OM FÖRMÅNSRÄTT FÖR DEN, SOM PÅ GRUND AV BORGEN INFRIAT ELLER GENOM ÖVERLÅTELSE FÖRVÄRVAT EN PRIORITERAD FORDRAN.
Frågan, huruvida den, som gått i borgen eller eljes är ansvarig för en annans förbindelse, när han nödgas infria densamma, inträder icke blott i borgenärens fordringsrätt utan även i den förmånsrätt, varmed fordringen i borgenärens hand kan hava varit förenad, har både inom och utom vårt land varit föremål för olika meningar. Samma meningsskiljaktighet har framträtt i fråga om det närbesläktade spörsmålet, huruvida efter överlåtelse (cession) av en med förmånsrätt förenad fordran förvärvaren äger göra gällande den förmånsrätt, som tillkommit överlåtaren. Inom den tysk-romerska rätten har den läran blivit uppställd, att dessa frågor borde besvaras olika, allteftersom förmånsrätten grundade sig å borgenärens person eller å beskaffenheten av den fordran, varom fråga är. Förmånsrätter av förra slaget (s. k. privilegia personæ) skulle enligt nämnda lära icke få göras gällande av någon annan än den ursprunglige borgenären (och hans arvingar), under det att förmånsrätter av sistnämnda slag (s. k. privilegia causæ) skulle åtfölja fordringen, när denna genom överlåtelse eller genom fordringens infriande av en löftesman övergår å annan än den ursprunglige borgenären. Huruvida denna lära har stöd i den romerska rättens källor, må här lämnas därhän. I nyare utländsk lag-
stiftning har den icke vunnit erkännande. Enligt den franska Code civil (art. 1692, 2029) gäller sålunda, att cession av en fordran omfattar den med fordringen förenade förmånsrätten och att löftesman, som infriat en sådan fordran, helt och hållet inträder i borgenärens rätt gent emot huvudgäldenären. Samma ståndpunkt synes den österrikiska civillagen (§§ 1358, 1394) intaga. Den tyska civillagen (§ 401:2) innehåller i fråga om cession av fordran en uttrycklig bestämmelse, att den nye borgenären kan göra gällande den förmånsrätt, som förut varit förenad med fordringen, och denna grundsats skall (enligt § 412, jämförd med § 774) tillämpas jämväl när en löftesman genom att infria en sådan fordran blivit innehavare av densamma. Även i den schweiziska lagen om obligationsrätten (art. 170) uppställes samma regel beträffande cession av fordran, och det undantag, som där göres för det fall, att förmånsrätten är oskiljaktigt förenad med cedentens person, har avseende å ett särskilt slag av förmånsrätt, vartill någon motsvarighet icke förefinnes i svensk rätt. Löftesman, som infriat en med förmånsrätt förenad fordran, är (enligt art. 505) likställd med den, som genom cession förvärvat en sådan fordran. Nämnas må ock, att i Danmark och Norge, varest uttryckliga lagbestämmelser i ämnet saknas, förmånsrätten anses medfölja en cederad fordran och övergå å löftesman, som infriar fordringen; se LASSEN :Haandbog i Obligationsretten § 50: n. 35, § 118: n. 31—32 och HALLAGER-AUBERT: Den norske Obligationsret II s. 521—522.
Vad svensk rätt beträffar, må till en början framhållas, att någon bestämmelse i lag icke finnes beträffande verkan därav, att en med förmånsrätt förenad fordran överlåtes å annan, samt att det stadgande, som för ett särskilt fall meddelats beträffande förmånsrätt för kronan, när ersättning av allmänna medel utgått för vad av ämbets- eller tjänsteman blivit tillgripet och förskingrat, icke lärer kunna åberopas såsom stöd vare sig för eller mot löftesmans anspråk att tillgodonjuta enahanda förmånsrätt, som tillkommit borgenären. Nämnda stadgande (andrapunkten av 17:11 H. B.), vilket tillkom 1899 i sammanhang med den då genomförda lagstiftningen om statsansvar för ämbets- eller tjänstemän, som hava befattning med utsökningsmål, motiverades nämligen därmed (se N. J. A. II 1899 n:r 7 s.33—34), att med hänsyn till det sätt, varpå vissa likartade förmånsrättsfrågor i lagskipningen lösts, det knappast kunde anta-
gas, att dylik förmånsrätt skulle utan uttryckligt stadgande tillerkännas kronan. Att den praxis, som i motiven omförmäles, skulle hava genom ifrågavarande lagändring sanktionerats, kan alltså icke påstås. Behandlingen av ett annat lagärende kan snarare åberopas i motsatt riktning. I anledning av en vid 1914 års senare riksdag ifrågasatt provisorisk utsträckning av giltighetstiden för den i H. B. 17:4 stadgade förmånsrätten för lönefordringar uttalades nämligen inom lagrådet den meningen, att enligt gällande rätt en fordran på innestående lön även efter överlåtelse från den ursprunglige fordringsägaren vore förenad med den förmånsrätt, som denne kunnat påfordra, och denna uppfattning delades av justitieministern; se K. P. 1914 n:r 280 s. 12, 14, 15, 16—17.
Bland svenska författare är SCHREVELIUS mig veterligen den förste, som uttalar sig om dessa frågor. Enligt honom (§ 260: 3 c) övergår i allmänhet genom cession av en fordran den med fordringen förenade förmånsrätten från cedenten till cessionarien, och denna regel lider undantag endast om förmånsrätten är »så rent personlig, att den icke kan komma någon annan än cedenten till godo». Vilka förmånsrätter som skulle vara av denna rent personliga natur, antyder emellertid icke Schrevelius. I fråga om löftesman, som infriat en prioriterad fordran, uttalar han (§ 342 i. f.) utan någon reservation den meningen, att om fordringen i borgenärens hand var förenad med förmånsrätt, denna går över på löftesmannen. Denna uppfattning har också kommit till uttryck i lagkommitténs och äldre lagberedningens förslag till civillag; enligt handelsbalken 7 : 12 resp. 7 : 13 skulle nämligen borgesman, som betalt, njuta till godo den säkerhet eller förmånsrätt emot gäldenären, som borgenären ägde. AFZELIUS (Cession av fordran s. 60 — 61) uttalar sig icke om sistnämnda spörsmål, men ansluter sig i fråga om verkan av cession till den förut berörda distinktionen mellan privilegia personæ och privilegia causæ. Till den förra gruppen hänför han de i H. B. 17: 5, 6, 10 och 12 omförmälda förmånsrätterna, till den senare de i 17: 4 nämnda; av de i 17: 11 första stycket omtalade skulle de båda första vara hänförliga till den förra gruppen, den tredje till den senare. Någon motivering för den sålunda gjorda uppdelningen presteras icke. Av processuella skäl, nämligen att fordringen skulle därigenom att den bevakades i konkursen bliva i förhållande till gäldenären »fixerad»,
gör emellertid Afzelius den väsentliga modifikationen i sin lära, att en cession, som sker först under konkursen, icke skulle på något sätt afficiera förmånsrätten. AGARDH (Borgen s. 89) inskränker sig till att uttala, att accessoriska rättigheter, sådana som pant- och förmånsrätt, övergå på löftesmannen därigenom att borgen infrias, »för så vitt de äro av beskaffenhet att kunna övergå på annan person». Till Afzelius' ståndpunkt ansluter sig också WREDE (Obligationsrättens allmänna del s. 137), som dock med tystnad förbigår frågan, till vilkendera gruppen de i H. B. 17: 4 nämnda förmånsrätterna skulle vara att hänföra. En annan finsk författare SERLACHIUS (Obligationsrätt s. 142 n. 1) anser däremot den av Afzelius uppdragna gränsen mellan privilegia personæ och privilegia causæ alldeles godtycklig —jfr. också HASSELROT (Handelsbalken, 2 uppl., III s. 219) — och håller före, att finsk rätt endast känner förmånsrätter av sistnämnda slag. Denna ståndpunkt utvecklas närmare av EKSTRÖM (i hans stora arbete Löftesmans regressrätt II s. 44—51). Enligt denne författare leder den av Afzelius uppställda läran till särdeles obilliga resultat, om den skall tillämpas å sådana fall, då en prioriterad fordran övergått å en medgäldenär eller löftesman — något, varom Afzelius som nämnt icke direkt uttalat sig. Vad Afzelius lär därom, att en cession, som äger rum efter fordringens bevakning i gäldenärens konkurs, icke skulle inverka å förmånsrätten, innebär enligt Ekström allenast en kompromiss åt den motsatta uppfattningen.
För egen del är jag livligt övertygad, att den gamla distinktionen mellan s. k. privilegia personæ och privilegia causæ icke kan upprätthållas. Svensk rätt känner icke och torde aldrig hava känt någon förmånsrätt, som tillkommer borgenären »allenast på grund av hans person», utan varje förmånsrätt grundas i själva verket å beskaffenheten av den fordran, varom fråga är. Förmånsrätten är en inneboende egenskap hos fordringen och bör därför åtfölja denna, när den genom överlåtelse eller annorledes övergår från den ursprunglige borgenären till annan. Något skäl kan icke inses, varför icke även innehavaren av en prioriterad fordran skulle kunna göra sig densamma till godo genom att överlåta den på någon annan, men, såsom Afzelius själv erkänner, uteslutes eller försvåras denna möjlighet, om överlåtelsen skulle hava till följd, att fordringen nedsjönke till en oprioriterad sådan. Lika litet bör det komma
övriga borgenärer vid, om ett förmånsrättsanspråk göres gällande av den ursprunglige borgenären eller av en löftesman eller medgäldenär, som genom att infria gäldenärens förbindelse inträtt i borgenärens rätt. Huruvida överlåtelsen eller infriandet skett före eller efter konkursen, saknar enligt min mening all betydelse för den civilrättsliga frågan om förmånsrättens bestånd. Den olika behandling, som Afzelius, när fordringen övergått genom cession, vill underkasta dessa fall, leder till ännu mera betänkliga resultat, när fråga är om förmånsrätt för löftesmän eller medgäldenärer. I olikhet mot vad som gäller om den, vilken genom frivillig överlåtelse förvärvar en fordran, kunna dessa nämligen icke bestämma tidpunkten för fordringens infriande, utan äro härutinnan helt och hållet beroende av borgenären. Att denne genom att av dem utkräva sin fordran, innan huvudgäldenären kommit i konkurs, skulle kunna beröva dem en förmånsrätt, som skulle tillkommit dem i händelse borgenären visat större långmodighet, är allt för onaturligt för att utan tvingande skäl kunna antagas.
I fråga om den ståndpunkt svensk praxis intagit till här behandlade frågor har jag mig icke bekant något rättsfall rörande verkan därav, att en med förmånsrätt förenad fordran cederats. Desto talrikare äro de fall, då domstolarna hava haft att avgöra, huruvida en löftesman, som infriat sådan fordran, i gäldenärens konkurs äger åtnjuta samma förmånsrätt, som skulle tillkommit borgenären, därest fordringen utestått ogulden. Rättsfall härom finnas refererade i Flintbergs Lagfarenhets-bibliotek VI s. 375 (1792, förmånsrätt enligt H. B. 17:3), Backmans Lagsamling I s. 640 (1816; förmånsrätt för ogulden köpeskilling), Schmidt: Juridiskt arkiv 2 s. 257 (1831; förmånsrätt enligt nuvarande 17:11) och 12 s. 458 (1841; förmånsrätt för ränta å intecknad fordran) ävensom i Nytt juridiskt arkiv 1904 s. 467 (förmånsrätt enligt 17:3), 1876 s. 182 (förmånsrätt enligt 17:11), 1888 s. 267 (likaledes 17:11) och s. 283 (förmånsrätt enligt 17:6) samt 1907 s. 1 (likaledes 17:6). I sistnämnda båda rättsfall blev förmånsrättsyrkandet utan meningsskiljaktighet ogillat. Nu har emellertid Högsta domstolen i ett nyligen i plenum avgjort mål (Nyttjuridiskt arkiv 1915 s. 426) brutit med denna praxis och med 17 röster mot 4 tillerkänt löftesmän för arrendator, vilka på grund av sin borgen måst betala arrende, förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken. Av domens motivering framgår, att
utgången icke var beroende därav, att i det fall, som förelåg till bedömande, betalningen hade erlagts efter det arrendatorn försatts i konkurs; endast två av domstolens ledamöter funno denna omständighet vara av betydelse för målet.
TORE ALMÉN.