i rättegång, har jag ej något vidare att anföra till stöd för påståendet, att ett kvittningsyrkande icke får likställas med ett stämningsvis anhängiggjort genkäromål, vari svaranden yrkar utbekommande av genfordringens belopp. Det må blott framhållas, att, vad angår kvittningsyrkandets rent processuella sida, dess karaktär av försvarsmedel och ingenting annat kanske tydligast träder i dagen i det fall, som ifrågavarande summa revisibilisspörsmål avser, att nämligen svaranden bestritt käromålet men eventuellt yrkat kvittning, Hans eventuella kvittningsyrkande är ett yrkande att få kvitta, för den händelse domstolen skulle i övrigt finna det omstämda fordringsanspråket böra godkännas. Talan av den svarande, som bestrider och eventuellt yrkar kvittning, får nu uppenbarligen icke under några förhållanden likställas med den talan, som en svarande för, vilken bestrider och därjämte genstämningsvis yrkar utbekommande av ett genfordringsbelopp; skall ett likställande äga rum, kan det endast gälla å ena sidan bestridande och eventuellt kvittningsyrkande, å andra sidan bestridande och ett genkäromål, som går ut på att eventuellt (d. v. s. för den händelse domstolen skulle finna huvudkravet befogat) utbekomma genfordringsbeloppet. Ett sådant eventuellt genkäromål vore dock föga rimligt. Däremot är det allt utom orimligt, att i ett kravmål svaranden i första hand söker annorledes än genom kvittning värja sig motkravet och i andra hand, om det ej skulle lyckas honom, yrkar kvittning. Med den talan, som svaranden i sådant fall för, stämmer det icke överens attför beräkning av summa revisibilis sammanlägga den omstämda fordringens belopp och genfordringsbeloppet. Att domstolen, med ogillande av kvittningsyrkandet, dömer svaranden att betala betyder ju ej något annat, än att olika av svaranden använda försvarsmedel visat sig otillräckliga att värja svaranden mot kravet; vad svaranden härigenom tappat är allenast det belopp, som han dömts att utgiva, icke därjämte det belopp, varmed svaranden velat kvitta. (Obs. att svaranden i det av mig förutsatta fall icke gått förlustig sin gen-

den icke äger påkalla prövning av ett av honom framställt kvittningsyrkande.¹ Den vanliga motiveringen är blott den, att käranden icke äger draga motpartens fordran under domstolens prövning. Frågan synes emellertid förtjäna en något grundligare belysning från processuell synpunkt. Jag utgår därvid från den uppfattning, som jag här förut förfäktat, att nämligen tvungen kvittning kommer till stånd genom endera borgenärens ensidiga framställning därom. I enlighet med denna uppfattning måste kvittningsframställning, gjord stämningsvis, lika väl som dylik framställning av h. o. h. extrajudiciell natur åstadkomma kvittning. Är nu kärandens fordran större än svarandens genfordran, har man att skilja mellan två fall: antingen kan käranden, jämte det han kvittar fordran och genfordran till den del de täcka varandra, inskränka sig till att kräva ut det överskjutande fordringsbeloppet, eller kan käranden dels i sammanhang med sin kvittningsframställning begära domstolens prövning av att han är kvittningsberättigad och dels utkräva det överskjutande fordringsbeloppet. Det förra fallet är till sin innebörd så klart, att det ej tarvar någon vidare utläggning. Kärandens fordran är endast i anseende till dess överskjutande del föremål för domstolens prövning; att käranden samtidigt med att han stämmer om denna del påkallar kvittning beträffande den andra delen berör ej på minsta sätt den av honom anhängiggjorda rättegången. Vad beträffar det senare fallet, så innebär det, att käranden för en dubbel talan: dels, så vitt han vill hava svaranden dömd till att utgiva ettbelopp, en vanlig kondemnatorisk talan och dels, så vitt han

fordran utan kan i särskild rättegång utsöka densamma.) Annorlunda måste man, såsom jag ock tidigare framhållit, bedöma det fall, att domstolen vid sin prövning av kvittningsyrkandet ingått i prövning av den till kvittning åberopade genfordringens existens och kommit till det resultat, att genfordringen icke finnes. Då domstolens prövning i detta hänseende är av beskaffenhet att kunna vinna rättskraft, således definitivt avgöra frågan om genfordringens existens, uppgår verkligen under nämnda förutsättning värdet av vad svaranden tappat till summan av de båda mot varandra stående fordringsbeloppen.

¹ Se sålunda Morgenstierne, anf. arb. sid. 588 ff, Wrede, Om kvittningsid. 168 f, Nordling, anf. arb. sid. 393 ff, Jul. Lassen, anf. arb. sid. 652 f. För svenska rättens del uttalar Hasselrot, anf. arb. sid. 115, att »enligt vad numera allmänt torde antagas kvittningsyrkande, då det framställes inför offentlig myndighet, kan förekomma endast från den instämdes eller söktes sida». Eschelsson, anf. arb. sid. 149 noten, förklarar, att man enligt svensk rätt ej kan använda kvittningsyrkande annat än såsom försvarsmedel.

yrkar, att domstolen skall fastställa, att kvittningsrätt d. v. s. samtliga kvittningsbetingelser förelegat, en fastställelsetalan. Om man över huvud med hänsyn till svensk rätt håller före, att fastställelsetalan endast i vissa i lagen nämnda fall är medgiven, så torde vara givet, att man ej i nu ifrågavarande fall kan tillåta en fastställelsetalan. Anser man åter — såsom jag för min del gör¹ — att varje fastställelsetalan, som uppbäres av ett verkligt rättsskyddsbehov, är tillåten, så blir svaret på frågan om tillåtligheten av fastställelsetalan i förevarande fall beroende på, huruvida man anser käranden hava ett tillräckligt beaktansvärt intresse av att ernå domstolens prövning av sin ifrågavarande talan. Det riktiga torde vara, att käranden icke har ett sådant intresse; då kvittning med dess materiella rättsverkningar kommer till stånd redan genom kärandens egen kvittningsförklaring, synes hans intresse av att ernå prövning av kvittningsbetingelsernas förefintlighet äga vederbörlig styrka endast för den händelse, att motborgenären utan hänsyn till kvittningsförklaringen framdeles skulle söka ut sin fordran.²— Av det nu utvecklade framgår, att en borgenär, vars fordran är lika stor eller mindre än gäldenärens genfordran, icke äger stämningsvis begära domstols prövning av kvittningsyrkande. Hans talan vore uteslutande en fastställelsetalan, och enligt vad nyss förut utvecklats, kan sådan talan i ifrågavarande fall icke anses medgiven.³

¹ Se mitt arbete om Rättsmedlen sid. 131 ff. not. 4.

² Obs. emellertid det fall, att käranden före rättegångens anhängiggörande avgivit en kvittningsförklaring, vars giltighet motparten bestritt. Frågan om tillåtligheten av talan att få kvittningens giltighet fastställd befinner sig i detta fall ej i alldeles samma läge som förutsatts i texten.

³ Den i texten lämnade utredningen har utgått därifrån, att verkan av kvittning inträder i och med endera borgenärens kvittningsförklaring. Nordling, som hyllar grundsatsen om compensatio per judicem, står ock på den ståndpunkten, att kvittningsyrkande icke kan stämningsvis anhängiggöras. Detta resultat synes emellertid, om man omfattar Nordlings mening angående inträdandet av kvittning, vara materiellt sett föga tilltalande. Nordling synes visserligen (anf. arb. sid. 396 f.) anse, att det för varje borgenär är tillfyllestgörande, om han, därest han ej frivilligt får betalning, kan i vanlig ordning med anlitande av offentligmyndighet få ut sin fordran. För borgenär, som tillika är gäldenär, är det enligt Nordlings tolkning av gällande svensk rätt »likgiltigt, om han får gottgörelse för sin fordran ur annan hans gäldenärs egendom eller ur det rättsobjekt, tillhörigt gäldenären, som han i sin egen egenskap av gäldenär till denne har hos sig inne»; han kan, enligt vad Nordling framhåller, sedan han fått betalning, utan risk själv i sin ordning uppfylla sin förbindelse. I fall, då

V.

    Till sist skall jag ägna några ord åt frågan, huruvida de kvittningsregler, som i det föregående angivits, äro i allo tilllämpliga eller lida undantag vid kvittning i fall, då endera eller båda av de mot varandra stående fordringarna äro grundade på skuldebrev. NORDLING¹ är av svenska författare den, som mest uppmärksammat denna fråga. Enligt hans framställning kan domstolen, då löpande skuldebrev finnes, icke, såsom eljest, kvitta i själva utslaget och sålunda däri mot varandra avräkna fordringarna med ränta till utslagets dag. Grunden härtill angives av NORDLING vara den, att fordringar, som grunda sig på löpande skuldebrev, hava »gällande kraft i tredje mans hand, oberoende av det beslut om kvittning, som kan vara av myndigheten fällt, och ingen säkerhet finnes, att ju de icke från en under rättegången varande innehavare övergå till annan». Med hänsyn härtill bör domstolen, oavsett kvittningsyrkandet, utdöma den omstämda fordringen på vanligt sätt;² kvittningsyrkandet skall beaktas på det sätt, att domstolen, om kärandens fordran är grundad på löpande skuldebrev, förklarar, att såvida fordringen genom utmätning hos svaranden uttages för kärandens räkning, kvittning vid exekutionen må ske för den fordran, varför kvittning yrkats, och, om svarandens fordran är grundad på löpande skuldebrev, giver sitt beslut det innehåll, att om svaranden, då utmätning hos honom göres, fortfarande till kvittning mot kravet vill begagna sig av den fordran, för vilken kvittning yrkats, sådan må för densamma äga rum.
    Vad angår kvittning i fall, då fordringarna eller någon av dem grunda sig på icke-löpande skuldebrev, anser NORDLING, att tillvägagångssättet i huvudsak bör vara detsamma som vid kvittning av fordran enligt löpande skuldebrev. Domstolen skall alltså icke omedelbart kvitta i utslaget utan förordna om verkställande av kvittning vid exekutionen för den omstämda

den ena borgenärens fordran löper med högre ränta än den andres (resp. den ena fordran löper med ränta, den andra icke), synes det dock ingalunda vara likgiltigt för den i ränteavseende sämre ställde borgenären, om han förr eller senare kan få till stånd kvittning; möjligheten i detta avseende kan icke uppvägas av utvägen att först tilltvinga sig själv betalning för sin fordran och därefter infria den egna förbindelsen.

¹ Se anf. arb. sid. 403—406.

² «Till det belopp till fullo, till vilket myndigheten finner densamma i sig själv böra fastställas», säger Nordling sid. 404.

fordringen;¹ räntan å fordringarna skall beräknas till tiden för exekutionen. NORDLING framhåller, att detta förfarande icke kräves med hänsyn därtill, att tredje man kan genom överlåtelse bliva innehavare av skuldebrevet, eftersom kvittning verkställd i förhållande till den, som under rättegången innehade skuldebrevet, gäller mot ny förvärvare därav; grunden finner han däri, att den, som utgivit ett skuldebrev, har rätt att vid uppfyllandet av sin förbindelse få skuldebrevet åter resp. anteckning därå om verkställd avbetalning.
    En granskning av tillgängliga rättsfall torde ådagalägga, att praxis, särskilt praxis i högsta instansen, över huvud numera hyllar samma åsikter om rätta tillvägagångssättet vid kvittningsom de här ovan från NORDLINGS ifrågavarande skrift refererade. Man gör sålunda skillnad emellan kvittning, då ingendera fordringen är grundad på skuldebrev, och kvittning, då endera eller båda fordringarna grunda sig på skuldebrev. I förra fallet kvittas i utslaget (d. v. s. fordringarna avräknas omedelbart mot varandra), därvid ränta vanligen räknas till utslagets dag; i senare fallet utdömes den omstämda fordringen på vanligt sätt (med ränta till dess betalning sker) och motparten berättigas att vid blivande likvid använda sin genfordran till kvittning.²
    Det är obestridligt, att det förfarande vid kvittning, vilket iakttages i praxis och förordas av NORDLING för det fall, att skriftligt fordringsbevis föreligger, är det enklaste och från denna synpunkt sett det mest tilltalande. Man må emellertid icke förbise, att det här icke är fråga blott om ett val emellan det ena eller andra formella tillvägagångssättet; den skillnad, som göres allt efter som skriftligt fordringsbevis föreligger eller ej, har jämväl materiell och praktisk innebörd. Det gäller att avgöra, huruvida det gives fullgiltiga skäl att tillerkänna nyssnämnda omständighet (huruvida det föreligger skriftligt ford-

¹ Därest svaranden, som yrkat kvittning, innehar ett icke löpande skuldebrev och vill kvitta med sin fordran enligt detta, bör domstolen uttala, att kvittning skall vara beroende av, att svaranden vid utmätningen fortsätter sitt yrkande om kvittning och återställer eller till påskrift företer skuldebrevet. Någon motsvarande föreskrift med avseende å käranden, som är innehavare avett icke-löpande skuldebrev, behöver, enligt vad Nordling framhåller, icke givas.

² Är genfordringen grundad på skriftligt fordringsbevis, plägar till uttalandet, att svaranden är berättigad att kvitta, knytas det förbehåll, att svaranden vid likviden visar sig fortfarande vara innehavare av fordringsbeviset. Jfr rättsfall i N. J. A. 1885 sid. 275, 1887 sid. 126, 1898 sid. 479, 1914 sid. 12 och 585, 1915 sid. 86 och 219, m. fl.

ringsbevis) sådan betydelse, att man låter densamma bestämma tidpunkten för inträdandet av kvittning och verkan av kvittning. Denna fråga skall jag nu söka besvara, och därvid må först det fall uppmärksammas, att fordran, som skall gå i kvittning, är grundad på löpande skuldebrev.
    Mot fordran, grundad på löpande skuldebrev, äger gäldenären icke kvitta genfordran hos tidigare innehavare av skuldebrevet, och härvid kommer det ej an på, huruvida den senare innehavaren, då skuldebrevet till honom överläts, hade kännedom om genfordringens existens eller ej.¹ Denna grundsats lider icke någon inskränkning därigenom, att den på skuldebrevet grundade fordringen blir föremål för domstols prövning i rättegång, däri kvittningsyrkande framställes och bifalles; skuldebrevet är fortfarande av löpande natur och underkastat de förlöpande papper egendomliga rättsreglerna. Hänsyn mot tredje man, som framdeles kan förvärva skuldebrevet, hindrar således ej domstolen från att, då kvittningsyrkande godkännes, förfara på samma sätt, som då det gäller kvittning av fordringar, som icke äro grundade på skuldebrev; vad domen innehåller om kvittning kan ju icke omintetgöra eller minska den rätt, som ny innehavare av skuldebrevet enligt de allmänna reglerna om löpande skuldebrev äger grunda på sitt innehav av skuldebrevet. Om vid kvittning i fall, varom nu är fråga, särskilda spörsmål möta, så måste det bero därpå, att den, som utgivit ett löpande skuldebrev, icke kan vara pliktig att till uppfyllande av sin förbindelse enligt skuldebrevet uppoffra en honom tillkommande fordran, med mindre skuldebrevet återställes till honom resp. därå göres vederbörlig anteckning om kvittningsvis gjord avbetalning;² detta följer av den rätt, som, därest skuldebrevet överlåtes, ny innehavare därav äger göra gällande. Denna nu framhållna synpunkt måste tydligtvis vid kvittning i förevarande fall komma till sin rätt, men åt densamma får ej givas en obehörig räckvidd. I det löpande skuldebrevets rättsliga natur ligger, så vitt vi kunna se, ej något, som, vad

¹ Härom synes man allmänt vara ense. Se sålunda Abrahamsson, Anmärkningar till Landslagen (1726) sid. 207 f; Trygger, Kommentar till utsökningslagen sid. 545 not. 1; Hasselrot, anf. arb. sid. 40; Eschelsson, anf.arb. sid. 216—219 m. fl.² Detta har sin giltighet, vare sig den omstämda eller den av svaranden tillkvittning åberopade fordringen är grundad på löpande skuldebrev.

angår det inbördes förhållandet emellan de borgenärer, vilkas fordringar skola kvittas, betingar tillämpning av någon särskild princip beträffande den akt, som bör anses åstadkomma kvittning, och tidpunkten, då verkan av kvittning inträder. På den omständigheten, att det föreligger ett löpande skuldebrev, kan således icke endera borgenären i förhållande till den andre grunda någon rätt till andra materiella kvittningsbetingelser än de, som skola iakttagas vid kvittning i fall, då ingendera borgenären har fordran enligt skuldebrev.
    Vi komma enligt det föregående till följande resultat. Då betalningsskyldigheten enligt löpande skuldebrev, frånsett exceptionella förhållanden, är beroende av, att skuldebrevet återställes till gäldenären resp. förses med anteckning om verkställd avbetalning, kan domstolen icke i sitt utslag omedelbart avräkna fordringarna mot varandra utan måste taga hänsyn därtill, att de kunna kvittningsvis upphävas endast under det villkor, att återställande av skuldebrevet resp. anteckning därå äger rum. Men å andra sidan måste, om villkoret för kvittning uppfylles, kvittningen anses åstadkommen genom partens kvittningsförklaring och följaktligen ränta å fordringarna räknas endast till denna tidpunkt. Det saknas rättslig grund för att i sistnämnda avseende tillämpa annan regel på ifrågavarande kvittningsfall, och någon sådan grund har ej heller vare sig ide många domar, som ställt sig på annan ståndpunkt, eller av NORDLING i hans uttalanden i ämnet påvisats.
    Vad härefter beträffar kvittning i fall, då fordran (båda fordringarna eller endera av dem) grundar sig på icke-löpande skuldebrev, så kan det ännu mindre än i de kvittningsfall, om vilka nyss förut varit tal, ifrågasättas att frångå principen om partens kvittningsförklaring såsom den akt, som åstadkommerde ömsesidiga fordringarnas upphävande. Då betalningsskyldigheten enligt ett icke-löpande skuldebrev ej är beroende av skuldebrevets återställande resp. anteckning därå, och då vid överlåtelse av sådant skuldebrev den nye innehavaren icke har annan eller bättre rätt än föregående innehavaren, så synes det icke finnas något rent principiellt hinder för att fordringarna i utslaget avräknas mot varandra. I varje fall kan det icke med fog bliva tal om att låta verkan av kvittningen inträda vid annan tidpunkt än kvittningsförklaringens avgivande.