FÖR VILKA AVTAL ÄR ANBUDET BINDANDE ENLIGT AVTALSLAGENS FÖRSTA KAPITEL?
AV
C. G. BJÖRLING.
Med stadgandena i 1915 års lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område och särskilt med regeln i lagens 1 § — "Anbud om slutande av avtal . . . vare . . . bindande för den, som avgivit anbudet ..." — fastslås för vår förmögenhetsrätts del grundsatsen om anbudets oåterkallelighet. Den, som erbjudit en annan att med honom ingå ett avtal, är pliktig att stå vid sitt erbjudande.
Men — hur vidsträckt tillämplighet har denna grundsats? Att den icke utan vidare gäller utom förmögenhetsrättens gränser, framgår redan av lagens rubrik och betonas jämväl i motiven. Det skall ingalunda vara givet, att en hustrus erbjudande till mannen att efter makarnas förestående skilsmässa nöja sig med så och så stort årsunderhåll eller en arvinges anbud att mot viss kontant erkänsla godkänna ett tvivelaktigt testamente får bindande verkan. I fråga omsådana anbud om familje- eller arvsrättsliga avtal lär avgörandet komma att utfalla olika i olika fall: i det förra exemplet skulle en svensk domare säkerligen känna sig mindre böjd att statuera bundenhet för anbudsgivaren än i det senare exemplet.
Bland de förmögenhetsrättsliga avtalen undantar avtalslagen uttryckligen dem, för vilkas giltighet enligt lag fordras iakttagande av viss form. I fråga om dessa skall gälla vad särskilt är stadgat; alltså skall framdeles, lika som förut, ett erbjudande att sälja jord eller bilda aktiebolag sakna rättslig giltighet, ända tills lagstadgad form iakttagits. Våra gamla formalkontrakt finnas sålunda kvar, i förevarande hänseende oberörda av avtalslagen. Om en annan säregen grupp avtal, realkontrakten, nämnes i lagen ingenting. Skall då angående dessa — gåva av lös egendom, lån, försträckning, inlag — som
hittills i doktrin1 och rättstillämpning2 ansetts icke medföra rättslig verkan, med mindre det kommit till realprestation, så att mottagaren fått faktisk rådighet över det objekt, rättshandlingen avsett — skall angående dessa numera den allmänna grundsatsen om anbudets oåterkallelighet gälla? Skall sålunda t. ex. den, som erbjudit sig att skänka eller låna en behövande anförvant 1,000 kronor, vara rättsligen förpliktad att stå vid sitt erbjudande och utbetala beloppet? Frågan är icke orimlig. Regeln, att anbud om slutande av avtal är bindande för den som avgivit anbudet, återfinnes så gott som ordagrant lika lydande i de danska och norska avtalslagsförslagen3, och i dansk-norsk rätt, där regeln anses vara så självklar, att den i förslagen rent av förefaller trivial4, har den enahanda giltighet för gåva, lån, försträckning och inlag som för andra avtal. När då i de svenska förarbetena till avtalslagen upprepade gånger ordas om överensstämmelsen med grannländernas rätt, utan att något förbehåll för skiljaktighet i nu ifrågavarande punkt göres, så ligger tanken på att ge regeln lika omfattande tillämpning hos oss, som den redan har i våra grannländer, icke så långt borta.
En sådan lagtolkning skulle dock innebära, att den i vår rättsåskådning stadgade grundsatsen, att löfte om gåva ej är bindande, befunnes vara, för vad angår lös egendom, med ett slag uppgiven och ersatt med en motsatt regel, utan att ett ord till motivering härav hade aktats nödigt. Denna konsekvens skulle våra jurister helt visst icke vilja vidkännas. Redan på grund av densamma torde det få anses nödvändigtatt söka finna en snävare begränsning av tillämplighetsområdet för regeln om anbuds oåterkallelighet än den, som omedelbart framgår av lagens rubrik och uttryckliga stadganden.
Alltså: icke vilket förmögenhetsrättsligt avtal som helst, även om det ej hör till formalkontrakten, bör man vara förpliktad att ingå till följd av sitt avgivna anbud. Men vilka avtal skola då uteslutas? De svenska förarbetena till avtalslagen innehålla ingenting, som kan tjäna till omedelbar ledning för denna frågas besvarande; i de danska motiven (s. 17 b) lämnas däremot den upplysning, att den svenska lagtextens "avtal" omfattar allenast ömsesidigt förpliktande ("gensidig bebyrdende") rättshandlingar. ALMÉN uppdrar i sin nya kommentar till avtalslagen samma begränsning av lagens avtalsbegrepp.1
Mot en sådan begränsning vågar jag dock hysa betänkligheter. Hur skall den kunna motiveras i lagtillämpningen? Hur skall man kunna undgå att jämlikt lagens bud — "anbud om slutande av avtal vare bindande" — förklara en person bunden, som erbjudit sig att lämna en försträckning eller
som till bankstyrelsens beprövande ingivit en borgensförbindelse för vännens planerade banklån? Eller - för att gå utom kretsen av de avtal, som grundlägga obligationsförhållanden - varför skulle bindande verkan frånkännas en gäldenärs anbud av förhöjd ränta för anstånd med betalningen eller en inteckningshavares erbjudande att lämna sitt samtycke till förbehåll enligt 33 § inteckningsförordningen vid en bättre prioriterad intecknings relaxerande?1
Det är egentligen blott ett terminologiskt skäl, ALMÉN anför för sin åsikt. Efter NORDLINGS föredöme vill han reservera termen avtal för att beteckna de ömsesidiga avtalen och anser olämpligt att som avtal utmärka andra rättshandlingar (utfästelser, överlåtelser, upplåtelser, efterskänkanden), som accepteras från motsidan.2 I vår gällande boskillnadslag, som (22 §) motsätter bortgiva mot sluta avtal, synes denna terminologi vara följd3; men eljest förefaller vårt språkbruk vara stadgat i en annan riktning. Ordet avtal användes för att beteckna jämväl överenskommelser, som icke innebära någon ömsesidighet i åtagandena, utfästelser, överlåtelser och upplåtelser utan vederlag lika väl som mot vederlag.4 Det talas
om ensidiga såväl som tvåsidiga avtal1; försträckning kallas städse avtal,2 ävenledes borgen.3 Till och med gåva, då den fattas sådan den väl oftast4 förekommer, såsom en givarens rättshandling gent emot gåvotagaren, kallas allt som oftast avtal. 5 Jämväl för uppgörelser om ändring i eller upphörande av bestående rättsförhållanden begagnas utan tvekan uttrycket avtal.6 Svenska Akademiens ordbok känner icke heller till någon sådan begränsning i användningen av ordet avtal, som att det skulle egentligen blott beteckna de ömsesidiga avtalen. Den danske motivförfattarens — ovan s. 355 omtalade — upplysning, som han klätt i den kategoriska form, att "efter svensk Sprogbrug omfatter Betegnelsen 'Aftal' kun gensidig bebyrdende Retshandler", torde bero på missuppfattning.
Terminologiskt lär alltså svårligen kunna motiveras att på sätt, som ifrågasatts, begränsa tillämpligheten av regeln om anbuds oåterkallelighet. ALMÉN antyder emellertid också ett sakligt skäl: den uppfattning, som ligger till grund för bestämmelserna i avtalslagens första kapitel, att vardera kontrahenten blir bunden genom den av honom själv avgivna viljeförklaringen. 1 Men har verkligen denna uppfattning en sådan innebörd, att den skulle vara oförenlig med bundenhet för blott den ena kontrahenten? Sådana avtal som öppet köp och andra uppgörelser, enligt vilka blott endera parten är bunden och den andre har frihet att betänka sig, böraväl också kunna slutas enligt 1 kap. avtalslagen. Om vi vidare tänka på de fall, där den andre kontrahenten redan fullgjort sin prestation och fråga nu är om vederlag för denna— fall, som i de danska motiven särskilt omnämnas och om vilka där (s. 17 b) sägs, att första "Kapitlets Bestemmelser i Sverige ville finde analogisk Anvendelse paa saadanne Aftaler"— så torde det väl icke heller här bjuda emot lagens uppfattning att statuera oåterkallelighet för anbudet. Det är t. ex.en leverantör, som fått betalning i förskott och nu erbjuderköparen någon ändring i leveransbestämmelserna, eller en gäldenär, som bjuder förhöjd ränta för att få anstånd med sin gälds betalande. Fastän det här icke är tal om att anbudets mottagare skall å sin sida åtaga sig någon förpliktelse, allenast godkänna den erbjudna prestationen som valuta för vad han å sin sida redan presterat, synes anbudsgivaren med allt fog böra förklaras bunden av sitt anbud. Enahanda är väl förhållandet med anbud om avtal, vilkas verkningar i första hand falla inom sakrätten, exempelvis en fastighetsägares erbjudande att betala 100 kronor i löseskilling för ett servitut, som enligt domstols förordnande skall avlösas, eller en jakträttsinnehavares förklaring, att han är villig mot viss kontant gottgörelse avstå från sin, jordägaren generande, jakträtt. I samtliga dessa fall och för övrigt alltid, så snart fråga är om ett oneröst avtal, torde enahanda betraktelse kunna göras gällande som vid de ömsesidiga avtalen: anbudsgivaren bör vara bunden, på det att mottagaren må kunna överväga om anbudet är acceptabelt eller ej, och detta är i själva verket till fördel också för anbudsgivaren, som, då han
är intresserad av att få avtalet bragt till stånd, gärna skall se att mottagaren av anbudet ägnar det en så omsorgsfull prövning, som icke skulle kunnat påräknas, därest anbudet finge utan vidare tagas tillbaka.1 Vad de onerösa avtalen angår, synes alltså grundsatsen om anbudets oåterkallelighet väl kunna tillerkännas allmängiltighet — bortsett alltjämt från formalkontrakten. I fråga om de benefika avtalen gäller däremot icke det samma. Erbjuder man sig att giva en skänk, att låna ut en bok eller att lämna en räntefri försträckning, så behöver mottagaren av detta erbjudande icke ha tid på sig för att överväga, om erbjudandet är nog förmånligt för att böra antagas, och anbudsgivaren kan icke heller sägas ha något verkligt intresse i att mottagaren är fri från risken av en återkallelse. Vi svenska jurister äro vana att icke se något oegentligt i att mottagaren får umbärarättsskydd för den förmån, han förväntar av erbjudandets fullgörande, ända till dess detta fullgörande blivit verklighet och mottagaren fått det objekt, erbjudandet gällde, i sin hand.
Skulle man då kunna tänka sig att utesluta alla benefika avtal från tillämpligheten av grundsatsen om anbudets oåterkallelighet? Visserligen skulle man finna en parallell i det särskiljande av benefika (eller väsentligen benefika) rättshandlingar från de vanliga (onerösa) rättshandlingarna, som förekommer i motiven till avtalslagens 32 § (förslagets 34 §§), med avseende på verkan av förelupet misstag2; det är dock ej alldeles självklart, att alla benefika avtal lika väl ägna sig för dylikt uteslutande. Den sats, som här tagits till utgångspunkt för resonemanget, att löfte om gåva ej gärna kan anses bindande — en sats, som också ALMÉN subsidiärt uppställer som ett uppenbarligen gällande undantag från reglerna om anbuds bindande kraft3 — har icke samma obetingade giltighet för alla benefika avtal. Ju närmare ett avtal står den egentliga gåvo-typen, med minskande av givarens förmögenhet och ökande av mottagarens såsom avsiktligt medförd rättsverkan, desto mindre betänkligt synes det att förklara anbudet oförbindande och låta dess mottagare vänta på
skydd för sin rätt, till dess han vunnit faktiskt förfogande över det givna. Försträckning utan ränta, som i verkligheten står gåva synnerligen nära, torde sålunda också i förevarande hänseende kunna obetingat likställas med gåva. Det samma får väl sägas om lån av lös sak, helst som låntagarens rätt gent emot långivaren på det hela taget är tämligen svagt skyddad. Men så snart man kommer till andra benefika avtal, stöter man på en eller annan synpunkt, som väcker betänkligheter. Det gäller ju här — det får icke glömmas — att uppställa undantag från tillämpligheten av en alldeles ny lagregel, undantag, som strängt taget icke ha något stöd vare sig i lagens ord eller i dess förarbeten. Undantagen måste därför bli så få som möjligt.
Några provtyper bland de benefika avtalen må nu framdragas för att ådagalägga det sakligt befogade i att på dem tillämpa grundsatsen, att anbudet skall vara oåterkalleligt.
Gratis-upplåtelse av nyttjanderätt till fast egendom eller hus på annans mark står visserligen lånet ganska nära, men det intresse, som en sådan upplåtelse representerar för nyttjanderättshavaren, förtjänar i regel mera beaktande än låntagarens och har ju också vunnit erkännande så till vida, som upplåtelsen enligt lag är bindande utan realprestation.1 Nu kan det naturligtvis sättas i fråga, om ett blott erbjudande av nyttjanderätten, innan det ännu blivit antaget, skall vara tillräckligtför att binda fastighetsägaren; det synes dock ej riktigt tilltalande att i förevarande fall lägga så stor vikt vid antagandet, helst som anbudsmottagarens tystnad väl ofta måste uppfattas som ett antagande. En ensidig upplåtelseförklaring anses ju gälla; den betraktas som antagen, när den ej blivit avböjd. Steget till att låta det ännu ej antagna upplåtelseanbudet vara bindande är då ej stort. Har fastighetsägaren i sitt upplåtelseanbud utsatt viss tid, inom vilken han begärantagande svar, så lär det icke befinnas orimligt att förklara honom bunden under denna tid. Men även i de, helt säkert mera sällsynta, fall, i vilka det skulle bli fråga om att efter avtalslagens 3 § beräkna den tid, fastighetsägaren vore pliktigatt avvakta svar på sitt välvilliga erbjudande, kunde mottagaren nog anses förtjäna så mycken hänsyn, att fastighetsägaren ålades att under den tiden stå vid erbjudandet.
Till en annan grupp av de benefika avtalen höra inlag och uppdrag, bådadera tänkta utan ersättning åt depositarien resp. sysslomannen. Ett anbud att gratis mottaga ett inlag eller utföra ett uppdrag synes böra vara bindande. Låt vara att det endast är i mycket begränsad utsträckning, depositarien eller sysslomannen är efter avtalets ingående pliktig att fortsätta med förvaringen resp. uppdragets utförande längre än han själv vill; deponenten resp. uppdragsgivaren behöver dock ej när som helst utan varsel taga igen sitt inlagsfä resp. själv övertaga det anförtrodda ärendets skötsel.1 Med fog synes då mottagaren av ett anbud om inlag eller uppdrag äga påyrka att anbudsgivaren lika litet får utan vidare återkalla detsamma. Hur dryg skadeståndsskyldigheten i händelse av obehörigt återkallande bör bli, är åter en annan fråga.
Slutligen torde borgensavtalet förtjäna beaktande. Ingåendet av borgen är väl i regel en liberalitet gent emot borgenären, huru än förhållandet mellan borgensman och huvudgäldenär må vara gestaltat. Utan att nu gå så långt som NORDLING, vilken förmenade borgensmannen vara bunden redan innan hans viljeförklaring nått adressaten (borgenären), blott den tagits om hand av huvudgäldenären2, skulle jag dock anseriktigt att borgensmannen blir underkastad avtalslagens bestämmelser och sålunda borgensutfästelsen oåterkallelig, så snart den kommit till borgenärens kännedom. Bankstyrelsen, för vilken en låneansökan med erbjuden borgenssäkerhet föredrages, bör kunna pröva säkerheten och därefter fatta beslut, om det sökta lånet skall beviljas eller ej, utan att borgensmannen äger återkalla sin utfästelse med åberopande att avtalet ännu ej är slutet (= att han ej fått del av borgenssäkerhetens antagande).3
I de anförda fallen har sålunda visat sig, att det icke saknas skäl för att låta anbud om slutande av benefika avtal vara bindande. De undantag från avtalslagens regler, som böra uppställas, skulle måhända få inskränkas till de förutnämnda: gåva av lös egendom, räntefri försträckning och lån, en något decimerad lämning av våra gamla realkontrakt.
Det resultat, till vilket vi så kommit, synes emellertid icke vara av den art, att det kan antagas någon längre tid framåt motsvara rättslivets krav. De angivna tre avtalstyperna representera icke ett särdeles skarpt avgränsat område inom vår förmögenhetsrätt. Gratis-upplåtelsen av nyttjanderätt till jord eller hus står alltför nära både gåva och lån; borgen kan också lätteligen till sin ekonomiska innebörd utgöra en gåva. Att det undantagna områdets gränser komma att flyttas, synes alltså högst sannolikt; och det kan nog antagas, att utvecklingen skall draga gränserna snävare, med andra ord utvidga tilllämpligheten av grundsatsen om anbudets oåterkallelighet. Redan den omständigheten, att lagens ord icke motsvara det undantag, som nu kan anses gälla, måste bli av betydelse, helst då det gäller en utjämning av skiljaktigheter, vilkas reella berättigande icke överallt är obestridligt. Inflytande från våra grannländers rättsliv torde också komma att verka i samma riktning, i all synnerhet om de danska och norska avtalslagsförslagen bli upphöjda till lag och sålunda vår rättstillämpning får den uppgiften att vidmakthålla en särskild tolkning av lagstadganden, som i de andra skandinaviska länderna utan skiljaktighet i formuleringen tillämpas på annat sätt. En jämförelse med de på kontinenten gällande civilrättssystemen skall icke heller ge vår säregna svenska rättsuppfattning något vidare stöd.1
Våra realkontrakt tyckas sålunda vara ställda på avskrivning. Ännu är dock typens livskraft ej uttömd; den kommer nog att bevara sin existens under den närmaste framtiden.