Domstolarnas straffmätning. För strafflagstiftaren måste naturligen den faktiska gestaltningen av straffdomstolarnas straffmätning äga ett icke obetydligt intresse.
Då latitudssystemet mera allmänt vann insteg i lagstiftningen under upplysningstidevarvet, var tendensen i allmänhet att — under inverkan av en viss misstro till domaremakten — binda domaren vid mycket snäva ordinära latituder och i stället uppställa ett vidlyftigt, ofta invecklat system av legala regler, enligt vilka straffet för vissa fall skulle därutöver sänkas eller höjas.
Detta system lever ännu mer eller mindre starkt kvar i åtskilliga romanska länder. Den moderna strafflagstiftningen har däremot allt mera utvidgat latituderna och givit straffdomaren allt större rörelsefrihet i utmätandet av straffet, en riktning, som kan sägas ha nått sin största utveckling i England, varest straffbestämmelserna i regel endast angiva straffets maximum, medan minimum regelmässigt utgöres av det för ifrågavarande straffarter i allmänhet föreskrivna legala minimum.
Huru har nu domstolarnas handhavande av denna åt dem inrymda frihet i rättstillämpningen på ifrågavarande område faktiskt gestaltat sig? I allmänhet erbjuder den nutida kriminalstatistiken icke tillräcklig vägledning för ett exakt besvarande av denna fråga. Man är hänvisad till mer eller mindre säkra allmänna uppskattningar och antaganden. Av ett särskilt intresse är det därför, att det 30:e bandet i den tyska rikskriminalstatistiken, avseende året 1911, som utkom i tryck 1914 och med vilket denna statistik fyller sitt trettionde år, ägnat denna fråga särskild uppmärksamhet. Dess siffror tilldraga sig så mycket större intresse, som under hela den ifrågavarande tidrymden grundvalarna för den tyska rikskriminalstatistiken varit i det väsentliga orubbade; och särskilt ha den tyska strafflagens straffbestämmelser under denna tid endast i relativt obetydlig omfattning varit föremål för ändringar. Några siffror må här i korthet efter Aschrott 1 anföras.
En anmärkning mot det nutida straffmätningssystemet är som bekant den, att det lätt kan föranleda till väsentliga olikheter i straffens bestämmande inom olika jurisdiktionsområden. Denna farhåga bestyrkes av ifrågavarande statistik. Då man finner, att medelprocenten av de fall, då bötesstraff ådömts för försnillningsbrott, år 1911 för hela riket utgör c:a 50 %, men attdenna procent i Oberlandesgerichtsbezirk Düsseldorf utgör 62 %, medan den vid Oberlandesgerichtsbezirk Stuttgart allenast utgör 35 % av där städes ådömda försnillningsbrott, eller att bötesstraff för bedrägeri användes i Oberlandesgerichtsbezirk Düsseldorf i 54 % av alla där avdömda bedrägeribrott, medan siffran vid Oberlandesgerichtsbezirk München utgör endast 22 %, tyder detta uppenbarligen på högst väsentliga olikheter i straffmätningen. (En tysk författare, Wœrner, har i ett av honom år 1907 utgivet arbete: »Die Frage der Gleichmässigkeit der Strafzumessung im deutschen Reich» till och med ansett sig kunna fastställa, att man i de olika nordtyska Oberlandesgerichtsbezirkei stort sett fasthåller vid de straffsatser, vilka grundade sig på den lagstiftning, som gällde inom dessa jurisdiktionsområden före tillkomsten av den gemensamma strafflagen för det nordtyska förbundet år 1869.)
En annan anmärkning, som sedan gammalt riktats mot domstolarnas straffmätning, är den, som avser deras benägenhet till mildhet, och alltjämt tilltagande mildhet, vid straffens utmätande. Denna mildhet sträcker sig stundom ända därhän, att domstolarna, på sätt man redan tidigare kunnat fastställa inom den tyska kriminalstatistiken, i en hel del fall ådömt t. o. m. olagliga straff, d. v. s. straff, som understiga de ifrågavarande bestraffningsreglernas minimum 1. Och särskilt har man sedan gammalt ansett sig kunna inregistrera den iakttagelsen, att varje ändring i strafflagstiftningen, som möjliggör en lindrigare straffbehandling, alltid på det mest energiska sätt utnyttjas av domstolarna. Intressant är emellertid att av den ifrågavarande statistiken inhämta, i vilken omfattning en faktisk förskjutning i straffsystemet kan försiggå under en mansålder även utan någon väsentlig förändring i straffbestämmelserna. Procenttalet ådömda bötesstraff vid de brott, där bötesstraff förekommer alternativt vid sidan av frihetsstraff, antingen utan vidare eller åtminstone då förmildrande omständigheter äro förhanden, är under hela denna tid i ständigt stigande. Tillväxten är vid de olika brotten så betydande, att det måste anses uteslutet, att ifrågavarande förhållande skulle kunna väsentligen bero därpå, att den vid domstolarna beivrade kriminaliteten själv skulle inom ifrågavarande brottsområde ha under denna tid undergått en motsvarande minskning i intensitet, t. ex. genom ett mera omfattande beivrande av mindre betydande fall. Följande siffror må anföras. Vid kulpös misshandel utgjorde ifrågavarande procenttal 1882 51 %, 1911 88 %; vid den lindrigaste formen av uppsåtlig misshandel (ungefär motsvarande 14: 12 och 13 i vår strafflag) äro motsvarande siffror 1882 44 %, 1911 83 %; i fråga om skadegörelse 1882 37 %, 1911 64 %. Än mera karakteristisk är utvecklingen i fråga om den så kallade »farliga misshandeln» d. v. s. misshandel med vapen eller medelst bakslugt överfall eller förövad av flera gemensamt eller medelst livsfarlig behandling av den misshandlade (tyska strafflagen § 223 a). För dessa fall infördes nämligen 1876 en straffskärpning, enligt vilken bötesstraff skulle komma till användning endast under förmildrande omständigheter. Procenttalet ådömda bötesstraff var 1882 15 %, men hade 1911 stigit till 64 %! Ådömandet av straffarbetsstraff har under samma tidrymd minskats icke blott relativt, i förhållandet till antalet ådömda fängelsestraff, utan även absolut, beroende därpå att fängelsestraff i allt större omfattning ådömts under antagande av förmildrande omständigheter. Denna företeelse är särskilt påvisbar i fråga om upprepat återfall i tjuvnad samt vid kvalificerad stöld. Tidslängden för de ådömda straffarbetsstraffen har ävenledes under nämnda tid i genomsnitt kontinuerligt sjunkit.
Man ser sålunda, att oberoende av lagstiftarens åtgöranden en väsentlig förskjutning i straffsystemet verkställts av de lagskipande myndigheterna. På många punkter kan ju denna utveckling vara en fingervisning om att lagstiftarens uppskattning av den ifrågavarande gärningens allmänna brottslighetsgrad från kriminalpolitisk synpunkt sett varit onödigt hög. I andra fall kan åter denna utveckling vara en av de bidragande orsakerna till ifrågavarande straffbestämmelsers tilltagande verkningslöshet med hänsyn till ifrågavarande brottslighets bekämpande. Särskilt innefattar den ovannämnda utvecklingen i fråga om straffen för upprepat återfall i tjuvnad ett memento för dem, som vilja göra gällande, att man genom ett blott höjande av de allmänna maxima för återfallsstraffen skulle kunna uppnå något varaktigare förhöjt rättsskydd mot vissa för samhället farligare former av kriminalitet.
Man kunde tycka, att det enklaste sättet att upprätthålla lagstiftarens intentioner gent emot dessa tendenser till ojämnhet och mildhet i straffmätningen vore att, såsom också stundom påyrkats, med bibehållande av mycket rymliga latituder likvisst fixera ett absolut bestämt normalstraff, som skall av domstolen bringas till användning, då icke särskilda omständigheter inverka i strafförhöjande eller straffminskande riktning. Det finnes emellertid alls ingen garanti för att ett dylikt system skulle visa sig mera effektivt. Domstolarna skulle säkerligen, därest detta normalstraff syntes dem för högt, snart frigöra sig från detsamma genom att i vidsträckt mån statuera förhandenvaro av förmildrande omständigheter, liksom de gjort i fråga om äldre tiders allt för snäva strafflatituder. En större garanti i båda dessa hänseenden ligger däremot säkerligen i förefintligheten av en enhetlig högsta instans, som äger pröva även straffmätningsfrågorna. Ett sådant system kan emellertid endast upprätthållas i små stater. Även hos oss har det som bekant i betydande omfattning måst uppgivas genom de 1901 och 1915 vidtagna ändringarna i rättegångsbalken.
I allt fall måste emellertid lagstiftaren vid uppställandet av sina bestraffningsregler alltid räkna med den nyssnämnda tendensen hos lagskiparen till fortgående mildhet i strafftillämpningen. Han kan eljest lätteligen komma att uppnå motsatsen av vad han åsyftat. Ett exempel härpå erbjuder hos oss stadgandet i 1906 års lag om villkorlig dom, enligt vilket straff, som överskrider tre månaders straffarbete, icke får ådömas villkorligt. Detta stadgande infördes av lagstiftaren för att förhindra en alltför lindrig behandling av gärningar, som enligt lagen förskyllde svårare straff än det nu nämnda. I verkligheten torde det emellertid, såsom från flera håll påpekats, ha lett till att sådana gärningar i rätt stor omfattning blivit ännu mildare behandlade än de skulle blivit, om lagstiftaren satt denna gräns åtskilligt högre, i det att domstolarna just för att kunna använda villkor-
lig dom mången gång utmäta väsentligt lindrigare straff för dylika gärningar än de eljest skulle gjort. Detta förhållande utgör i så fall blott en ytterligare bekräftelse på den förutnämnda ofta gjorda erfarenheten, att straffdomstolarna ytterst energiskt utnyttja varje ny möjlighet till lindrigare straffbehandling, som lagstiftningen erbjuder.
Nils Stjernberg.