STRAFFLAGSREFORMEN.

 

PROFESSOR THYRÉNS FÖRBEREDANDE UTKAST TILL STRAFFLAG.

 

År 1908 avlät riksdagen en skrivelse till Kungl. Maj:t, varuti ifrågasattes att i vissa angivna riktningar förändra gällande bestämmelser rörande såväl bötesstraffet som bötesförvandlingsstraffet. Vid föredragning året därpå av denna riksdagsskrivelse yttrade chefen för justitiedepartementet (statsrådet ALBERT PETERSSON), att skrivelsen snarast borde föranleda en fullständig revision av bestämmelserna rörande bötes- och bötesförvandlingsstraffen, då det icke vore tillrådligt att begränsa uppgiften till allenast de av riksdagen anvisade frågorna. "Fasthellre", fortsatte departementschefen, "är det att förutse, att en reform av de nämnda straffarterna icke skall kunna bringas till stånd, utan att ändringar vidtagas även i sådana delar av straffrätten, som ej omedelbart angå det ifrågavarande ämnet." Kungl. Maj:t uppdrog därpå åt professor JOHAN C. W. THYRÉN att dels verkställa en utredning rörande de ändringar i gällande lagstiftning, vilka i nämnda avseende kunde befinnas lämpliga, dels på grundvalen av denna utredning framlägga utkast till sådana ändringsförslag.
    Professor THYRÉN fann snart, att om de i riksdagsskrivelsen uttalade önskemålen — proportionalisering av böterna, starkt höjande av bötesmaxima, avbetalning av böterna, minskande av förvandlingsstraffets frekvens samt ökande av dess effektivitet — skulle tillgodoses, den uppgift han närmast fått sig ålagd icke kunde nöjaktigt lösas, utan att samtidigt sådana frågor som behandlingen av minderårigas, abnormas, alkoholisters och lösdrivares brottslighet, åtminstone till den del denna brottslighet fölle inom de lägre graderna av straffbarhet (där böter kunde ifrågakomma), ävenledes finge sin lösning. "Därmed antager emellertid", säger THYRÉN (i sitt i januari 1910 avslutade arbete 'Principerna för en strafflagsreform. I. Straffets sociala uppgift. Straffsystemet') "frågan de dimensioner, att varje vidare gränslinje för en revision bleve helt och hållet konstlad; då en så stor del av strafflagen indragits, vore det svårligen tänkbart att lämna den återstående delen kvar på gammal grund. Uppgiften, om den skall tänkas löst på ett någorlunda tillfredsställande sätt, förvandlar sig till en revision av strafflagen överhuvud, såväl i dess allmänna som i dess speciella del; och en sådan revision måste sträcka sina verkningar även utom strafflagens eget område."
    I enlighet med den sålunda utvidgade planen för arbetet har professor THYRÉN utarbetat och för offentligheten framlagt (förutom

nyssnämnda del I av "Principerna etc.") år 1912 "Principerna för en strafflagsreform. II. Brottsbegreppets objektiva sida" och år 1914 "Principerna etc. III. Brottsbegreppets subjektiva sida. Försök. Subjektsflerhet. Sammanfattning av de legislativa resultaterna i delarne I—III" samt slutligen i början av innevarande år 1916 ett "Förberedande utkast till strafflag. Kap. I—XIII (Allmänna delen)". Detta utkast innehåller — det må här särskilt anmärkas — icke förslag angående åtgärder mot minderårigas, ej heller alkoholisters eller "lättjefullas" brottslighet.
    I mars detta år uppdrog Kungl. Maj:t åt en särskild kommission att med föranledande av det Thyrénska utkastet ävensom övriga av honom verkställda förarbeten till en ny strafflagstiftning avge yttranden rörande huvudgrunderna för sådan lagstiftning. Kommissionen, vars sammansättning finnes angiven i denna tidskrift sid. 110, skall, enligt vad som är avsett, börja sitt arbete i oktober detta år.
    Det må ock här erinras, att Kungl. Maj:t i juni 1913 uppdragit åt tre personer, nämligen överdirektören VIKTOR ALMQUIST, revisionssekreteraren ALGOT BAGGE och undertecknad STJERNSTEDT — ävensom 1914 åt läkaren vid centralfängelset i Malmö, med. lic. THURE PETRÉN i frågan om straffverkställighet och åt registratorn vid Stockholms rådhusrätt HARALD SALOMON i frågan om villkorlig dom — att såsom sakkunniga biträda inom justitiedepartementet med utarbetande av förslag i några trängande strafflagsfrågor, där lagstiftningen ansetts böra revideras utan avbidan på den Thyrénska strafflagsreformens genomförande. De sakkunniga ha hittills framlagt dels förslag till lag angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff, vilket förslag, utan någon saklig ändring, blivit lag den 24 mars 1916 (se denna tidskr. sid. 72 — 76), dels förslag om borttagande ur lagstiftningen av straffpåföljden förlust av medborgerligt förtroende, och inom närmaste tiden torde framläggas förslag angående ändrade bestämmelser rörande villkorlig frigivning och villkorlig dom. De sakkunniga ha vid sitt arbete givetvis hållit kontakt med professor THYRÉN, vilken sålunda genomgått förslagen före deras framläggande m. m.
    Det Thyrénska förslaget har sin aktualitet även på så sätt, att Svenska kriminalistföreningen upptagit de viktigaste delarna av utkastet såsom överläggningsämne vid sitt årsmöte den 29 och 30 september 1916, varvid förslagsställaren själv kommer att hålla ett inledande föredrag.
    Nedanstående redogörelse för utkastets innehåll kommer av utrymmesskäl att inskränkas till några allmänna reflexioner samt till frågorna om straffarterna, straffskärpning vid återfall, skyddsåtgärder mot allmänfarliga förbrytare, villkorlig dom samt villkorlig frigivning. Endast det, som synts vara av mera principiellt intresse, kommer därvid att beröras; de många bestämmelser, som medtagits för attgöra förslaget fullständigt, men som stå och falla med de principiella bestämmelserna, förbigås.

Allmänna reflexioner.

    Det Thyrénska strafflagsförslaget kan ingalunda betecknas såsom ett radikalt, än mindre såsom ett revolutionerande förslag. Någon"stor" strafflagsreform i sådan mening blir det ej. Detta innebär emellertid icke något klander. Tvärtom. Med de straffanstalter, den fångvårdspersonal (vare detta sagt utan något som helst misskrediterande av vår fångvård i jämförelse med andra länders) och den fångvårdserfarenhet vi faktiskt ha att tillgå kan och bör enligt min tro någon stor, rationell strafflagsreform ej försökas. En dylik reform — varmed här förstås den, varigenom individualpreventionstanken konsekvent genomföres, visserligen med vederbörligt beaktande av allmänpreventionens krav, men med definitivt avståndstagande från alla vedergällningssynpunkter — kan nämligen ej med fördel komma till stånd, förrän man har till sitt förfogande organ, kompetenta att effektivt påverka (förbättra) de brottslingar, som behöva och kunna påverkas, och att med tillräcklig exakthet konstatera, när brottslingen utan fara för samhället må anförtros friheten, resp. huruvida det är nödvändigt att kvarhålla honom internerad. Då först kan samhällets "reaktivlagstiftning" mot brottet byggas på den mest rationella behandlingens princip — varvid man ej är bunden av vedergällningsprincipens fordran, att reaktivet skall utgöra ett "straff", ett lidande — och på den obestämda interneringstidens princip, varvid man är obunden av vedergällningsprincipens fordran, att strafftiden skall stå i "rättvis" proportion till det begångna brottet. Må nu skeptikern betvivla, att ifrågavarande erforderliga anstalter, personal och påverkningsmetoder någonsin skola komma att stå samhället till buds, säkert är, att de ännu icke äro till finnandes, hos oss lika litet som i andra länder. Så länge därför samhällsorgan, kompetenta att handha ett rationellt reaktivsystem mot brottet, saknas, får den radikala kriminalisten resignera och nöja sig med reformer, vilka lämpligen kunna genomföras med nu tillgängliga medel, samtidigt som han har att inrikta sig på sådana förberedande, vägbanande åtgärder som en höjning av fångvårdspersonalens kriminalpedagogiska standard, framexperimenterande av effektivare behandlingsmetoder — vilket exempelvis kan befordras genom en smidig straffverkställighetslagstiftning — m. m.
    Givetvis kan en i nu sagda mening rationell strafflagsreform ej heller genomföras, så länge den allmänna rättsåskådningen, mer eller mindre medvetet, omfattar vedergällningskravet. Svårigheterna att åstadkomma en ändring av folkuppfattningen i detta hänseende äro emellertid kanske ej så stora, som mången föreställer sig. Man synes äga fog för att våga förespå, att med stigande allmän upplysning, särskilt en naturvetenskaplig upplysning, behövlig för de ensidigt humanistiskt bildade knappast mindre än för de "obildade",själva den teoretiska grundvalen eller åtminstone det teoretiska stödet för vedergällningsidén, nämligen indeterminismen, kommer att, om inte helt undergrävas, åtminstone så starkt rubbas, att den ej vidare

kan tjäna till stöd för någon fordran på förbrytarens "rättvisa vedergällning" för vad han med "fri vilja", "egen skuld" e. dyl. gjort. Det oreflekterade känslomomentet i vedergällningskravet — hämndkänslan — kommer måhända då ock att visa sig alldeles otillräcklig för att i reaktivlagstiftningen upprätthålla vedergällningssynpunkterna. Från folkuppfattningen kommer hinder i så fall ej längre att möta att genomföra en rationell reaktivlagstiftning mot brottet.
    Vare därmed huru som helst, med nu till buds stående medel för brottets bekämpande torde någon mera djupgående omgestaltning av straffsystemet ej vara att förorda. För närvarande synes alltså nödvändigt, att allt i huvudsak förblir vid det gamla: att samhället reagerar mot brottet genom att tillfoga den brottslige ett strafflidande, som efter vedergällningens, eller om man så vill, "rättvisans" krav ungefärligen motsvarar det begångna brottet. Man må sedan nyansera ett reformerat straffsystem mera enligt individualpreventionens eller vedergällningens krav. Någon väsentlig skillnad mot nu gällande straffsystem kan det i varje fall inte bli.
    Det Thyrénska förslaget synes mig ej heller innebära en dylik skillnad. Förslaget innefattar två huvudarter av reaktiv mot brottsligheten, den ena är straffet — av samma karaktär som det nuvarande, d. v. s. av vedergällningskaraktär, låt vara att närmaste syftet därmed är, liksom enligt HAGSTRÖMER med straffet i nu gällande straffsystem, att inverka rättande på den brottsliges vilja, resp. att oskadliggöra honom, kort sagt individualpreventivt, varvid det allmänpreventiva syftet dock icke förbises — och den andra är skyddsåtgärden, en nyhet, som givetvis får sin karaktär så gott som helt och hållet av det individualpreventiva syftet och därmed innebär ett avsteg från vedergällningskravet; detta avsteg kan dock knappast sägas vara av så omgestaltande betydelse, att det ger förslaget någon radikal färg.
    Professor THYRÉN har i fråga om reaktiven mot brottet, lika litet som i övriga delar, framlagt något omvälvande förslag; han har, så att säga, inskränkt sig till en nödig reparation, varjämte här och där gjorts utbyggnader, som synts oavvisliga eller i allt fall lämpliga. Att man stundom kan tycka, att ett och annat av det gamla hellre bort lämnas orört och en del nytt är av diskutabelt värde, kommer att framgå av nedanstående redogörelse med anmärkningar.
    Redan nu synes emellertid böra framhållas, att något generellt omdöme om det hittills framlagda förslaget (utkastet) ej kan avges, förrän jämväl den blivande "speciella delen" framlagts. Detta särskilt med hänsyn till den "strafftaxa", som denna del kommer att innehålla och som kommer att i väsentlig grad ge karaktär åt hela förslaget. Det är åtminstone min och många andras mening, att straffmildringar böra göras i en hel del fall, nämligen där det nuvarande straffsystemet innehåller ur samhällsskyddets synpunkt onödigt stränga straff. (Jämväl skärpningar torde f. ö. i vissa fall böra ifrågakomma.) Utan att sådana mildringar upptagas i ett blivande, förslag till strafflagens speciella del, kunna åtminstone vissa av de skärpande momenten i den nu framlagda "allmänna delen"

synas mera tvivelaktiga och göra hela förslaget mindre acceptabelt. Först då förslaget i sin helhet föreligger, kan man alltså söka besvara frågan, huruvida den Thyrénska strafflagsreformen i stort sett innebär en mera betydande vinst och framsteg för det svenska samhället eller ej.

Straffarterna.

    Det första man fäster sig vid, då man genomläser kapitlet "Om straffens arter" i utkastet, är, att dödsstraffet icke medtagits bland straffen; det återfinnes ej heller bland de föreslagna "skyddsåtgärderna". Professor THYRÉN har i första delen av "Principerna", sid. 96 — 108, lämnat en ingående och, enligt min uppfattning, övertygande motivering för dödsstraffets avskaffande. Det må här vara nog att hänvisa till denna motivering.
    Något "affliktivstraff", sådant som exempelvis den år 1906 införda skärpningen genom hårt nattläger, resp. mörkt enrum, tillämplig vid vissa förbrytelser, återfinnes ej heller i det Thyrénska utkastet. Även här må hänvisas till den övertygande motiveringen i "Principerna etc." I, sid. 108 — 114.
    De i utkastet upptagna allmänna huvudstraffen äro frihetsstraff och böter. Här är genast att märka en förskjutning av tyngdpunkten i fråga om dessa straffarters inbördes förhållande i riktning mot ett vidsträcktare användande av bötesstraffet. Man finner detta redan därav, att frihetsstraffets minimitid är satt till 3 månader mot en månad för närvarande samt bötesstraffets maximum till 200 "dagsböter", vilket, huru än dagsboten må komma att närmare beräknas, i alla händelser måste komma att flerfaldigt överstiga det nuvarande bötesmaximum (i regel 500 kronor).
    Bötesstraffets reformering — som ju var utgångspunkten för det Thyrénska lagarbetet — utgör ock en av de delar av förslaget, som mest ådrar sig intresset. Huvudprinciperna för det föreslagna bötesstraffet (vilket icke är avsett att tillämpas vid s. k. polisförseelser) äro följande: böternas proportionalisering, medgivande av anstånd, möjlighet till avbetalning samt större effektivitet åt förvandlingsstraffet.
    Skall bötesstraffet kunna i avsevärd utsträckning träda i det nuvarande, bland kriminalister allmänt utdömda, korta frihetsstraffets ställe, måste bötesstraffet givetvis göras mera kännbart. Detta syfte skulle ju kunna vinnas enbart genom bötesmaximums höjande. Men därigenom bleve ett annat, kanske lika viktigt syfte, nämligen att så vitt möjligt undvika "förvandlingen", icke tillgodosett. Problemet har fördenskull lösts genom böternas proportionalisering i förhållande till betalningsförmågan. Ǻ andra sidan torde förvandlingsstraffets frekvens näppeligen kunna minskas blott genom en dylik proportionalisering. Även en mängd, absolut och relativt sett, låga bötesstraff betalas inte, utan "avsittas". Fördenskull måste dels beredas lättnad med betalningen, dels givas ökad skärpa åt påföljden för det fall, att den dömde ej gör vad han kan för att betala böterna.

Detta har THYRÉN tillgodosett genom ett anstånds- och avbetalningssystem samt rätt väsentlig ökning av förvandlingsstraffets längd, särskilt dess minimum.
    Då nu domstolen har att ådöma bötesstraff, skall enligt förslaget en viss enhet fastställas, av vilken straffet skall utgöra multipler. Denna enhet kallas i förslaget "dagsbot", och dess belopp skall fixeras "med hänsyn till den sakfälldes förmögenhet, inkomst, försörjningsskyldighet och andra omständigheter, som på hans betalningsförmåga inverka". Bötesstraffet ådömes därpå med minst 1, högst 200 dagsböter ("där icke annorledes i lagen bestämt är").
    THYRÉN framhåller i motiveringen, att "dagsbot" icke behöver sammanfalla med dagsinkomst. Därav är tydligt, att dagsinkomsten dock utgör en utgångspunkt, kanske huvudnormen för dagsbotens bestämmande. Förmodligen avses dagsinkomsten vid den tidpunkt, då straffet ådömes. Hurusomhelst har begreppet "dagsbot" i utkastet lämnats tämligen svävande. Här synas närmare regler påkallade. Att överlämna bestämmandet helt och hållet till domstolarnas beprövande, kan leda därtill, att alltför stor olikhet i tilllämpningen gör sig gällande och kanske även stundom alltför stor stränghet. Och våra domare själva vore troligen tacksamma för närmare ledning.
    Det kan ock ifrågasättas, huruvida inte 200 dagsböter är ett alltför högt maximum, särskilt med hänsyn till frihetsstraffets minimum 3 månader. Denna tid innehåller ju cirka 75 arbetsdagar, och fråga är, om inte en och annan skulle föredraga 3 månaders fängelse framför att betala 200 dagsinkomster — må vara att dylika synpunkter ej böra vara allena eller ens huvudsakligen avgörande.
    Vad avbetalningen angår, innehåller förslaget, att om det ådömda bötesbeloppet överstiger fem dagsböter, må det erläggas avbetalningsvis med en eller flera dagsböter för varje gång, (men ej i brutet tal av dagsbot) samt att, om böterna efter fyra avbetalningar icke till fullo erlagts, återstoden på en gång skall gäldas. Tydligen är ej meningen, att domstolen skall närmare bestämma avbetalningarna, utan i stället den dömde äga frihet att inom sagda ram fullgöra desamma. Enligt förslaget måste han dock ha betalt böterna inom viss tid från domens avkunnande (vare sig den vunnit laga kraft eller ej); den sålunda föreslagna tiden varierar allt efter antalet ådömda dagsböter från 1 månad till 1 år.
    Har den bestämda fristen förflutit, domen vunnit laga kraft och böterna ej till fullo guldits — vare sig av den dömde själv eller genom utmätning och försäljning av hans egendom — skall förvandlingsfängelse genom särskild dom ådömas. (I vissa fall kan ådömandet ske på ett tidigare stadium.)
    Förvandlingsfängelsets minimum är 8 dagar och dess maximum 3 månader; de närmare reglerna för straffutmätningen förbigås här. Det må blott anmärkas, att då förvandlingsstraffets minimum (straffhotet) satts så lågt som skett, och då anstånds- och avbetalningsreglerna ej kombinerats med regler om uppdelning jämväl av bötes-

Svensk Juristtidning 1916. 19

belopp, som uttagas utmätningsvis, synes det osäkert, huruvida den föreslagna bötesreformen, åtminstone i fråga om mindre bötesbelopp och personer i en vanlig arbetares ställning, kommer att medföra så synnerligen stor nedgång i förvandlingsstraffets frekvens. I varje fall synes en utveckling av avbetalningsprinciperna böra gå i den riktningen, att jämväl utmätning av böterna doseras, exempelvis så att av en arbetare med familj högst en dagsinkomst i veckan må utmätas e. dyl.
    Förvandlingsstraffet skall enligt förslaget undergås i enrum (cell). Genom detta stadgande skulle emellertid — såsom överdirektör ALMQUIST i uppsatsen "Några erinringar i anledning av professor Thyréns strafflagsförslag" i Nordisk Tidsskrift for Strafferet, 2. häftet 1916, framhållit — förhindras t. o. m. de avvikelser från enrumsprincipen, som det praktiska behovet för närvarande och sedan alla tider iakttagit ifråga om bötesfångarna. Likaså möjligheterna till bötesfångarnas användning i ett såväl för staten som dem själva nyttigt arbete utom cellen, t. ex. trädgårdsarbete å fängelsets jordområde, div. handräckningsgöromål m. m. Över allt detta, som dennya verkställighetslagen (av den 24/3 1916) sökt tillgodose, skulle nu strykas ett streck. Detta synes ej välbetänkt.

    Frihetsstraffen utgöras enligt förslaget av tvenne parallellt med varandra löpande huvudarter, den ena innefattande (omedelbart) fängelse och tukthus, den andra arrest.
    Här möter man en av de nyheter, som mest låtit tala om sig, den s. k. custodia honesta, förslagsvis benämnd "arrest".
    Enligt förslaget må "i särskilda fall, som i lagen utsatta äro" — alltså i fall, som komma att utsättas i den blivande speciella delen— kunna dömas till arrest i stället för vanligt frihetsstraff. Arrest är emellertid uttryckligen utesluten för den, som "genom brottet ådagalagt ett ohederligt eller oärligt sinnelag", likaväl som (i regel) för den, som förut blivit dömd till vanligt frihetsstraff (omedelbart fängelse eller tukthus). Beträffande arreststraffet är vidare föreslaget, att det skall verkställas i anstalt, som uteslutande användes för detta ändamål. Huruvida cell- eller gemensamhetssystem där skall tillämpas, säges inte.
    Grundtanken i det föreslagna custodia honesta är att söka åstadkomma ett icke vanhedrande frihetsstraff (närmast avsett för s. k. åsiktsförbrytelser, alltså för politiska och liknande lagöverträdelser). I konsekvens härmed ha, såsom nyss antytts, därifrån blivit uteslutna sådana personer, som redan "suttit inne" i vanlig straffanstalt eller som, m. a. o., ej ha "en i juridisk mening fläckfri karaktär". Om dylika personer släpptes in i arresten, komme ju denna så att säga att "förlora i anseende", och det skulle inte bli mindre skamligt att ha suttit där än i vanligt fängelse.
    Avsikten åter med att åstadkomma ett icke vanhedrande frihetsstraff är givetvis hänsyn för ifrågavarande förbrytare, vilka ju handlat av övertygelse, av altruistiska skäl e. dyl. Man vill förskona dem från att sammanblandas med vanliga förbrytare och därigenom från den fläck, som vidlåder dem, vilka suttit i fängelse.

    Det må emellertid starkt ifrågasättas, om hela denna tankegång är riktig. Ju mer man skiljer mellan de olika arterna av frihetsstraff, desto skarpare utpekar man den svårare arten såsom skamlig, desto större hinder lägger man i vägen för dem, som genomgått denna senare straffart, att rehabilitera sig i samhället. Då man i alla fall släpper ut dessa, måste det vara av största vikt, både för dem själva och för samhället, att man så mycket som möjligt underlättar deras ärliga utkomst och deras stadgande till ett hederligt och socialt nyttigt liv. Det synes fördenskull vara av stor betydelse, att lagstiftaren söker uppfostra allmänheten till att icke "skära alla brottslingar över en kam", icke vägra gemenskap med och tillmötesgående mot en person, blott på den grund att han varit straffad. Detta skall allmänheten lättare lära sig, om det ingår i dess medvetande, att straffanstalten rymmer många olika slags personer, bland vilka åtskilliga äro sådana, att man ingalunda a priori behöver misstro dem, antingen därför att själva brottet ej varit ay sådan art, att det misskrediterar personen, eller också därför, att personen genom straffet "blivit en annan människa", m. a. o. förbättrad. Men ur nu sagda synpunkter bör man snarare söka unifiera frihetsstraffen än uppdela dem i mera vanhedrande och mindre vanhedrande. Och till dess allmänheten vunnit en annan, riktigare uppfattning än den nuvarande beträffande "straffade personer", synes det jämförelsevis bättre, att en och annan custodia-honesta-förbrytare får lida till sitt anseende genom sammanblandningen med de ohederliga förbrytarna, än att man i straffsystemet inför ifrågavarande skarpa skillnad. Det bör ock till sist ej förbises, att allmänhetens dom inte är så alldeles onyanserad; tvärtom göres säkerligen en mycket bestämd skillnad mellan exempelvis redaktör A. eller professor B., som "suttit inne" för politisk förbrytelse eller offentligt raljerande med en biblisk berättelse, å ena sidan, samt å andra sidan X., som varit straffad för stöld, eller Y., som gjort sig skyldig till förskingring. För de förra är det undergångna fängelset ej en skam, de senare åter utkomma därifrån fläckade. Sannolikt är det i allmänhet mera det genom straffet konstaterade brottet än det undergångna straffet självt, som fläckat personen ifråga. Införandet av ett custodia honesta skulle fördenskull kanske ej betyda så mycket för "åsiktsförbrytarna" själva.
    Nu låter det sig visserligen ej förneka, att samhället kan ha nytta av, att det allmänt betraktas såsom en skam att ha "suttit inne". Frihetsstraffets allmänpreventiva, avskräckande verkan blir givetvis därigenom förstärkt. Och ett understrykande av samhällets ogillande av de svårare eller skamligare brotten genom att låta deras förövare avtjäna straffet i en art av anstalter, som medför större skam än andra, kan bidraga till att hos allmänheten vidmakthålla känslan av dessa brotts svårare, mera vanhedrande karaktär. Men även denna vinst kan köpas för dyrt. I längden kan det ej vara till gagn att upprätthålla ett okritiskt generaliserande av dem, som undergått frihetsstraff. Det måste vara en riktigare väg att söka utveckla det allmänna omdömet till att göra distinktion mellan den ena och den andra förbrytaren, till att söka förmå allmänheten alltså att fråga

sig: hurudan är denna person, vad slags förbrytare var han, då han begick brottet, hurudan person är han numera? Den riktiga distinktionen mellan de olika brottens mer eller mindre svårartade, vanhedrande eller icke vanhedrande karaktär må befordras genom ökad social upplysning och ansvarskänsla, ett utvecklat socialt omdöme samt naturligtvis jämväl genom den olika värdering, som strafftaxan — så länge eller i den mån en sådan finnes kvar — är ägnad att vidmakthålla hos folket. (Däri ligger ju den riktiga tanken i uppfattningen av det nuvarande straffet som ett slags uttryck av "socialt ogillande".)
    Slutligen må ifrågasättas, huruvida det ur samhällets synpunkt är rekommendabelt att principiellt reagera mot den s. k. politiska förbrytelsen på ett i fråga om straffets art lindrigare sätt. Den, som uppsåtligen och i medvetet trots mot lagarna begår dylikt brott, får väl finna sig uti att bli rätt hårdhänt behandlad; det är ju meningen, att han skall betagas lusten att göra om det! Att man nu finner det sympatiskt att införa en mildare behandling av åsiktsförbrytaren, beror f. ö. kanske inte bara därpå, att motiven till brottet äro av ideell natur, utan även därpå, att enligt erfarenheten, åtminstone i vårt land, straffen för åsiktsförbrytelser vid upprepade tillfällen mer eller mindre haft karaktären av överrumplingsstraff. Den dömde har icke velat förgripa sig mot lagen; han har trott, att det eller det kunde få ostraffat uttalas, men däruti misstagit sig. Korrektivet mot alltför hårda straff i dylika fall ligger då tydligen på ett annat plan än en custodia-honesta-reform. I nu avsedda fall har straffet blivit onödigt hårt, såvida det ens varit befogat att straffa alls!
    Slutsatsen blir, att om samhället inskränker sig till att reagera mot den politiska förbrytaren eller åsiktsförbrytaren och därmed jämställda brottslingar på ett måttfullt, i sann mening humant sätt — icke nervöst "smäller till"! — och visar stränghet först, då medvetet trots mot bestående lagar uppenbart framgår av brottet, då är troligen införandet av ett custodia honesta jämförelsevis litet påkallat och den skada det kan göra dem, som icke få åtnjuta denna straffart, större än det gagn institutet kan komma att medföra förde avsedda personerna.

    Det nyss förda resonnemanget ang. den skarpa skillnaden mellan "arrest" och övriga frihetsstraffarter gäller likafullt eller i ännu högre grad prof. THYRÉNS förslag att i den allmänna uppfattningen vidga klyftan mellan de två mera ordinarie arterna av frihetsstraff, "fängelse" och "tukthus", i jämförelse med den skillnad som rådermellan det nuvarande fängelset och straffarbete. Skärpningen i åtskillnad består däri, att den strängare arten erhållit namnet "tukthus" i stället för straffarbete samt att en lucka på 3 år förefinnes mellan fängelsets reguliära maximum 3 år och tukthusets minimum 6 år. (Att i visst annat avseende tvärtom ett närmande skett mellande två olika frihetsstraffarterna, kommer att framgå här nedan).
    Följden av det Thyrénska tukthusstraffets införande kan ej gärna bli annat än att en person, som undergått sådant straff, blir stämp-

lad såsom en verklig brottslingsparia. Huru skall en sådan person kunna bereda sig en tillvaro inom samhället? Redan namnet "tukthus" för tanken på något samhällets verkliga utskum. Namnet haräven traditionen för sig — om det gäller att stämpla personerna ifråga! Kort och gott: tukthusbegreppet verkar både reaktionärt och inhumant. Det bör bli en av strafflagskommissionens uppgifter att utstryka detta odiösa namn från förslaget!
    Jag tror även, att institutet tukthus i sak bör utgå ur förslaget. Det synes ej finnas tillräckliga skäl för dess införande, lika litet som erfarenheten torde visat, att det nuvarande systemet med fängelse och straffarbete, sådana som dessa i praxis och verkställighetslagstiftning närmare utformats, medfört olägenheter. Överhuvud: stor försiktighet bör givetvis iakttagas, då det gäller att blott på teoretiska grunder ändra det, som ej visat sig olämpligt i praktiken.
    Skälet till att införa benämningen "tukthus" har ej av prof. THYRÉN närmare angivits. Däremot är anledningen till den stora luckan mellan högst 3 års fängelse och minst 6 års tukthus klart angiven och motiverad. I korthet kan skälet betecknas såsom en — enligt min tro ogrundad eller åtminstone överdriven — farhåga för gemensamhetsstraffet. THYRÉN har utgått ifrån att den nuvarande maximitiden (3 år) för cellstraffet skulle bibehållas (alltså skulle hela "fängelse"-tiden samt de första 3 åren av tukthusstraffet undergås i cell). Han har nu en mycket pessimistisk uppfattning om gemensamhetsstraffets skadliga verkningar, och denna pessimism leder honom till att anse "så gott som säkert", att 3 års cell + ett kort gemensamhetsstraff, t. ex. på ett år, verkar sämre än 3 årscell enbart: under gemensamhetsåret skulle m. a. o. de goda verkningarna av det 3-åriga cellstraffet spolieras. Då nu THYRÉN vill införa en obligatorisk villkorlig frigivning (straffavkortning) av 1 årvid tukthusstraff, skulle, därest tukthusminimum sattes så lågt som 4 eller 5 år, ett relativt kort gemensamhetsstraff komma att infalla mellan celltidens slut och den villkorliga frigivningen. För att undvika detta, måste tukthusstraffets minimum sättas så högt som 6 år; då blir det dock 2 års gemensamhetsstraff, vars skadliga verkningar uppvägas av den nytta samhället har av dels ett avsevärt längre oskadliggörande, dels, genom tillökningen i den totala strafftidens längd, väsentligt ökad avskräckningsförmåga och däremot svarande starkare allmänpreventiv verkan.
    Detta är THYRÉNS huvudresonnemang till förmån för "den stora luckan". Att denna rent instinktivt verkar i hög grad främmande, torde ej kunna förnekas. Man tänke sig en domare, stående inför ett brott, som synes förtjäna något mer än 3 års "fängelse". Skall han gå upp ända till 6 års tukthus, eller skall han stanna vid det något för milda straffet av 3 års fängelse? Avgörandet kan för ensam vetsgrann domare bli svårt nog.
    Huru förslaget verkar instinktivt, betyder ju emellertid mindre. Däremot kan det starkt ifrågasättas, huruvida utgångspunkten, nämligen uppfattningen av gemensamhetsstraffets skadliga verkan, är riktig. Att avgöra detta exakt är knappast möjligt. Det finnes

ingen statistik, som visar, huru starkt gemensamhetsfångar demoralisera varandra. Erfarenheten hos oss från senare tider synes emellertid ej vara särskilt avskräckande. Åtskilliga skäl — se t. ex. ALMQUISTS ovanberörda artikel — tala också för gemensamhetsstraffets vidsträcktare användning. Och framför allt: gemensamhetsstraffets skadliga verkningar böra genom lämpliga lokala anordningar, fördelning i grupper, isolering av de sämre elementen m. fl. åtgärder kunna väsentligt modifieras. Den nya straffverkställighetslagen av den 24 mars 1916 ger bl. a. anvisning i denna riktning. Det synes lämpligare att inrikta sin energi på att förbättra gemensamhetsstraffet — vilket dock är och förblir naturligare än cellstraffet — än att ge tappt och uppbygga ett konstlat system på grundvalen av den pessimistiska syn, att hittillsvarande olägenheter ej skola kunna avhjälpas eller väsentligt minskas.
    Den skärpning, som föreslås beträffande "fängelset", nämligen att fången ej må förskaffa sig andra förmåner utöver dem, som bestås i fängelset, än egen beklädnad, har väl sin förklaring däri, att det nuvarande fängelset och en del av det nuvarande straffarbetet (i högst 3 år) i det Thyrénska förslaget sammanslagits till "fängelse" och då erhållit i huvudsak straffarbetets karaktär. Denna skärpning synes icke tilltalande, då genom densamma åtskilliga brottslingar, för vilka det nuvarande fängelset utgjort fullt tillräckligt straff och vilka ej torde komma i åtnjutande av "arrest", skulle få vidkännas en onödigtvis strängare behandling än nu. Att låta alla "fängelse" fångar få ha egna kläder, är å andra sidan en mildring, mot vilken. åtskilliga praktiska skäl tala (se ALMQUISTS ovan berörda artikel).
    Vad "tukthus" angår, har detta enligt förslaget skisserats ungefär som vårt nuvarande straffarbete. Det Thyrénska "fängelset" och"tukthus" stå varandra alltså i fråga om verkställigheten mycket nära.
    Beträffande cellsystemet innebär det Thyrénska förslaget i viss mån en reaktion mot nyss berörda verkställighetslag. I denna senare stadgas nämligen, att om, sedan viss tid förflutit (1 år för vuxna fångar), enrumsstraffet befinnes för fången uppenbarligen olämpligt (utan att det behöver vara direkt skadligt), han (under vissa förutsättningar f. ö.) skall överflyttas till gemensamhetsstraff. Enligt Thyrénska förslaget skulle enrumsstraffet vara för fången "i avsevärd mån skadligt" för att dylikt överflyttande skulle äga rum. Denna reaktion mot en nyss beslutad större smidighet vid straffverkställigheten och en större möjlighet till det onaturliga cellstraffets utbytande mot det naturligare gemensamhetstraffet, kan ej vara attförorda.
    I fråga om frihetsstraffen märkes till slut, att det nuvarande maximum vid straffarbete på viss tid, 10 år (vid sammanläggning högst 12 år), enligt Thyrénska förslaget höjts till 20 år (vid sammanläggning 25 år, i vissa fall t. o. m. mera), nämligen vid tukthus eller arrest. (Tukthus och arrest kunna jämväl ådömas på livstid).
    Även denna ändring synes näppeligen vara tillräckligt motiverad. Någon större olägenhet av det nuvarande språnget från 10 år till livstids straffarbete torde erfarenheten ej givit vid handen, och i

princip synes det snarast plausibelt att, för den händelse en brottsling ej anses vara så farlig för samhället eller hans brott i och för sig så farligt, att livstids internering bör ifrågakomma (vare sigur individual- eller allmänpreventiv synpunkt), strafftiden erhåller en sådan begränsning, att den dömde ej alldeles krossas till sin existens, utan äger någorlunda gynnsamma betingelser för att efter utståndet straff börja ett nytt liv, bryta sig en ny bana. 10 år synes ur denna synpunkt rätt väl avvägt. Och ur allmänpreventiv synpunkt är detta straff säkerligen kraftigt nog. Det synes onödigt att utsträcka detsamma till exempelvis 20 år. Den alltför stora hårdhet, som i vissa fall kan ligga uti frihetstraff på livstid, (då 10 år ansetts otillräckligt) kan utjämnas genom benådning, något som ock faktiskt nu sker, eller genom villkorlig frigivning. Ur allmänpreventiv synpunkt synes i allt fall bättre att döma till livstidsstraffarbete och benåda eller villkorligt frigiva efter 15, 20, 25 år än att ådöma frihetsstraff på sådana tider. Benådningen och den villkorliga frigivningen är ju dock alltid något ovisst.

Straffskärpning vid återfall samt skyddsåtgärder.

    Det Thyrénska utkastet upptar tvenne arter av "generell iteration". Av dessa förutsätter den ena, att den brottslige undergått tillhopa minst 5 års frihetsstraff, likgiltigt om fängelse, tukthus eller arrest, samt att han därefter förövar brott, som är belagt med frihetsstraff över 6 år, men icke över 18 år. Straffet må då kunna förhöjas med 2 år eller i vissa fall 3 år utöver det reguliära maximum. Den andra iterationsarten förutsätter, att minst 2 års frihetsstraff undergåtts samt att personen därefter begår brott med straffmaximum av minst 2 års frihetsstraff. Här höjes maximum till 3 år, där omständigheterna äro försvårande.
    Mot dessa allmänna iterationsbestämmelser synes i princip intet vara att invända.
    I hög grad av behovet påkallade äro de av prof. THYRÉN föreslagna skyddsåtgärder gentemot vissa kategorier förbrytare. Detta kapitel synes mig utgöra den kanske värdefullaste delen av det Thyrénska förslaget.
    Här märkes till en början föreskriften, att "avvita" — denna ålderdomliga beteckning, som av prof. THYRÉN bibehållits, avser att omfatta varje fullständig otillräknelighet av mera permanent natur, alltså dels sinnessjukdom, dels sådan utvecklingshämning, som är höggradig nog att grunda full otillräknelighet — som begått svårare förbrytelse (belagd med tukthus), skall intagas och förvaras å allmän vårdanstalt och att han ej må utskrivas från anstalten, "så länge hans sinnesbeskaffenhet fortfar eller fara är, att den återkommer." Detsamma skall gälla, om "avvita" begått mindre svår förbrytelse (än att den är belagd med tukthus), nämligen om det ådagalägges" av gärningen i förening med hans sinnesbeskaffenhet, att han är för allmän säkerhet farlig". Mot denna sista bestämmelse skulle jag dock vilja göra den invändningen, att det borde vara nog, att

han konstaterades på grund av sin sinnesbeskaffenhet vara för allmän säkerhet farlig. Den uppställda fordran, att farligheten skall ådagaläggas främst av gärningen själv, innebär visserligen en garanti mot obefogad internering, men en garanti, vilken synes mindre rationell och knappast kan vara erforderlig. Skulle det ej vara en vinst för samhället att få en person, som dock faktiskt begått brott och som befunnes på grund av sin sinnesbeskaffenhet allmänfarlig, internerad, även om själva den brottsliga gärningen ej utvisade farligheten, utan vore mer eller mindre irrelevant i detta hänseende? I enlighet därmed förfares ock faktiskt för närvarande.
    Beträffande den halvabnorme — som förorsakat samhällets reaktivverksamhet så mycket bekymmer — föreslås i princip samma bestämmelser. Närmare besett innebär förslaget härutinnan, att om svårare (med tukthus belagt) brott begås av den som, utan att vara avvita, "likväl, på grund av varaktig andlig bristfällighet, måste anses vara endast i ringa mån mottaglig för den med straffet avsedda verkan", den brottslige må kunna, i stället för att straffas, genom domstolens beslut intagas och förvaras å allmän anstalt, så länge hans allmänfarliga tillstånd fortfar, dock minst i tre år; den som begått mindre svårt brott, skall kunna utskrivas tidigare.
    Interneringen är alltså här fakultativ samt "vikarierar"" för straffet. Att, såsom vid diskussionen i denna fråga föreslagits, ådöma bådestraff och skyddsåtgärd, vill THYRÉN ej vara med om. Han anser, att man kan fordra av staten, att den väljer sin ståndpunkt: att reagera efter vedergällningsprincip eller preventivprincip. Detta synes ock tilltalande.
    Även beträffande mindre svåra brott av halvabnorma märkes det irrationella uti att allmänfarligheten enligt förslaget måste vara ådagalagd icke blott genom den konstaterade sinnesbeskaffenheten, utan därjämte och främst genom själva gärningen, för att domstolen skall kunna besluta om internering.
    Slutligen föreslås — och här ligger kanske förslagets kärnpunkt att den, som tillbragt viss minimitid i straffanstalt (minst 12 år i tukthus) och därstädes eller inom 5 år efter frigivandet begår brott, för vilket han åter dömes till tukthus (dock ej på livstid, ty då kommer han i varje fall till tukthusanstalten) domstolen må kunna, efter yttrande av myndighet, som Kungl. Maj:t bestämmer, förordnaom internering ("förvaring") i stället för straff, nämligen där omständigheterna ge vid handen, att den brottslige är "i särdeles hög grad för allmän säkerhet vådlig". Interneringsanstalten får han ej lämna, "så länge hans samhällsvådlighet kan anses fortfara"; dessutom föreslås ett minimum (den ådömda strafftiden) och ett maximum av 25 år. Bland de supplerande bestämmelser, som ytterligare föreslås, märkes, att den sålunda internerade kan komma att dömas till livstids internering, om han, efter att ha blivit dömd till nyss sagda tidsbegränsade "förvaring", ånyo begår brott, för vilket han dömes till tukthus på viss tid (ej livstid).
    Det är inte möjligt att överskåda det sålunda föreslagna institutets betydelse, då man ej känner strafftaxan i den blivande speciella

delen. Bli exempelvis straffsatserna jämförelsevis låga, synes 12   års sammanlagt tukthus vara alldeles för mycket, innan man får tillgripa internering. Till dess den speciella delen föreligger, får man inskränka sig att skänka sitt erkännande åt principen. Det torde vara en allmän mening bland kriminalister, att de farliga förbrytarnas internering är en av de för närvarande mest angelägna uppgifterna för samhällets reaktivlagstiftning mot brottet. Att ett maximum av 25 år föreslagits, må betyda mindre. Rationellt synes det dock knappast. Det kan vara av vikt för samhället att definitivt från sig skilja en förbrytare, som i hopplös grad visat sig inte kunna begagna friheten inom samhället, utan att missbruka densamma på ett för sina medmänniskor eller samhället i sin helhet farligt sätt.

Villkorlig dom.

    Villkorlig dom kan för närvarande, som bekant, ifrågakomma blott då det ådömda straffet icke överstiger 6 månaders fängelse eller 3 månaders straffarbete ävensom, under särskilda förutsättningar, vid böter. Såsom allmän regel gäller ock, att den dömde under de tio senaste åren ej skall ha blivit dömd till frihetsstraff eller undergått honom tidigare ådömt dylikt straff.
    Enligt det Thyrénska utkastet skulle "arrest" och (omedelbart) fängelse i högst ett år — om förvandlingsfängelse talas här nedan— kunna ådömas villkorligt, varjämte stadgas, att den dömde ej skall förut (vare sig inom de tio senaste åren eller därförut) ha (genom laga kraftägande dom) ådömts omedelbart straff eller tukthusstraff; däremot skulle förut ådömd arrest ej utgöra hinder.
    Närmare förutsättningar för villkorlig doms tillämpning äro ej (såsom i gällande lag) uppställda i förslaget med undantag av ett conditio sine qua non, nämligen att det "efter noggrann undersökning av den tilltalades personliga förhållanden kan som sannolikt antagas, att han (den dömde) skall utan undergående av straffet låta sig rättas."
    Det synes riktigt att — i motsats till gällande lag — såsom en ovillkorlig förutsättning fordra, att den dömde sannolikt skall låta sig utan straffets undergående rättas, och en given vinst är jämväl, att "noggrann undersökning av den tilltalades personliga förhållanden" skall göras. Däremot synes knappast lyckligt att beröva domaren den ledning han nu har av de i lagen uppställda exemplen på giltiga skäl för bestämmande av villkorlig dom.
    "Prövotiden" föreslås till 3 år, i likhet med vad nu gäller. Däremot innehåller förslaget den nyheten, att den villkorligt dömde skall under prövotiden ställas under vård, "där det icke av särskilda skäl synes olämpligt eller obehövligt".
    Liksom den föreslagna förundersökningen innebär ock ställandet under vård eller, såsom det ock brukar kallas, övervakningen av de villkorligt dömda ett obestridligt framsteg. Fråga är emellertid, om det ej vore lämpligt att såsom mellanform mellan att ställa den dömde under vård och att icke göra detta stadga möjlighet för domstolen att förordna, att den villkorligt dömde under en del av prövo-

tiden skall stå under vård. Det kan nog i vissa fall synas som en väl stor apparat att ställa en villkorligt dömd under vård i hela tre år, och likaledes kan domstolen vara obenägen att förordna om villkorlig dom, därest personen i fråga ej kommer att stå under vård åtminstone någon tid, t. ex. 6 månader framåt. Med nyssnämnda mellanform skulle villkorlig dom sannolikt kunna komma till användning i flera behjärtansvärda fall än enligt det Thyrénska förslaget.
    En annan nyhet i förslaget ligger däri, att domstolen kan förelägga den dömde att — om han är ersättningsskyldig för skada, som genom brottet åstadkommits, och han är arbetsför — inom viss tid före prövotidens utgång gälda skadeståndet eller viss del därav, vid äventyr att straffet verkställes. Tankegången i denna nyhet synes riktig. Men i viss grad betänklig förefaller den vidsträckta rättighet, som THYRÉN vill lämna domstolen genom att låta denna få föreskriva den dömde att, vid samma äventyr, under prövotiden "iakttaga annat, som för hans rättelse anses nödigt". Det synes sålunda ingalunda uteslutet, att domstol skulle komma att begagna sig därav på exempelvis sådant sätt, att den förbjöde vederbörande — ungsocialistisk agitator eller dylik — att vistas inom orten, enär det sällskap och det understöd av liktänkande, som han där hade, ansåges hindrande för hans rättelse till laglydighet, något som kanske ej i sak vore befogat, men så mycket mera välkommet för dem, som ville bli av med personen! Enligt min mening är det åtminstone tills vidare tillrådligt att låta den villkorligt dömde, (här avses ju icke minderåriga) endast vara underkastad sådant tvång, som erfordras för att lämna övervakaren möjlighet att städse kontrollera (ej bestämmaöver) hans göranden och låtanden — förutom risken av att domstolen förklarar anståndet förverkat, om han under prövotiden ej fullgör skälig skadeståndsbetalning eller visar dåligt uppförande.
    Det Thyrénska förslaget innehåller i sistnämnda avseende följande: "Uppfyller han icke de förelagda villkoren eller visar han eljest under prövotiden dåligt uppförande, må domstolen kunna förklara anståndet förverkat".
    Det blir alltså icke såsom nu, att anståndet förverkas, blott om den dömde under prövotiden begår nytt brott, för vilket han ådömes frihetsstraff. Förändringen, vilken ju sammanhänger med övervakningsinstitutet, innebär givetvis ett steg i rätt riktning.
    Enligt förslaget kan även förvandlingsfängelse ådömas villkorligt, där det "måste efter omständigheterna antagas, att det icke varit honom möjligt att böterna gälda". Enda förutsättningen för villkorlig dom här är, att den dömde ej förut (genom laga kraftägande dom) ådömts tukthusstraff eller omedelbart fängelse eller ock, ivisst fall, förvandlingsfängelse. Det fordras alltså ej i detta fall (åtminstone uttryckligen), att "anledning skall vara att antaga, att den dömde skall låta sig rättas utan straffets undergående". Fråga är emellertid, om denna eftergift äger tillräckligt fog.
    Prövotiden är i nu ifrågavarande fall av villkorlig dom (vid förvandlingsfängelse) satt till 1 år, vilket synes väl avvägt. Vidare skall enligt förslaget domstol kunna förordna ställande under vård,

blott där särskilda skäl äro, alltså undantagsvis, vilket ock här synes riktigt. Några särskilda föreskrifter kan domstol ej lämna vid villkorlig dom i nu ifrågavarande fall. Visar emellertid den dömde dåligt uppförande, må domstolen jämväl här kunna förklara anståndet förverkat.
    Slutligen märkes, att villkorlig dom enligt förslaget, såsom nu, ej må brukas vid förbrytelse mot tryckfrihetsförordningen samt blott i samma inskränkta grad som nu vid brott mot strafflag för krigsmakten, men väl däremot vid förbrytelser mot 25 kap. strafflagen,vilka senare för närvarande — utan tillräckliga skäl, synes det — äro uteslutna från tillämpning av villkorlig dom.

Villkorlig frigivning.

    För närvarande är villkorlig frigivning tillämplig vid straff överstigande 2 år (på grund av bestämmelsen att minst 2 år av straffet skall vara avtjänat). Resultatet av detta institut, som varit i tilllämpning fr. o. m. 1907, måste betecknas såsom gynnsamt; endast i några undantagsfall torde misstag ha begåtts, såtillvida som den villkorligt frigivne under prövotiden — vilken utgör återstående strafftiden, dock minst ett år — återfallit. I samtliga övriga fall har återfall under prövotiden icke ägt rum. Den villkorliga frigivningen har alltså varit till lättnad för den dömde — genom att förkorta hans strafftid och låta honom erhålla tillsyningsmannens stöd och hjälp under den svåraste tiden efter frigivningen — utan att skada samhället, i visst avseende även till dess nytta. Förutnämnda sakkunniga äro ock, såsom förut berörts, sysselsatta med att, i anledning av riksdagsskrivelse med uttryckt önskan om institutets utveckling och därefter av Kungl. Maj:t lämnat direktiv, utarbeta förslag till utsträckt användning av villkorlig frigivning, vilket kan ske exempelvis därigenom, att det nuvarande minimum (2 år) av strafftiden, som måste ha förflutit, innan den dömde kan villkorligt frigivas, nedsättes till 1½ år o. s. v.
    Under sådana förhållanden kan det ej verka annat än egendomligt, att det Thyrénska förslaget inskränker den villkorliga frigivningens användning till (tukthus-) straff å minst 6 år. Detta sammanhänger troligen med den förut behandlade "stora luckan" mellan det föreslagna fängelsets (reguliära) maximum 3 år och tukthusstraffets minimum 6 år. Denna lucka fylles nämligen enligt förslaget dels genom den föreslagna obligatoriska villkorliga frigivningen, då ett år av strafftiden återstår, alltså exempelvis då 5 år av 6 års tukthusstraff förflutit, dels genom den s. k. belönande straffavkortningen, vilken kan inträda, icke såsom nu, då minst ⅔ av strafftiden förflutit, utan redan då hälften av denna tid förgått, alltså i nyss anförda exempel, då 3 år förflutit. Det synes nu, som om förslagsställaren skulle ansett, att villkorlig frigivning, med nu sagda anordning av institutet, icke skulle passa in i systemet, därest man medgåve villkorlig frigivning även vid det föreslagna fängelsestraffet. Den nyss fyllda luckan skulle då efterträdas av en

ny lucka; sålunda skulle vid 3 års fängelsestraff villkorlig frigivning kunna ske redan efter 1½ års strafftid, och en lucka uppkomma mellan 1½ år och 3 år, den tidpunkt, då en tukthusfånge allra först kunde komma i åtnjutande av villkorlig frigivning, etc.
    Nu berörda reaktionära förslag, varigenom användning av villkorlig frigivning omöjliggöres vid strafftider, där f. n. institutet med fördel tillämpas, kan icke vara tilltalande. Däremot synes tanken på en obligatorisk straffavkortning av 1 år, under vilken tid den frigivne står under välbehövlig kontroll och får åtnjuta ett lika välbehövligt stöd, vara synnerligen lämplig. Rätta lösningen av problemet kan då tyckas vara, att såväl den belönande som den obligatoriska straffavkortningen tillämpas så långt ned på straffskalan som möjligt. Ett straffsystem åter, som är så anordnat, att det lägger hinder i vägen för villkorlig frigivning i de fall, då institutet hittills med fördel tillämpats, måste vara en reform i orätt riktning.
    Såsom villkor för den belönande villkorliga frigivningen har THYRÉN föreslagit, att det efter omständigheterna synes sannolikt, att fången skall på fri fot förhålla sig "laglydigt". Här föreslås alltså en ändring av nuvarande stadgande, där det heter, att omständigheterna göra sannolikt, att den dömde på fri fot skall förhållasig "väl". Förslaget innebär en mildring, som kanske i praktiken ej betyder så mycket, men knappast principiellt är att föredraga. Är fråga, såsom här, om en extra förmån för fången, synes man ock ha rätt att uppställa strängare fordran än att han blott förhåller sig "laglydigt". Möjligen har ändringen motiverats därav, att stadgandet skulle bättre passa i fråga om arrestfånge.
    Prövotiden föreslås till 3 år, vilket, med den utformning institutet i förslaget erhållit, kanske är riktigt, men, därest institutet utsträcktes att användas vid lägre straff, torde utgöra en onödigt lång tid. Att den villkorligt frigivne under prövotiden är underkastad tillsyn, överensstämmer med nuvarande lag. Likaså att han under prövotiden är pliktig att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som vid frigivningen eller därefter meddelats honom, samt att, om han åsidosätter detta, friheten må kunna återkallas. Enligt nu gällande lag skall det dock vara fråga om föreskrifter, som "på grund av denna lag" (lagen om villkorlig frigivning) meddelats honom. Däri ligger en garanti mot godtycke, vilken garanti det Thyrénska förslaget — utan angivet skäl — utelämnat.
    Anmärkas må, att åtskilliga specialbestämmelser, som återfinnas i nu gällande lag om villkorlig frigivning, i förslaget förbigåtts, oaktat detta innehåller en hel del nya detaljbestämmelser, vilka hittills ansetts umbärliga. Detta synes knappast riktigt. I allt fall bidraga ifrågavarande utelämnade specialbestämmelser till att ge det nuvarande institutet dess karaktär. I avsaknad av desamma vet man ej rätt, huru förslagsställaren tänkt sig den villkorliga frigivningen närmare utformad.
    Att arrestfånge ej uteslutits från villkorlig frigivning synes riktigt. Åtskillnad mellan ifrågavarande kategori förbrytare och andra skulle emellertid kunna beaktas exempelvis på det sätt, att custodia-honesta-

förbrytaren befriades från tillsyn under prövotiden; denna modifikation kan ju f. ö. iakttagas alldeles oberoende av, huruvida straffsystemet inrymmer ett custodia honesta eller ej.
    Till sist må nämnas, att en på grund av allmänfarlighet internerad återfallsförbrytare kan enligt förslaget villkorligt frigivas, innan maximitiden 25 år gått till ända. Han skall i så fall stå under tillsyn, till dess 30 år från interneringsdomen förflutit, och i händelse av dåligt uppförande må domstol kunna förordna, att han ånyo skall förvaras i anstalten, till dess han där varit intagen sammanlagt 25 år.

Slutanmärkningar.

    Här må till en början göras en invändning mot den ålderdomliga språkbehandling, förslaget begagnar bl. a. i det hänseende, att predikatet ofta sättes i slutet av bisats, där modern svenska avgjort låter detsamma stå inuti satsen. Språket i en nutida lag, som skall kunna läsas och förstås av vem som helst, synes dock böra falla naturligt och i enlighet med nutida svenskt språkbruks fordringar. En retuschering av lagtexten i nu angivna syfte vore därför önskvärd.
    En reflexion, vartill man av utkastet föranledes, är den, att experimentet med att låta en ensam person utarbeta ett vittomfattande lagförslag som detta knappast kan anses mana till efterföljd. Man har sålunda svårt att föreställa sig, att ej åtskilliga av de detaljer, mot vilka invändningar nu kunna med fog göras, skulle utformats på annat sätt, därest förslaget tillkommit genom samarbete mellan flera. Det måste dock utgöra en gynnsam förutsättning för ett lagförslag, att det utarbetats av ett flertal personer med skilda allmänna åskådningar, temperament och livserfarenhet — helst dock med en avgjord överensstämmelse i uppfattningen om de huvudsakliga linjerna för den blivande lagen. En aldrig så begåvad, mångsidigt bildad, sakkunnig och erfaren man — som t. ex. prof. THYRÉN — kan näppeligen vara i besittning av alla de synpunkter— framförallt kritiska synpunkter gentemot under arbetets gång framkommande uppslag — vilka erhållas vid ett samarbete mellan flera personer.
    Vilken uppfattning man än må hysa rörande de skilda delarna av det Thyrénska förslaget, skall man dock icke kunna undgå att erfara en livlig beundran vid genomgående av prof. THYRÉNS verk, "Principerna", I —III, och utkastet. Och det må vara lämpligt eller ej att överlämna ett dylikt lagarbete åt en ensam person: jag tror inte någon motsäger mig, om jag vågar påstå, att det skall vara mycket svårt att finna en nu levande kriminalist, som skulle kunnat åstadkomma ett verk sådant som detta.
 

Georg Stjernstedt.

40.

Fråga om rätt för hyresgäst att efter hyrestidens utgång från den förhyrda lägenheten bortföra egendom, som där anbragts på sådant sätt, att efter egendomens borttagande särskilda åtgärder måste vidtagas för lägenhetens återställande i dess förutvarande skick.

Jfr Lagberedningens motiv till lagen om nyttjanderätt till fastegendom m. m. s. 215.

    F. Berger och A. W. Berger instämde E. Bellinder till R.R:n i Linköping och anförde: Enligt ett d. 15 juli 1910 med O. Thomander upprättat kontrakt hade F. Berger och A. W. Berger i bolag med Thomander idkat biografrörelse uti en av denne förhyrd lägenhet i en Bellinder tillhörig fastighet i Linköping. Vid hyrestidens utgång d. 30 sept. 1911 hade i lägenheten kvarlämnats ett maskinskåp, ett s. k. parkettgolv (ett ovanpå det ursprungliga golvet anbragt, mot scenen sluttande golv), ett biljettkontor, en scen med anordningar och ett par döbattanger, vilken egendom tillhört bolagsmännen och numera, sedan Thomanders rätt däri förvärvats av F. Berger och A. W. Berger, i dess helhet ägdes av dessa. Som Bellinder icke kunnat förmås att låta F. Berger och A. W. Berger avhämta nämnda egendom, yrkade dessa åläggande för Bellinder att till dem utlämna densamma.
    Bellinder invände, att ifrågavarande egendom anbragts i lägenheten på sådant sätt, att den vore att hänföra till fastegendom.
    F. Berger och A. W. Berger bestredo, att så vore förhållandet.
    Av förebragt utredning framgick emellertid, att om egendomen borttoges, särskilda åtgärder vore av nöden för lägenhetens återställande i dess förra skick.
    R.R:n yttrade i utslag d. 7 sept. 1914:
    I målet hade blivit utrett, att Thomander, vilken i bolag med F. Berger och A. W. Berger idkat biografrörelse uti en av Thomander förhyrd lägenhet i Bellinders fastighet N:o 17 B Repslagaregatan i Linköping, genom förenämnda kontrakt d. 15 juli 1910 till F. Berger och A. W. Berger försålt hälften av

ifrågavarande egendom utom ett par döbattanger, vilka enligt i målet företedd räkning bolaget senare förvärvat, och att Thomanders rätt till all sagda egendom sedermera å exekutiv auktion försålts till F. Berger och A. W. Berger.
    Vid detta förhållande och då Bellinder ej visat, att samma egendom eller någon del därav blivit så fast infogad i Bellinders fastighet, att om egendomen bortfördes, den förhyrda lägenheten ej kunde återställas i det skick, den vid tiden för Thomanders inflyttning hade,
    och Bellinder ej förebragt någon annan omständighet, som lagligen kunde föranleda befogenhet för honom att behålla egendomen,
    prövade R.R:n rättvist förplikta Bellinder att vid anfordran till F. Berger och A. W. Berger genast utlämna den egendom, varom i målet vore fråga, eller ett maskinskåp, ett s. k. parkettgolv, ett biljettkontor, en scen med anordningar och ett par döbattanger, vid äventyr att, om Bellinder tredskades, verkställighet av vad R.R:n sålunda föreskrivit finge ske på Bellinders bekostnad.

    Bellinder sökte ändring, därvid han åberopade vad han anfört vid R.R:n samt vidare framhöll, att han i varje fall icke kunde vara skyldig att vidkännas kostnaderna för lägenhetens återställande i dess förutvarande skick.
    Göta HovR. (hrr Romberg, Lejman, Hjertén och Bellinder, referent) utlät sig i dom d. 12 maj 1916:
    Enär det måste anses styrkt, att F. Berger och A. W. Berger eller deras fångesmän på sin bekostnad anskaffat och låtit uti Bellinders ifrågavarande lägenhet anbringa omstämda egendom,
    samt det icke blivit utrett, att berörda egendom förenats med Bellinders fastighet på sådant sätt, att F. Berger och A. W. Berger icke ägde att efter hyrestidens utgång utan samtycke av Bellinder bortföra den från fastigheten,
    ty och som Bellinder icke förebragt någon annan omständighet, som lagligen kunde föranleda befogenhet för honom att behålla omförmälda egendom,
    men det ålåge F. Berger och A. W. Berger att bestrida kostnaden för de åtgärder, som efter borttagande av samma egendom kunde erfordras för lägenhetens återställande i det skick, vari den befunnit sig före sagda egendoms anbringande i densamma,
    prövade HovR:n rättvist allenast på det sätt ändra R.R:ns utslag, att Bellinder förpliktades att vid anfordran låta F. Berger och A. W. Berger avhämta ifrågakomna egendom med skyldighet för dem att ersätta Bellinder kostnaden för lägenhetens försättande i förutvarande skick med belopp, varom parterna i brist av åsämjande ägde särskilt tvista.

41.

Fråga om köpares betalningsskyldighet för rekvirerade men ej bekomna varor, som sänts till köparen under annans adress och som därvid icke hållits avskilda från andra varor.

Jfr ALMÉN: Om köp och byte § 17 vid not 69.

    Handlanden B. Edgren i Kil instämde till Älvdals nedre tingslags H.R. handlanden L. E. Larsson i Basterud med yrkande om åläggande för denne att till Edgren utgiva 268 kr. 25 öre enligt räkning, vari Larsson påförts för 10 säckar thomasfosfat 47 kr. 50 öre, för 15 säckar superfosfat efter 6 kr. 85 öre per säck 102 kr. 75 öre samt för 10 säcker kaligödning efter 11 kr. 85 öre per säck 118 kr. 50 öre samt honom gottskrivits 50 öre.
    De 10 säckarna thomasfosfat har Larsson ostridigt bekommit.
    Beträffande de övriga varorna uppgav Edgren, att desamma av Larsson beordrats, att Edgren låtit d. 23 april 1914 från Göteborg till Edebäcks järnvägsstation avsända en järnvägsvagn, innehållande 125 säckar gödningsämnen, adresserad till handlanden F. Melin i Ambjörby, att Edgren underrättat Larsson, att han ägde av detta parti avhämta 15 säckar superfosfat och 10 säckar kaligödning, att Edgren meddelat jämväl Melin, att 25 säckar voro avsedda för Larssons räkning, samt att Melin enligt uppgift skulle meddelat detta till såväl Larsson som stationspersonalen vid Edebäcks station.
    Larsson medgav, att han beordrat ifrågavarande varor samt att han erhållit meddelande, att de funnes att hämta vid Edebäcks station. Hans tjänare hade där d. 30 april 1914 fått mottaga 14 säckar superfosfat och 5 säckar kaligödning, men beträffande återstående säckar gavs på förfrågan såväl d. 1 som d. 2 maj det besked, att några flera ej funnes att avhämta. Melin hade på förfrågan, om han ej för egen del fått för många säckar, förklarat, att han ej visste det, då han icke räknat, hur många säckar han fått. Larsson vore villig betala vad han bekommit men bestred att erlägga betalning för de 6 säckar, som han ej mottagit.
    Larsson har ostridigt till Edgren såsom betalning översänt en av Larsson accepterad växel å 202 kr. 65 öre, vilken emellertid av Edgren återsänts till Larsson.
    Edgren företedde ett av två personer utfärdat intyg, att de d. 23 april 1914 i en till Edebäck avsänd järnvägsvagn inlastat 125 säckar gödningsämnen.
    H.R:n (ordf. häradshövdingen Arrhenius) utlät sig genom utslag d. 17 maj 1915: Enär ostridigt vore, att Edgren på order av Larsson d. 23 april 1914 till Edebäcks järnvägsstation avsänt 25 säckar gödningsämnen, samt att, sedan Larsson d. 30 april

1914 mottagit underrättelse, att sålunda expedierade partiet gödningsämnen ankommit till stationen och funnes att där av honom avhämta, han d. 1 maj 1914 därav avhämtat 19 säckar, men att återstående »fem» säckar, som han först d. 2 maj 1914 sökt avhämta, då ej kunnat tillrättaskaffas; ty och som, efter det varupartiet blivit av Edgren avlämnat å järnvägsstationen i Göteborg, i vilken stad Edgren dreve sin rörelse, Larsson jämlikt § 17 av lagen om köp och byte av lös egendom d. 20 juni 1905 vore pliktig att gälda köpeskillingen för hela varupartiet, än skönt en del därav förkommit; alltså prövade H.R:n jämlikt nyssnämnda lagrum rättvist förplikta Larsson, vilken icke haft något att erinra mot det pris, som Edgren i räkning påfört Larsson för ifrågavarande varuparti jämte ytterligare 10 säckar thomasfosfat, som ostridigt kommit Larsson tillhanda, att till Edgren mot kvitto utgiva betalning för båda dessa varupartier med det i räkningen utförda slutbelopp, 268 kr. 75 öre, jämte 6 procent ränta därå från d. 23 okt. 1914, tills likvid komme att ske.

 

    Larsson sökte ändring.
    Svea HovR. (hrr von Heijne och Appelberg) utlät sig i dom d. 23 juni 1916: Hov.R:n funne väl i målet utrett, att sedan Larsson hos Edgren rekvirerat bland annat 15 säckar superfosfat och 10 säckar kaligödning, Edgren från Göteborg till Edebäcks järnvägsstation under Melins adress avsänt en järnvägsvagn, innehållande 125 säckar gödningsämnen, samt att Edgren till Melin avlåtit meddelande, att av berörda parti 25 säckar vore avsedda för Larsson; men enär annat förhållande ej visats än Larsson uppgivit eller att Melin till Larsson utlämnat allenast 14 säckar superfosfat och 5 säckar kaligödning, samt det så mycket mindre kunde på grund av vad i målet förekommit antagas, att Melins underlåtenhet att såsom ombud för Edgren utlämna de 6 återstående säckarna gödningsämnen berott på att sändningen varit utsatt för händelse, för vilken Larsson skolat stå faran, som, enligt vad handlingarna utmärka, för Larsson avsedda säckar icke vid försändningen hållits avskilda, ty och då under dessa förhållanden Larsson icke kunde åläggas gälda betalning för berörda felande 6 säckar, prövade Kungl. HovR:n rättvist att, med ändring av motvädjade utslaget i huvudsaken, befria Larsson från honom ålagd skyldighet att utgiva betalning för sistnämnda 6 säckar med 66 kr. 10 öre jämte ränta, till följd varav det belopp Larsson i huvudsaken skulle till Edgren utgiva utgjorde allenast 202 kr. 65 öre jämte ränta därå efter den av H.R:n stadgade grund.
    Assessorn frih. Staël von Holstein, referent, yttrade: "Enär Edgren icke mot Larssons bestridande visat, att Edgren av omförmälda 15 säckar superfosfat och 10 säckar kaligödning, som Larsson rekvirerat från Göteborg, där Edgren driver sin rörelse, till Larsson av-

 

Svensk Juristtidning 1916. 20

sänt mera än Larsson medgivit att han bekommit eller 14 säckar superfosfat och 6 säckar kaligödning, samt Larsson vid sådant förhållande icke kan åläggas gälda betalning för återstående 1 säck superfosfat och 6 säckar kaligödning, alltså prövar jag rättvist att, med ändring av motvädjade utslaget i huvudsaken, befria Larsson från honom ålagd skyldighet att utgiva betalning för sistnämnda 6 säckar med 66 kr. 10 öre jämte ränta, till följd varav det belopp Larsson härutinnan skall till Edgren utgiva utgör allenast 202 kr. 65 öre jämte ränta därå efter den av H.R:n stadgade grund."
    Assessorn Aschan yttrade: "Ehuru i målet får anses utrett, att sedan Larsson hos Edgren rekvirerat bland annat 15 säckar superfosfat och 10 säckar kaligödning, Edgren från Göteborg till Edebäcks järnvägsstation under Melins adress avsänt en järnvägsvagn innehållande 125 säckar gödningsämnen, samt att Melin, till vilken Edgren avlåtit meddelande, att av berörda parti 25 säckar vore avsedda för Larsson, underrättat denne, att han ägde avhämta 25 säckar gödningsämnen å nämnda järnvägsstation, likväl ock som handlingarna i målet icke utmärka, att nyssnämnda 25 säckar blivit för Larssons räkning behörigen avskilda, samt desamma vid sådant förhållande icke kunna anses hava genom ovannämnda åtgärder blivit till Larsson vederbörligen avlämnade, ty och då Larsson, vilken icke såvitt visats av omförmälda 25 säckar bekommit mer än 14 säckar superfosfat och 5 säckar kaligödning, följaktligen icke är betalningsskyldig för felande 1 säck superfosfat och 5 säckar kaligödning, instämmer jag i det slut, vartill referenten kommit."

 

42.

Sedan vara (morötter) blivit såld att under viss tid uttagas, men köparen under nämnda tid uttagit endast en del av varan, uppstår fråga, om säljaren, som uppgiver, att han anskaffat jämväl den icke uttagna delen av varan och att denna genom förskämning förstörts, ägde att av köparen bekomma skadestånd motsvarande värdet av sistnämnda parti.

Jfr N. J. A. 1906: 154 och ALMÉN: Om köp och byte av lös egendom § 35 not 12.

    K. Karlsson i Tift instämde Kungl. Maj:t och kronan till Stockholms R.R:t och anförde därstädes: Enligt mellan Karlsson och kronan slutet avtal hade Karlsson till kronan sålt 100 hektoliter morötter för ett pris av 4 kr. 20 för hektoliter att under tiden från och med d. 1 dec. 1911 till och med d. 31 okt. 1912 i mån av behov på rekvisition levereras till Östgöta Trängkår. Kronan hade oaktat vederbörliga framställningar från Karlssons sida icke av partiet uttagit mera än 12 hektoliter; och hade återstoden av partiet, som av Karlsson anskaffats, genom förskämning förstörts. Då Karlsson således genom kronans förfarande tillskyndats skada och förlust, uppgående till samma belopp som köpeskillingen för icke uttagna 88 hektoliter eller 369 kr.

60 Öre, yrkade Karlsson åläggande för kronan att till Karlsson i skadestånd utgiva 369 kr. 60 öre.
    Kronan bestred Karlssons talan.
    R.R:n yttrade i dom d. 16 juni 1915: Emedan, även om i målet finge anses upplyst, att Karlsson anskaffat det för leveransen erforderliga partiet morötter, Karlsson, vilken ostridigt icke fått under överenskommen tid från vederbörande myndighet mottaga rekvisition på större del av berörda varuparti än 12 hektoliter, i allt fall uraktlåtit att, såsom med hänsyn till ifrågakomna varas ömtåliga beskaffenhet honom ålegat jämlikt § 35 i lagen om köp och byte av lös egendom d. 20 juni 1905, med återstående 88 hektoliter morötter vidtaga i sagda lagrum föreskriven åtgärd,
    samt Karlsson, som uppgivit att sistnämnda del av varupartiet måst tillspillogivas, genom sin berörda underlåtenhet numera gått förlustig den rätt, Karlsson eljest må hava ägt att av kronan utbekomma skadestånd i anledning därav att fullgörandet av leveransen icke inom rätt tid påkallats,
    alltså funne R.R:n käromålet icke kunna bifallas.

    Karlsson sökte ändring.
    Svea HovR. (hrr Kiellander, S. Holmberg, referent, Wieselgren och Johansson) fann i dom d. 26 maj 1916 ej skäl att göra ändring i R.R:ns dom.

 

43.
Lösöreköpsavhandling, vari köpeskillingens belopp ej angivits, har ansetts icke äga verkan till fredande av den försålda egendomen från utmätning för säljarens skuld.

    För verkställighet av utslag, varigenom O. Johansson ålagts viss betalningsskyldighet, förrättades d. 21 sept. 1915 hos honom utmätning, därvid togos i mät tre kor och en häst.
    Över utmätningen anförde J. E. Jonasson besvär hos K. B. i Norrbottens län under yrkande, att utmätningen måtte upphävas, enär den utmätta egendomen vore honom tillhörig. Till stöd härför åberopade Jonasson en d. 24 april 1909 upprättad avhandling, varigenom Johansson till Jonasson försålde förutom annan lösegendom tre kor och en häst. I avhandlingen saknades uppgift såväl å egendomens värde som å köpeskillingens belopp. Däremot innehöll avhandlingen erkännande, att full valuta för egendomen bekommits och medgivande, att Johansson finge i sin vård behålla samt begagna egendomen med skyldighet för honom att vid tillsägelse till Jonasson överlämna densamma. Å avhandlingen hade av vederbörande pastor tecknats bevis, att densamma d. 25 april 1909 blivit uppläst i Gellivare kyrka, och hade med avhandlingen i övrigt förfarits enligt bestämmelserna i lösöreköpsförordningen.

    K. B. utlät sig i utslag d. 10 nov. 1915: Enär enligt det bevis, som av vederbörande pastor tecknats å det till stöd för besvären åberopade lösöreköpskontraktet, framginge, att samma kontrakt blivit d. 25 april 1909 uppläst i Gellivare församlingskyrka i stället för sådan kungörelse om avhandlingen, som föreskreves i kungl. förordningen d. 20 nov. 1845 i avseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva, alltså och då berörda kontrakt icke innehölle vare sig uppgift om köparens yrke eller om köpeskillingens belopp, och kungörelse därom, enligt vad kontraktet utvisade, således icke i föreskriven ordning publicerats, prövade K. B. lagligt ogilla besvären.

    Jonasson besvärade sig.
    Svea HovR. (hrr Hörstadius, Strömman, referent och Lundbergh) yttrade i utslag d. 23 maj 1916: Enär ifrågavarande avhandling icke innehölle uppgift å köpeskillingens belopp, samt avhandlingen vid dylikt förhållande icke kunde anses vara så upprättad, som föreskreves i berörda Kungl. förordning för att den i avhandlingen uppräknade lösegendomen skolat fredas från utmätning för Johanssons gäld, prövade HovR:n lagligt fastställa det slut, vartill K. B. i målet kommit.

    E. o. assessorn Kellberg yttrade:
    "Enär enligt min mening ifrågavarande avhandling blivit så upprättad och behandlad, att jämlikt bestämmelserna i Kungl. förordningen d. 20 nov. 1845 den i avhandlingen angivna lösegendom är fredad från utmätning för Johanssons skuld; alltså och då av vad i målet förekommit får anses framgå, att omförmälda hos Johansson utmätta kreatur äro desamma, som enligt avhandlingen försålts till Jonasson, prövar jag lagligt att, med upphävande av K. B:s utslag, undanröja överklagade utmätningen."

 

44.

En person har, oaktat han överlåtit en sin fordran till G., sedermera överlåtit den till H. Sedan H. överlåtit sin rätt till F. samt F. uppburit fordringsbeloppet, har G. yrkat förpliktande för F. att till G. redovisa det uppburna beloppet. Verkan av god tro hos F.?

Jfr N. J. A. 1906: 104.

    Hemmansägaren P. J. Sjöström instämde på sin tid Sandviks ångsågs aktiebolag till domstol med yrkande om ersättning för likvidskog, som utstämplats för ett Sjöström tillhörigt hemman i Pauträsk men som bolaget skulle hava obehörigen avverkat.
    Medan detta mål var anhängigt, utfärdade Sjöström d. 24 juli 1908 en såsom köpebrev betecknad avhandling, däri Sjöström förklarade, att han till I. A. I. Hammarberg uppläte och

försålde all den rätt Sjöström hade och kunde komma i åtnjutande av till den ståndskogslikvid, som vid laga skiftet över Pauträsk by tilldelats honom eller hans därstädes då ägande hemman, eller allt som på ett eller annat sätt kunde tillerkännas Sjöström.
    Å denna avhandling tecknade Hammarberg d. 1 okt. 1912 transport på P. A. Fahlberg.
    Sedan Kungl. Maj:t d. 27 nov. 1912 meddelat dom i målet mellan Sjöström och bolaget och däri förpliktat bolaget att till Sjöström utgiva ersättning med visst belopp jämte ränta, uppbar Fahlberg på grund av domen samt ovannämnda avhandling av bolaget sammanlagt 1,305 kr. 61 öre.
    G. A. Grahnberg instämde sedermera Fahlberg till Lycksele lappmarks tingslags H.R. samt anförde: Genom ett mellan Sjöström och Grahnberg år 1906 träffat muntligt avtal hade Sjöström till Grahnberg överlåtit de rättsanspråk, som varit föremål för den genom Kungl. Maj:ts ovannämnda dom avgjorda tvisten. Detta avtal hade sedermera ytterligare bekräftats i en avhandling d. 13 nov. 1907, varigenom Sjöström till Grahnberg försålt sitt omförmälda hemman i Pauträsk ävensom den Sjöström tillkommande rätt i ståndskogslikviden, varom rättegång då påginge. Med anledning därav yrkade Grahnberg, att Fahlberg måtte förpliktas att till Grahnberg utgiva det belopp Fahlberg på grund av Kungl. Maj:ts dom uppburit av bolaget.
    Fahlberg invände bland annat, att han saknat kännedomom den till Grahnberg verkställda överlåtelsen och att han förty jämlikt grunderna för 11 kap. 4 § handelsbalken, 12 kap. 4 § samma balk och 12 § lagfartsförordningen icke vore skyldig att till Grahnberg redovisa det omstämda beloppet.
    Grahnberg genmälde, att s. k. godtrosförvärv vore uteslutet i fråga om fordringsrätter, då nämligen besittningstagande, vilket vore en av förutsättningarna för dylikt förvärv, här icke kunde komma i fråga.
    H.R:n (ordf. e. o. notarien Otto Karlsson) utlät sig genom utslag d. 21 juni 1915: Genom vad i målet förekommit hade H.R:n inhämtat, att den rätt till ersättning för mistad ståndskog, som vid laga skifte över Pauträsk by i Stensele socken tillagts Sjöströms då ägande hemman i Pauträsk, av Sjöström överlåtits till Grahnberg år 1906 och till Hammarberg 1908,vilken i sin ordning år 1912 transporterat rätten å Fahlberg, att Kungl. Maj:t genom dom d. 27 nov. 1912 förpliktat Sandviks ångsågs aktiebolag att till Sjöström utgiva 831 kr. 28 öre jämte ränta såsom ersättning för det bolaget obehörigen tillgodogjort sig den Sjöströms hemman vid laga skiftet tillagda likvidskogen, samt att Fahlberg såsom förment innehavare av Sjöströms rätt till ersättning för mistad ståndskog och på grund av berörda Kungl. Maj:ts dom av bolaget uppburit omstämda beloppet, 1,305 kr. 61 öre;

och enär Grahnberg såsom den, vilken först fått rätten till ersättning för ståndskogen å sig överlåten, måste anses framför Hammarberg och Fahlberg berättigad till berörda ersättning,
    förpliktades Fahlberg att till Grahnberg genast mot kvitto utgiva omstämda beloppet, 1,305 kr. 61 öre.

    Fahlberg sökte ändring under framhållande, att då Fahlberg icke blott förvärvat en fordran utan även uppburit fordringsbeloppet, det besittningstagande, vars frånvaro enligt motpartens uppfattning skulle göra Fahlbergs goda tro betydelselös, i förevarande fall förefunnes.
    Svea HovR. (hrr C. Andersson, Lindhagen, referent, E. Geijer och Kinnander) yttrade i dom d. 23 juni 1916: Enär Sjöström genom avhandling d. 24 juli 1908 till Hammarberg överlåtit den rätt till ersättning av bolaget för obehörigen avverkad likvidskog, som Sjöström kunde äga, samt Fahlberg sedermera uppburit det Sjöström genom Kungl. Maj:ts omförmälda dom tilldömda beloppet på grund av överlåtelse, som Hammarberg d. 1 okt. 1912 tecknat å ovannämnda avhandling,
    ty och som annat förhållande icke visats än att Fahlberg vid beloppets uppbärande varit i god tro med avseende å Sjöströms rätt att till Hammarberg överlåta ifrågakomna fordran,
    alltså och då vid nu anmärkta förhållanden den omständigheten, att Sjöström kunde redan år 1906 hava till Grahnberg överlåtit samma fordran, icke kunde föranleda skyldighet för Fahlberg att till Grahnberg utgiva det uppburna beloppet,
    prövade HovR:n rättvist att, med ändring av H.R:ns utslag, ogilla Grahnbergs förevarande talan.

 

45.

Kvittning har ansetts äga rum, då anspråk på kvittning gjordes gällande, i följd varav efter nämnda tidpunkt ränta icke beräknat så huvudfordringen.

Jfr KALLENBERG: Om kvittning i rättegång, i denna tidskrift, s. 144 och i samma uppsats lämnade hänvisningar till litteratur och rättsfall.

    Enligt en d. 20 aug. 1907 dagtecknad förbindelse utfäste sig arkitekten V. Åström att till Piteå stads drätselkammare eller order vid anfordran betala 1,978 kr. 22 öre jämte 6 proc. ränta. Å förbindelsen har antecknats, att 88 kr. 11 öre avbetalats.
    Med åberopande av berörda förbindelse yrkade staden efter stämning vid R.R:n i Piteå åläggande för Åström att till stadenutgiva förbindelsens oguldna kapitalbelopp 1,890 kr. 11 öre jämte ränta därå med avdrag för motfordran, som Åström ägde hos staden till belopp av 1,808 kr. 29 öre.
    Efter genstämning å staden, vilken stämning delgavs d. 23

jan. 1915, yrkade Åström vid R.R:n att av staden utfå 718 kr. 18 öre.
    Till utredning om sin fordran hos staden åberopade Åström dels ett d. 19 aug. 1904 dagtecknat kontrakt mellan Åström, å ena, samt den av staden tillsatta s. k. hotellbyggnadskommittén, å andra sidan, enligt vilket kontrakt Åström antagits att under den tid, som byggnadsarbetet å det nya stadshotellet komme att fortgå, eller eventuellt senast till d. 1 okt. 1906 vara byggnadens kontrollant mot ett arvode i ett för allt hela den tid kontrollantskapet omfattade av 4,000 kr., som skulle utgå månadsvis med 160 kr., dels ock två av Åström d. 7 okt. 1912 utställda räkningar, däri staden påförts tillhopa 2,908 kr. 29 öre, därav för kontrollant arvode vid hotellbyggnaden under 5månader utöver den kontrakterade tiden 800 kr.
    Av räkningarnas belopp har ostridigt avbetalats 300 kr.
    Åström anförde vidare: Arbetet med omförmälda hotellbyggnad hade fortgått under 5 månader efter d. 1 okt. 1906, och hade Åström jämväl under denna tid kontrollerat arbetet. Åström vore härför berättigad till särskild ersättning efter den i förenämnda kontrakt stadgade grund. Åström ägde förty hos staden fordran, som med 800 kr. överstege det av staden medgivna beloppet 1,808 kr. 29 öre. Då Åström således redan vid utfärdandet av ovan nämnda skuldebrev hos staden ägt kvittningsgill genfordran, som med 718 kr. 18 öre överstigit dess fordran enligt skuldebrevet, yrkade Åström, med bestridande av stadens fordringsanspråk, bifall till sin talan samt förpliktande för staden att gälda ränta efter 6 proc. å de för varje månad efter d. 1 okt. 1906 förfallna belopp av 160 kr. från de olika förfallodagarna.
    R.R:n meddelade d. 3 maj 1915 utslag, varigenom R.R:n — på anförda skäl och då erforderlig utredning saknades därom, att Åström hos staden framställt yrkande om kvittning för sin till beloppet angivna fordran vid tidigare tidpunkt än vid delgivningen av genstämningen i målet eller d. 23 jan. 1915, samt vid denna tidpunkt parternas mellanvarande fordringar utgjort för staden enligt skuldförbindelsen i kapital 1,890 kr. 11 öre och därå upplupen ogulden ränta 832 kr. 61 öre eller tillhopa 2,722 kr. 72 öre, samt för Åström, vilkens fordran icke, såvitt utrett vore, löpt med ränta, 2,908 kr. 29 öre, eller efter avdrag av utav Åström ostridigt uppburna 300 kr. 2,608 kr. 29 öre — förpliktade Åström att till staden utgiva 114 kr. 43 öre jämte 6 proc. ränta därå från d. 23 jan. 1915 tills betalning skedde. 

    Båda parterna sökte efter vad ändring, Åström under bestridande av att staden vore berättigad att å sin fordran beräkna ränta, då Åströms fordran hos staden vid tiden för skuldförbindelsens tillkomst överstigit stadens fordran enligt förbindelsen. Av staden uppgavs, att Åström d. 20 nov. 1912 inkommit

till stadsfullmäktige med de i målet omförmälda räkningarna å hans motfordran.
    Svea HovR. (hrr Lagerbielke, av Geijerstam, Bendz och Forssman, referent) fann i dom d. 5 maj 1916 ej skäl att i anledning av stadens fullföljda talan göra ändring i R.R:ns utslag samt utlät sig beträffande Åströms ändringssökande: Enär Åström med ingivande till stadsfullmäktige i Piteå av ovannämnda räkningar, vilket, enligt vad numera blivit upplyst, skett d. 20 nov. 1912, måste anses hava hos staden framställt yrkande om kvittning för sin fordran enligt räkningarna, samt vid denna tidpunkt parterna hos varandra ägt fordringar, staden med omförmälda skuldförbindelses oguldna kapitalbelopp 1,890 kr. 11 öre jämte därå upplupen ränta 595 kr. 39 öre eller således med tillhopa 2,485 kr. 50 öre, och Åström, på sätt R.R:n funnit, med 2,608 kr. 29 öre, prövade HovR:n rättvist, med ändring av R.R:ns utslag i huvudsaken, såvitt talan däremot blivit av Åström fullföljd, på det sätt bifalla Åströmstalan, att staden förpliktades ej mindre till Åström utgiva skillnaden mellan sistnämnda två belopp eller 122 kr. 79 öre jämte 5 proc. ränta därå från stämningsdagen d. 23 jan. 1915 tills betalning skedde, än även till Åström återställa omförmälda skuldförbindelse.

 

46.

Den, som till olika personer utlånat ett för honom av spritförsäljningsbolag utfärdat inköpsbevis, har ansetts härigenom hava tillhandagått allmänheten med anskaffande av brännvin.

    Vid polisdomstolen i Malmö yrkade stadsfiskalen M. Berger efter stämning ansvar å arbetaren S. A. Larsson för olovligt tillhandahållande åt allmänheten med anskaffande av brännvin genom att till olika personer hava utlånat ett för honom utfärdat inköpsbevis.
    Polisdomstolen yttrade i utslag d. 22 febr. 1916: I målet hade icke blivit styrkt annat än vad Larsson medgivit eller att han vid särskilda tillfällen under januari månad 1916 till olika personer utlånat ett för honom av Malmö spritförsäljningsaktiebolag utfärdat bevis för inköp av brännvin, sedan han å till beviset hörande rekvisitionsblanketter tecknat sitt namn, samt att dessa personer därefter genom att förete Larssons inköpsbevis förskaffat sig brännvin,
    men som Larssons ifrågavarande förfarande icke vore av beskaffenhet att kunna för honom föranleda ansvar,
    bleve Bergers i målet förda talan av polisdomstolen ogillad.

    Berger anförde besvär.
    HovR:n över Skåne o. Blekinge (hrr Ljungman, Larsson, Ekberg

och Hartelius) yttrade i utslag d. 26 maj 1916: Enär i målet vore utrett, att Larsson vid skilda tillfällen under tiden d. 19—25 jan. 1916 till minst fem för honom okända personer utlånat ifrågakomna för honom utfärdade inköpsbevis efter att hava tecknat sitt namn å till inköpsbeviset hörande rekvisitionsblanketter, ävensom att sagda personer därefter å inköpsbeviset förskaffat sig spirituösa drycker,
    samt Larsson således vore förvunnen att hava olovligen tillhandagått allmänheten med anskaffande av brännvin,
    prövade HovR:n, jämlikt 36 § 1 mom. i K. F. d. 9 juni 1905 angående försäljning av brännvin, rättvist att, med upphävande av polisdomstolens utslag, döma Larsson, som veterligen förut icke varit för förseelse av i nämnda lagrum omförmäld beskaffenhet straffad, att för olovligt tillhandagående med anskaffande av brännvin första gången böta 45 kr.

 

47.

Skall andel i vite för utevaro från häradsting i mål, vari åklagare förer talan, tillfalla denne åklagare eller den vid tinget vakthavande åklagaren?

Jfr N. J. A. 1894: 469 samt SKARSTEDT: Om straffprocessuella tvångsmedel I sid. 164.

    I ett av länsmannen E. Gullstrand å tjänstens vägnar vid Oxie och Skytts H.R. mot H. Edstrand anhängiggjort mål angående skyldighet att söka lagfart hade Edstrand vid vite av 50 kr. förelagts inställa sig vid H.R:n d. 9 mars 1916 för att svara i målet. Då målet nämnda dag i Gullstrands närvaro företogs till handläggning, uteblev Edstrand.

    H.R:n (ordf. e. o. notarien Brehmer) fällde genom beslutsamma dag Edstrand att utgiva försuttna vitet 50 kr. till lika fördelning mellan statsverket och vid H.R:n vakthavande åklagaren, länsmannen N. Witthoff.

    Gullstrand anförde besvär med yrkande att i stället för Witthoff tillerkännas andel i vitet.
    Witthoff yrkade i avgiven förklaring fastställelse under anförande, att det vid H.R:n alltid varit praxis, även i åklagarmål, att vakthavande åklagaren tillerkänts andel i böter och vitesbelopp, som utdömts för förfallolöst uteblivande.
    HovR:n över Skåne o. Blekinge (hrr Kallenberg, Beskow, Gamstorp och Alsén) yttrade i utslag d. 19 maj 1916: Enär Gullstrand såsom allmän åklagare i målet mot Edstrand borde åtnjuta åklagareandelen av ifrågakomna Edstrand för utevaro i målet ådömda vitesbelopp,

prövade HovR:n lagligt att med ändring av H.R:ns beslut, så vitt nu vore i fråga, förordna, att det av H.R:n utdömda vitet 50 kr. skulle fördelas lika mellan statsverket och Gullstrand.

 

48.

Ömsesidigt försäkringsbolag, som börjat sin verksamhet, innan lagen d. 24 juli 1903 om försäkringsrörelse trätt i kraft, men aldrig vunnit stadfästelse å sina stadgar eller införts i försäkringsregister, har ansetts icke vara behörigt att föra talan inför rätta. 3 och 166 §§ i nämnda lag samt 3 § i Kungl. kungörelsen d. 4 dec. 1903 om införande i försäkringsregistren av vissa äldre försäkringsbolag.

Jfr N. J. A. 1913: 176.

    Sjöförsäkringsbolaget Roslagen, som är ett ömsesidigt försäkringsbolag, började sin verksamhet före d. 1 jan. 1904. Bolaget har aldrig vunnit stadfästelse å sina stadgar eller införts i försäkringsregister.
    Under år 1907 meddelade bolaget C. G. Eriksson försäkring för ett fartyg mot sjöskada.
    Sedan bolaget trätt i likvidation, instämde de utsedda likvidatorerna Eriksson under år 1915 till R.R:n i Uppsala, med yrkande om åläggande för Eriksson att till bolaget i likvidation utgiva 1,027 kr. 75 öre, utgörande bolagets fordran hos Eriksson för oguldna försäkringspremier m. m.
    Eriksson yrkade, att enär bolaget aldrig blivit registrerat och förty icke, mot bestämmelserna i ovannämnda lag d. 24 juli 1903 §§ 3 och 166, ägde behörighet att kära inför domstol, käromålet icke måtte upptagas till prövning. Enligt § 3 i ovannämnda Kungl. kungörelse hade bolaget bort ofördröjligen, efter det stadfästelse å bolagets stadgar vunnits, anmälas till registrering. Bolaget, som icke i enlighet med berörda stadgande registrerats, saknade följaktligen rättssubjektivitet.
    Bolaget genmälde: Av sistnämnda lagrum följde ingalunda, att äldre bolag, som försummade göra den därstädes föreskrivna anmälan, förlorade den rätt att kära inför domstol, som förut förefunnits.
    R.R:n utlät sig i dom d. 26 april 1915: Som det jämlikt § 166 i lagen d. 24 juli 1903 om försäkringsrörelse och § 3 i Kungl. kungörelsen d. 4 dec. 1903 angående införande i försäkringsregistren av vissa äldre försäkringsbolag ålegat bolaget att efter erhållen stadfästelse å sin bolagsordning söka registrering, men ostridigt vore, att registrering ej sökts, alltså och då bolaget sålunda icke vore behörigt att inför domstol kära eller svara, funne R.R:n målet icke kunna till prövning upptagas.

    Bolaget sökte efter vad ändring.
    Svea HovR. (hrr Kiellander, S. Holmberg, Johansson, referent, och Kellberg) fann i dom d. 30 juni 1916 ej skäl att göra ändring i R.R:ns dom,

 

49.

Beräkning av försäkringsgivares ersättningsskyldighet vid brandskada, då försäkringssumman understigit det försäkrades verkliga värde (försäkringsvärdet).

Jfr 237 § sjölagen samt N. J. A. 1890: 202.

    Enligt det för Flundre härads brandstodsbolag — som utgör ett ömsesidigt försäkringsbolag — gällande reglemente har den, som vill inträda i bolaget, att lämna uppgift å den egendom han vill försäkra »med det utsatta värdet, som anses böra utgöra försäkringsbeloppet, vilket snarare bör vara för lågt än för högt tilltaget». Vidare stadgas, att de sålunda lämnad euppgifterna skola i viss ordning granskas och prövas, och lämnas därvid särskilda föreskrifter för det fall, att uppgifterna befinnas »oriktiga, så att försäkringsbeloppet bör nedsättas». Det fall, att det uppgivna värdet understiger det verkliga värdet, beröres icke i detta sammanhang lika litet som i bestämmelserna om den ersättning, som vid brandskada skall utbetalas till delägare.
    Angående ordningen för bestämmandet av brandskadeersättning stadgas i reglementet, att bolagsman, som icke åtnöjes med styrelsens beslut, äger hänskjuta sakens prövning till skiljenämnd, mot vilkens beslut talan må föras hos domstol.
    O. Andersson ingick under år 1908 som delägare i bolaget för, förutom andra byggnader, en ladugårdsbyggnad till ett värde av 4,000 kr., för inbärgad gröda till ett värde av 2,800 kr. samt för annan lös egendom till ett värde av 6,000 kr.
    Vid en d. 1 sept. 1913 inträffad eldsvåda blev ladugårdsbyggnaden jämte däri förvarad gröda ävensom annan lös egendom skadad.
    Sedan bolagets styrelse bestämt den ersättning, som skulle till Andersson utgå, för skadan å byggnaden till 600 kr., för den skadade grödan till 1,270 kr. 60 öre och för skadan åden övriga lösa egendomen till 615 kr. 25 öre, hänsköts på Anderssons begäran sakens prövning till skiljenämnd. Denna bestämde den Andersson tillkommande ersättningen för skada nå ladugårdsbyggnaden till 1,000 kr., för den skadade grödan till 2,490 kr. 30 öre samt för skadan å den övriga lösa egendomen till 695 kr. 25 öre.
    Efter stämning till Flundre, Väne och Bjärke H.R. anförde bolaget: Skiljemännen hade värderat skadan för högt. Icke heller hade de i fråga om ladugårdsbyggnaden och den inbär-

gade grödan tagit hänsyn till försäkringssummans storlek i förhållande till försäkringsvärdet eller det försäkrades värde vid brandtillfället. Brandskadan å ladugårdsbyggnaden kunde uppskattas till högst 900 kr., men då byggnadens försäkringsvärde varit 6,000 kr., under det att den varit försäkrad för endast 4,000 kr., och Andersson således själv måste anses hava stått risken för 2,000 kr. av byggnadens värde, borde ersättning utgå endast för så stor del av skadan, som svarade mot försäkringssummans förhållande till försäkringsvärdet, således med ⅔ av skadans belopp eller 600 kr. Den vid brandtillfället inbärgade grödan hade haft ett värde av omkring 5,000 kr., och även om man i likhet med skiljemännen ansåge skadan å densamma böra värderas till 2,490 kr. 30 öre, komme man enligt förenämnda grunder till ett ersättningsbelopp av allenast 1,386 kr. Emellertid vore skiljemännens uppskattning av skadan å grödan oriktig, och det av bolaget härför medgivna ersättningsbeloppet, 1,270 kr. 60 öre, vore mera än vad rätteligen borde tillkomma Andersson. Skadan å den övriga lösa egendomen kunde icke uppskattas till högre belopp än det av bolaget medgivna. Bolaget yrkade fördenskull, att H.R:n måtte fastställa den Andersson tillkommande brandskadeersättningen till av styrelsen medgivna belopp, tillhopa 2,485 kr. 85 öre.
    Sedan bolaget förebragt utredning, yttrade H.R:n (ordf. e. o. notarien T. Nilsson) i utslag d. 30 dec. 1914: Enär bolaget icke visat, att vid det av skiljemän d. 11 nov. 1913 meddelade beslutet brandskadan, som bestämts till 4,185 kr. 55 öre, blivit för högt uppskattad, ogillade H.R:n bolagets i målet förda talan.

    Bolaget sökte ändring.
    Göta HovR. (hrr Nordin, Fischer, Herrlin och Sandström, referent) yttrade i dom d. 16 juni 1916: HovR:n funne väl bolaget icke hava visat, att brandskadan blivit av skiljemännen för högt uppskattad eller att ladugårdsbyggnaden varit försäkrad under sitt verkliga värde,
    men enär i målet vore upplyst, att Andersson, som hos bolaget haft inbärgad gröda försäkrad för endast 2,800 kr., vid ifrågavarande eldsvåda uti ladugårdsbyggnaden haft förvarad gröda till ett värde av åtminstone 4,011 kr.,
    alltså och då vid det förhållande, att bolagets reglemente saknade bestämmelse för sådant fall, att försäkringssumman understege det försäkrades värde, vardera parten måste anses skyldig deltaga i förlusten efter den risk, han åtagit sig, och Andersson följaktligen vore berättigad utfå ersättning endast för så stor del av skadan å den inbärgade grödan, som svarade mot försäkringssummans förhållande till all vid eldsvådan inbärgad gröda, eller för 2800/4011 av samma skada,
    prövade HovR:n lagligt på det sätt ändra H.R:ns utslag, attHovR:n bestämde den Andersson tillkommande ersättningen

för skadad gröda till allenast 1,738 kr. 43 öre, i följd varav sammanlagda beloppet av den brandskadeersättning, bolaget hade att till Andersson utgiva, skulle utgöra 3,433 kr. 68 öre.

 

50.

Tillämpning av lagstiftningen angående rätt att fullfölja talan från hovrätt.

A. Uppskattning av motgångsvärdet.

Jfr Schlyter: Summa revisibilis s. 34.

    Göta Hovrätt (hrr Zetterberg, Lawski, Waller och Levinson) fastställde genom dom d. 17 mars 1916 ett utslag, varigenom ogillats av åtta arbetare vid en mekanisk verkstad framställt yrkande, att som i arbetsbetyg, vilka å verkstadens vägnar för ifrågavarande arbetare utfärdats, deras anställning sanningslöst uppgivits hava upphört på grund av strejk, arbetarna måtte förklaras berättigade till nya arbetsbetyg samt dem i skadestånd tillerkännas 300 kr. var. I målet förebragtes utredningom att arbetare, som avskedats på grund av strejk, icke kunde vinna förnyad anställning hos till vissa arbetsgivareorganisationer anslutna verkstäder. Samtliga kärandena erhöllo hänvisning för fullföljd av talan.

 

B. Skall vid fullföljd till Kungl. Maj:t av mål mellan makar nedsättning ske till säkerhet för motparts rättegångskostnad ?

    HovRn över Skåne o. Blekinge (hrr Kallenberg, Stenberg, Beskow och Gamstorp) fastställde i utslag d. 5 maj 1916 ett beslut, därigenom ogillats yrkande om skillnad i äktenskap på grund av horsbrott. I meddelad besvärshänvisning föreskrev HovR:nbl. a., att klaganden hade att verkställa nedsättning till säkerhet för sin motparts rättegångskostnad.

C. Är 30 kap. 6 § 3 mom. rättegångsbalken tillämplig i mål, vari allmän åklagare yrkat föreläggande för fastighetsägare att söka lagfart?

Jfr Schlyter: Summa revisibilis s. 13 samt ang. tidigare praxis N. J. A. 1907: 511.

    Sedan R.R:n på yrkande av stadsfiskal vid vite förelagt ägare av fastighet att inom viss tid söka lagfart, upphävde på besvär av fastighetsägaren Svea HovR. (hrr Wästfelt, v. Oelreich, Wistrand och A. Afzelius) genom utslag d. 25 maj 1916 R.R:ns berörda beslut. HovR:n förklarade, att den av stadsfiskalen å tjänstens vägnar förda talan icke finge hos Kungl. Maj:t fullföljas av annan än i 30 kap. 6 § 3 mom. rättegångsbalken omförmäld åklagare.