436 FRÅN DET PRAKTISKA RÄTTSLIVET.    Till tolkningen av 64 § 3 mom. Eckl. B. O. I ecklesiastik boställsordning d. 9 dec. 1910 stadgas i 64 § 3 mom.: »I fråga om boställe eller del därav, som ej bör användas till prästgård, skall vid den i 1 mom. omförmälda syn boställshavaren anses såsom avträdare och pastoratet såsom tillträdare, och skilje synerätten emellan dem i varderas sålunda angivna egenskap enligt dittills gällande stadganden. Där så erfordras, bestämme synerätten ock med tillämpning av denna boställsordning, vilka laga hus böra å bostället finnas.» I en nyligen utgiven uppsats om »Byggnadsskyldigheten vid prästerskapets löneboställen» har jag framlagt skälen för min uppfattning, att pastoratet jämväl i fråga om erforderliga nybyggnader å lönebostället bör anses såsom tillträdare av detsamma och skyldigt att i sådan egenskap stå ansvaret för nybyggnadsarbetenas fullgörande, med rätt att sedermera få kostnaden genom arrendekontraktet överflyttad på blivande arrendator. Den första synen enligt 64 § B. O. hölls d. 14 okt. 1913. Synerätten tillämpade därvid ifrågavarande mom. 3 i full överensstämmelse med den uppfattning, jag nu uttalat. Och enahandahar varit förhållandet vid flertalet av de syner, som sedermera i skilda delar av landet hållits. Några synerätter hava dock senare ställt sig på en annan ståndpunkt och ansett, att synerätten enligt 3 mom. andra stycket endast har att meddela ett allmänt utlåtande i fråga om vilka laga hus som böra åbostället finnas, utan något åläggande för pastoratet att i första hand ståbyggnadsskyldigheten. Därmed har en viss osäkerhet rörande lagrummets rätta tolkning uppkommit. Tidigare har emellertid någon tvekan härutinnan icke försports eller i alla händelser icke tagit sig något officiellt uttryck. Till bestyrkande av att det så förhåller sig har jag härigenom velat bringa i erinring de två tillfällen, då lagrummet före synerätternas tillämpning av detsamma varit föremål för bedömande av vederbörande myndigheter.
    Det ena av dessa tillfällen var det, då förslaget till ecklesiastik boställsordning d. 22 mars 1910 granskades i lagrådet. Förevarande moment godkändes därvid av lagrådet utan ringaste anmärkning. Givetvis har dessförinnan föredragits och granskats den till förslaget hörande motiveringen. Men i min förut omnämnda uppsats har jag uppvisat, att denna motivering svårligen kan anses syfta till någon annan tolkning än den av mig angivna. Hade lagrummets avfattning varit så otydlig, som man nu vill göra gällande, så hade lagrådet bort hemställa om ett förtydligande eller åtminstone till protokolletuttala, hur lagrådet för sin del tolkade stadgandet; men så har icke skett. I riksdagen yttrades heller icke ett ord i frågan, utan godkändes momentet så, som det av de sakkunniga föreslagits.
    Det andra av de tillfällen, då ett dylikt bedömande före d. 14 okt. 1913 skett, var år 1911 i sammanhang med förarbetena till arrendeförordningen d. 15 sept. 1911. I förslaget till nämnda förordning hade under § 18 upptagits följande bestämmelse: »Har vid syn, varom i 64 § i ecklesiastik boställsordning sägs, pastoratet ålagts att gälda ersättning för överbyggnad å bostället eller att såsom laga hus till sig lösa förut å bostället befintligt överloppshus eller ock att å bostället verkställa nybyggnad, skall arrendatorn åläggas att, mot avräkning å honom åliggande nybyggnadsskyldighet, i förstnämnda bådafall inom tid, som i kontraktet bestämmes, återgälda pastoratet vad detta i ersättning eller lösen fått utgiva och i sistnämnda fall utföra den påsynade nybyggnaden.» Förslaget motiverades av de sakkunniga (landshövdingen Karl

FRÅN DET PRAKTISKA RÄTTSLIVET. 437Rydin, prosten P. Sörenson och undertecknad) därmed, att arrendatorn »ju har att (ytterst) svara för nybyggnad och underhåll av löneboställets hus». Över detta förslag hördes, bland andra, samtliga Konungens befallningshavande samt kammarkollegium. Ingen av dessa myndigheter, vilka ju måste anses sitta inne med särskild sakkunskap i allt vad som rör syne- och boställsväsendet, uttalade någon annan uppfattning i föreliggande fråga än den, som i förslaget kommit till uttryck. Kammarkollegi i yttrande härutinnan är av följande lydelse: »Vidare hava två kontraktsprostar (i Trögd och Leksand) framställtanmärkning mot den här förekommande bestämmelsen därom, att det skulle åläggas en blivande arrendator att återgälda till pastoratet vissa utgifter, ådömda pastoratet vid den syn, varom i 64 § B. O. sägs. Till stöd härför har en av förenämnda kontraktsprostar anfört följande: Berörda par. syntes, i enlighet med vad som måste anses rättvist, stadga, att vid syne förrättning,varom här talades, det först skulle varda ålagt båda de enligt hittills gällande lag byggnadsskyldiga parterna, d. v. s. såväl pastoratet som boställshavaren, att avlämna bostället (såväl som prästgård) i fullt laggillt skick, och att sålunda kommande arrendator icke måtte tillförbindas att mottaga bostället på annat villkor, än att det enligt nu gällande stadganden befunnes i fullt laggillt stånd, eller att värdet av i sådant hänseende ådömd brist bleve till honom överlämnad inom den tid synerätt utsatt utan återbetalningsskyldighet. Sedan denna sak blivit klarlagd, hade ju synerätten (§ 64 mom. 3 st. 2) att, då så erfordrades, med tillämpning av den nya boställsordningen bestämma, vilka laga hus å bostället borde finnas. Till dessas framtida nybyggnad och underhåll allena borde värdet av den årliga nybyggnadsskyldighet hänföras, som enligt kontrakt komme att åligga blivande arrendatorer. . . . Kollegium biträder den åskådning, som erhållit uttryck i kontraktsprostens yttrande och hemställer om sådan ändring i paragrafen, att arrendator förklaras skyldig utföra pastoratet ålagd nybyggnad endast i den omfattning, nybyggnaden kan anses överstiga vad pastoratet enligt dittills gällande ordning varit skyldigt verkställa». Stadgandet borttogs sedermera ur förordningen för att giva plats åt de däri numera intagna bestämmelserna om gottgörelse till arrendatorn för verkställd nybyggnad, varom förslag i visst hänseende framställdes först i sammanhang med ärendets slutliga föredragning i statsrådsberedningen. Sakkunniga ansågo det även i viss mån olämpligt att i en administrativ förordning skulle intagas en bestämmelse, som innebar tolkning av lag. Men, såvitt undertecknad har sig bekant, förekom därvid icke något tal om tolkningen av 64 § 3 mom. boställsordningen i det särskilda hänseende, varom nu är fråga.
 

K. J. Ekman.