TORE ALMÉN och RUDOLF EKLUND. Lagen om avbetalningsköpav den 11 juni 1915 med förklarande anmärkningar. Sthm 1916. Norstedt. 107 s. Inb. kr. 2. 20.

 

    Vad utgivarne till förestående lagedition blygsamt benämna »förklarande anmärkningar», utgör i själva verket en mycket fullständig kommentar till den nya lagen. Arbetet begynner med en exposé över avbetalningsköpets lagstiftningsproblem och dess lösning i kulturländerna, varefter för varje särskild paragraf lämnas en redogörelse för de olika spörsmål, som innefattas i densamma. Framställningen är synnerligen klar och överskådlig och omfattar en ingående tolkning av den nya lagen

med allehanda förtydligande exempel, varjämte citeras rättsfall, som kunna vara belysande. Dessutom förekomma litteraturhänvisningar och notiser om utländsk rätt.
    Även den, som icke har någon särskild anledning att intressera sig för lagen om avbetalningsköp, har dock behållning av att taga del av arbetet. I detsamma hava nämligen utgivarne tagit ståndpunkt till åtskilliga viktiga spörsmål, som hava betydelse även utanför lagen i fråga.
    I anm. 4—6 under lagens 1 § behandlas sålunda innebörden och betydelsen av s. k. äganderättsförbehåll, vilkas giltighet enligt svensk rätt fastslås. Av alldeles särskilt intresse äro utgivarnes uttalanden i anm. 8 angående det praktiskt synnerligen viktiga spörsmålet, huruvida den omständigheten, att ett föremål, som sålts på avbetalning, blivit så införlivat med en byggnad, att det frånsett äganderättsförbehållet skulle utgöra tillbehör till denna, skall medföra, att äganderättsförbehållet icke vidare äger giltighet mot köparens borgenärer eller mot ny ägare av fastigheten. Spörsmålet i fråga har icke upptagits till behandling i den nya avbetalningslagstiftningen, enär detsamma ansetts hava mera samband med bestämmelserna angående vad till fast egendom är att hänföra. Utgivarne påpeka, att rättspraxis icke kan anses vara fullt stadgad i frågan. I vissa fall synes den meningen hava gjort sig gällande, att säljarens äganderätt upphör först därigenom att föremålet blir så oskiljaktigt förenat med någon byggnad, att det icke kan borttagas därifrån, utan att byggnaden väsentligen skadas (N. J. A. 1909 sid. 278, jfr även N. J. A. 1914 sid. 263). Enligt andra har äganderättsförbehållet icke någon verkan mot tredje man, när de faktiska förhållandena äro sådana, att föremålet — frånsett förbehållet — enligt 2 och 3 §§ av lagen den 24 maj 1895 skulle utgöra tillbehör till fastigheten. Denna uppfattning grundas därå att säljaren icke, såsom enligt 4 § av denna lag fordras, skulle kunna sägas till föremålet hava äganderätt på någon »emot en var gällande grund» och att förty äganderättsförbehållet skulle sakna betydelse för frågan om föremålets hänförlighet till fast eller lös egendom (N. J. A. 1913 sid. 627; Just.R. Sjögrens yttrande). För sin del anföra utgivarne:
    »Obestridligt är visserligen, att ett föremål, som en gång utgjort tillbehör till fast egendom, icke kan förlora denna sin egenskap därigenom att fastighetens ägare med tredje man träffar avtal, varigenom han förklarar sig till denne överlåta äganderätten till föremålet. Den rätt, som genom sådant avtal vinnes, vilar icke på någon mot en var gällande grund. När däremot ägaren av ett lösöreföremål genom avbetalningsköp eller annorledes säljer detta under förbehåll om äganderätt till detsamma till dess betalningen erlagts, härleder han icke sin äganderätt från köparen; det är icke å detta avtal, som äganderätten grundas, utan säljarens förutvarande äganderätt förklaras fastmera skola

äga bestånd trots avtalet. Ett sådant förbehåll äger, såsom ovan anm. 5 framhållits, enligt svensk rätt otvivelaktigt giltighet gent emot köparens borgenärer och kan jämväl göras gällande gent emot den, som med vetskap om beskaffenheten av avbetalningsköparens rätt till föremålet köper detsamma av honom. Avbetalningssäljarens rätt till gods, som sålts på avbetalning, lärer alltså kunna sägas vila på en grund, som är gälland emot en var. Men förhåller det sig så, synes det svårt att urstadgandena i 1895 års lag utläsa, att denna säljarens rätt skulle kunna bringas till upphörande allenast därigenom att föremålet för köpet bringas i sådant förhållande till köparens fastighet eller någon därå uppförd byggnad, att föremålet, om det varit hans eget, skulle antagit egenskapen av fast egendom. Anses ett sådant resultat av hänsyn till inteckningshavare och ny ägare av fastigheten eller eljest ur rättssäkerhetens synpunkt påkallat, lärer en uttrycklig bestämmelse därom vara av nöden. Sådan lagen nu är, torde det näppeligen kunna betagas säljaren att göra sin äganderätt till ett på avbetalning sålt föremål gällande, så länge föremålet ännu icke införlivats med någon å köparens fastighet uppförd byggnad eller annan anläggning på sådant sätt, att det icke utan väsentlig skada å byggnaden eller anläggningen kan skiljas från denna.»
    I anm. 10—13 under 1 § behandlas åtskilliga frågor, som stå i samband med spörsmålet om äganderättens övergång vid köp i allmänhet, bl. a. frågan om rätten till godset vid utmätning för köpares och säljares gäld samt vid konkurs. Å sid. 26 uttalas härvid den meningen, att, så framt det icke är en avbetalningsköpare betaget att å annan person överlåta sin rätt enligt kontraktet och i sammanhang därmed till denne utlämnadet köpta föremålet — förutsatt att anmälan om dess flyttning göres, såvida skyldighet därtill kan anses följa av kontraktet— hinder icke synes böra möta att i samband med köparens villkorliga äganderätt utmäta hans besittningsrätt till godset. Riktigheten av denna mening är knappast otvivelaktig, då skäl väl få anses föreligga för att säljarens intresse kan anses kräva, att icke godset utan hans tillstånd kommer ur köparensbesittning. Att säljaren vågat lämna godset ifrån sig, innan full betalning erlagts, kan nämligen just hava berott på att han haft anledning att lita på att denne skulle väl vårda godset. Det måste därför ifrågasättas, om någonting annat än köparens rätt att efter fullgjord betalning bliva ägare till godset (hans villkorliga äganderätt) kan bliva föremål för utmätning.
    Ett rent formellt förbiseende föreligger på sid. 92, anm. 2, i det slutorden »som i sådant avseende hänvisar till vad i 14 § stadgas» böra utgå. På lagrådets hemställan undergick 15 § en förändring, som gör, att ifrågavarande från lagförslagets motiv hämtade ord ej längre hava tillämplighet.
 

Albert Kôersner.

    I. Afzelius. Sjölagen jämte viktigare författningar rörande sjöfarten med anmärkningar och sakregister. Sthm 1916. Norstedt. 546 s. Inb. kr. 6.90.

 

    Åttonde upplagan av presidenten Afzelius' välkända edition av sjölagen har i dagarna utkommit. Sedan föregående upplaga av år 1911 hava som bekant viktiga ändringar i sjölagen införts dels med anledning av de internationella konventionerna angående fastställande av gemensamma regler i fråga om sammanstötning samt i fråga om bärgning och dels genom 1914 års lagstiftning för införande av självständigt ansvar för redaren ifråga om fartygs sjövärdighet under bibehållande samtidigt av befälhavarens tillsyns- och straffskyldighet. Med sistberörda ändringar i sjölagen följde den viktiga lagen om tillsyn å fartyg den 16 okt. 1914, vilken lag i sin tur fört med sig en omfattande administrativ lagstiftning angående sjöfartssäkerheten. I förevarande edition återfinnas bl. a. K. F. den 31 dec. 1914 med närmare föreskrifter ang. tillsyn å fartyg, K. F. den 23 dec. 1915 ang. fartygs byggnad och utrustning samt K. F. samma dag ang. vissa säkerhetsåtgärder vid nyttjande av fartyg. Med hänsyn till ifrågavarande lagstiftnings vidlyftighet har utgivaren i övrigt måst avstå från ett fullständigt upptagande av alla dit hänförliga föreskrifter samt hänvisar i stället till kommerserådet Malméns arbete: Sjöfartssäkerheten. Den nya editionen har ändock erhållit ett avsevärt utvidgat omfång i förhållande till föregående upplagor. Jämför man densamma med den första, år 1892 utkomna editionen, finner man, att sjölagen med anmärkningar i denna edition upptog 130 sidor, medan motsvarande avdelning, med tillägg dock av allmän svensk sjöförsäkringsplan och York-Antwerpen-reglerna, år 1916 omfattar 174 sidor. Avd. II, som bekant innehållande Viktigare författningar rörande sjöfarten, har vuxit från 352 sidor i första upplagan till 546 sidor i den nu utkomna.
    Hänvisningar hava också i denna edition skett till de i Nytt juridiskt arkiv refererade rättsfallen. Önskligt vore, att i en kommande upplaga sådana hänvisningar även gjordes till Samling av nordiske domme i sjøfartsanliggender, som ju jämväl i fråga om svenska rättsfall är fullständigare än N. J. A.
 

Albert Kôersner.