Hovrätternas arbetsordning. Det intresse, som för sex à sju år sedan uppkom för tidsenliga reformer i de större domstolarnas arbetssätt, ledde till ganska vittgående praktiska resultat såväl beträffande Stockholms rådhusrätt som nedre justitierevisionen. Inom båda dessa verk avskaffades lottningen som grund för fördelning av arbetsmaterialet, och infördes i samband därmed en rad av goda reformer. Att Stockholms rådhusrätts nya arbetsordning medfört högst betydande fördelar, torde kunna vitsordas av såväl domare som advokater. Ingen skulle i själva verket önska tillbaka det, som varit. Inom få års kall man knappast kunna tänka sig möjligheten av de gamla anordningarna, som dock ägt bestånd så många år, och vilkas avskaffande kostade ej ringa energi och möda. Att arbetets omläggning i revisionen medfört liknande fördelar, torde kunna tagas för givet, ehuru några offentliga vittnesbörd därom ej ännu föreligga, men givetvis kunna där ej förväntas så stora fördelar som av reformerna inom rådhusrätten, då de senare vore vida mer genomgripande och på djupet gående.
Inom hovrätterna har ännu allt förblivit vid det gamla. Dock ej allt, ity att de av mig år 1909 föreslagna ombudsfacken för inläggande av dupletter av inlagorna redan för åtskilliga år sedan införts i Svea hovrätt. Därjämte har den s. k. norrlandsavdelningen inrättats, en anordning, som dock endast ytterst ofullkomligt låter specialiseringsgrundsatsen verka i avseende å arbetsfördelningen. Men av de övriga reformer i arbetssättet, som jag i mina år 1909 publicerade »hovrättsstudier» föreslagit, har ännu intet förverkligats. Jag vågar emellertid med bestämdhet påstå, att anledningen härtill icke är att söka i fel hos reformförslagen utan i helt andra förhållanden, främst bristen på en lämplig plattform för offentlig diskussion av hithörande ämnen. Genom framkomsten av denna tidskrift har en dylik plattform tillskapats, och då man med visshet kan antaga, att inom hovrätterna finnas åtskilliga, som både äga intresse försaken och vilja att i handling omsätta detta intresse, så är det att förvänta, att en fruktbar diskussion i ämnet skall kunna inom denna tidskrifts spalter väckas till liv.
Jag vill erinra därom, att min kritik av de äldre förhållandena grupperade sig omkring följande sex punkter:
1) Konsekvent genomfört aktsystem.
2) Avskaffande av protokollsföringen i dess nuvarande form.
3) Utsträckt användning av formulär, särskilt för avfattning av vissa domar och utslag.
4) Naturlig arbetsfördelning.
5) Effektiv ledning av arbetet genom president och ordförande.
6) Avskaffandet av den kollegiala styrelseformen och enklare sätt för handläggning av förvaltningsärenden.
I realiteten viktigast är otvivelaktigt fjärde punkten: naturlig arbetsfördelning. Genom en naturlig arbetsfördelning lättas hovrätternas arbetsbörda, faran för felaktiga domar minskas och en huvudanledning till försummelser borttages. I samma mån vissa ledamöter förvärva sakkunskap i särskilda ämnen blirderas arbetsbörda mindre och insikten i målens speciella krav bättre tillgodosedd. Jag tänker då särskilt på sjörättsmål, patentmål och exekutionsärenden, i vilka ämnen många av hovrätternas ledamöter sakna all underrättspraktik.
Att arbetsbesparing kan vinnas genom införandet av ett konsekvent aktsystem och protokollets ersättande i stor utsträckning med dagboksanteckningar, ligger i öppen dag. Även om nu för tiden »protokollsjusteringen» inskränkts inom förnuftigare gränser och icke är så tidskrävande som förr, så finnes dock ingen proportion mellan arbetet med protokollsföringen, å ena, och dess nu så ytterst inskränkta syfte, å den andra sidan. Det skulle vara av största intresse att känna, huru stor procent av paragraferna i hovrättens protokoll avse processmaterialets kompletterande. Säkerligen är detta procenttal ytterst litet, då det är känt, att antalet vittnesförhör i hovrätterna ävensom andra »förhör» årligen blir allt mindre. Härav följer,att protokollet numera är föga mer än arbetsredovisning. Och sådan torde lika väl kunna ske genom av ordförandena förd dagbok.
Utöver ovan berörda reformförslag må även erinras om förslaget att genom utsättande på förhand av viss dag för hovrättens dom påskynda målens avgörande.
»Den, som bär skon, vet bäst var den klämmer», säger ordspråket, och följaktligen borde den största sakkunskapen beträffande reformbehovet finnas inom hovrätterna. Men det ärnu en gång så, att om skon klämt länge och jämt, så värker ej foten mera. Då kan det rent av hända, att en ny sko generar mera. Så har det visat sig ibland vara fallet beträffande reformer i domstolarnas arbetsordning. Vana vid det gamla och bristande insikt i nya arbetsmetoder alstra obenägenhet för reformer. Men då reformerna en gång blivit genomförda, inse de flestadet goda de medfört.
John Tjerneld.