GÖSTA EBERSTEIN. Om skatt på arv och gåva enligt svensk rätt. Uppsala 1915. Almqvist & Wiksell. IX, 279 s. Kr. 6.00.

    Under statsmakternas oavlåtliga strävanden att uppdriva de för de ökade statsbehoven erforderliga penningmedlen har vår beskattningslagstiftning de senaste årtiondena upprepade gånger omarbetats och utökats med nya förordningar. Ju större och flera pålagorna blivit, desto mera har allmänheten fått känning av denna lagstiftning, och desto större har betydelsen av bestämmelsernas riktiga och konsekventa tolkning blivit. Den vetenskapliga bearbetningenav beskattningslagstiftningen — i varje fall den för direkt praktiskt bruk användbara — har under tiden varit mycket obetydlig. Såsom hjälp vid lösandet av de ofta uppkommande tvistefrågorna, vilkas ekonomiska betydelse alltmera växer, har praktikern nästan uteslutande haft att anlita kommittébetänkanden, regeringsrättens prejudikat samt mer eller mindre populära kommentarer. Behovet av sammanställande och kritiska arbeten är alltså stort på detta område, och ehuru det föreliggande arbetet, såsom författaren själv framhåller, endast behandlar vissa grundläggande spörsmål inom arvs och gåvobeskattningen, är det synnerligen välkommet och av stort värde.
    Av den historiska utredningen inhämtas, att vi sedan äldre tid

 

246 LITTERATUR.haft en arvs- och gåvobeskattning, vilken under växlande öden fortlevde ända till mitten av 1800-talet, då den gradvis raserades för att först mot slutet av århundradet återupprättas. Vår nuvarande arvsbeskattning är en arvslottsskatt i motsats till den hos oss tidigare tillämpade kvarlåtenskapsskatten. Vid den vidare utvecklingen av vårt ifrågavarande beskattningssystem lärer man, enligt författaren, närmast få tänka sig, att hänsyn skall tagas icke blott till arvslottens storlek och arvtagarens släktförhållande till arvlåtaren, utan jämväl till arvingens samtliga individuella förhållanden av natur att inverka på hans skatteförmåga, exempelvis den erhållna egendomens beskaffenhet och arvingens ekonomiska ställning i allmänhet, såsom övriga tillgångar, genom valet av yrke eller andra förhållanden betingad större eller mindre förmåga att tillgodogöra sig arvet, avslutad eller oavslutad uppfostran o. d. Liknande synpunkter hava beaktats i den tyska lagen av den 3 juli 1913, vilken införde en allmän skatt på ökningen av den skattskyldiges förmögenhet, s. k. Besitzsteuer. Mot lagstiftningens utveckling i sistnämnda riktning är kanske mindre att invända, men däremot tror jag det vore olyckligt, om ytterligare påbyggnader skulle göras på vår nuvarande anordning av arvs- och gåvobeskattningen.
    Under olika rubriker behandlar författaren vissa viktigare spörsmål, som uppkommit genom den år 1915 ikraftträdda förordningen om arvsskatt och skatt för gåva, och framställningen får flerstädes karaktär av en skarp kritik av såväl den föreliggande lagtexten som uttalandena i kommittébetänkandet och den kungliga propositionen. Här vill jag endast i korthet beröra ett par mera intressanta fall.
    Häradshövdingen Einar Bergelmer fäste under senare delen av 1914 och början av 1915 i åtskilliga artiklar i Stockholms Dagblad uppmärksamheten på en lucka i den nya gåvolagstiftningen. Om en person erhållit fast egendom i gåva före 1915 års ingång men icke söker lagfart å densamma förrän efter nämnda tidpunkt, befriades han enligt den nya lagstiftningen från den gåvoskatt på en procent, som han i vissa fall enligt äldre stämpelförordning varit skyldig erlägga vid lagfartsansökningen. Den nya gåvobeskattningen vore otillämplig på en sådan transaktion, eftersom gåvan i fråga fullbordats redan före den 1 jan. 1915, och å andra sidan stadgade den nya stämpelförordningen för alla gåvor av fast egendom en lagfartsstämpel av allenast 60 öre för varje 100 kronor av egendomens värde. Det gjordes gällande, att detta resultat måste bero på förbiseende från lagstiftarens sida, och fall påvisades, då staten på grund av omförmälda förhållande gått miste om stämpel till avsevärda belopp. I ett i anledning av häradshövding Bergelmers artiklar gjort inlägg erkändes av signatuen O. W. L. (landskamreraren Landén, som kommenterat den nya lagstiftningen och undertecknat det till grund för densamma liggande betänkandet av år 1910) indirekt riktigheten utav, att den nya lagstiftningen förde med sig en dylik skattebefrielse, men gjordes gällande, att denna på intet sätt berott av förbiseende utan vore fullt motiverad.

LITTERATUR. 247    Gent emot båda parterna i denna polemik gör nu författaren gällande, att i själva verket skattskyldigheten inträtt redan med en dylik gåvas emottagande samt att lagfartsansökningen endast bestämmer tidpunkten för skattens erläggande. Då skattskyldighet sålunda inträtt enligt den äldre lagen, skall stämpelbeläggning enligt denna ske vid lagfartsansökningen, oberoende av om denna ansökningsker efter 1915 års ingång. Man skulle sålunda undgå den stötande konsekvensen, att en gåva, som enligt både äldre och ny lagstiftning är belagd med skatt, utan någon reell grund blir skattefri. Om författarens uppfattning är riktig — och han företer goda skäl för densamma — måste man erkänna, att den föregående polemiken tydligt ådagalägger behovet av ifrågavarande lagstiftnings vetenskapliga bearbetning.
    Den, som sysslat med frågan om stämpelbeläggning av bouppteckningar, överraskades genast av andra stycket i § 12, enligt vilket "upplåtelse av egendom med fri förfoganderätt under innehavarens livstid" skall behandlas såsom äganderätt, och ännu mera förvånad blev man, när det i motiven utsades, att detta vore överensstämmande med vedertagen praxis. Det i föreliggande avseende egentligen praktiska fallet är, att efterlevande make enligt inbördes testamente sitter i orubbat bo, och i avseende härå förelåg, såsom författaren närmare utvecklar, från och med år 1906 en i stort sett enhetlig högsta domstolspraxis av alldeles motsatt innebörd, i det den efterlevande makens rätt, oberoende av om den i testamentet kallades nyttjande-, dispositions- eller äganderätt, i stämpelavseende behandlades allenast såsom nyttjanderätt, icke såsom ägande- eller fideikommissrätt. Vid stämpelbeläggningen av den först avlidnes andel i boet stämpelbelades först kapitalvärdet av den efterlevandes nyttjanderätt och därefter återstoden såsom med äganderätt tillkommande de slutliga testamentstagarne. Vid den sist avlidne makens död erlades icke någon arvsskatt för den först avlidnes andel, ty denna var redan fullt stämpelbelagd. Beskattningen blev härigenom jämförelsevis låg, vilket även måste anses av förhållandena fullt påkallat.
    Enligt den nya lagen däremot kommer, därest testamentet, såsom vanligen sker, tillerkänner den efterlevande fri förfoganderätt, den avlidnes lott att i dess helhet stämpelbeläggas såsom med äganderätt tillfallande den efterlevande maken; och vid dennes död stämpelbelägges lotten i dess helhet såsom tillfallande de slutliga testamentstagarne. Äro dessa icke makarnes bröstarvingar men ändock nära släktingar till den först avlidne maken, få de antagligen till på köpet betala skatt efter högsta stämpelklassen i stället för enligt klass II, enär man väl svårligen med nuvarande lagstiftning kan undgå att anse egendomen tillhöra den sist avlidnes kvarlåtenskap. Skärpningen i skattskyldighet är mycket stor och ej på något sätt av förhållandena motiverad. Så vitt man kan döma av tillgängliga handlingar, har den också tillkommit oavsiktligt och på grund av ett oförklarligt förbiseende av en fullt genomförd praxis.

248 LITTERATUR.    Sina erfarenheter vid forskningarna i modern svensk beskattningsrätt sammanfattar författaren i följande uttalande, varmed han inleder förordet till sin avhandling, och i vilket uttalande jag fullt instämmer:
    »Det är icke utan, att den styvmoderliga behandling, som kommit den offentliga rätten till del i jämförelse med den privata, börjat att visa menligaresultat även för själva de intressen, som den privata rätten av ålder faktiskt satt såsom sin främsta uppgift att tillgodose. Även om förmögenhetsrätten blir av vetenskap, lagstiftning och rättsskipning på ett aldrig så fullkomnat sätt utbildad och tillämpad, men de rättsliga regler, som hänföra sig till statens djupt i de enskilda samhällsmedlemmarnas förmögenhetsförhållande ingripande beskattningsrätt, av teori och lagstiftning försummas, så att godtycke och inkonsekvens där få vinna insteg och möjligheten till enhetlig rättstillämpning omintetgöres, blir den rättssäkerhet med hänsyn till de enskildas förmögenhetsförhållanden, som privaträtten speciellt inriktat sig på att upprätthålla, på ett ytterst kännbart sätt äventyrad. De erfarenheter föreliggande undersökning givit från det beskattningsområde, som utgjort densammas föremål, hava bibragt mig den övertygelsen, att nyss antydda fara hos oss är på väg att bliva verklighet, och det är min förhoppning, att detta arbete skall bidraga till att rikta uppmärksamheten härpå.»
 

Carl Ljungholm.