LAGE STAËL VON HOLSTEIN. Gällande folkrätt. Svensk aktsamling. Lund 1916. C. W. K. Gleerup. 291 s. Kr. 6.00.

    Dr. Staël von Holsteins tydligt dokumenterade och synnerligen berömvärda intresse för folkrätten har tagit sig uttryck också i publicerandet av urkunder. Han har redan förut (under 1914) publicerat ej mindre än tre folkrättsliga aktsamlingar: "Om mellanfolklig medling och skiljedom", "Folkrättsliga regler rörande neutralitet, sjö- och lantkrig" samt "Sjöfarten under krig — Londonförklaringen 1909". Den föreliggande är en sammanställning av de gällande folkrättsliga reglerna "med avseende å förhållanden under krig, sådana dessa bestämmelser tagit sig uttryck dels i av Sverige antagna mellanfolkliga överenskommelser, dels i av svenska myndigheter ensidigt utfärdade författningar". Rättsbestämmelserna äro sammanförda under huvudrubrikerna "neutralitet", "handelsomsättning", "förräderi,

 

spionering m. m.", "landkrig", "sjökrig" samt "Röda korset". De särskilda paragraferna äro, för att öka bokens användbarhet, försedda med marginalrubriker och hänvisningar till andra bestämmelser i samlingen.
    Det är icke utan en viss oro man går att taga del av föreliggande aktsamling. I "Mellanfolklig medling", där ovanför varje aktstycke hänvisas till vederbörande nr i Sv. förf. saml., har utg. här och därvidtagit ändringar i den svenska officiella texten, där denna ej synts honom språkligt tillfredsställande. Och där dessa ändringar, såsom i allmänhet uppgives vara förhållandet, icke avse att rätta förmenta fel i återgivandet av aktstyckenas franska text, utan endast äro betingade av språkliga oegentligheter och ett försök att utrensa onödiga gallicismer, har han icke ens ansett nödigt anmärka varje särskild ändring, utan nöjt sig med att inledningsvis helt generellt omtala sitt förfarande. En dylik textförbättring bör tydligtvis en utgivare alldeles avstå ifrån, i all synnerhet om han önskar, att hans edition skall kunna användas av statens ämbetsmän och myndigheter, vilka ju ha att hålla sig till den officiella texten, även om denna skulle innehålla både översättningsfel och språkliga oegentligheter. I "Gällande folkrätt" synes utg. också ha besinnat detta. Visserligen säger han sig i förordet ha "genom ett enhetligt och rent språkbruk i egna rubriker, beteckningar och översättningar" (kurs. av rec.) sökt utjämna"de återgivna akternas brist härutinnan". Man får härav, särskilt med erfarenheterna från "Mellanfolklig medling" i minne, lätt den misstanken, att så snart en konvention finnes vara författad på främmande språk, utg. ansett sig oförhindrad att i stället för den officiella översättningen införa en egen självständig sådan, vilken bättre tillfredsställer fordringarna på språkets renhet. Vid kollationering här och där i samlingen har jag emellertid kunnat konstatera, att en sådan tanke ej blivit genomförd. Den officiella texten har, sålångt jag kontrollerat, blivit följd även vid översättningar. Försök till textförbättring spåras denna gång endast i de återgivna författningarnas titlar. Innehållsförteckningen upptar visserligen dessas officiella lydelse, men ett "N. B." efter densamma upplyser, att" ordalydelsen å rubrikerna till ovan under A, E, F och G angivna överenskommelser har i samlingen gjorts överensstämmande med språkbruket i övrigt". Detta visserligen något oklara meddelande skall väl innebära, att utg. beträffande de nämnda författningarnas titlar sökt genomföra vad han förstår med "ett enhetligt och rent språkbruk". I varje fall finner man, att han sätter "överenskommelse om", där Sv. förf. saml. har "konvention angående", att han skriver "rättigheter och skyldigheter" i st. f. "rättigheter och förpliktelser","under sjökrig" i st. f. "i händelse av sjökrig", "örlogsskepp" i st. f."örlogsfartyg" o. s. v. Ändringarna förefalla ur språklig synpunkt skäligen omotiverade. Med enhetligheten i reformerandet är det si och så; ordet "örlogsfartyg" t. ex. är endast i vissa titlar utbytt mot "örlogsskepp", i andra står det kvar. En författningsedition ärför övrigt en illa vald plats för språkliga rensningsförsök, även om

dessa blott rikta sig mot titlarna; titeln hör med till texten och bör vara skyddad mot varje förvanskning lika väl som författningsbestämmelserna. Någon större skada torde väl ej vara skedd, men förtroendet till editionen blir i någon mån förringat; man kan ju ej vara fullt säker på, att utg. vid sina förbättringar alltid hållit sig blott till titlarna, och man kan ej vara viss om att det, som utg. anser vara blott en språklig förändring, inte tillika är en ändring i sak. Jag kan ej annat än beklaga detta, då jag anser det vara en god idé, som givit upphov åt publikationen, vilken helt visst har en uppgift att fylla.
    Marginalrubrikerna äro stundom allt för innehållslösa eller allt för litet expressiva för att i någon betydligare mån underlätta eftersökandet av en bestämmelse, emellanåt rent misslyckade. När t. ex. en paragraf innehåller beskrivningar på brott eller förseelser, som straffas med böter, använder utg. "böter" som rubrik, ibland t. o. m. fastän även andra straff än böter kunna följa (se t. ex. sid. 44, 144, 263). En paragraf, som innehåller bestämmelser om rätt att verkställabeslag, förbrutet gods, bötesfördelning och -förvandling, rubriceras endast med "böter" (s. 46), en föreskrift om vem som äger åtala samt om laga forum endast med "åtal" (s. 108). På s. 170 förekommer en bestämmelse ur krigsartiklarna av innehåll, att det ej skall betraktas som plundring, om någon under eller efter drabbning från invånare i fientligt land tillägnar sig livsmedel etc. och det tagna icke överstiger det nödiga behovet. Detta har utg. rubricerat som"utskrivning", vilket uppenbarligen innebär ren missuppfattning av stadgandets innehåll.
    Hänvisningarna kunna väl svårligen göra anspråk på fullständighet. Värre är emellertid, att de på sina ställen äro uttryck för en felaktig uppfattning av vederbörande lagrums innebörd. Ett par exempel må anföras. På s. 168 finner man en bestämmelse (krigsartiklarna § 143), som stadgar dödsstraff eller livstids straffarbete för den, som utan befälhavarens befallning hissar kapitulationsflagga å fästning eller under sjöstrid stryker flagg. Detta rubricerar utg. som "förbjudet bruk av flagga" och hänvisar till IV Haagkonventionens reglemente om lagar och bruk i lantkrig, vars art. 23 bland förbjudna stridsmedel uppräknar obehörigt användande av parlamentär flagga eller fiendens nationella flagga. Det är emellertid — av sammanhanget, straffets stränghet och framför allt den omständigheten, att användandet av förbjudna krigsmedel kriminaliserats på annat ställe i krigsartiklarna (§ 181) — tydligt, att förstnämnda lagrum alldeles icke avser flaggans begagnande som krigsmedel (till krigslist), utan en form av förräderi. Vid §§ 166 och 167 i krigsartiklarna (s. 169) hänvisar utg. likaledes till art. om förbjudna krigsmedel, denna gång det mom., som förbjuder att förstöra eller beslagtaga fiendens tillhörigheter. Sistnämnda stadgande har emellertid sin motsvarighet i §§ 177 ff. av krigsartiklarna (om olovligt krigsbyte samt om missbruk av vapenmakten i krig), medan de i §§ 166 och 167 intagna bestämmelserna avse kvalificerad skadegörelse, stöld eller rån.

    Dessa anmärkningar träffa ju icke det väsentliga i publikationen, nämligen själva författningsbestämmelserna, men jag har ansett nödigt att framlägga dem såsom ett observandum för utg. vid möjligen fortsatt editionsarbete och för dem, som komma att begagna sig av denna ganska fullständiga och såsom sådan värdefulla samling författningar angående ett högaktuellt ämne.

 

Rob. Malmgren.