ÄRO STÄRBHUSDELÄGARE SKYLDIGA ATT GÖRA SIG URARVA, EHURU DEN DÖDES BO REDAN VID DÖDSFALLET VAR FÖRSATT I KONKURS?

 

I ett nyligen avdömt rättsfall (se nedan s. 231) har till domstolarnas bedömande förelegat frågan, huruvida enligt bestämmelserna i 5 § av gällande förordning om urarvagörelse stärbhusdelägare varit skyldiga att för undgående av personligt betalningsansvar för den dödes gäld göra sig urarva, ehuru den dödes bo redan vid hans dödsfall var försatt i konkurs.
    De svenska författare, som närmare behandlat ifrågavarande ämne, uttala såsom sin åsikt, att lagen stadgar en dylik skyldighet för stärbhusdelägare; se NORDLING: Om behandlingenav död mans bo s. 132, WINROTH: Om arvingarnes ansvarighet för arvlåtarens förbindelser s. 150 samt WINROTH: Svensk civilrätt II s. 387 och 541. De stödja denna sin mening därpå att, då i andra stycket av omförmälda § uttryckligen stadgas, att om offentlig stämning till konkurs utfärdats efter dödsfallet men innan tid till urarvagörelse är ute, urarvagörelse skall anses hava skett den dag stämningen gavs, man härav måste sluta, att en konkurs, vartill stämningen utfärdats före dödsfallet, icke äger verkan att göra urarvagörelse överflödig. Mot riktigheten av denna slutledning kunna emellertid enligt min meningstarka skäl anföras.
    Enligt romersk rättsåskådning inträdde principiellt arvingen i den avlidnes ställe och övertog således ipso jure ansvarigheten för den dödes skulder. Sådan ståndpunkt intog däremot icke, såsom den rättshistoriska utredningen visar, den äldre svenska rätten (se bl. a. historiken i Nordlings anförda arbete). Enligt denna vunno arvingarna rätt endast till det överskott, som uppstod, sedan den dödes skulder betalts; deras skyldighet var endast att tillse, att borgenärerna kommo i åtnjutande av tillgångarna, och genom att härutinnan låta försummelse komma sig till last kunde de ådraga sig personligt ansvar för gälden. Denna arvingarnas skyldighet har under den senare rättsutvecklingen i vissa avseenden skärpts, men fortfarande anses den

 

Svensk Juristtidning 1916. 15

226 GUSTAF APPELBERG.svenska rätten vila på samma grundåskådning som fordom. Det är tydligt, att med denna åskådning ej står väl tillsammans, att arvinge skall vara pliktig personligen svara för arvlåtarens skulder, oaktat den dödes alla tillgångar redan vid dödsfallet varit avträdda till borgenärerna och således någon verksamhet från arvingarnas sida, för att borgenärerna skulle kunna komma i åtnjutande av sin rätt, icke varit behövlig.
    De positiva bestämmelserna i äldre svensk rätt synas icke lämna något direkt bidrag till tolkningen av ifrågavarande lagrum. Den första författning, som omtalar ett avstående från arvingarnas sida av kvarlåtenskap till borgenärerna, nämligen Kungl. förklaringen den 28 maj 1687, uttalar sig emellertid sålunda: »Men debitorens arvingar äro icke skyldiga för honom något att betala, vidare än hans egendom tillräcker, när antingen debitoren själv något för sin död haver till yttersta penningen uppgivit sin egendom, eller ock arvingarna strax efter hans död förklarat sig intet vilja taga arv eller befatta sig med kvarlåtenskapen.» I 1734 års lag förekommer dock ej ännu begreppet urarvagörelse; endast om bouppteckning försummas eller arvinge sätter sig i egendomen eller skiftar arv, innan gälden guldits, kan arvingen bliva personligen ansvarig för gälden. Bestämmelser om skyldighet till urarvagörelse gåvos sedermera genom Kungl. förklaringen den 8 maj 1767 och upptogos i därefter utkommande konkurslagar. I dessa förekom emellertid ej något stadgande, motsvarande det i 5 § andra stycket av gällande förordning upptagna, ej heller var något sådant upptaget i vare sig lagkommitténs eller lagberedningens förslag till ärvdabalk. Stadgandet inkom först i det förslag till nu gällande författning, som år 1859 avgavs av den för utarbetande av ny konkurslag och därmed i sammanhang stående ämnen tillsatta kommittén. Motiven uttala sig icke om anledningen till insättandet av detta stadgande.
    Förutnämnda tolkning av gällande rätt utgår från att första stycket i 5 § av förordningen om urarvagörelse uttalar huvudregeln, nämligen att arvinge är skyldig själv vidtaga de nödiga åtgärderna för egendomens avträdande till borgenärerna, om han vill vinna befrielse från den dödes gäld, under det att andra stycket upptager det enda undantagsfallet, då en utan arvinges åtgörande inträffad konkurs medför sådan verkan (bortsett från bestämmelsen i 19 §). Då första stycket är hämtat

SPÖRSMÅL ANG. URARVAGÖRELSE. 227från lagberedningens förslag, varest ej andra stycket fanns upptaget, förefaller det egendomligt, att kommittén, om den haft sådan åsikt, som innefattas i berörda tolkning, velat utan ettord till motivering införa en bestämmelse, innebärande en principiell motsats till stadgandet i första stycket.
    Antager man åter, att principiellt såsom likställt med arvinges egendomsavträde måste anses det förhållande, att utan arvingarnas åtgörande egendomen genom öppnande av konkurs kommit borgenärerna till godo, och att alltså jämväl, när den dödes bo redan vid dödsfallet var avträtt till borgenärerna — vare sig konkursen inträtt på grund av begäran av arvlåtaren under hans livstid eller på ansökning av borgenär — egendomsavträde från arvingarnas sida icke behöver ifrågakomma, blir stadgandet i andra stycket att uppfatta närmast såsom ett uttalande därom att endast inträffande av sådan konkurs, till vilken den offentliga stämningen utfärdats före det tiden för urarvagörelse utgick, kan befria arvingarna från skyldighet att själva vidtaga åtgärd i detta avseende. Enligt min åsikt torde alltså stadgandet i andra stycket hava tillkommit för att avvärjaden mening, att en av borgenär framtvingad konkurs, om vilken ansökningen visserligen gjorts före utgången av urarvafristen men till vilken den offentliga stämningen utfärdats senare, skulle kunna verka till arvingarnas befrielse från gäldsansvar. Med denna åsikt kan man förstå, att ifrågavarande stadgande ansetts kunna införas utan särskild motivering.
    Sistnämnda åsikt leder givetvis ur materiellt-rättslig synpunkt till mera tillfredsställande resultat och står i god överensstämmelse med den i 20 § uttalade regeln om frihet från ansvarighet för den arvinge, som ej tagit befattning med boet eller njutit förmån av arvet. Varför arvinge till den, vilkens bo redan vid dödsfallet var under konkurs, skall mera än arvinge i det i5 § andra stycket omnämnda fall vara skyldig göra sig urarva, låter sig svårligen förklaras. Snarare borde väl arvingen i det förra fallet, vilken ju ingen gång trätt i besittning av kvarlåtenskapen, ställas i bättre ställning än den arvinge, som någon tid varit i besittning av kvarlåtenskapen eller åtminstone ägt rätt inträda däri.
    De resultat, vartill den motsatta åsikten leda, måste däremot anses synnerligen otillfredsställande. Arvingarna bliva, oaktat konkurs redan inträtt, tvungna att begära öppnande av ny

228 GUSTAF APPELBERG.konkurs. Men att sålunda två konkurser tillåtas fortgå bredvid varandra, båda avseende samma bo, strider uppenbarligen mot den i svensk rätt rådande uppfattningen av konkurs såsom generalexekution. Då ju det första konkursboet är berättigat till all konkursgäldenärens egendom, ej blott den, som tillhörde honom vid konkursens öppnande, utan även sådan, som under konkursen tillfaller honom (35 § i konkurslagen), finge för övrigt det andra konkursboet ingen egendom att taga om hand. Också antager Winroth, att någon ny konkurs icke uppstår, men synes mena, att bevakning i den äldre konkursen skulle kunna anställas av borgenärer, som förvärvat sina fordringar, sedan de fått veta det första, men innan de fått veta det andra egendomsavträdet. Att en sådan rättighet skulle tillkomma dessa borgenärer, utan att särskild ny konkurs med särskild offentlig stämning m. m. uppstått, förefaller, utan stöd i lag, icke möjligt att antaga. Då dessutom dessa borgenärer omöjligen kunna få del i annan egendom än sådan, som blir över, sedan borgenärerna i den första konkursen fått sina fordringar fullt betäckta, saknar, även om sådant antagande skulle kunna göras, regeln om skyldigheten att i nu ifrågavarande fall göra egendoms avträde så gott som all reell betydelse.
    Det låter sig svårligen antagas, att lagstiftaren avsett att i detta fall tillägga underlåtandet av en formell åtgärd utan nämnvärd saklig innebörd för borgenärerna en så vittgående betydelse för arvingarna; en sådan ståndpunkt skulle tydligen strida mot den lagen i övrigt intager, då den låter egendomsavträde av en arvinge gälla för de andra och särskilt då den i andra stycket av ifrågavarande § låter öppnandet av konkurs på ansökan av borgenärerna i där avsett fall verka såsom urarvagörelse.
    Vad åter angår den med enahanda stränga äventyr som nyssnämnda lagrum försedda bestämmelsen om skyldighet för vissa arvingar att ombestyra bouppteckning, ställer sig saken något annorlunda. Denna skyldighet kan ju anses äga en viss innebörd även i det fall, att arvlåtarens bo redan vid dödsfallet ärförsatt i konkurs, bland annat därutinnan att arvingen kan känna till egendom, som ej blivit förut uppgiven — särskilt sådan, som tillfallit arvlåtaren efter konkursens början — samt vid den nya bouppteckningen blir tvingad att uppgiva den. I ett rättsfall (se N. J. A. 1885: 152) har också högsta domstolen,

SPÖRSMÅL ANG. URARVAGÖRELSE. 229dock ej enhälligt, utgått därifrån att den omständigheten, att den dödes bo vid dödsfallet var försatt i konkurs, icke befriade vederbörande arvinge från skyldighet att ombestyra bouppteckning efter den avlidne.
    Vad ovan sagts beträffande arvinges skyldighet i omhandlade avseende äger givetvis sin tillämplighet även i fråga om efterlevande make, dock med de modifikationer, som föranledas av bestämmélserna i 17 § av ifrågavarande förordning.
    Det torde förtjäna omnämnas, att den finska förordningenav den 9 nov. 1868 om gälds betalning vid dödsfall, vilken är byggd på i huvudsak enahanda principer som den hos oss i ämnet gällande lagstiftningen, uttryckligen förklarar även egendomsavträde, som skett före gäldenärens död, gälla till stärbhusdelägarnas befrielse från personligt ansvar för den dödes gäld.
 

Gustaf Appelberg.

28.

Kvinna, vilken som ogift idkat handel, har efter ingåendet av äktenskap fortsatt sin rörelse utan att mannen iklätt sig ansvarighet föri rörelsen uppkommande förbindelser. Kan gäld, som hustrun för rörelsen ingått, anses vara av sådan beskaffenhet, att makarna på grund av densamma må försättas i konkurs?

Jfr N. J. A. 1902: 535 samt HELLNER: Hustrus förmåga av rättshandlingar s. 93 och von SETH: Om subjektiva villkor för rätt att idka handel s. 124.

    Lilly Olivia Eklund anmälde i juni 1906 till handelsregistret, att hon ämnade i Stockholm idka handel under firma Skomagasinet Drott Olivia Eklund. Denna sin rörelse har hon fortsatt även efter det hon 1911 eller 1912 ingått äktenskap med ingenjören J. M. E. Mellin. Mannen Mellin har, såvitt upplysts, icke iklätt sig ansvarighet för hustruns förbindelser i rörelsen. Hustrun har ej vunnit boskillnad.
    D. 7 jan. 1915 inställde hustru Mellin sina betalningar.
    Aktiebolaget Kjeflinge Läder- och Skofabrik, vilket ägde fordran hos hustru Mellin på grund av en utav firman accepterad växel, ingav d. 8 maj 1915 till domhavanden i Södra Roslags domsaga ansökning om makarnas försättande i konkurs.
    Uti avgivna förklaringsskrifter bestredo makarna Mellin ansökningen, därvid mannen särskilt åberopade, att han icke lämnat hustrun tillstånd till handelsrörelsens bedrivande.
    Södra Roslags domsagas H.R. (ordf. e. o. notarien Lindahlyttrade i utslag d. 17 maj 1915: Ehuru i målet vore upplyst, att hustru Mellin, som ostridigt levde i egendomsgemenskap med sin man, ådragit sig ifrågavarande gäld under äktenskapet och under utövning av handelsrörelse, som hon efter anmälan till handelsregistret idkade;
    likväl och då mot mannen Mellins bestridande icke blivit visat, att denne givit hustrun sitt samtycke till idkande av nämnda handelsrörelse, som hustrun bedrivit redan före äktenskapets ingående, eller att han iklätt sig ansvar för hennes förbindelser, vid vilket förhållande ifrågavarande gäld måste anses vara av den beskaffenhet, som i 11 kap. 5 § giftermålsbalken och 5 § 2 mom. konkurslagen omförmäldes;

RÄTTSFALL. 231funne H.R:n mannen Mellin icke kunna på grund av den gjorda ansökan försättas i konkurs;
    och då hustru Mellin vid ovan upptagna förhållande icke kunde annorledes än tillsammans med mannen försättas i konkurs, bleve ansökningen, jämväl i vad den avsåge henne, avslagen.

    Bolaget fullföljde sin talan.
    Svea HovR. (hrr greve von Rosen, Billman, Mörner, referent, och Lundberg) yttrade i utslag d. 24 mars 1916: Enär hustru Mellin, vilken vore att anse som köpman, från och med d. 7 jan. 1915 inställt sina betalningar, samt följaktligen bolaget, som på grund av ifrågakomna växel ägde fordran hos henne, jämlikt 4 § konkurslagen ägde påkalla hennes försättande i konkurs, ty och som hustru Mellin, vilken icke vunnit boskillnad, icke kunde annorledes än jämte mannen försättas i konkurs; alltså och då vid det förhållande, att hustru Mellins handelsrörelse måste antagas hava utövats med mannens tillstånd, hennes ifrågavarande skuld, vilken gjorts i och för nämnda rörelse, vore av beskaffenhet att för densamma svarade jämväl sådan makarnas egendom, som stode under mannens förvaltning, prövade HovR:n lagligt att med ändring av H.R:ns utslag förklara makarna Mellin skyldiga att avträda sin egendom till konkurs.

 

29.

Äro stärbhusdelägare för undgående av personligt ansvar för den dödes gäld skyldiga att göra sig urarva, ehuru den dödes bo redan vid dödsfallet var försatt i konkurs? 5 § i Kungl. förordningen om urarvagörelse m. m. d. 18 sept. 1862.

Se uppsats i denna tidskrift s. 225 samt där lämnade hänvisningar till litteratur.

    Genom skuldebrev d. 16 juli 1907 förbundo sig E. A. Johansson och W. Hagberg att sex månader efter uppsägning till innehavaren betala 10,000 kr. jämte 6 % ränta, som skulle halvårsvis erläggas. Skuldebrevet blev sedermera intecknat i fastighet i Stockholm.
    På ansökan av borgenär d. 24 dec. 1912 blev Johansson försatt i konkurs, i vilken offentlig stämning utfärdades d. 13 febr. 1913. Konkursen blev d. 18 aug. 1913 på grund av bristande tillgångar avskriven.
    Johansson avled d. 3 maj 1913 och efterlämnade såsom stärbhusdelägare sin hustru Alma Matilda Johansson, sonen M. E. Johansson, en dotter gift med G. E. Lundgren, en dotter sedermera gift med H. Svidler samt ytterligare två döttrar, dessa senare omyndiga.
    Bouppteckning efter E. A. Johansson förrättades d. 9 juli

232 RÄTTSFALL.1913. Därvid närvoro genom ombud de myndiga stärbhusdelägarna med undantag av M. E. Johansson. I bouppteckningen upptogos såsom tillgång endast den avlidnes gångkläder samt såsom avgående post begravningskostnad. Därjämte antecknades, att i konkursen uppgivits vissa skulder till sammanlagtbelopp av 81,679 kr. 40 öre. Huruvida någon av dessa skulder grundade sig å skuldebrevet d. 16 juli 1907, framgår icke av bouppteckningen.
    N. G. Löwenborg instämde till Stockholms R.R:s sammanträde d. 21 sept. 1914 stärbhusdelägarna efter E. A. Johansson samt yrkade åläggande för dem, vilka ej gjort sig urarva, att till Löwenborg såsom innehavare av berörda skuldebrev utgiva ränta å 5,000 kr. från d. 16 juli 1907 till d. 16 juli 1914.
    Stärbhusdelägarna bestredo, att de haft skyldighet göra sig urarva, då skulden, som icke funnits upptagen i bouppteckningen efter E. A. Johansson, varit för dem okänd, och i allt fall han varit vid sin död försatt i konkurs. E. A. Johansson hade vid tiden för sin död ej bott tillsammans med sin familj, och stärbhusdelägarna hade ej tagit någon befattning med hans kvarlåtenskap. Hustru Johansson hade redan år1886 vunnit boskillnad.
    Löwenborg framhöll, att enligt bouppteckningen stärbhusdelägarna varit närvarande vid dennas upprättande och sålunda tagit befattning med dödsboet. Den omständighet, att E. A.Johanssons bo varit avträtt till konkurs, kunde icke befria stärbhusdelägarna från skyldighet att göra sig urarva, då den offentliga stämningen i konkursen utfärdats redan före E. A. Johanssons död.
    R.R:n utlät sig i dom d. 28 dec. 1914: Enär änkan Johansson ävensom hustru Svidler och hustru Lundgren, vilka båda varit tillstädes vid den efter E. A. Johansson d. 9 juli 1913 förrättade bouppteckning, vid rättegångstillfället d. 21 sept. 1914 vidgått, att E. A. Johansson i livstiden jämte Hagberg utfärdat förbindelsen ifråga, samt änkan Johansson, hustru Svidler och hustru Lundgren, vilka med hänsyn till vad sålunda och i övrigt förekommit måste anses åtminstone sagda d. 21 sept. hava ägt vetskap om ifrågavarande gäld, ostridigt uraktlåtit att inom i lag föreskriven tid därefter avträda E. A. Johanssons egendom till konkurs, och änkan Johansson, hustru Svidler och hustru Lundgren följaktligen, jämlikt 5, 7, 20 och 22 §§ i Kungl. förordningen huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse d. 18 sept. 1862, för nämnda gäld vore ansvariga en för alla och alla för en, men M. E. Johansson icke varit tillstädes vid den efter E. A. Johansson förrättade bouppteckningen och icke heller, såvitt visats, på annat sätt tagit befattning med dödsboet eller av arvet förmån njutit, vid vilket förhållande M.E. Johansson jämlikt 20 § i berörda förordning vore från ansvarighet för boets gäld fri, alltså prövade R.R:n, med ogillande

RÄTTSFALL. 233av den mot M. E. Johansson i målet förda talan, skäligt förplikta änkan Johansson, hustru Svidler och hustru Lundgren, att, vilken gälda gitte, genast mot kvitto och anteckning å förbindelsen till Löwenborg gälda 6 % årlig ränta å 5,000 kr. från d. 16 juli 1907 till d. 16 juli 1914.

    Änkan Johansson, makarna Lundgren och makarna Svidler sökte efter vad ändring. De uppgåvo, att stärbhusdelägarna uppdragit åt viss person att å deras vägnar söka urarvagörelse, men att denne erhållit den upplysning, att urarvagörelse vore obehövlig, då E. A. Johanssons bo redan vore avträtt till konkurs.
    Svea HovR. (hrr Weidenhielm, Appelberg och Rönquist) yttrade i dom d. 10 mars 1916: Enär E. A. Johanssons bo vid hans död varit försatt i konkurs och vid sådant förhållande hans stärbhusdelägare jämlikt grunderna för 5 och 20 §§ i ovanberörda förordning icke genom underlåtenhet att själva avträdaden dödes egendom till konkurs ådragit sig personlig betalningsskyldighet för hans gäld,
    alltså och då i målet ej ens uppgivits, att nu ifrågavarande gäld varit av sådan beskaffenhet, att änkan Johanssons enskilda egendom skolat svara därför, prövade HovR. rättvist att, med ändring av R.R:ns dom, ogilla den av Löwenborg mot änkan Johansson, hustru Svidler och hustru Lundgren förda talan.
    Hovrättsrådet von Heijne fann den i förevarande del av målet förda klagan ej föranleda ändring i R.R:ns dom.

 

30.

Då talan om lösningsrätt till fastighet ej varit vid domstol anhängiggjord, har anteckning i fastighetsbok om lösningsrätten ansetts icke böra få ske.

    Av den i J. P. Lindgrens dödsbo befintliga fastigheten nr 1 och 2 i kvart. Apeln i Stockholm övergick hälften till hans änka Maria Sofia Lindgren och en sjättedel till vardera av hans barn i ett föregående äktenskap, kyrkoherden F. G. Lindgren, Julia Strömbäck och Hulda Juréen.
    Genom testamente förordnade sedermera änkan Lindgren bl.a., att av ifrågavarande henne tillhöriga fastighetsdel en tredjedel skulle tillfalla en var av F. G. Lindgren och Julia Strömbäcks son Helge Strömbäck samt en tredjedel tillfalla två Hulda Juréens barn, att F. G. Lindgren skulle, om han kunde och ville, äga »lösa sina systrar ur fastigheten efter gångbart pris», som vid tvist skulle bestämmas på visst sätt, samt att F. G. Lindgrens systrar och deras barn skulle vara skyldiga att i likvid för lösesumman lämna inteckningar i fastigheten, löpande med 4 ½ % ränta.

234 RÄTTSFALL.    Sedan änkan Lindgren avlidit och hennes testamente vunnit laga kraft, ingav F. G. Lindgren till Stockholms R.R. en skrift, vari han anhöll, att anteckning om den honom i berörda testamente tillerkända lösningsrätt beträffande ifrågavarande fastighet måtte göras i fastighetsboken. Han gjorde i skriften gällande, att den honom genom testamente tillerkända lösningsrätt avsåge såväl de testamenterade som de Julia Strömbäck och Hulda Juréen förut tillhöriga fastighetsdelarna.
    R.R:n förklarade genom beslut d. 25 maj 1914, att anteckning om den F. G. Lindgren i testamentet tillerkända lösningsrätt skulle i fastighetsboken göras.
    I annat vid R.R:n under år 1915 handlagt ärende yrkade Julia Strömbäck och Helge Strömbäck, att R.R:n måtte besluta ny anteckning i fastighetsboken enligt 16 § i Kungl. förordningen ang. lagfart å fång till fast egendom d. 16 juni 1875 av innehåll, att som F. G. Lindgren icke instämt talan om lösningsrätt, anteckningen av d. 25 maj 1914 skulle anses vara utan verkan.
    I anledning härav förklarade R.R:n genom beslut d. 21 juni 1915, att enär ej visats, att den omständighet, som föranlett nämnda anteckning i fastighetsboken, icke vidare vore för handen, yrkandet att anteckningen måtte förklaras vara utan verkan icke till någon R.R:ns vidare åtgärd föranledde
    Över R.R:ns båda omförmälda beslut anfördes besvär av Julia Strömbäck och Helge Strömbäck, vilka därvid förmälde, att beslutet d. 25 maj 1914 tillkommit utan deras hörande och att de fått kännedom om detsamma först år 1915.
    Svea HovR. (hrr Weidenhielm, Appelberg, Rönquist, G. Holmberg och Aastrup) utlät sig i utslag d. 10 mars 1916: Enär R.R:n lagligen icke ägt verkställa sådan anteckning i fastighetsboken, som avsåges i beslutet d. 25 maj 1914, bleve, med undanröjande av samma beslut i vad anginge de Helge Strömbäck och Julia Strömbäck tillhöriga delar av fastigheten, den beträffande dessa gjorda anteckningen förklarad vara utan verkan. Vid denna utgång föranledde besvären över R.R:ns beslut avd. 21 juni 1915 icke något HovR:ns yttrande.

 

31.

Avverkningsrätt till skog å ett hemman har ansetts omfatta jämväl mark, som genom en efter avverkningsrättens upplåtande verkställd rågångsreglering tillagts hemmanet men som förut hävdats under annat hemman.

    Enligt köpekontrakt d. 9 juli 1912, varigenom E. A. Strömkvist till P. Sedin försålde 2023/24 mål av hemmanen nr 3 och 4 i Fröland, förbehöll sig Strömkvist avverkningsrätt under två

RÄTTSFALL. 235år från kontraktets dag å den till nämnda hemman hörande skog, som under berörda tid hölle 7 verktum och däröver idiameter en fot från marken.
    Sedin instämde Strömkvist till Sköns tingslags H.R. och anförde, bland annat: Efter det vid en i dec. 1912 börjad och under år 1913 avslutad rågångsreglering rågången mellan Sedins hemman, å ena, samt ett angränsande hemman, å andra sidan, fått sådan sträckning, att ett stycke skogsmark, som förut hävdats under sistnämnda hemman, kommit att tillhöra Sedins hemman, hade Strömkvist under vintern 1912—1913, ehuru han varken på grund av omförmälda kontrakt eller eljest varit därtill berättigad, å det sålunda Sedins hemman tillagda området avverkat 924 träd. Sedin yrkade, att Strömkvist måtte förpliktas till Sedin utgiva ersättning för de träd, som sålunda av Strömkvist obehörigen avverkats.
    H.R:n (ordförande häradshövdingen Bengtsson) utlät sig i ifrågavarande del av målet genom utslag d. 10 maj 1915, att enär, beträffande avverkning å den remsa, vilken tillvunnits fastigheten vid rågångsreglering, som ägt rum efter berörda kontrakts upprättande, Strömkvist, vilken enligt kontraktet tillkommit avverkningsrätt till skogen å fastigheten, följaktligen jämväl ägt sådan rätt å omförmälda fastigheten tillhörande remsa, bleve Sedins talan ogillad.

    Sedin sökte ändring.
    Svea HovR. (hrr Lagerbielke, av Geijerstam, Bendz och G. Holmberg, referent) fann i dom d. 25 febr. 1916 ej skäl att göra ändring i H.R:ns utslag.

 

32.

Fråga om tolkning av uttrycket »sista och löpande året» i 17 kap.12 § handelsbalken.

Jfr 62 § i K. F. om kommunalstyrelse i stad d. 21 mars 1862.

    Handlanden E. G. Svensson och hans hustru Olga Maria Svensson försattes d. 27 sept. 1915 vid R.R:n i Lysekil i konkurs. Uti konkursen bevakade drätselkammaren i Lysekil med yrkande om förmånsrätt dels makarna Svensson för år 1914 påförda och under år 1915 till betalning förfallna kommunal utskylder och dels de kommunalutskylder, som för år 1915 kunde komma att påföras makarna Svensson och under år 1916 förfölle till betalning.

    I avgiven anmärkningsskrift bestreds bevakningen, såvitt anginge de kommunalutskylder, som för år 1915 kunde komma att påföras makarna Svensson.
    R.R:n (hrr Sundberg och Centervall) yttrade i dom d. 3 jan. 1916: Som enligt grunderna för 17 kap. 12 § handelsbalken

236 RÄTTSFALL.betalningsrätt i konkursen för kommunalutskylder icke omfattade utskylderna för längre tid än sista och löpande året eller i förevarande fall år 1915, kunde bevakningen icke bifallas, såvitt den avsåge under år 1916 förfallna utskylder. Förde till betalning godkända, år 1915 förfallna utskylderna ägde drätselkammaren erhålla betalning med förmånsrätt enligt ovan åberopade lagrum.
    Rådmannen Ödman var skiljaktig och yttrade, att då enligt 17 kap. 12 § handelsbalken förmånsrätt tillkomme kommun för två års utskylder, Ödman för sin del ville fastställa bevakningen.

    Drätselkammaren fullföljde sin talan.
    Göta HovR. (hrr Nordin, Olsén, Palmgren och Lundmarkerreferent) utlät sig i dom d. 28 april 1916: Enär den av drätselkammaren i konkursen anmälda fordran avsåge sådana utskylder, varom förmäldes i 17 kap. 12 § handelsbalken, alltså och då den drätselkammaren enligt nämnda lagrum tillkommande förmånsrätt för utskylder för sista och löpande året måste avse utskylder för 1914 och 1915, till betalning förfallna, utskylderna för förstnämnda år under 1915 och utskyldernaför sistnämnda år under 1916, prövade HovR:n lagligt att, med ändring av R.R:ns dom, såvitt talan däremot fullföljts, till betalning i konkursen med förmånsrätt enligt sagda lagrum fastställa drätselkammarens fordran för utskylder till Lysekils stad för år 1915 med belopp, som kunde varda makarna Svensson i laga ordning påfört.

 

33.

Ur fideikommissegendom hava ansetts kunna utmätningsvis uttagas prästlönemedel, oavsett att dessa medel stått inne längre än ett år efter förfallodagen, däremot icke kommunalutskylder.

 

    C. Ehrenborg är innehavare av Hovdala fideikommiss, vartill hör egendomen Nösdala gård. För uttagande av följande Ehrenborg för Nösdala gård påförda utskylder, nämligen dels prästlönemedel till Brönnestads församling för åren 1912, 1913 och 1914, 455 kr. 85 öre jämte indrivningsavgifter 13 kr. 67 öre, och dels 1914 års kommunalutskylder till Brönnestads kommun, 102 kr. 8 öre jämte indrivningsavgift 3 kr. 6 öre, företogs d. 27 maj 1915 utmätning hos Ehrenborg, därvid i saknad av andra tillgångar nämnda egendom skrevs i mät.
    Ehrenborg överklagade utmätningen hos K.B. i Kristianstads län under yrkande, att enär ifrågavarande utskylder avsåge icke Ehrenborg utan hans arrendatorer av egendomen samt denna såsom varande av fideikommissnatur i allt fall icke kunde för utskylderna tagas i mät, utmätningen måtte upphävas.
    Brönnestads församling och kommun ävensom förrättnings-

RÄTTSFALL. 237mannen anförde i avgivna förklaringar, att utskylderna vore påförda Ehrenborg samt att den omständigheten, att egendomen vore av fideikommissnatur, icke lagligen utgjorde hinder föratt egendomen, i likhet med all annan fastighet, svarade för de utskylder, som skulle för fastigheten utgå.
    K.B. meddelade resolution d. 3 nov. 1915, därvid K.B., enär Ehrenborg genom debiteringar, vilka icke, såvitt visat blivit, i föreskriven ordning undanröjts, blivit påförd ifrågavarande utskylder, samt Ehrenborg icke heller i övrigt visat, att någon olaglighet vid överklagade förrättningen förelupit, ogillade besvären.

    Ehrenborg fullföljde sina besvär, som bestredos av församlingen och kommunen.
    HovR:n över Skåne o. Blekinge (hrr Kallenberg, Stenberg, Beskow och Gamstorp) fann i utslag d. 3 mars 1916 ej skäl göra annan ändring i överklagade resolutionen än att, enär ifrågavarande kommunalutskylder icke vore av beskaffenhet att kunna ur fideikommissegendomen utmätningsvis uttagas, HovR:n, med upphävande av utmätningen för dessa utskylder jämte indrivningsavgift, tillhopa 105 kr. 14 öre, förklarade utmätningen stå fast allenast för prästlönemedlen jämte indrivningsavgifter, tillhopa 469 kr. 52 öre.

 

34.

Skall, då förseelse skett mot stadgandet i 35 § i Kungl. förordningen ang. försäljning av vin och öl d. 9 juni 1905, tillika det i försäljningslokalen befintliga förråd av vin och öl dömas förbrutet?

    Stadsfiskalen E. A. Olsson ställde vid R.R:n i Hedemora Anna Hammarstedt under tilltal för det hon, som ägde rätt att till avhämtning försälja vin, tillåtit personer att förtära hos henne inköpt vin i försäljningslokalen eller i närbelägna lokaler, varöver hon ägde förfoga. Olsson, som tagit i beslag dels i själva försäljningsboden och dels i husets källare befintligt vin, yrkade jämväl, att detta beslag måtte fastställas.
    Anna Hammarstedt förnekade, att hon gjort sig skyldig till åtalade förseelsen. Hon bestred i allt fall, att åklagaren på grund av dylik förseelse varit berättigad verkställa beslag å vare sig det i källaren eller i försäljningsboden förvarade vinet, och framhöll hon, att åklagarens åsikt skulle leda till sådan orimlighet som att en bryggeriägare, vilken tillåtit en kund att urdricka en ölbutelj å bryggeriets område, skulle på grund av denna relativt lindriga förseelse gå förlustig hela sitt i bryggeriet inneliggande lager av öl.
    Vittnen hördes, som intygade av åklagaren uppgivna förhållanden.

238 RÄTTSFALL.    R.R:n meddelade utslag d. 7 juni 1915, vari R.R:n av anförda skäl och med förklaring, att av Anna Hammarstedt gjord invändning om beslagets giltighet lämnades utan avseende, jämlikt 33 och 35 §§ i Kungl. förordningen d. 9 juni 1905 angående försäljning av vin och öl dömde Anna Hammarstedt att såsom för olovlig försäljning av vin böta 25 kr. samt förklarade det hos Anna Hammarstedt beslagtagna vinlagret förbrutet.

    Anna Hammarstedt anförde besvär.
    Svea HovR. (hrr von Heijne, Appelberg, friherre Staël von Holstein och Montelius) fastställde genom utslag d. 19 april 1916 på visst sätt R.R:ns utslag i ansvarsfrågan samt utlät sig beträffande beslaget, att då Anna Hammarstedts ifrågavarande förfarande ej föranledde därtill, att hos henne befintligt lager av vin finge dömas förbrutet, prövade HovR:n lagligt, med ändring av överklagade utslaget i denna del, förklara det gjorda beslaget icke vidare skola äga bestånd.

 

35.

Advokatverksamhet har ansetts hänförlig till sådant näringsyrke, förvars utövande av utländsk undersåte erfordras särskilt tillstånd.

Jfr. N. J. A. 1884: 555 och 1913: 80.

    T. f. stadsfiskalen V. Hassler påstod vid Ö.Ä:t för polisärenden ansvar å J. P. Funck för det denne, som vore utlänning, sedan en längre tid tillbaka i Stockholm utövat advokatverksamhet utan att därtill hava förskaffat sig vederbörligt tillstånd.
    Funck medgav, att han å väggen till det hus, varest Funck haft sin bostad, haft anslagen en skylt, försedd med inskriptionen »J. Funcks Juridiska Byrå», att han i ett kontor i bostaden haft mottagningar för allmänheten, samt att Funck av ett flertal personer mot betalning emottagit rättegångs- och inkasseringsuppdrag, men genmälde, att han huvudsakligen sysslat med inkasseringsuppdrag samt att han, som oavbrutet vistats i Sverige sedan år 1901 och härstädes påförts skatt, fått den uppfattningen, att han vore svensk medborgare.
    Funck har år 1909 av poliskammaren i Norrköping dömts till böter för enahanda förseelse.
    Ö. Ä:t yttrade i utslag d. 8 dec. 1915: Enär Funck, som vore tysk undersåte, erkänt, att han sedan en längre tid tillbaka i Stockholm mot betalning utövat advokatverksamhet utan att därtill hava förskaffat sig Kungl. Maj:ts tillstånd, alltså och utan avseende å vad Funck i målet invänt, prövade Ö. Ä:t, med stöd av 18, 30 och 31 §§ i Kungl. förordningen d. 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet, rättvist döma Funck för vad han sålunda låtit sig komma till last att böta 150 kr.

RÄTTSFALL. 239    Funck anförde besvär.
    Svea HovR. (hrr Hansson, frih. Bennet, Lundblad och Zetterstrand) fann i utslag d. 12 maj 1916 ej skäl att i överklagade utslaget göra annan ändring än att beloppet av de böter, Funck hade att i målet utgiva, av HovR:n bestämdes till 100 kr.

 

36.

Sedan i kravmål yrkats kvittning på grund av motfordran å högrebelopp än kravet avsåg samt kvittningsyrkandet bifallits, yrkas i nyrättegång utfående av återstoden av den till kvittning åberopade fordringen. Fråga om genom den laga kraftvunna domen i det förramålet fordringen blivit i sin helhet rättskraftigt fastställd.

Jfr WREDE: Civilprocessrätt 2 uppl. II s. 241 och WREDE: Om kvittning s. 187 samt KALLENBERG: Om kvittning i rättegång, i denna tidskrift, s. 216.

    Aktiebolaget Henckels Stenkols import yrkade vid R.R:n i Hälsingborg åläggande för J. Widerberg att enligt kontokurant, utvisande ett tillgodohavande för bolaget å 767 kr. 23 öre, till bolaget utgiva detta belopp. Sedan Widerberg kvittningsvis gjort gällande motfordran å 4,650 kr. 20 öre, grundande sig å åtta av bolaget utställda, av Widerberg accepterade och inlösta växlar, för vilka växlar bolaget skulle hava erhållit valutan, samt Idhults Torvströaktiebolag, som under rättegången fått Widerbergs fordran å sig överlåten, inträtt i målet såsom mellankommande part och gjort ett med Widerberg, fann R.R:n i utslag d. 13 maj 1914, att enär Widerberg icke i kontokuranten, såsom vederbort, gottskrivits med 4,650 kr. 20 öre för inlösen av berörda växlar samt stenkolsbolagets fordran enligt kontokuranten uppgått till 767 kr. 23 öre, betalningsskyldighet icke kunde i målet åläggas Widerberg. Utslaget vann laga kraft.
    Torvströbolaget instämde härefter stenkolsbolaget till R.R:n och yrkade, att enär i nämnda mål Widerbergs fordran befunnits hava överstigit stenkolsbolagets fordran med 3,882 kr. 97 öre, stenkolsbolaget måtte förpliktas att till torvströbolaget såsom innehavare av Widerbergs rätt utgiva sistnämnda belopp jämte ränta.
    Stenkolsbolaget bestred, att det erhållit valuta för växlarna.
    R.R:n yttrade i utslag d. 13 jan. 1915: Enär genom R.R:ns ostridigt laga kraftvunna utslag d. 13 maj 1914 i mål mellan stenkolsbolaget, å ena, och Widerberg, å andra sidan, rörandefordran, i vilket mål torvströbolaget såsom mellankommande part gjort ett med Widerberg, blivit avgjort, att Widerberg i sitt mellanvarande med stenkolsbolaget bort gottskrivas för ifrågavarande växlar å tillhopa 4,650 kr. 20 öre, samt dylik gottskrivning icke, såvitt visat blivit, ägt rum till högre belopp än 767 kr. 23 öre,

240 RÄTTSFALL.prövade R.R:n rättvist förplikta stenkolsbolaget att till torvströbolaget, såsom efter överlåtelse innehavare av Widerbergsrätt, genast mot återbekommande av växlarna samt särskilt betalningsbevis utgiva fordrade beloppet 3,882 kr. 97 öre jämte 5 % ränta därå från stämningsdagen d. 28 juli 1914 till dess betalning skedde.

    Stenkolsbolaget sökte ändring.
    Hov.R:n över Skåne o. Blekinge (hrr Kallenberg, frih. Hummerhielm, Larson, referent, och Ekberg) yttrade i dom d. 26 nov. 1915: Enär genom R.R:ns utslag d. 13 maj 1914 icke kunde anses hava blivit dömt över den å ifrågavarande åtta växlar grundade fordringen i vidare mån än densamma erfordrats till kvittning mot stenkolbolagets i nämnda utslag omförmälda fordran å 767 kr. 23 öre,
    samt R.R:n sålunda icke lagligen bort undandraga sig prövning av frågan, huruvida stenkolsbolaget på grund av växlarna häftade i skuld med nu omstämda beloppet,
    prövade HovR:n rättvist att, med undanröjande av motvädjade utslaget, visa målet åter till R.R:n, som hade att detsamma på anmälan ånyo företaga och därmed vidare lagligen förfara.

 

37.

Växel, i vilken myntslaget ej angivits, har ansetts icke medföra växelrätt.

Jfr N. J. A. 1906: 548.

    Aktiebolaget Ost yrkade efter stämning å Hj. Sjögren vid Stockholms R.R. att av denne utbekomma 6,000 kr. jämteränta på grund av följande efter protest för utebliven betalning å bolaget eller order transporterade växel:
    »Stockholm d. 29 april 1915. För 6,000: —
    Tre (3) månader à dato behagade Ni emot denna sola växel betala till mig själv eller ordres Sextusen som i räkning gälla.
    Herr A. Rudeberg. Hj. Sjögren.
    Drottninggatan 11, Stockholm. Professor, Nynäs Kullsta.
    (Tvärsöver) Accepteras A. Rudeberg.»
    Å baksidan hade tecknats transporter av Sjögren m. fl.
    Sjögren bestred kravet bl. a. på den grund, att i växelns text icke funnes angivet det myntslag, som avsåges. Vid nästföljande rättegångstillfälle återkallade emellertid Sjögren sin berörda invändning samt förklarade sig medgiva, att växeln finge så anses, som om däri angivits, att densamma avsåge kronor.
    Sedan R.R:n, med ogillande av vad Sjögren i övrigt invänt emot kravet, och då mellan parterna vore ostridigt, att växelbeloppet avsåge kronor, genom dom d. 30 sept. 1915 ålagt

RÄTTSFALL. 241Sjögren betalningsskyldighet till bolaget, erlade Sjögren växelbeloppet jämte ränta och kostnader.
    Sjögren instämde därefter Rudeberg till R.R:n samt yrkade att av denne såsom acceptant av växeln utbekomma 6,000 kr. jämte ränta.
    Rudeberg invände, att då i växeln myntslag ej angivits, handlingen icke medförde växelrätt, och bestred förty Sjögrens talan.
    R.R:n yttrade i dom d. 25 nov. 1915: Enär den av Sjögren till stöd för kravet åberopade handling icke innehölle uppgift på det penningebelopp, som skulle betalas, och således icke vore avfattad i överensstämmelse med föreskrifterna i § 1 i växellagen d. 7 maj 1880,
    alltså och då vid sådant förhållande nämnda handling, jämlikt § 5 i samma lag, icke medförde växelrätt,
    funne R.R:n Sjögrens talan icke kunna bifallas.

    Sjögren sökte ändring. Han åberopade därvid vad i målet emot bolaget Ost förekommit samt hänvisade till en i nämndamål företedd d. 29 april 1915 dagtecknad handling, i vilken Sjögren och Rudeberg samt två andra personer förklarat sig hava träffat överenskommelse därom, att sedan Aktiebolaget Regulator blivit konstituerat och aktiekapital inbetalat, detta bolag skulle inlösa en samma dag av Sjögren utställd och avRudeberg accepterad växel å 6,000 kr. Då Rudeberg således själv angivit växelbeloppet i kronor samt därefter belånat växeln och å densamma uppburit 6,000 kr., borde jämväl i detta mål hava ansetts ostridigt, att växelbeloppet utgjorde det sistnämnda. Det vore för övrigt utan betydelse, att genom förbiseende vid användande av växelblankett ordet »kronor» eller »kr.», somvanligen funnes tryckt å dylika blanketter, icke influtit i växelnstext. En i Sverige utställd växel å »6,000» kunde ej avse annat än svenska kronor och icke ören eller något utländskt myntslag. Då växeln enligt anteckning å densamma inlösts av Sjögren med visst belopp, vore för övrigt Rudeberg såsom acceptant skyldig att till Sjögren återgälda växelbeloppet, även om, på sätt R.R:n ansett, »handlingen» icke skulle medföra växelrätt. Sjögren yrkade alltså, att Rudeberg måtte åläggas betalningsskyldighet.
    Svea HovR. (hrr Wästfelt, Grönwall, Wistrand och A. Afzelius, referent) yttrade i dom d. 20 april 1916, att HovR:n funne Sjögrens talan icke kunna i förevarande mål i vidare mån komma under prövning än såvitt densamma grundats å växelrätt, därvid HovR:n ej funne skäl göra ändring i R.R:ns dom.

 

Svensk Juristtidning 1916. 16

242 RÄTTSFALL.38.

Sedan näringsidkare såsom varumärke å särskilda slag av varor nyttjat visst ord, har samma ord för användning å enahanda varuslag blivit av annan näringsidkare inregistrerat. Kan detta ord vid sådant förhållande anses vara en för berörda varuslag särskilt uppfunnen benämning och följaktligen varumärkets begagnande för annan otillåtligt? Tillika fråga om ordet innefattar ursprungsbeteckning. 7 § i lagen om skydd för varumärken.

Jfr N. J. A. 1902:291 samt EBERSTEIN: Några synpunkter om ordskydd enligt svensk varumärkesrätt i Tidsskrift for Retsvidenskab 1910 särsk. s. 420 ff.

    På ansökan av Aktiebolaget Borlänge Maskinaffär beviljade patent- och registreringsverket d. 1 okt. 1913 bolaget registrering av ordet »Bengall» såsom en för rakknivar och rakhyvlar särskilt uppfunnen benämning.
    Bolaget påstod vid R.R:n i Falun ansvar å Herman Münnich i Falun för det han efter d. 1 okt. 1913 i Falun försålt och fortfarande hölle till salu rakknivar, vilka honom veterligen vore märkta med ovannämnda för bolaget registrerade märke. Tillika fordrade bolaget skadestånd.
    Münnich genmälte: Han hade sedan längre tid tillbaka, dock icke sedan han fått kännedom om nämnda registrering, uti sin affärsrörelse hållit till salu rakknivar märkta med ordet »Bengall». Dessa vore tillverkade av en engelsk firma, som sedan mycket lång tid tillbaka nyttjat ordet »Bengall» såsom varumärke å rakknivar. Den engelska firman hade visserligen icke i Sverige erhållit inregistrering av sitt nämnda varumärke; men då märket icke utgjorde en av bolaget särskilt uppfunnen benämning å rakknivar, ägde den engelska firman och därmed även Münnich enligt 7 § i varumärkeslagen rätt att använda detsamma för dylika varor. Då märket vore väl känt och inarbetat å den svenska marknaden, vore det tydligt, att bolaget åsyftat attgiva sina fabrikat sken av att vara tillverkade av den utländska firman. Det kunde icke vara lagstiftarens avsikt att bereda skydd åt ett dylikt tillägnande av annans ideella tillhörighet. — För övrigt hade ordet »Bengall» icke bort inregistreras såsom varumärke, enär detsamma, såsom hänsyftande på Bengalen i Främre Indien, innefattade en ursprungsbeteckning; och vore Münnich jämväl på denna grund enligt omförmälda paragraf i varumärkeslagen berättigad nyttja ifrågavarande ord såsom varumärke.
    R.R:n utlät sig i utslag d. 14 sept. 1914: Då emot Münnichs bestridande laga utredning i målet icke förebragts därom, att han, sedan han fått vetskap därom, att patent- och registreringsverket beviljat bolaget registrering av ordet »Bengall» såsom enför rakknivar och rakhyvlar särskilt uppfunnen benämning, i

RÄTTSFALL. 243Falun försålt eller hållit till salu rakknivar, vilka olovligen försetts med nämnda varumärke,
    funne R.R:n bolagets talan icke kunna bifallas.

    Bolaget klagade.
    Svea HovR. (hrr greve von Rosen, friherre Stael von Holstein, Rönqvist och Bendz) utlät sig genom utslag d. 9 nov. 1915: Enär på grund av Münnichs egna uppgifter och vad i övrigt i målet förekommit måste anses ådagalagt, att Münnich, sedan han i okt. 1913 erhållit kunskap om den för bolaget den 1 i samma månad beviljade registrering av ordet »Bengall» såsom en för rakknivar och rakhyvlar särskilt uppfunnen benämning, i Falun till salu hållit rakknivar, å vilka nämnda ord varit anbragt;
    ty och som de av Münnich åberopade omständigheter, att ifrågavarande ord sedan gammalt nyttjades såsom varumärke å rakknivar av viss utländsk firma, som tillverkat de av Münnich saluförda rakknivar, samt att nämnda ord skulle innefatta en ursprungsbeteckning för varan, lagligen icke föranledde befrielse för Münnich från ansvar i åtalade hänseende,
    prövade HovR:n skäligt att, med ändring av R.R:ns utslag i ansvarsfrågan, jämlikt 12 § i lagen om skydd för varumärken d. 5 juli 1884 döma Münnich att för vad han sålunda låtit komma sig till last böta 25 kr.;
    varjämte HovR:n av anfört skäl fastställde R.R:ns utslag i skadeståndsfrågan.

 

39.

Tillämpning av lagstiftning angående rätt att fullfölja talan från hovrätt.

Uppskattning av motgångsvärdet.

Jfr KALLENBERG: De ordinära devolutiva rättsmedlen s. 268.

    I ett av en tysk grosshandlare vid häradsrätt anhängiggjort mål om utbekommande av vissa fordringsbelopp ogillade H.R:n kärandens talan i särskild del. Efter klagan av käranden utdömde Svea HovR. (hrr von Heijne, Appelberg, friherre Staëlvon Holstein och Aschan) genom dom d. 7 april 1916 ytterligare 1,828 reichsmark 75 pf. eller motsvarande belopp i svenskt mynt efter högsta vid betalningstiden gällande kurs. Jämlikt 30 kap. 5 § rättegångsbalken förklarades svaranden icke äga fullfölja talan mot domen. (Enligt de kurser, som gällde vid tiden för HovR:ns dom och månaderna därförinnan, uppgick det mot berörda belopp svarande beloppet svenskt mynt icketill 1,200 kr. Med tillämpning av i normala fall gällande kurs å tyskt mynt skulle det motsvarande beloppet svenskt mynt uppgå till mera än 1,600 kr.)