J. O. anser provokatör jävig att vittna. I ett vid polisdomstolen i Göteborg anhängigt mål mellan allmänne åklagaren samt en för otillåten försäljning av tobaksvaror tilltalad person begärdes d. 27 dec. 1915 vittnesförhör med K. Ringius och A. G. Andersson, vilka i syfte att utröna, huruvida från cigarrkiosken i viss restaurang bedreves otillåten försäljning, sökt att från kiosken, där svaranden vid tillfället skötte försäljningen, i otillåten ordning tillhandla sig tobaksvaror. Då med hänsyn till vad upplyst blivit R. och A. finge anses äga i saken del, tillstadde polisdomstolen icke deras hörande såsom vittnen i målet.
    Sedan saken av Göteborgs cigarrhandlareförenings styrelse anmälts för J. O., framhöll polisdomaren I. Berger i infordrat yttrande, att R. och A. tillhandlat sig tobaksvarorna med kännedom om att handeln var olaglig och i avsikt att framkalla lagöverträdelse, som sedermera skulle göras till föremål för åtal; och innebure enligt Bergers mening sådan provokation laga jäv. I skrivelse till Berger den 18 april 1916 har justitieombudsmannen Viktor Petrén, jämte det han meddelat, att ärendet avskrivits från vidare behandling, gjort ett utförligt uttalande i jävsfrågan. J. O. anser det icke vara riktigt att förklara de ifrågavarande personerna jäviga på den grund, att de skulle hava i saken del, samt utvecklar närmare skälen härtill. Däremot anser J. O., att en provokatör bör jävas såsom angivare. Till stöd för denna mening anföres:
    »Såsom angivare anses enligt doktrinen den, vilken för åtalsberättigad person, åklagare eller målsägande, i syfte att åvägabringa åtal anmäler annan för begånget brott. Frågan är nu — generellt bedömt och utan särskilt avseende å förhållandena uti ifrågavarande mål — huruvida s. k. agentsprovocateurs¹ i jävsavseende äro att betrakta såsom angivare. Detta kan säkerligen bliva föremål för olika meningar, men för egen del ansluter jag mig obetingat till den meningen, att jäv i berörda hänseende bör anses föreligga. Då en person avsiktligt och med full insikt om det lagstridiga i den åsyftade handlingen framkallar en lagöverträdelse från annans sida och gör detta i syfte, att åtal mot honom må kunna åvägabringas, samt sedermera genom inrapporterande av lagöverträdelsen också åstadkommer åtal, synes mig hinder ej böra möta att i jävsavseende betrakta sådan person såsom angivare. Väl kan det invändas, att provokatören ej alltid inrapporterar lagöverträdelsen direkt till åklagaren utan ofta till en uppdragsgivare, som av eneller anledning har intresse av åtals anställande mot vederbörande och som därför i sin ordning bringar anmälan till åklagarens kännedom. I bådadera fallen är det emellertid genom provokatörens åtgörande, som åtalet möjliggöres och kommer till stånd; han förorsakar detsamma genom sin anmälan, och huruvida denna direkt eller genom en mellanhand, som måhända använt provokatören såsom sitt verktyg, föres fram till åklagaren, synes mig ej vara av väsentlig betydelse vid frågans bedömande. Avgörande synes mig däremot vara syftet med den provocerande verksamheten och förorsakandet av åtal genom anmälan om lagöverträdelsen.
    Härtill kommer att provokatören ofta nog och måhända i regel kan antagas

 

¹ Här avses blott sådana fall, där provokatören själv är straffri för sin provocerande handling.

vänta nytta eller skada av sakens utgång. Det är nämligen all anledning antaga, att dylik verksamhet — frånsett de fall, där provokatören själv har intresse av att få vederbörande fast för lagbrott — icke bedrives utan ersättning i en eller annan form av uppdragsgivaren, där sådan finnes, och denna ersättning kan vidare antagas ofta vara beroende på, huruvida resultatet av provokationen uppnås genom åtal med fällande utgång eller ej. Därest dylika ersättningsförhållanden med fog kunna antagas spela in i fråga om provokatörens verksamhet, desto större skäl föreligga uppenbarligen att anse denne jävig såsom vittne.»