ÄRO STÄRBHUSDELÄGARE SKYLDIGA ATT GÖRA SIG URARVA, EHURU DEN DÖDES BO REDAN VID DÖDSFALLET VAR FÖRSATT I KONKURS?
I ett nyligen avdömt rättsfall (se nedan s. 231) har till domstolarnas bedömande förelegat frågan, huruvida enligt bestämmelserna i 5 § av gällande förordning om urarvagörelse stärbhusdelägare varit skyldiga att för undgående av personligt betalningsansvar för den dödes gäld göra sig urarva, ehuru den dödes bo redan vid hans dödsfall var försatt i konkurs.
De svenska författare, som närmare behandlat ifrågavarande ämne, uttala såsom sin åsikt, att lagen stadgar en dylik skyldighet för stärbhusdelägare; se NORDLING: Om behandlingenav död mans bo s. 132, WINROTH: Om arvingarnes ansvarighet för arvlåtarens förbindelser s. 150 samt WINROTH: Svensk civilrätt II s. 387 och 541. De stödja denna sin mening därpå att, då i andra stycket av omförmälda § uttryckligen stadgas, att om offentlig stämning till konkurs utfärdats efter dödsfallet men innan tid till urarvagörelse är ute, urarvagörelse skall anses hava skett den dag stämningen gavs, man härav måste sluta, att en konkurs, vartill stämningen utfärdats före dödsfallet, icke äger verkan att göra urarvagörelse överflödig. Mot riktigheten av denna slutledning kunna emellertid enligt min meningstarka skäl anföras.
Enligt romersk rättsåskådning inträdde principiellt arvingen i den avlidnes ställe och övertog således ipso jure ansvarigheten för den dödes skulder. Sådan ståndpunkt intog däremot icke, såsom den rättshistoriska utredningen visar, den äldre svenska rätten (se bl. a. historiken i Nordlings anförda arbete). Enligt denna vunno arvingarna rätt endast till det överskott, som uppstod, sedan den dödes skulder betalts; deras skyldighet var endast att tillse, att borgenärerna kommo i åtnjutande av tillgångarna, och genom att härutinnan låta försummelse komma sig till last kunde de ådraga sig personligt ansvar för gälden. Denna arvingarnas skyldighet har under den senare rättsutvecklingen i vissa avseenden skärpts, men fortfarande anses den