ÖSTEN UNDÉN. Översikt över den svenska patenträtten. Lund 1915. C. W. K. Gleerup. 110 s. Kr. 2.50.
    Vårt lands tyvärr föga rikhaltiga litteratur på det industriella rättsskyddets område har erhållit ett värdefullt tillskott genom ett nyligen av docenten vid Lunds universitet jur. dr ÖstenUndén utgivet arbete med ovanstående titel, för vars innehåll

64 LITTERATUR.vi i det följande vilja lämna en redogörelse under samtidigt framläggande av de reflexioner, vartill på vissa punkter anledning synes föreligga.
    Förf. lämnar först en redogörelse för patentskyddets historia och för de olika system, som i modern patentlagstiftning tilllämpas vid patents beviljande, samt behandlar därefter patenträttens karaktär och systematiska plats. Han omnämner därvid patenträttens nationella eller rättare sagt territoriella begränsning samt säger beträffande denna, att en och samma uppfinning kan utgöra föremål för flera patenträtter och attdessa i så fall äro fullt självständiga och oberoende av varandra. Härtill må emellertid erinras om de stadganden i flera länders patentlagar, enligt vilka ett å en i utlandet förut patenterad uppfinning beviljat patents giltighetstid är beroende av det eller de utländska patentens livslängd — bestämmelser, vilka visserligen såsom stridande mot den reviderade pariskonventionens stadganden i unionsstaterna satts ur kraft i den omfattning, konventionen gör detta nödvändigt. Så förfaller enligt fransk rätt — bortsett från konventionsbestämmelserna — ett patent å en i utlandet tidigare patenterad uppfinning i och med att något av de utländska patenten upphör att gälla, och liknande är t. ex. förhållandet i Ryssland, Brasilien och Argentina. Såsom en teoretisk grundval härför vill man i det patent, vars föremål förut skyddats i annat land, endast se en utsträckning av den i sistnämnda land beviljade patenträtten, och denna uppfattning har ock flerstädes kommit till uttryck i själva lagtexten, då där talas om bekräftelse eller erkännande av i utlandet beviljade patent. Att märka är ock, hurusom den svenska patentförordningen knappast kan sägas konsekvent fasthålla vid patenträttens nationella begränsning, då den i fråga om intrång genom i utlandet tillverkade föremål tillägger en avgörande betydelse åt, huruvida tillverkningen i utlandet skett med den svenska patenthavarens tillstånd eller icke. Förf. påpekar den inskränkning i territorialitetsprincipen, som de av Sverige med vissa främmande stater ingångna överenskommelserna angående skydd för industriell äganderätt i Kina innebära. Dessa traktater innehålla, att i Kina medborgare i de med Sverige kontraherande staterna få sina svenska patent gällande gentemot svenskar och svenska medborgare sina i nämnda stater beviljade patent giltiga gentemot vederbörande stats undersåtar, så att intrång kan beivras vid behörig konsulardomstol. Förf. betonar det med hänsyn till dessa konventioner egendomliga i att svenska medborgares svenska patent icke hava någon som helst giltighet i Kina; detsamma säger förf. vara fallet med patent, som i de främmande kontraherande staterna beviljats åt vederbörande lands egna undersåtar. Det senare är törhända riktigt, men det är dock att märka, att i en del utländska stater patentens giltighet sträcker sig även till områden, där konsularjurisdiktion

LITTERATUR. 65tillkommer staten i fråga, och det förefaller, som om de omnämnda traktaterna endast avsåge att tillförsäkra en viss stats medborgare samma rätt att inför en annan stats konsulardomstolar beivra intrång i ett av denna stat meddelat patent, som tillkommer denna stats egna medborgare (se t. ex. art. 2 i fördraget med Portugal). Vad emellertid Sverige angår, kan, enligt lagen om konsularjurisdiktion, svensk lag, som gäller allenast med avseende å förhållanden inom riket, av Konungen förklaras äga motsvarande tillämpning i område, där konsularjurisdiktion tillkommer Sverige, och då någon dylik förklaring, törhända av förbiseende, icke utfärdats beträffande patentförordningen i samband med ingående av de nyssnämnda avtalen, är, till dess dylik förklaring meddelas, den påpekade oegentligheten åtminstone för Sveriges del förhanden, om man utgår från att patentförordningen endast avser förhållanden inom landet.
    Åt motiven för lagstadgat uppfinningsskydd ägnar förf. ett kapitel, ett annat åt klarläggande av begreppen »uppfinning» och »patenterbar uppfinning». I det sistnämnda ingår han bl. a. i en kritik av patentförordningens fordran på att en metoduppfinning för att kunna patenteras måste avse ett tillverkningssätt, redogör för hurusom patentverket i sin praxis icke strängt upprätthållit detta meningslösa krav och framhåller såsom önskvärt, att en allt friare tolkning av den felaktigt redigerade lagtexten måtte göra sig gällande. De exempel, förf. anför såsom bevis på den relativt fria tolkning, som i patentverkets praxis tillämpas, kunna knappast sägas vara väl valda. Ett sätt att utvinna aluminium och kisel ur aluminiumsilikater kan vält. ex. icke bestridas vara ett tillverkningssätt, och meddelandet av patent å ett sätt att framställa ljus medelst kvicksilverånglampor tyder icke på att patentverket frångått fordran på att en patenterbar metod måste avse framställningen av ett industriellt alster, utan bevisar endast, att ämbetsverket under begreppet alster vill inbegripa även immateriella produkter såsom ljus. värme, elektricitet. — Av de anförda exemplen framgår, att förf. betraktar vissa patent å anordningar såsom metodpatent, och om detta ock åtminstone i fråga om ett av de anförda patenten (nr 29745) är fullt förklarligt med hänsyn till patentanspråkens formulering, synes det dock vara anmärkningsvärt; vore den metod, ett dylikt anordningspatent kunde sägas avse, ett produklionsförfarande (se t. ex. patentet nr 36239), bleve ju skyddets omfattning med hänsyn till de genom användning av patentets föremål framställda alstren olika, allt efter som patentet betraktades såsom metod- eller produktpatent.
    Förf. behandlar därefter de för en uppfinnings patenterbarhet uppställda nyhetsfordringarna. I fråga om den öppna utövningen såsom nyhetshindrande anföres därvid, att användandet av en modell till en maskin, varå patent sökts, ur nyhetssyn-

 

Svensk Juristtidning 1916. 5

66 LITTERATUR.punkt kan innebära utövning; då strax därefter säges, att experimenterande med ett förfaringssätt eller en tillverkning naturligtvis icke är utövning, synes detta innebära en viss motsägelse.
    De följande kapitlen handla om uppfinningens omfattning och patenträttens stiftande. Förf. berör vid behandlingen av det sistnämnda ämnet den omtvistade frågan om en arbetsgivares rätt till en uppfinning, gjord av någon hos honom anställd person, och fastslår därvid, att man enligt svensk rätt i saknad av positiva lagbestämmelser icke kan antaga någon rätt för arbetsgivaren till uppfinningen utan tydligt stöd i avtalet. Han anför vidare, att om en person anställts med åliggande att söka utfinna förbättringar i fabrikationen eller metoderna, kan däri enligt vanlig avtalstolkning ligga ett avstående från hans sida av ensamrätt till blivande uppfinningar. Om det ock stundom kan stå arbetsgivaren öppet att på grundval av arbetskontraktet inför domstol yrka åläggande för biträdet att utfärda överlåtelsehandling, som sätter arbetsgivaren i stånd att erhålla patent å en viss av biträdet gjord uppfinning, kan däremot, säger förf., om den anställde uppfinnaren sökt och erhållit patent på en uppfinning, som tillkom arbetsgivaren, den senare icke utverka, att domstol förpliktar patenthavaren att överlåta patentet, enär detta då såsom meddelat åt obehörig person kan på yrkande av vilken intresserad som helst bliva förklarat ogiltigt.
    Efter en redogörelse för det formella förfarandet i fråga om patentansökningar, beträffande vilken kan påpekas, att varje avdelning inom patentverket icke alltid äger att själv fatta beslut vid ansökningars företagande till avgörande, utan i vissa fall måste hänskjuta ärende till behandling inför verkets chef, följer en framställning av patenträttens innehåll. Förf. säger här, att patenträtten kan karaktäriseras negativt, men att patentlagen också skulle kunna uttala en positiv sats, att uppfinnaren är berättigad att med andras uteslutande utöva uppfinningen. Mot det senare alternativets lämplighet torde emellertid med fog kunna göras gällande, att innehavaren av ett s. k. beroendepatent icke enligt patentlagen är berättigad att utövaden patenterade uppfinningen, enär en dylik utövning skulle utgöra intrång i en annan patenträtt av tidigare datum. — Såsom ledning för tolkningen av 22 § patentförordningen säger förf. sig vilja redogöra för paragrafens tillkomsthistoria. Härvid angives först motsvarande stadgandes lydelse i 1878 års kommittéförslag och omnämnas uttalanden, som motiven därtill innehålla. Omedelbart därefter redogöres för de anmärkningar, som snart från flera håll framställdes »mot den lydelse 22 § sålunda fick», och för den lagändring, som antogs vid 1891 års riksdag. Här föreligger tydligen en lucka i framställningen, i det att läsaren lämnas i okunnighet om den från kommitté-

LITTERATUR. 67förslaget i flera avseenden avvikande lydelse, som verkligen gavs åt 22 § i 1884 års förordning. — Det torde vara tvivel underkastat, om man med förf. kan i patentförordningens uttryck »hålla till salu» inlägga en fordran på att ägaren varit beredd att sälja till vem som helst; omöjligt synes icke vara att anse även den, som till en god vän mot ersättning överlåtit ett patentskyddat föremål, hava, innan försäljningen kom till stånd, utbjudit eller hållit föremålet till salu och därigenom gjort sig skyldig till intrång.
    Vid behandlingen av inskränkningar i patenträtten blir bl. a. föranvändarerätten föremål för undersökning; förf. har sökt angiva innehållet av denna i lagen knapphändigt reglerade rätt i enlighet med vad sakens natur synes kräva.
    Patentavgifterna och licenstvånget utgöra ämnet för ett särskilt kapitel med rubriken »Patenthavarens förpliktelser». Här behandlar förf. bl. a. frågan, när ett patent skall anses hava förfallit, om patenthavaren underlåtit såväl att för ett visst patentår betala den normala avgiften innan årets början som även att inom den av lagen föreskrivna respittiden, 90 dagar, inbetala avgiften enligt den förhöjda taxan. Förf. framhåller, att den meningen av anmälaren förfäktats, att patentet i dylikt fall skall anses hava upphört med inträdet av det ifrågavarande patentåret, för vilket någon avgift icke alls inbetalts. Denna uppfattning, som synes få ett visst stöd i exempelvis det förhållandet, att en försäkring under medgiven respittid gäller endast under förutsättning, att premien blir inbetald, delas icke av förf., som säger, att patentet i det angivna fallet torde hava utgått med 90-dagarsfristen; i enlighet därmed skall sålunda avgiften för det femtonde året ha betydelse endast för de sista nio månaderna, under det att ensamt anmälningsavgiften uppehåller patentet i ett år och 90 dagar. Om behandlingen av en ansökning varar längre tid än ett år, skola, såsom förf. angiver, enligt ett patentverkets cirkulär avgifterna för de patentår, varunder behandlingen pågått, erläggas före nästa patentårs början; huruvida, om avgift icke då erlägges, patentet skall anses hava på grund av ansökningsavgiften existerat ända till den dag, då årsavgifterna senast kunnat inbetalas, är en fråga, som förf. lämnar obesvarad.
    Det kapitel, som bär rubriken »överlåtelse av och upplåtelse i patenträtt» erbjuder mycket av intresse, då där till behandling upptagas flera av lagen obesvarade, omtvistade och svårlösta spörsmål. Omnämnas bör ett uttalande av förf., att vid försäljning av patent köparen anses garantera, att patentet formellt är i kraft, när försäljningen sker, men icke utan särskild utfästelse, att patentet är ekonomiskt värdefullt eller att det överhuvud taget är giltigt. Tillhör patenträtten icke säljaren, ådrar denne sig — framhåller förf. — skadeståndsskyldighet enligt 59 § köplagen, även om han är i god tro. Förf. söker ock angiva

68 LITTERATUR.regler för vad han kallar nyttjanderätt till en patenterad uppfinning, och han skiljer därvid mellan nyttjanderätt med ensamrätt och licenser i inskränkt mening, som endast innebära tillstånd att begagna uppfinningen. Särskilt anmärkningsvärt är, att enligt förf. en upplåten nyttjanderätt belastar patentet i ny innehavares hand, och detta även om denne icke haft kännedom om nyttjanderätten. Riktigheten härav kan emellertid betvivlas, då nyttjanderätt till en lös sak enligt svensk rätt icke torde äga giltighet gentemot en ny ägare. Vill man i licensen se icke en nyttjanderätt till en rättighet utan ett avstående från patenthavarens sida gentemot licenstagaren av rätten att beivra intrång, kan man väl icke heller anse ett avtal om dylikt avstående bindande för en ny patenthavare. Om nyttjanderätten upphör på grund av patentets ogiltigförklarande, anser förf., att vederlaget för nyttjanderätten till den del, som belöper å den återstående avtalstiden, bör förfalla, eventuellt återlämnas; något återbärande av ersättningen för den föregående tiden skulle sålunda icke behöva ifrågakomma, fastän nyttjanderätten då lika väl som efteråt saknat objekt.
    Panträtt i patenträtt torde, säger förf., kunna upplåtas, varvid för panträttens uppkomst måste fordras patentbrevets överlämnande till panthavaren; denna åsikt har förf. närmare utvecklat i ett tidigare arbete »Om patenträtt i rättigheter». Såsom förf. själv framhåller, kunna emellertid meningarna härom vara delade. Då patentbrevet icke är någon bärare av rättigheten ifråga och dess innehav icke heller eljest tillmätes någon rättslig betydelse, vare sig i fråga om överlåtelses giltighet och antecknande i registret eller för möjligheten för den i registret antecknade patenthavaren att legitimera sig och göra sina rättigheter gällande, förefaller det egendomligt att göra uppkomsten av panträtt beroende av patentbrevets överlämnande, då detta icke kan tjäna de syften, för vilkas vinnande traditionen av en lös sak såsom villkor för panträtt i densamma är påkallad. Förf:s i det nyssnämnda tidigare arbetet angivna ståndpunkt synes vara den, att patenträtt borde kunna vara föremål för panträtt, även om ej någon handling, motsvarande traditionen vid pantsättande av lös sak, kunde äga rum i fråga om patent, men att, då nu en viss traditionsakt, nämligen överlämnande av patentbrevet, står till buds, vidtagandet av denna bör vara en förutsättning för panträttens uppkomst, om det ock möjligen enligt förf:s åsikt vore mest rationellt att för giltigheten av panträtt kräva registrering av pantupplåtelsen såsom ersättning för traditionen.
    Sedan grunderna för patenträtts upphörande blivit genomgångna, behandlas ogiltighetsförklaring av patent. Här anför förf., att om 18 § patentförordningen tolkades restriktivt, skulle som nullitetsorsak ej kunna åberopas, att två patent av misstag meddelats å samma uppfinning eller att den senare av två

LITTERATUR. 69patentansökningar beviljats i stället för den tidigare, samt säger vidare, att man i praxis sannolikt skulle utsträcka nullitetsgrunderna åtminstone till att omfatta det första av dessa bägge fall. Förf. synes sålunda anse, att det för frågan om det senare patentets ogiltighet är utan betydelse, om det tidigare patentet är giltigt eller icke, vilken uppfattning överensstämmer med patentverkets praxis att avslå en ansökning på grund av ett å samma uppfinning meddelat patent från tidigare datum, även om detta icke är nyhetshindrande, utan hänsyn till möjligheten av det meddelade patentets ogiltighet. Och förf. synes genom det anförda uttalandet t. o. m. ifrågasätta, att en ansökning, som blir avslagen eller återtagen, skulle kunna verka hindrande för erhållande av ett giltigt patent å samma uppfinning på grund av en senare ansökning. En dylik innebörd synes dock icke kunna givas åt stadgandet i 9 § patentförordningen, som tillkommit för att förhindra uppkomsten av tvenne skyddsrätter av samma innehåll, och då patentverket i praxis avslår ansökningar på grund av överensstämmelse med tidigare skyddsanspråk, sker så endast om de sistnämnda lett till patent, varför den senare av två kolliderande ansökningar aldrig avgöres före den tidigare.
    De sista kapitlen behandla straff och skadestånd samt det internationella patentskyddet.
    Intet av vad ovan påpekats förringar i någon väsentlig mån värdet av det förevarande arbetet. På ett synnerligen förtjänstfullt sätt fyller Undéns bok sin i förordet angivna uppgift att i lätt tillgänglig form giva en redogörelse för patenträttens elementer.

 

Axel Hasselrot.