Utlännings rättsförvärv i Sverige. Det var ett långvarigt och svårt lagstiftningsarbete, som tillsvidare fick sin avslutning, då den 30 maj 1916 utfärdades en lag om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag. Redan några årtionden efter det att genom kungörelsenden 3 oktober 1829 utlännings rätt att erhålla medelst fasta eller lagfart bekräftad äganderätt till fast egendom här i riket gjorts beroende av konungens tillstånd, framträdde inom riksdagen starka önskningar om skärpning och fullständigande av kungörelsens bestämmelser. Liknande önskningar framställdes i avseende å de föreskrifter om utlännings förvärv av gruvor, som, efter att 1872 först hava meddelats, med utvidgat innehåll haft sin plats i 68 § av 1884 års gruvestadga. Särskilt en synpunkt gjorde sig härvid alltmer gällande. Nämnda äldre bestämmelser avsågo endast det fallet, att ett utländskt rättssubjekt direkt och omedelbart förvärvade en fast egendom eller en gruva. Men de erbjödo icke något skydd mot det indirekta och medelbara förvärv, som kunde ske därigenom, att en utlänning förskaffade sig herraväldet i ett svenskt bolag, somförut var eller därefter blev ägare av fastighet eller gruva. Ju längre utvecklingen fortskred, desto tydligare framstod det såsom en orimlighet att, då man anser det utländska förvärvet böra underkastas begränsning och tillsyn, likväl lämna den möjligheten öppen, att genom förmedling av bolag, till namnet svenska men i verkligheten utländska, utlänningars inflytande över vårt lands naturtillgångar kunde utan någon kontrollsträckas huru långt som helst. De gång efter annan i riksdagen framförda yrkandena om åtgärder i ämnet ledde till en riksdagsskrivelse av år 1902 med hemställan, att snarast möjligt skulle utarbetas och för riksdagen framläggas förslag till lagbestämmelser, varigenom de tidigare stadgandena om utlänningars förvärv bleve utsträckta att gälla även bolag, vari utländsk undersåte vore delägare. Det är resultatet av denna riksdagsskrivelse, som nu slutligen föreligger, efter att länge hava fördröjts genom såväl reella som formella svårigheter.
    Då bestämmelser om det medelbara utländska förvärvet skolat genomföras, har det befunnits lämpligt att jämväl ingå i granskning av de äldre föreskrifter, som avsett det omedelbara förvärvet. Detta granskningsarbete har lett till att 1829 års kun-

görelse och 68 § gruvestadgan ersatts med stadganden i den nya lagen, som alltså innefattar alla nu gällande bestämmelser i förevarande ämne. De äldre föreskrifterna hava härvid såväl förtydligats pch fullständigats som även underkastats vissa ändringar i sak. Den viktigaste av dessa är, att medan konungens tillstånd till utlännings fastighetsförvärv hittills endast torde hava utgjort förutsättning för lagfart å fastigheten, men något hinder ej lär hava mött för utlänning att utan sådant tillstånd huru länge som helst innehava en fastighet såsom ägare, den nya lagen gör själva förvärvet av äganderätt beroende därav, att konungens tillstånd sökes inom viss tid och sedermera beviljas. Det skall nämligen (5 §) åligga utlänning, som vill söka konungens tillstånd till förvärv av fast egendom, att inom ett år från det fånget skedde ingiva ansökningen tillkonungens befallningshavande, som med eget utlåtande överlämnar den till konungen. Försittes den sålunda bestämda tiden eller beviljar ej konungen det sökta tillståndet, är fånget ogillt. På samma gång de nya stadgandena alltså innebära en skärpning av vad förut gällt, medföra de även i visst hänseende en förbättring av en utländsk förvärvares ställning. Det har hittills ansetts, att om en utlänning sökt lagfart å en av honom förvärvad fast egendom, innan han erhållit konungens tillstånd till förvärvet, lagfartsansökningen bort avslås, och utlänningens rättsställning såsom ägare har därför, även om han omedelbart sökt och sedermera vunnit tillstånd, under övergångstiden varit förenad med den ovisshet, som möjligheten av inskrivningsåtgärder från annat håll innebär. I den nya lagenstadgas däremot, att en dylik lagfartsansökning, om annat hinder än förvärvarens nationalitet ej möter, skall förklaras vilande, till dess frågan om hans rätt att förvärva egendomen blivit slutligen prövad.
    De svenska rättssubjekt, beträffande vilka den nya lagen innehåller bestämmelser i syfte att förhindra deras användande såsom mellanhänder för ett alltför starkt utländskt inflytande över våra naturtillgångar, äro aktiebolag, handelsbolag och ekonomiska föreningar. Av största intresse är vad som i sådant avseende stadgas angående aktiebolagen.
    Den nya lagstiftningen framgår så att säga på två linjer. Å ena sidan söker man förebygga, att svenska rättssubjekt, där ett övervägande utländskt inflytande kan befaras — det torde kunna anses tillåtet att för erhållande av ett kort uttryck i detta sammanhang beteckna dem såsom »farliga» rättssubjekt— i större omfattning förvärva fastigheter eller gruvor; å andra sidan vill man skapa hinder för att bestämmanderätten översådana svenska rättssubjekt, som redan före lagens ikraftträdande i mera betydande omfattning förvärvat andel i våra naturtillgångar, övergår i utländska händer eller till farliga svenska rättssubjekt.

    Frågar man nu, vilka av de med lagen avsedda svenska rättssubjekten — aktiebolag, handelsbolag och ekonomiska föreningar — betraktas såsom farliga, må till svar härå förstnämnas, att bolag och föreningar av vissa slag äro alldeles undantagna (18 §). Så är förhållandet med bank- och försäkringsbolag, sparbanker, försäkringsföreningar, aktiebolag och föreningar, som erhållit statslån från egnahemslånefonden, kooperativa föreningar och hypoteksföreningar. Det har icke ansetts föreligga någon fara, att dylika bolag eller föreningar skola tjäna såsom förmedlare av utländskt förvärv, och de äro därför ställda utanför lagens inskränkningar, naturligtvis dock under förutsättning att de ej blott till namnet samt bolagsordningens eller stadgarnas innehåll utan även till sin verksamhet motsvara de angivna typerna.
    Bortsett från dessa undantag behandlas såsom farliga rättssubjekt svenskt handelsbolag, vari finnes utländsk bolagsman — huruvida utlänningens andel är större eller mindre undandrager sig offentlig kontroll — samt alla ekonomiska föreningar; sistnämnda förhållande innebär icke någon obehörig stränghet mot föreningarna, då de viktigaste slagen av sådana enligt vad nyss nämndes äro helt och hållet undantagna. Vad aktiebolagen beträffar har det tydligen varit nödvändigt att såsom farliga betrakta alla de bolag, vilkas aktiebrev må ställas till innehavaren; det låter sig icke göra att i dylika bolag begränsa eller kontrollera utlänningars aktieförvärv. I fråga om de aktiebolag, vilkas aktiebrev skola vara ställda till viss man, intager lagen en mildare ståndpunkt. Även de anses visserligen i ochför sig farliga, men det öppnas en möjlighet — av vilken de allra flesta sådana bolag kunna och säkerligen även skola begagna sig — att vinna befrielse från denna egenskap och därmed förenade inskränkningar genom att i bolagsordningen intaga förbehåll, som förhindrar att någon större del av aktierna övergår till utlänningar eller farliga svenska rättssubjekt. Detta förbehåll skall, närmare angivet, innebära, att allenast mindre än en femtedel av bolagets aktier eller, om aktier med olika röstvärde finnas, allenast så många aktier, att röstetalet för dem utgör mindre än en femtedel av röstetalet för bolagets samtliga aktier, må genom teckning eller överlåtelse förvärvas av utlänningar eller dylika rättssubjekt; samma verkan vinnes naturligtvis även genom införande av ett strängare förbehåll. Ett sådant förbehåll skulle emellertid för lagens syfte sakna värde, om det infördes i ordningen för ett aktiebolag, vars aktier redan vore på utländska händer. Därför stadgas i ensam tidigt utfärdad lag om ändrad lydelse av vissa §§ i aktiebolagslagen (94 §), att beslut om införande i bolagsordning av nämnda förbehåll — vilket utgör ett särskilt slag av de i 52 § 2 mom. aktiebolagslagen angivna förbehållen — icke må registreras utan att vid ansökningen därom fogats en av styrelsens

ledamöter egenhändigt underskriven försäkran, att enligt aktieboken de aktier, som förbehållet avser, icke innehavas av andra än som utan hinder av förbehållet må förvärva därmed avsedda aktier.
    Beträffande de svenska rättssubjekt, som enligt nu angivna grunder anses farliga, stadgas (2 §), att de icke må här i riket förvärva fast egendom, inmuta mineralfyndighet, förvärva eller bearbeta inmutad mineralfyndighet eller idka gruvdrift, utan att konungen för särskilt fall meddelat bolaget eller föreningen tillstånd därtill. Från denna regel givas dock några undantag. Sålunda står det alla svenska bolag och föreningar öppet att förvärva mindre fastigheter av vissa angivna slag, under förutsättning att de av konungens befallningshavande pröva svara behövliga för bolagets eller föreningens verksamhet (4 §). Vidare är det tillåtet även för farliga svenska rättssubjekt, liksom för utlänningar, att å exekutiv auktion förvärva fast egendom eller gruva (6 §). Fast egendom, som förvärvats enligt sistnämnda bestämmelse, skall emellertid i regel åter avyttras inom tre år enligt närmare stadganden, för vilka motsvarande föreskrifter i 1906 års norrlandslag i all huvudsak tjänat till mönster (7—9 §§). Har ett farligt svenskt rättssubjekt elleren utlänning å exkutiv auktion inropat en gruva, skall denna i regel åter avyttras inom ett år (10 §).
    Vill ett svenskt rättssubjekt, som för en fastighets förvärvande behöver konungens tillstånd, söka sådant, eller erfordras konungens befallningshavandes prövning, huruvida någon viss mindre fastighet må förvärvas, skall, i likhet med vad som stadgas angående utlänningars förvärv, ansökan med bifogande av fångeshandlingen inom ett år från fånget ingivas till konungens befallningshavande, som i de fall, då prövningen ej tillkommer denna myndighet, överlämnar ansökningen till konungen (5 §). Försittes den stadgade tiden eller bifalles ej ansökningen, är fånget ogillt. Lagfartsansökning, som ingives innan frågan om rätt att förvärva egendomen blivit avgjord, skall förklaras vilande.
    För att giva åsyftad verkan åt bestämmelsen, att i vissa fall svenskt rättssubjekt, liksom utlänning, ej må utan konungens tillstånd förvärva eller bearbeta gruva, anlitas en annan utväg. I överensstämmelse med vad som hittills enligt 68 § gruvestadgan gällt för utlänningar stadgas nämligen, att om någon utan konungens tillstånd företager försöks- eller gruvarbete å gruva för vars förvärvande eller bearbetande sådant tillstånd erfordras, arbetet är utan verkan till bevarande av rätt till gruvan (11 §). Enligt lagens övergångsbestämmelse skall emellertid varken skyldigheten att söka tillstånd eller den stadgade påföljden för gruvdrifts idkande utan tillstånd gälla i fråga omgruva, vilken innehaves eller bearbetas på grund av rättighet, som förvärvats innan lagen trätt i kraft.

    Såsom förut nämnts, innefattar lagen även bestämmelser till förhindrande därav, att utlänningar förvärva herraväldet översådana svenska rättssubjekt, som vid lagens ikraftträdande innehade mera betydande naturtillgångar här i riket. Dessa bestämmelser avse emellertid endast aktiebolag, vilkas aktiebrevskola vara ställda till viss man. Beträffande dem stadgas huvudsakligen (12 §), att om ett dylikt aktiebolag vid nämnda tidpunkt här i riket ägde fast egendom med en areal av mer än 1,000 hektar eller ock vattenfall eller del därav, varur vid vanligt lågvatten uppenbarligen kunna uttagas mer än 500 turbinhästkrafter, eller om ett sådant aktiebolag på grund av rättighet, som förvärvats före samma tidpunkt, här i riket innehar gruva eller stenkolsfyndighet — dessa fyndigheter, vilkas bearbetning förut är beroende av koncession, beröras endast i detta sammanhang av lagen — aktier i bolaget, som vid lagens ikraftträdande äro på svenska händer eller som utgivas i anledning av aktiekapitalets ökning, icke utan konungens tillstånd må genom teckning eller överlåtelse förvärvas av utlänningar eller farliga svenska rättssubjekt. Om den inskränkning ifrågavarande aktier sålunda äro underkastade skall påskrift göras å aktiebreven, och det åligger vederbörande bolagsstyrelse att för sådant ändamål inom en månad efter lagens ikraftträdande infordra alla dessa aktiebrev. Innan aktiebrev för påskrift ingivits till styrelsen, må utdelning å aktien icke äga rum. Huruvida sistnämnda bestämmelse gäller även utdelning, som förfallit till betalning eller beslutits före lagens ikraftträdande, är icke särskilt stadgat. De, som inom justitiedepartementet närmast haft hand om lagens slutliga utarbetande, hysa emellertid den även av departementschefen gillade uppfattningen, att tilllämpning av bestämmelsen å dylik utdelning icke är åsyftad.
    Det sålunda stadgade förbudet mot överlåtelse till farliga rättssubjekt av aktier i vissa bolag gäller alla de aktier i dylika bolag, vilka vid lagens ikraftträdande äro i svensk ägo. Genom införande i bolagsordningen av sådant förbehåll, som utgör förutsättning för fritt förvärv av fastigheter och gruvor, vinner emellertid bolaget även den förmånen, att de aktier, som ej träffas av förbehållet, frigöras från berörda inskränkning i rätten att förvärva desamma (13 §).
    Aktierna i nämnda bolag äro på grund av lagens stadgande underkastade en inskränkning, som nära motsvarar den, varsin förande i bolagsordning kan för bolaget medföra frihet att förvärva fastigheter och gruvor. Med hänsyn härtill har föreskrivits, att om i ett dylikt bolag mer än fyra femtedelar av aktierna eller aktier med mer än fyra femtedelar av samtliga aktiers röstvärde vid lagens ikraftträdande voro på svenska händer — dock endast hos svenska medborgare, enär åtminstone icke några aktiebolag kunnat förutsättas vara ofarliga vid denna tidpunkt — bolaget äger samma rätt att förvärva fastig-

heter och gruvor, som vinnes genom det stadgade förbehållets intagande i bolagsordning (14 §).
    De föreskrivna inskränkningarna i förvärvsrätten gälla icke förvärv genom giftorätt, arv eller testamente (18 §).
    Lagen har trätt i kraft omedelbart efter dess utfärdande.
    I en samma dag utfärdad lag, innefattande tillägg till lagen om handelsbolag och enkla bolag, stadgas huvudsakligen, att utlänning, som erhållit konungens medgivande att i riket idka näring, likväl ej må här sluta handelsbolag eller ingå i handelsbolag, utan att han därtill erhållit konungens tillstånd. Med denna bestämmelse avses att bereda möjlighet till förhindrande därav, att utlänning blir delägare i handelsbolag, som vare sig omedelbart eller medelbart — genom att äga aktier i aktiebolag, som äger fastigheter eller gruvor — förfogar över mera betydande svenska naturtillgångar. Genom samma bestämmelse vinnes även för handelsbolagen det i fråga om aktiebolagen förut nämnda syftet, att en utlänning icke utan konungens tillstånd skall kunna med ett bolag såsom mellanhand göra sig till herre över fastigheter och gruvor, som vid lagens ikraftträdande tillhöra bolaget.
    Den redan nämnda lagen om ändrad lydelse av vissa §§ i aktiebolagslagen innehåller, bland andra bestämmelser, även ett stadgande (91 §), varigenom förut berörda förbehålls intagande i bolagsordningarna underlättas. För en dylik ändring av bolagsordningen har hittills erfordrats alla aktieägares samtycke,men nu har stadgats, att dessa ändringar i stället skola höra till dem, för vilkas genomförande aktiebolagslagen uppställer de lindrigaste villkoren.
    Slutligen innefattas i sistberörda lag samt i en lag om ändrad lydelse av vissa §§ i lagen om ekonomiska föreningar bestämmelser, genom vilka den beträffande styrelseledamot i aktiebolag eller ekonomisk förening förut gällande föreskriften, att därtill ej utan konungens samtycke må utses annan än här i riket bosatt svensk medborgare, utsträckes att äga tillämpning även beträffande firmatecknare, som utses utanför styrelsen.
    Den lagstiftning, för vars huvuddrag nu redogjorts, är i principiellt avseende icke utan betänkligheter, och dess tilllämpning kommer utan tvivel att särskilt under övergångstiden medföra åtskilliga svårigheter. Men på samma gång innebär denna lagstiftning på det ekonomiska området ett nationellt försvarsarbete av säkerligen betydande värde. Det bör därför hälsas med glädje, att man efter många års tvekan kommit från ord till handling. Att avhjälpa de sannolikt icke så få bristerna i det nu föreliggande resultatet får i mån av vunnen erfarenhet bliva framtidens sak.
 

Herman Falk.