TORE ALMÉN. Lagen om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område av den 11 juni 1915 samt därav föranledda författningar med litteraturhänvisningar och förklarande anmärkningar. Stockholm 1916. Norstedt. VIII +269 sidor. Kr. 6.00.
Justitierådet ALMÉN, som i sin egenskap av ledamot i obligationsrättskommittén kan tillgodoräkna sig en väsentlig del av förtjänsten i den nya avtalslagens tillkomst och redan i fjor jämte kommitténssekreterare, assessor Eklund, utgivit en kommenterad upplaga av lagen, har nu ytterligare låtit sina djupa studier på hithörande område komma den juridiska allmänheten till godo i form av dessa "litteraturhänvisningar och förklarande anmärkningar", såsom han anspråkslöst nog betecknar sin nya kommentar till lagen. Texten till denna kommentar, som härmed presenteras för Svensk Juristtidnings läsare, är visserligen, såsom också upplyses i förordet, till allra största delen hämtad ur de officiella motiven till lagen; den andel ALMÉN haft i dessa motivs avfattande torde i allt fall berättiga honom till både författarära och författaransvar, vetenskapligt sett, för kommentarens innehåll. Så har han också kunnat i kommentaren till bemötande upptaga kritik, som kommitténs lagförslag med motiv på sin tid framkallat, och, där det behövs, med skärpa reagera mot mindre befogade anmärkningar. Man kunde nog någon gång önskat få litet utförligare del av kommentarutgivarens mening angående sådana betänkligheter, som kritiken framdragit mot vad förslaget innehöll och nu blivit lag — så i fråga om stadgandet till skydd mot ohederliga transaktioner (33 §) — men man får väl hoppas att det skäl, som enligt förordet hindrat utarbetandet av en mera fullständig kommentar till lagen, bristande tid, icke allt för länge skall så göra sig gällande.
Denna förhoppning må så mycket hellre uttalas, som den föreliggande kommentaren med alla de värderika, vägledande anmärkningar, med vilka utgivaren kompletterat de förträffliga motiven både på sådana punkter, där desamma tiga, och i en del frågor, som lagen icke avgjort, likväl ingalunda ger läsaren så fullständiga upplysningar, som han kunnat önska och förvänta. Läsaren ledes fram till åtskilliga spörsmål, på vilka kommentaren icke ger något svar. Vad är, exempelvis, svikligt förfarande? Litteraturhänvisningarna i not 16 s. 163 antyda frågans besvärlighet; den hänvisning till "Brud paa
Tro og Love i Samhandelen eller almindelig Hæderlighed", som ges i motiven till motsvarande danska lagförslag (s. 68 b), är väl icke att uppfatta som ett slutgiltigt avgörande. Och var skall gränsen mellan det svikliga förtigandet och ohederligt begagnande av motpartens ovetenhet dragas? Kommer det här blott an på vilkendera parten, som tagit initiativ till rättshandlingen — uttalandet s. 194— 195, hämtat från de svenska motiven s. 134 och överensstämmande med de danska motiven s. 73 b — 74 a, de norska s. 74 a—b, antyder något sådant — så är exemplet (s. 195) med styrelseledamotens aktieförsäljning icke riktigt åskådligt. Att å andra sidan göra skillnad mellan det ohederliga handlingssättet och ett lovligt utnyttjande av egen överlägsen affärsskicklighet eller bättre insikter kan också blien svår uppgift för rättsskipningen, såsom kommentaren (anf. st.) medger, och den förvissning, som uttalas (s. 194, efter de svenska motiven s. 134), att domstolarna skola visa nödig varsamhet vid lösandet av denna uppgift, är ägnad att göra behovet av sakkunnig ledning därvid än mera kännbart.
Beträffande en och annan av de anmärkningar, som kommentaren innehåller till utläggning av avtalslagens stadganden, skulle jag vilja beklaga knapphändigheten — detta dock egentligen som en ytterligare motivering för min å förra sidan uttryckta förhoppning. Jag tror sålunda, att det icke kunde ha skadat att tydligare inskärpa satsen, att annonser, cirkulär eller andra dylika till allmänheten riktade tillkännagivanden icke få betraktas som anbud. Den betydelse de möjligen kunna äga "för innehållet av avtal, som på grundval av desamma avslutas" (jfr N. J. A. avd. II 1901 n:r 1 s. 41), skulle då också kunnat omtalas. En annan anmärkning, som det ligger nära till hands att önska utförligare, är den i not 10 s. 204 om analogisk tillämpning av 34 § i sådana fall, då icke fullständig överlåtelse ägt rum, utan blott en mindre omfattande rätt upplåtits av sken-förvärvaren — en analogi, som tyckes vara så mycket mer befogad, som de danska och norska lagförslagens i motsvarande (35) § använda uttryck overdrage torde motsvara både överlåta och upplåta i svenskt rättsspråk.
Till direkt motsägelse inbjuder kommentarens innehåll i mycket ringa grad. Det är genomgående så noga övervägda och så omsorgsfullt formulerade satser, som uppställas, att det endast blir ett fåtal, i fråga om vilka anmälaren kan ha någon väsentligen avvikande mening att göra gällande. Beträffande en punkt, om tillämplighetsområdet för 1 kap:ts regler om anbudets bindande verkan, torde jag emellertid framdeles få taga Sv. J. T:s utrymme i anspråk i större omfattning, än som lämpar sig för denna anmälan. En annan diskutabel punkt gäller rättshandlingens begrepp: från detta, sådant det i kommentaren bestämmes (s. 142: "viljeförklaringar, vilka hava till syfte att grundlägga, förändra eller upphäva ett rättsförhållande, som faller inom förmögenhetsrättens område", efter motiven s. 116; jfr även de danska motiven s. 64 a), skulle jag vilja utesluta sådana viljeförklaringar som domen — alltså tillägga bestämningen privata —
men å andra sidan tyckes mig preskriptionsförordningens fordringsbevakning böra inrymmas i begreppet — vadan även syftet att bibehålla ett rättsförhållande borde upptagas.
Till sist ett par detaljanmärkningar. Månne verkligen alla rättshandlingar inom förmögenhetsrättens område äro ägnade att företagas genom fullmäktig — ett uttalande s. 62—63 (motiven s. 68) får väl fattas så, att detta är avsett? Mig förefaller det minst sagt tvivelaktigt, om sådana handlingar som aktiebolags stiftelseurkund eller stadgar för en ekonomisk förening m. b. p. a., vilka enligt lag skola egenhändigt undertecknas, få anses riktigt upprättade, ifall en underskrift verkställts genom fullmäktig. Och vidare: omlagfart sökes å god-tros-förvärv, som är giltigt jämlikt avtalslagens 34 §, tyckes det svårligen kunna gå för sig att, såsom (not 10s. 204) förordas, i strid mot 8 § lagfartsförordningen hoppa över lagfarten å skenförvärvaren-fångesmannens eget fång.
Bland de intressanta och lärorika upplysningar, som kommentaren meddelar, få icke glömmas jämförelserna med utlandets rättssystem. Särskilt notiserna om Finlands rätt äro ägnade att i hög grad tilldraga sig svenska juristers intresse. Man kan ej undgå att med ettvisst vemod lägga märke till den här alltjämt fortgående differentieringen från vår egen rätt, en påtaglig kontrast till den rättsutveckling i alldeles motsatt riktning, åt vilken de andra nordiska folken ha alla skäl att glädjas.
C. G. Björling.