DOMSTOLSORGANISATIONEN OCH RÄTTEGÅNGEN I TVISTEMÅL I FÖRSTA INSTANS.

 

NÅGRA GRUNDLINJER FÖR EN REFORM.1

 

Den tanke, som varit ledande vid utredningsarbetet angående rättegångsreformen, har varit, att man bör utgå från en undersökning av den nuvarande ordningens brister samt söka avlägsna dessa, med bibehållande i möjligaste mån av den gamla grundvalen. Ett sådant förfarande förestavas icke blott av hänsyn därtill, att det domstolsväsen och den rättegångsordning vi hava är sedan århundraden, ja i många delar sedan urminnes tid sammanvuxen med folkets vanor och åskådning och därför redan i och för sig kräver att behandlas med respektfull varsamhet; det ter sig som det naturliga även av den anledning, att grundvalarne för vårt rättegångsväsen, såsom de i skriven lag senast blivit lagda genom 1734 års rättegångsbalk, till all lycka äro så beskaffade att många idéer, som behärska modern processlagstiftning, ingalunda kunna anses vara för vårt rättegångsväsen helt främmande, utan snarare kunna betraktas såsom en klarare och mera fullgången utveckling av tankar, som sedan gammalt äro hörnstenar i vårt rättegångsväsen. Särskilt må i detta hänseende framhållas, att övergång till ett rent muntligt förfarande vida lättare borde kunna genomföras i vårt land än i länder, som under århundraden haft en rent skriftlig process. Jag erinrar mig i detta sammanhang, att den moderna österrikiska civilprocessens upphovsman, doktor Franz Klein, vid ett samtal, under vilket jag i korta drag utvecklade grundlinjerna för den svenska rättegången i tvistemål, med stor livlighet yttrade den mening, att i ett sådant land en rättegångsreform vore en småsak i förhållande till den upp-

 

1 Artikeln återgiver ett av f. d. justitierådet Joh. Hellner i Juristföreningen i Stockholm den 19 november 1915 hållet föredrag.

6 JOH. HELLNER.gift, som han haft sig förelagd, då han tog itu med reformen i Österrike.
    Härmed vill jag emellertid ingalunda hava sagt, att ej även hos oss ganska betydande förändringar äro erforderliga, ehuru de hava en mindre omstörtande karaktär än i de länder jag nyss åsyftade.
    Om man alltså vill begynna med att undersöka det nuvarande rättegångsväsendets brister, så är en brist av den art, att den genast faller i ögonen ej blott för fackmannen, utan också för den rättssökande allmänheten. Och detta är långsamheten. Det är väl bekant, att om ett tvistemål i vårt land skall passera alla instanser, så tager detta åtskilliga år i anspråk, i medeltal säkerligen fem à sex, stundom vida fler. Långsamheten är en brist, varmed de flesta länder laborera; den framträder exempelvis även i ett land som Frankrike, där rättegången är byggd på muntlighet. Att detta fel dock ej är oövervinneligt, därpå erbjuder Österrikes nuvarande civila rättskipning ett lysande exempel, i det att man där kommit därhän att ett tvistemål i regel kan passera alla instanser inom ett år. Så t. ex. hade av alla tvistemål, som under år 1913 avgjordes i  Österrikes högsta domstol, 80 % anhängiggjorts i första instansen inom ett år före avgörandet i tredje instans.
    Men även frånsett långsamheten är det ingalunda väl beställt med vår nuvarande civila rättskipning. Den, som haft tillfälle att i någon större omfattning och mera ingående granska det skick, vari tvistemålen befinna sig, då de föreligga till avgörande i sista instansen — och naturligtvis även i hovrätterna — skall finna, att det alltför ofta finns anledning att klaga över bristfälligheter i målens utredning. Man skall alltför ofta finna, att ej ens parternas yrkanden äro klara och otvetydiga; att för sakens bedömande viktiga spörsmål äro ofullständigt utredda eller alldeles förbisedda; att oklarhet råder, huruvida part haft för avsikt att, som man säger, »gå på den eller den bogen» eller med andra ord att begagna sig av det eller det angrepps- eller försvarsmedlet; att brister i avseende å bevisningen föreligga, utan att det är klart, att bevisning saknats; att vittnesmål äro oklara och tvetydiga m. m. Vilken betydelse dessa brister hava för möjligheten av ett rätt bedömande av tvistefrågan och vilka anledningar de kunna giva till skiljaktiga meningar hos domarne, ligger i öppen dag.

RÄTTEGÅNGSREFORMEN. 7    Å andra sidan kan det också inträffa, att protokollen äro belastade med utredningar och bevisning rörande omständigheter och förhållanden, som äro utan betydelse för sakens bedömande.
    Frågar man nu, var felet ligger, vari orsaken ligger å ena sidan till långsamheten och å den andra till bristfälligheterna i utredningen, så torde svaret böra bliva, att dessa brister äro resultatet av åtskilliga samverkande orsaker, vilka delvis ligga i själva rättegången, delvis hos domstolarne och delvis hos parterna eller deras ombud.
    Långsamheten i rättskipningen beror, vad andra och tredje instanserna angår, väl huvudsakligen på överhopning av arbete. Vad åter angår underrätterna, har man vad landsbygden vidkommer delvis en orsak i de långa mellanrummen mellan de allmänna rättegångsdagarna. Förnämligast ligger dock orsaken i det uppskovsväsen, som är kännetecknande för vår första instans. Så länge den ena parten begär och den andra ej bestrider uppskov, plägar i regel domstolen ej motsätta sig uppskov, och även om den andra parten bestrider, beviljas i alla fall uppskov, om den begärande blott kan förebringa en något så när rimlig anledning och ej redan förbrukat domstolens tålamod.
    Under tiden är växling i domarens person ej sällsynt; man kan väl snarare säga, att det är regel, i varje fall på landet, att ett mål, som vid flera olika tillfällen förevarit till handläggning, också handlagts av olika domare. Och det finns intet, som hindrar, att domen till sist blir meddelad av en domare, som aldrig handlagt målet.
    En naturlig följd av detta system är, att möjligheten till en verklig processledning går förlorad. Man kan ej vänta sig, att en domstolsordförande, som till samma rättegångsdag har på föredragningslistan ett stort antal mål och som ej vet, huruvida det i ett visst mål skall komma till handläggning eller icke, skall i någon högre grad intressera sig för målen och på förhand sätta sig in i dem så, att han förmår utöva en verklig processledning. I regel, eller åtminstone alltför ofta, låter han parterna hållas och gå på med muntliga eller skriftliga anföranden och bevisning av ena eller andra slaget, och först när tiden är inne att fälla dom, ägnar han saken ett ingående studium och söker skaffa sig en bild av det sakförhållande,

8 JOH. HELLNER.han skall bedöma. Det är lätt att förstå, att under dessa förhållanden också processmaterialets protokollering kan komma att bliva osäker och oklar. Det är också lätt att förstå, att domaren, när han till sist i och för domens avgivande måste studera saken på allvar och därvid finner oklarheter och brister i utredningen, endast i yttersta nödfall vill utsätta målet till förnyad handläggning och är mera benägen för att låta parterna stå sitt kast, om de ej tillfredsställande utrett sin talan.
    Till nu nämnda, till en viss grad i sakens natur liggande anledningar för domaren att icke utöva någon egentlig processledning, komma också andra. Med det system, som här i landet tillämpas för domareämnenas utbildning, händer det i häradsrätterna alltför ofta, att ordförandeplatsen beklädes av en person, som är alltför oerfaren för att kunna eller alltför osäker på sig själv för att våga utöva någon kraftig processledning. Detsamma kan helt visst inträffa även i smärre rådstuvurätter av den anledning, att ordföranden huvudsakligast är upptagen av andra göromål och så sällan har att göra med verkligen krävande domarevärv, att han aldrig når någon mera omfattande erfarenhet som domare.
    En ytterligare orsak ligger i den tendens till ett rent skriftligt förfarande, som i synnerhet i senare tid håller på att utveckla sig i vissa domstolar och som i hög grad försvårar varje processledning.
    Till sist vill jag framhålla, att många domare hysa den uppfattningen, att domaren bör hålla sig passiv och ej lägga sig i parternas sätt att sköta processen, och därför avsiktligt avhålla sig från varje ingripande i utredningen. Jag skall ej nu gå in på frågan, i vilken mån denna uppfattning är riktig och kan motivera passivitet å domarens sida. Jag vill blott framhålla, att en strängt genomförd förhandlingsmetod otvivelaktigt förutsätter en verksamhet från parternas sida, som ej kan förväntas, med mindre parternas talan utföres av yrkesmässigt utbildade advokater, och följaktligen måste giva ett klent resultat i ett land, där för utövande av advokatverksamhet ej kräves någon fackutbildning och där detta yrke i stor utsträckning utövas av icke-jurister. Men erfarenheten visar, att ej ens i länder, som hava tillgång till kompetenta advokater i tillräckligt antal och som därför kunna kräva, att

RÄTTEGÅNGSREFORMEN. 9endast dylika användas som partsombud, man utan olägenhet kan undvara processledning från domarens sida. För att vinna ett från alla synpunkter tillfredsställande resultat fordras otvivelaktigt en samverkan mellan parterna och domstolen. Om man också i första hand bygger på parternas egen verksamhet i och för målets utredning och processens fortgång, kan man ej undgå att lägga på domaren i sista hand ansvaret för att rättegången ej onödigtvis drages ut på tiden, att processmaterialet blir fullständigt, klart och otvetydigt och att irrelevant material hålles undan.
    För att kunna ställa dessa krav på underdomstolarna, erfordras emellertid oundgängligt, att man sätter domaren, d. v. s. rättens ordförande, i tillfälle att utöva en kraftig processledning, och för att med framgång kunna genomföra en dylik, erfordras, att man undanröjer alla de omständigheter och förhållanden, som här ovan angivits såsom hindrande en sådan processledning. Det fordras, att processmaterialet muntligt föres fram för rätten, så att domaren i varje stund kan vara fullt inne i processens läge, att ingen växling äger rum i domarens person under rättegångens lopp, att rättegången koncentreras till så få förhandlingar som möjligt, att före den muntliga huvudförhandlingen saken förberedes på ett sätt, som sätter ordföranden i stånd att på förhand taga kännedom om parternas yrkanden, angrepps- och försvarsmedel, om det huvudsakliga i det faktiska underlaget för parternas ståndpunkter, ävensom om vad som är stridigt i parternas påståenden angående fakta. Men härtill hör även nödvändigheten av en lämplig fördelning av domstolens arbete, så att på varje rättegångsdag ej förekomma flera mål, än som bekvämligen kunna medhinnas till fullständig handläggning.
    Då rättegångsförfarandet under alla omständigheter kommer att ställa stora anspråk på domarens yrkesskicklighet, fordras vidare, dels att endast fullt utbildade yrkesmän placeras på ordförandeplats, dels ock att domaren kan i möjligaste mån ägna sig uteslutande åt egentliga domarevärv, samt att domarens tid och krafter så litet som möjligt tagas i anspråk för arbete, som kan utföras av mindre kvalificerad arbetskraft.
    Men slutligen erfordras även, att domstolen får medel i sin hand att tillhålla parterna att fylla de krav, som måste ställas på dem.

10 JOH. HELLNER.    Vissa av ovan antydda brister i den nuvarande rättegångsordningen sammanhänga med frånvaron av en enhetlig domstolsorganisation för stad och landsbygd.
    De historiska förutsättningarna för en åtskillnad mellan stads- och landsdomstolar kunna ej vidare anses vara för handen. Denna anordning hänger tillsammans med flydda tiders förhållanden, då städernas huvudsakliga näringar voro städerna tillförsäkrade som ett privilegium, och då jämväl själva den materiella lagstiftningen var i ej ringa omfattning olika för land och stad. Numera hava städernas näringar brutit skrankorna och trängt ut på landsbygden. Tillika har på landsbygden uppstått och uppstå ideligen samhällen, som till sin struktur äro fullkomligt likartade med städerna och efter hand genomgå utvecklingsserien municipalsamhälle, köping, stad. Det är betecknande nog, att till Svenska Stadsförbundet äro anslutna, förutom 100 städer, 31 köpingar och 73 municipalsamhällen. Det behov av permanent funktionerande domstolar, som städernas sammanträngda befolkning känner, gör sig också gällande hos nyssnämnda samhällen. Förr eller senare kräva de stadsrättigheter och i samband därmed egen jurisdiktion efter stadsdomstolens mönster. Att avhjälpa behovet på denna väg är emellertid allt annat än tilltalande, då man har erfarenhet av den svaghet, som i allmänhet kännetecknar småstädernas domstolar. — Men även för den rena landsbygdens del finnes ett behov av tätare domstolssammanträden, i det att därförutan de planerade reformerna av rättegången ej lätteligen kunna genomföras.
    Alla dessa fakta äro lika många skäl, som tala för ett upphävande av åtskillnaden mellan lands- och stadsdomstolar. Därtill kommer att det måste betraktas som principiellt oriktigt, att domstolsväsendet i städerna bekostas av kommunerna, och att städernas domare tillsättas efter andra grunder och delvis av andra myndigheter än landsbygdens.
    Jag har därför kommit till den uppfattning, att skillnaden mellan lands- och stadsdomstolar bör upphävas i samband med en rättegångsreform, och att en ny domkretsindelning bör komma till stånd utan hänsyn till skillnaden mellan stad och land. Det organisationsproblem, som härmed föreligger, är emellertid ingalunda lätt att lösa. Hur man än tänker sig lösningen, kan det ej undvikas, att genomförandet av en enhetlig

RÄTTEGÅNGSREFORMEN. 11princip måste gripa djupt in i bestående förhållanden och verka stötande på sedvänjor, intressen och fördomar.
    Här uppstår först och främst frågan: bör man i de nya domstolarna upptaga ett lekmannaelement eller bör man föredraga rena juristdomstolar? Och vidare: bör man hava en eller flera jurister i domstolen?
    Det är av stort intresse att finna, att dessa frågor — om lekmannaelementets och kollegialitetens betydelse i underdomstolarna — äro livligt avhandlade i två länder på kontinenten, vilka jämförelsevis nyligen reformerat sitt rättegångsväsende, nämligen Tyskland och Österrike. I bägge länderna äro de allmänna underrätterna för tvistemål organiserade på samma sätt: för obetydligare mål en jurist och för mera betydande mål ett kollegium av tre jurister. Lekmän förekomma endast i domstolar för avgörande av handelsmål samt arbetstvister. Nu ha i dessa länder uppstått strävanden att få underdomstolarna reformerade i två skilda riktningar. Dels framträda anhängare av det engelska domstolsväsendet, som proklamera, att en underrätt skall bestå av en enda högt kvalificerad domare, och dels finns det förkämpar för tanken, att i alla domstolar i första instans lekmän skola deltaga i rättskipningen. Den förra riktningens anhängare frånkänna kollegialiteten all betydelse och anse densamma blott vålla onödig kostnad; den senare riktningen menar, att en domstol av enbart jurister lätt blir främmande för det verkliga livet och hemfaller till vad man kallar »juristeri».
    I intetdera landet hava ännu dessa reformtankar satt något spår i lagstiftningen, om man ej vill räkna dit, att i Tyskland enmansdomstolarnas kompetens för en del år sedan väsentligen utsträckts och att i Österrike helt nyligen en lag tillkommit, enligt vilken vissa av de mål, som höra till de kollegiala domstolarna, hädanefter skola handläggas av en ensam ledamot av dessa domstolar. Det torde dock snarast vara hänsyn till de kollegiala domstolarnas överhopande med arbete, som föranlett dessa ändringar.
    Däremot har i den nya norska civilprocesslagen av den 13 aug. 1915 åt lekmannaelementet inrymts större betydelse än det hittills haft i norsk civilprocess. Hittills har man i Norge — frånsett förlikningskommissionerna — endast haft lekmän med i s. k. odels- og aasteds-saker. Enligt den nya lagen skola lekmän obligatoriskt deltaga i alla mål, som handläggas vid

12 JOH. HELLNER.fast egendoms forum, samt i sjörättsmål, men dessutom skola även i andra mål lekmän närvara, så snart någon av parterna det begär eller rätten finner det önskligt.
    Jag skall ej nu gå närmare in på spörsmålet, huruvida lekmäns deltagande i den civila rättskipningen är till positivt gagn eller icke; det finnes som bekant hos oss liksom i andra länder förkämpar för både den ena och den andra riktningen. Jag skall nöja mig med att framhålla ett skäl för deras bibehållande, som jag tror vara oemotsägligt, då det gäller svenska förhållanden, och det är att landsbygdens befolkning hänger fast vid nämndemannainstitutionen med så rotfast övertygelse, att det skulle vara fruktlöst att söka genomföra en domstolsorganisation, från vilken lekmannaelementet vore bortrensat. För egen del är jag dessutom övertygad om det positiva gagnet av lekmännens medverkan i rättskipningen.
    Å andra sidan skulle väl ej heller städerna vara nöjda med att domstolarna över hela linjen besattes med en enda jurist. Det är all anledning att antaga, att de städer, som för närvarande hava tre jurister i rätten, skulle betrakta antalets nedsättande till en såsom ett avgjort försvagande av domstolens kompetens. Dessutom lärer det icke kunna förnekas, att förbedömande av invecklade rättsfrågor det är av största gagn, att tillgång till överläggning mellan flera fackmän erbjudes inom domstolen. Det ligger i sakens natur, att genom flertalet ett större mått av kunskaper och erfarenhet tillföres domstolen, liksom erfarenheten ger vid handen, att under överläggning mellan flere tankeverksamhetens skärpa och energi förstärkes.
    Dessa resonnemang kunde synas leda därhän, att domstolarna borde besättas dels med flere jurister, för att öppna utväg till fackmässig överläggning om rättsfrågorna, dels ock med lekmän, för att tillförsäkra domstolen kontakt med det levande livet och med den allmänna rättsuppfattningen. Emot en sådan lösning ställer sig likväl det hindret, att organisationen skulle bliva alltför kostsam. Det synes därför ej vara annan utväg övrig än att följa det på så många håll i utlandet givna exemplet att anordna olika typer av domstolar för olika mål, så att ej domkretsens natur att vara lands- eller stadskrets utan målets art och beskaffenhet blir avgörande för frågan, till vilken domstolstyp det skall gå.
    Det återstår emellertid i avseende å lekmannaelementet den

RÄTTEGÅNGSREFORMEN. 13icke minst svårlösta frågan, huru lekmännens medverkan skall anordnas. Skall man taga till förebild häradsrättens nämnd: ett jämförelsevis talrikt kollegium med en kollegial röst? Eller skall man reducera antalet till några få och giva dem personlig rösträtt? För det förra alternativet talar den omständigheten, att det är i denna gestaltning lekmännens medverkan tillvunnit sig folkets förtroende. Av det andra alternativet har man — frånsett en specialdomstol, ägodelningsrätten — erfarenhet endast från våra smärre rådstuvurätter med en jurist och två illitterata rådmän, och man kan just ej säga, att denna domstolstyp står högt i rop.
    Valet emellan nämnda bägge typer måste till en väsentlig grad bero av frågan, huru betungande nämndemannauppdraget blir efter det ena eller andra alternativet, med andra ord, huru många dagars tjänstgöring skulle falla på varje enskild. Beräkningen härav åter sammanhänger med åtskilliga frågor, som ej kunna vinna klarhet, innan det statistiska material, som infordrats från underdomstolarne, blivit fullständigt bearbetat. Jag kan därför i denna punkt ej säga mera, än att jag principiellt är benägen för det förra alternativet, men räknar med möjligheten att nödgas förorda det senare.

 

    Jag skall nu redogöra för, huru jag, i enlighet med nu framställda principer, tänkt mig en organisation av första instansens domstolar för tvistemål.
    Den allmänna underrättstypen skulle bliva en domstol, bestående av en jurist jämte lekmän. Dock skulle jurisdictio voluntaria handhavas av juristen ensam liksom även alla åtgärder, som hava till ändamål att förbereda huvudförhandlingen i målet. Eventuellt skulle även rena bagatellmål handläggas och avgöras av juristen ensam.
    Denna domstol skulle benämnas häradsrätt eller, om domkretsen utgjordes endast av en stads område, rådstuvurätt. Där domkretsens storlek så kräver, skulle rätten delas i flera avdelningar med en lagfaren ledamot på varje avdelning. I dylika fall skulle fördelningen av göromålen mellan avdelningarne ske med syfte att så långt ske kan uppnå specialisering inom visst område. Så t. ex. skulle i första hand jurisdictio voluntaria samlas på en avdelning och skiljas från den dömande verksamheten i egentlig mening. Det är ett önskemål, att domkret-

14 JOH. HELLNER.sarne i allmänhet göras så stora, att en fördelning på åtminstone två avdelningar kan genomföras. Domstolen skulle hålla sessioner varje vecka, i regel två dagar i veckan. Är domstolen delad i avdelningar, skulle detta gälla för varje avdelning.
    Vid sidan av denna domstol skulle i första instans finnas en annan — lagmansrätten — i vilken tre jurister skulle deltaga i huvudförhandling och avgörande. Denna domstol skulle vara uteslutande kompetent för vissa tvister av mera speciell karaktär, såsom tvister mellan köpmän i och för deras rörelse, och andra mål, som kunna hänföras till handelstvister, sjörättsmål, vattenmål, skiftesmål, gruvmål m. m. Därjämte skulle lagmansrätten även vara behörig att — med vissa undantag, såsom tvister om fast egendom m. m. — upptaga alla förmögenhetsrättsliga tvister, så framt saken rörde ett mera betydande värde, exempelvis 1,500 eller 2,000 kr. eller däröver. Emellertid har jag ansett, att det ej skulle gå för sig att nödga allmänheten att i dylika tvister ovillkorligt anlita lagmansrätten. För en lantbefolkning, som bor avlägset från lagmansrättens säte, skulle det måhända te sig alltför kostsamt och besvärligt att ej kunna anlita domstolen i orten. Jag har därför — med efterliknande av ett system, som är tillämpat i England och som numera fått användning även i den nya norska processlagen — tänkt mig, att käranden skulle erhålla valrätt att i dylika mål vända sig antingen till ortsdomstolen — häradsrätten resp. rådstuvurätten — eller till lagmansrätten.
    Med avseende å lekmäns deltagande i lagmansrätternas rättskipning har jag tänkt mig, att lekmän alltid skulle medverka i sådana mål, som obligatoriskt skulle höra under lagmansrätt. De lekmän, som här skulle deltaga, skulle utgöras av män med sakkunskap uti handel, sjöfart, industri och hantverk, skiftesväsen, gruvdrift, vattenbyggnad och byggnadsväsen i allmänhet. Dessa sakkunniga skulle tillkallas av domstolen särskilt för varje mål med iakttagande därav, att de endast tillkallas uti tvister på det särskilda område, deras sakkunskap omfattar.
    Huruvida däremot lekmän skulle deltaga uti de tvister av annat slag, som fakultativt kunde gå till lagmansrätt, är mera tveksamt. Det vill synas, som det vore lämpligare att här icke hava lekmän med. Genom den valrätt, som skulle finnas mellan lagmansrätt och häradsrätt, skulle ju den rättssökande vara i tillfälle att gå till den domstol, som efter arten av hans mål

RÄTTEGÅNGSREFORMEN. 15vore för honom mest tilltalande, till en domstol av tre jurister eller till en domstol av en jurist jämte lekmän.
    Lagmansrätter skulle finnas en à två i varje län, allt efter folkmängdens storlek, och givetvis placeras i länets större städer.
    Lekmännen i härads- eller rådstuvurätt skulle utses genom val av domkretsens inbyggare. Sakkunnignämnden i lagmansrätt skulle utses av näringsidkare inom resp. näringsgrenar.
    Slutligen skulle vid härads- eller rådstuvurätter uti orter, där industri förekommer i större utsträckning, finnas särskilda avdelningar för arbetstvister. En dylik arbetsdomstol skulle bestå av en lagfaren ledamot samt två i arbetstvister sakkunniga bisittare, utsedda genom val av arbetsgivare och arbetare inom de näringsgrenar, för vilkas arbetstvister domstolen är inrättad.
    För såväl härads- och rådstuvurätt som lagmansrätt skulle hovrätt vara andra instans.
    Jag vill till sist anmärka, att man synes böra hålla öppen möjligheten att, där så lämpar sig, sammanslå lagmansrätten med ortsdomstolen i den ort, där lagmansrätten sitter, till en domstol och därigenom bereda utväg att anvisa ledamöterna tjänstgöring antingen som ordförande i häradsrätt eller som bisittare i lagmansrätt. Syftet härmed skulle vara dels att i en lagmansrätt, som ej har full sysselsättning med lagmansrättsmål, ändock kunna utnyttja ledamöternas arbetskraft, dels ock att markera jämställdheten mellan lagmansrätt och häradsrätt.

 

    Jag övergår nu till att skildra, huru jag tänkt mig, att rättegången vid dessa domstolar skulle försiggå.
    Rättegången skulle, som nu, anhängiggöras medelst stämning, men stämningen skulle bliva grundläggande för rättegången i högre grad än den nu i regeln är. Det är ju rätt vanligt, att stämningsansökningen jämnt och nätt angiver kärandens yrkande och därutöver på sin höjd en antydan om grunden för detsamma. Meningen vore nu, att stämningsansökningen skulle innehålla förutom kärandens yrkande en kortfattad men uttömmande framställning av de faktiska omständigheter, på vilka käranden grundar yrkandet, ordnade efter tidsföljd och inbördes sammanhang, ävensom för varje särskild punkt i den faktiska framställningen ett noggrant angivande av de

16 JOH. HELLNER.bevismedel, varav käranden i förhandlingen vill begagna sig för att styrka sin sakuppgift. Som en allmän norm för den faktiska framställningens beskaffenhet skulle man kunna säga, att den bör vara sådan, att den, om den visas vara riktig, innehåller tillräckligt med fakta för att därpå grunda en dom i enlighet med kärandens framställda yrkande. Stämningsansökningen bör därför granskas av stämningsgivaren, och om han finner något att anmärka mot densamma, såsom att yrkandena äro oklara eller att käranden icke fullgjort föreskriften att framlägga sakförhållandet och angiva sina bevis, bör han fästa kärandens uppmärksamhet härpå och på vikten av att käranden kompletterar vad som brister. Skulle käranden icke ställa sig hans föreskrifter till efterrättelse, har stämningsgivaren att ändock giva stämning, utom i fall han finner ansökningen alldeles otjänlig att bilda grundval för en rättegång. I detta fall bör rätten pröva, om stämning skall ges eller icke.
    Genom att ställa dessa krav på stämningsansökningens innehåll åsyftar man i främsta rummet att förmå käranden till större omsorg om sin talans utredning, innan rättegång anhängiggöres. Det är ej sällsynt, att en kärande, sedan målet förekommit till behandling inför domstolen, begär uppskov, till och med gång efter annan, »för vidare utredning». Detta kan ej betraktas annorlunda än som ett missbruk av domstolens tid och arbetskraft, som bör bekämpas. Visserligen torde man ej alltid kunna avvisa en ofullständig stämningsansökan, men det torde ej vara omöjligt att låta den försumlige vidkännas processuella påföljder, som åtminstone förmå en om sin huvudmans intresse mån advokat att följa de givna anvisningarna.
    Följden av stämningsansökningens ofullständighet kan då dels bliva, att käranden får vidkännas de kostnader, som ett avbristerna föranlett uppskov kan komma att vålla, dels att käranden går miste om den utsikt att vinna tredskodom, som han eljest skulle hava.
    Ett annat syftemål med dessa krav på stämningsansökningen är, att domstolen och motparten före första inställelsen i målet åtminstone i huvudsak kunna vinna kännedom om kärandens ståndpunkt. I regel är det emellertid önskvärt, att domstolen känner även svarandens ståndpunkt, innan målet förekommer till huvudförhandling. Jag har därför tänkt mig, att parternas

RÄTTEGÅNGSREFORMEN. 17första inställelse i målet i regel skulle bliva ägnad åt sakens förberedande till huvudförhandlingen. Vid första inställelsen skulle därför svaranden hava att yttra sig angående såväl kärandens yrkanden som, i händelse dessa ej medgivas, om kärandens faktiska framställning punkt för punkt, så att det blir klart, i vad mån kärandens uppgifter erkännas eller bestridas. Har svaranden någon sakinvändning att framföra, bör han vid första inställelsen angiva de faktiska omständigheter, varpå han grundar invändningen, ävensom angiva de bevis för varje särskild punkt, som han vill åberopa. Käranden har sedan att i sin tur yttra sig angående svarandens invändningar och sakuppgifter.
    Första inställelsen har vidare till syftemål att giva svaranden tillfälle att framställa processinvändningar.
    Vad som förekommit vid första inställelsen bör givetvis föras till protokoll. Huru protokolleringen inför rätten enligt min mening bör ske, kommer jag att framdeles angiva.
    Nu kan det naturligtvis hända, att genom denna konfrontation mellan parterna käranden får anledning att återkalla eller inskränka sitt yrkande, eller att svaranden helt eller delvis medgiver ett yrkande. Det kan också hända, att situationen blir sådan, att ett förlikningsförsök med framgång kan göras. Blir på detta sätt tvisten genom medgivanden eller förlikning mogen för avgörande, bör dom omedelbart givas. Det kan också hända, att någondera parten förfallolöst utebliver vid första inställelsen och att därigenom saken blir mogen för avgörande genom tredskodom.
    Ändamålet med första inställelsen är sålunda dels att sovra ut sådana mål, som kunna avgöras genom dom på grund av återkallande, medgivande eller förlikning eller genom tredskodom, dels ock att i de mål, i vilka en rättstvist verkligen föreligger och som alltså böra gå till fortsatt handläggning, domstolen skall före huvudförhandlingen erhålla kännedom om parternas ståndpunkter åtminstone i huvudsak.
    Första inställelsen, som handlägges av en enda domare, avslutas alltså, vad de kvarstående egentliga tvistemålen angår, därmed att domaren utsätter dag till huvudförhandlingen och förelägger parterna att inställa sig till denna å utsatt tid och rum. Vid utsättandet av huvudförhandlingen har domaren att beakta, att ej flera mål utsättas till en och samma dag, än som bekvämligen kunna medhinnas till fullständig handläggning.

 

Svensk Juristtidning 1916. 2

18 JOH. HELLNER.    Huvudförhandlingen äger som sagt rum inför fulltalig domstol. Förhandlingen är muntlig. Vad som ej muntligen föredrages inför domstolen, äger denna icke taga hänsyn till vid målets avgörande. Uppläsande av skrifter är ej tillåtet, dock må skriftliga bevis uppläsas i den omfattning, som erfordras.
    Rättens ordförande lämnar omedelbart ordet åt parterna, först naturligtvis åt käranden.
    Käranden har att fullständigt framlägga sakförhållandet, den faktiska sidan av tvisten, under framhållande av vad som är stridigt och ostridigt i framställningen samt under erbjudande av bevis för bestridda fakta punkt för punkt. Tillika gör käranden, skilt från framställningen av sakförhållandet, den rättsliga utläggning han i detta sammanhang aktar nödig.
    Därefter får svaranden ordet. Han har i sin tur att punkt för punkt yttra sig om sanningen av kärandens faktiska framställning, att uttryckligt antingen medgiva varje särskild punkt eller kräva bevis för densamma, samt att yttra sig över å motsidan erbjuden bevisning. Har svaranden gjort en sakinvändning, har han att föredraga det faktiska underlaget härför och i fall av behov erbjuda bevis. Han har också att yttra sig om den rättsliga betydelsen av till riktigheten medgivna fakta.
    Rättens ordförande har att i möjligaste mån sörja för, att saken blir uttömmande behandlad, och har att för detta ändamål göra de erinringar och frågor, som finnas nödiga. Därest parts yrkanden, faktiska uppgifter eller rättsliga deduktioner lida av otydlighet, ofullständighet eller motsägelser, har han att fästa uppmärksamheten därpå och söka få bristerna avhjälpta. Rör målet flera skilda yrkanden eller finner rättens ordförande eljest lämpligt, att särskilda punkter eller avdelningar behandlas för sig, har han att ordna förhandlingen så, att varje yrkande eller avdelning blir i ett sammanhang uttömmande behandlad. Om en part i sitt muntliga föredrag avviker från innehållet i förut ingiven skrift eller från förut protokollerade framställningar, har ordföranden att fästa uppmärksamheten härpå. Finner ordföranden, att part i sitt föredrag inblandar något, som ej hör till saken, har han att avvisa sådant.
    Sedan på detta sätt under ordförandens ledning tvisten eller en avdelning av densamma blivit uttömmande avhandlad, så att parternas olika ståndpunkter i avseende å yrkanden eller sakuppgifter äro klara, har domstolen att, i fall så erfordras,

RÄTTEGÅNGSREFORMEN. 19gå till upptagande av erbjuden bevisning om bestridda sakuppgifter. Finner domstolen erbjuden bevisning irrelevant, bör den avvisas.
    Bevisningen upptages omedelbart, om den är tillgänglig; i annat fall får uppskov för ändamålet givetvis äga rum.
    Emellertid bör uppskov så vitt möjligt undvikas, och därför äger rättens ordförande, där han finner det ändamålsenligt, före huvudförhandlingen vidtaga åtgärder i syfte, att bevisning, som vid sakens förberedande behandling erbjudits och funnits behövlig, må vara tillgänglig vid huvudförhandlingen. Han kan sålunda förelägga part att på förhand inlämna skriftliga bevis eller, om det gäller offentliga dokument, själv låta anskaffa avskrifter av desamma. Han kan vidare låta till huvudförhandlingen inkalla personer för vittnesmåls avgivande etc.
    Sedan bevisföringen å ömse sidor blivit avslutad, erhålla parterna ånyo ordet i tur och ordning för att yttra sig om resultatet av bevisföringen samt för framläggande av sin uppfattning av den rättsliga betydelsen av det förebragta faktiska materialet.
    Sedan parterna fått sagt vad de vilja eller rätten finner tvistefrågan tillräckligt avhandlad, förklarar ordföranden förhandlingen avslutad.
    Därefter bör dom i saken snarast meddelas, om möjligt samma dag, men i varje fall inom åtta dagar. Domen bör innehålla fullständiga domskäl såväl för bedömande av vad som är stridigt i sakförhållandet, som för avgörandet av den rättsliga sidan. Domslutet får ej sammanföras med domskälen.

 

    Jag har nu redogjort för vad jag skulle vilja kalla ett normalfall av ett måls handläggning. Utan tvivel blir det nödigt att för särskilda mål öppna utvägar till avvikelser från denna ordning i ett eller annat hänseende. Det kan t. ex. tänkas, att målet är av den beskaffenhet, att särskilt sammanträde för förberedande behandling kan undvaras och målet omedelbart eller efter allenast skriftväxling kan utsättas till huvudförhandling. Å andra sidan kan det också tänkas, att för vissa mål anordnas ett mera vidlyftigt förberedande förfarande med möjlighet till uppskov och till upptagande av bevis redan på detta stadium.
    Jag skall emellertid ej nu gå in på dessa eventualiteter, utan i stället övergå till att angiva, huru jag tänkt mig protokolle-

20 JOH. HELLNER.ringen av vad vid förberedande förhandling eller huvudförhandling förekommer.
    Det kan ej nekas, att det sätt, varpå protokollföringen förnärvarande äger rum vid underrätterna, lider av åtskilliga brister. Om parts anföranden och vittnesmål skola av ordföranden bit för bit dikteras till protokollet, så verkar detta tidsödande och störande för handläggningen, och denna blir lidande icke minst därigenom att både parters och domares uppmärksamhet distraheras av de ständiga avbrotten. Om å andra sidan, som stundom sker, en notarie på egen hand får föra memorialprotokollet, får varken domaren eller parterna tillfälle att kontrollera vad som införes i memorialet, och det är ej så lätt att efter en tids förlopp med minnets hjälp kontrollera riktigheten härav. Memorialprotokollets utarbetande tager sedermera mycken tid och arbetskraft i anspråk. Ett sålunda efter memorial utarbetat protokoll kan dessutom ej lätteligen giva en fullt trogen bild av vad som förekommit. Särskilt i fråga om vittnesmål kan det vara vanskligt att efter en tids förlopp efter memorialet återgiva en berättelse utan att i en eller annan punkt uppkomma skiftningar eller missledande avvikelser från vad vittnet verkligen meddelat.
    I en rättegång, som bygges på muntlighet och omedelbarhet, där man alltså går ut ifrån, att domstolen av den muntliga förhandlingen inför rätten skall förskaffa sig den samlade bild av sakläget, varå domen skall baseras, skulle en dylik protokollföring verka än mera ofördelaktigt. Utomdess skulle protokollföring till en del vara alldeles överflödig. Det är alldeles överflödigt att uppteckna sådana delar av parternas anföranden, som kunna hänföras till rättsdeduktion, lagtolkning, lagtillämpning, kritik av bevisning o. d. Dylika anföranden kunna ju alltid upprepas av parterna uti överordnade instanser, eller i händelse så skulle erfordras, vid en efter uppskov fortsatt handläggning i första instans. Vad åter angår sådana delar av parternas anföranden, som innehålla yrkanden eller medgivanden, invändningar i rättegången eller rörande själva saken, faktiska uppgifter samt erkännande eller bestridande av dylika, med andra ord allt som har grundläggande betydelse för sakläget eller inverkan på målets utgång, ställer sig saken annorlunda så till vida, att det med hänsyn till ett eventuellt appellförfarande måste i första instansen skriftligen konstateras vad som

RÄTTEGÅNGSREFORMEN. 21förekommit. Huruvida sedan detta konstaterande skall ske genom upptagande i ett protokoll under själva förhandlingens lopp eller först i själva domen, är en jämförelsevis underordnad fråga, men vad som är att iakttaga är, att om det sker under förhandlingens lopp, man bör sörja för att förhandlingens jämna gång så litet som möjligt störes därav. För min del har jag tänkt mig, att ett omedelbart protokollerande skulle kunna genomföras utan förhandlingens störande.
    Är saken omsorgsfullt förberedd genom stämning och svaromål, så utförliga och preciserade som åsyftat är, bör protokolleringen under huvudförhandlingen i denna del kunna inskränkas till en anteckning, att parternas muntliga föredrag överensstämt med vad vid den förberedande förhandlingen förekommit. Men naturligtvis kan det hända, att parterna vid huvudförhandlingen ändra sina yrkanden, komma med nya angrepps- eller försvarsmedel eller med nya sakuppgifter etc. Det kommer då an på rättens ordförande att få sådant inprotokollerat, utan att den muntliga förhandlingen därav störes, och detta bör ske på det sätt, att först sedan förhandlingen i sin helhet eller angående viss avdelning blivit avslutad, en sammanfattning av innehållet i parternas föredrag i kort och knapp form dikteras till protokollet. Ett avbrytande av parts föredrag för diktamen bör ej ifrågakomma, ej ens ett protokollerande av de särskilda föredragen vart för sig, utan som sagt en sammanträngd framställning av det huvudsakliga innehållet. Genom denna diktamen till protokollet i parternas närvaro få dessa tillfälle att kontrollera, att deras ståndpunkter äro riktigt uppfattade.
    För övrigt vill jag angående den rent tekniska delen av protokollföringen meddela, att jag tänkt mig, att protokollföraren skulle vara fullt hemmastadd i stenografi samt att längre diktamina skulle upptecknas stenografiskt i särskild bilaga, som jämte utskrift skulle fogas till protokollet. Över huvud borde alla tekniska hjälpmedel anlitas för åstadkommande av största möjliga snabbhet i protokolleringen. Protokollet skulle föras särskilt för varje mål och likaledes särskilt för varje rättegångsdag. Protokollen skulle tillsammans med partskrifterna i målet förenas till en akt. Protokolleringen skulle dessutom underlättas genom användande av formulär, som protokollföraren utan tidspillan kunde hinna ifylla, så att protokollet vore färdigt vid förhandlingens slut.

22 JOH. HELLNER.    Vad slutligen angår muntliga utsagor av vittnen, sakkunniga eller upplysningsvis hörda personer, skulle uppteckningen alltid ske stenografiskt under själva förhöret. Efter dess slut skulle stenogrammet uppläsas och eventuella rättelser ske genom tillägg till stenogrammet, vilket sedermera tillika med utskrift skulle fogas som bilaga till protokollet. Genom en dylik fullständig uppteckning av utsagan skulle i regel kunna undvikas ett förnyat hörande av samma personer i andra instans.

 

    En rättegångsordning så gestaltad, som jag nu skildrat, ställer utan tvivel vida större krav på domaren än vår nuvarande rättegång, och därför är det nödvändigt, att domaren får ägna sig uteslutande åt domarevärv, så att han kan vinna den utbildning och träning, som erfordras för att rätt fylla ett dylikt värv. Att sådant kan ske, visar emellertid erfarenheten från andra länder.
    Men det är tämligen tydligt, att det också fordras, att domstolen får medel i händerna att tillhålla parterna att uppfylla sina förpliktelser, såsom de här skildrats.
    Vilka medel skulle då rättegångsordningen erbjuda för detta måls vinnande?
    Jag vill i detta hänseende först framhålla, att i alla mål av betydenhet kräves, att som partsombud endast fullt utbildade advokater godkännas. Och för att godkännas som kompetent advokat bör fordras samma utbildning som för kompetens att få fungera som domare. Advokatståndet bör också erhålla en organisation, som lämnar trygghet för medlemmarnes lojalitet i deras verksamhet.
    Vidare måste parterna genom effektiva medel tillhållas att iakttaga inställelse inför domstolen. Det medel, som vår nuvarande rättegång huvudsakligen bygger på, eller penningstraff, har visat sig skäligen overksamt och hindrar ej, att en rättegång drages ut genom det ena uppskovet efter det andra »försvarandens hörande». Det enda fullt verksamma medlet i detta hänseende är utan tvivel ett rationellt tredskodomsförfarande, så inrättat att parts förfallolösa uteblivande på varje stadium av processen kan berättiga motparten att erhålla tredskodom.
    Och sist men ej minst fordras det, att parternas sanningsplikt blir en verklighet och ej en tom bokstav. Därför bör en part, oberoende av hans ställning i rättegången, kunna före-

RÄTTEGÅNGSREFORMEN. 23läggas att personligen komma tillstädes och besvara frågor rörande sakförhållandet i vad detta är av honom personligen känt samt att beediga sina sakuppgifter, allt vid äventyr att hans underlåtenhet att komma tillstädes eller att besvara frågor tolkas till hans nackdel.
 

JOH. HELLNER.