Den nya norska lagstiftningen om barn utom äktenskap. Den norska lagstiftningen om barn utom äktenskap av d. 10 april 1915 har bland den stora allmänheten i vårt land tilldragit sig en viss uppmärksamhet därigenom att den skänkt det utomäktenskapliga barnet rätt till arv efter fader och fädernefränder. Även för den svenska juristen ligger lagens huvudsakliga intresse i det sätt, varpå lagstiftaren löst frågan om barnets rättsliga ställning till fadern och den därmed oupplösligt förenade frågan om faderskapsbevisningen.
    Skandinavisk och tysk lagstiftning om barn utom äktenskap var, före den nya norska lagens tillkomst, i sin helhet grundad på den principen, att barnet står i familjerättsligt förhållande till modern på huvudsakligen samma sätt som barn i äktenskap, men att mellan fadern och barnet föreligger endast underhållsskyldighet. Även den svenska rätten får nämligen anses i stort sett intaga denna ståndpunkt, ehuru såsom en lämning av 1734 års ursprungliga, i hithörande delar så egendomliga lagstiftning kvarstår faders och fädernefränders rätt att ärva barnet. Klarast framträder principen i den tyska B. G. B., som uttryck-

ligen stadgar: »Das uneheliche Kind hat im Verhältnisse zuder Mutter und zu den Verwandten der Mutter die rechtliche Stellung eines ehelichen Kindes» samt »Ein uneheliches Kind und dessen Vater gelten nicht als verwandt».
    I fråga om den principiella utbildningen av faderns underhållsskyldighet mot barnet föreligga djupgående olikheter mellan Tysklands och de skandinaviska ländernas lagstiftningar samt mellan de senare inbördes. B. G. B. tillåter i faderskapsprocessen svaranden att framställa invändning därom att barnets moder under konceptionstiden haft samlag även med annan man än svaranden (exceptio plurium). Styrkes invändningen, blir svaranden fri från varje förpliktelse mot barnet. Underhållsskyldigheten kan vid sådant förhållande med fog sägas vara grundad på det naturliga (biologiska) faderskapet, ej på allenast samlaget med modern. Enligt svensk, norsk och dansk rätt kan svaranden däremot icke med sådan verkan göra exceptio plurium. Underhållsskyldigheten måste då anses i realiteten vara grundad på samlaget, vare sig man sedan, i överensstämmelse med äldre uppfattning, juridiskt konstruerar den såsom en slags skadeståndsskyldighet på grund av otillåten handling eller förklarar den grundad på »möjligt faderskap» eller, med blicken fästad på frågans processuella sida, ser grunden i en presumtion om att den (av modern såsom fader uppgivne) man, som haft samlag med henne under konceptionstiden, är barnets fader. Den i skandinavisk lagstiftning sålunda rådande principen har med långt gående konsekvens utbildats i dansk rätt. Enligt denna kan svaranden i faderskapsprocessen fordra, att varje man, som kan antagas hava haft samlag med modern under konceptionstiden, indrages i saken såsom medsvarande. Konkumbenterna bliva solidariskt ansvariga för underhållsbidragets betalning med regressrätt mot de övriga för den, som proportionsvis erlagt för mycket.
    Den nya norska lagstiftningen fastslår uttryckligen, att barnet— bortsett från vissa i lagen angivna undantag, särskilt moderns företräde till vårdnad och förmynderskap — har samma rättsställning i förhållande till fadern som i förhållande till modern, och utdrager i barnets intresse oförskräckt konsekvenserna av denna princip. Barnet har arvsrätt efter fader och fädernefränder, liksom de efter barnet, det äger rätt att välja mellan faderns och moderns släktnamn samt skall uppfostras efter den bäst situerades villkor. I nödvändigt sammanhang med denna utvidgning av barnets rättigheter i förhållande till fadern stå nya, strängare regler angående faderskapsbevisningen.
    Underhållsbidragets fastställande skall, såsom av gammalt varit lag i Norge, ske i administrativ väg; så ock i första hand själva faderskapets fastställande. Enligt den nya lagen skall faderskapet för varje barn utom äktenskap före eller inom närmaste tiden efter dess födelse ex officio fastställas på grund-

val av moderns uppgift. Hon är vid bötesansvar skyldig att uppgiva fadern; förekommer anledning till antagande, att hon lämnat oriktig uppgift för att skydda den verklige fadern, skall barnets rätt mot denne bevakas av särskild förmyndare. Om den uppgivne fadern vill förneka faderskapet, blir frågan föremål för domstols prövning. Han har nämligen då att anhängiggöra paternitetssak vid moderns forum.
    Paternitetssaken behandlas såsom en statusprocess med skyldighet för domstolen att ex officio sörja för utredningen. Modern och den uppgivne fadern äro skyldiga att yttra sig efter samma regler och under samma ansvar, som stadgats för vittnen. De för avgörandet grundläggande bestämmelserna äro:
    1) Den uppgivne fadern skall genom domen förklaras vara barnets fader, såframt rätten finner det styrkt, att han haft sådant samlag med modern, att han efter naturens ordning kan vara barnets fader, och rätten icke finner grund till att antaga, att modern haft sådant samlag med någon annan eller att i övrigt omständigheter föreligga, som göra det tvivelaktigt, huruvida den uppgivne fadern är barnets fader.
    2) Finner sig rätten icke kunna fastställa den uppgivne faderns faderskap, skall denne förklaras för bidragspliktig, såframt rätten anser det styrkt, att han haft samlag med modern å sådan tid, att han efter naturens ordning kan vara barnets fader.
    Lagen kringskär således icke utredningen om faderskapet. Utredas skall icke blott, huruvida modern under konceptionstiden haft samlag med den uppgivne fadern, utan även, såframt anledning därtill förekommer, huruvida modern under denna tid också haft samlag med någon annan man och huruvida samlag, varom fråga är, på grund av någon särskild omständighet omöjligen kunnat vara befruktande. Rättsligt faderskap med ty åtföljande arvsrätt och andra familjerättigheter skall anses föreligga endast i det fall, att det naturliga faderskapet sålunda kunnat fullt övertygande styrkas. Men även i annat fall blir — liksom enligt äldre norsk och gällande svensk rätt — den av modern uppgivne konkumbenten underhållsskyldig. Liksom enligt förut i Norge rådande rättspraxis skall underhållsskyldighet kunna åläggas flera män i det givetvis ytterst sällsynta fallet, att modern själv uppgivit dem såsom konkumbenter. Genom bestämmelsen om moderns och den uppgivne faderns hörande såsom vittnen har lagen avskaffat den normerade partseden, moderns fyllnadsed eller den uppgivne faderns värjemålsed, en nyhet, som bör ses mot bakgrunden av den endast några månader senare utfärdade lov om rettergangsmaaten for tvistemaal med dess moderna regler om parts hörande. Det är uppenbarligen i paternitetsprocessen av särskild betydelse för sanningens utredande, att den kännedom, som föräldrarna, i synnerhet modern, måste äga om de avgörande faktiska omständigheterna, kan utnyttjas fullständigt och med fri kritik

från domstolens sida. Någon legal konceptionstid är naturligtvis ej stadgad; lagen förutsätter, att barnets utvecklingsgrad vid födelsen skall noga observeras — läkares och barnmorskas skyldighet härutinnan har särskilt inskärpts — samt att vederbörlig betydelse skall i processen tillmätas denna omständighet.
    Frågan om arvsrätten efter fader var före lagens antagande föremål för en livlig, delvis hetsig diskussion. Arvsrättens förkämpar gjorde framför allt gällande, att rättfärdighetskänslan krävde lika arvsrätt för alla barn. Det kunde visserligen ej undvikas, att barn utom äktenskap på grund av sin börd vanligen komme att uppväxa under ogynnsamma faktiska förhållanden, men lagstiftaren borde ej av samma grund rättsligen tillbakasätta dem. Arvsrätten skulle bidraga till att befria dem från oförtjänt skam samt stärka känslan för fädernas ansvar och därigenom höja den allmänna moralen. Den skulle ock medföra större sanning och ärlighet i hithörande frågor, särskilt äkta makar emellan.
    Mot arvsrätten anfördes de så att säga klassiska skälen: faran för äktenskapets anseende och osäkerheten av all faderskapsbevisning. Men den största betydelsen synes man i realiteten hava tillerkänt icke dessa skäl, utan hänsynen till barnafaderns hustru och äkta barn. Man fruktade för det våld å deras känslor och det intrång i deras ekonomi, som den utomäktenskapliga arvingens anspråk kunde medföra. Däremot förspordes ej någon särskild fruktan, att den processuella utredningen av frågan, huruvida modern under konceptionstiden haft samlag också med annan än den uppgivne fadern, skulle bliva allt för anstötlig; av sådan utredning hade man erfarenhet, enär på grund av den dittills gällande bevisregelns formulering nämnda fråga icke, såsom i Sverige, ansetts fullkomligt irrelevant.
    För att i de mera stötande fallen undanröja den konsekvens av arvsrätten, att ett utomäktenskapligt barn efter sin gifta faders eller moders död kan göra anspråk på hans eller hennes giftorättsandel i det gods, som den andra maken infört i boet, gjordes i samband med den nya lagstiftningen om barn utom äktenskap ändring i loven om formuesforholdet mellem egtefæller och i skilsmisseloven. Genom ändringen i förstnämnda lag har, för det fall att make vid äktenskapets ingående utan andra makens vetskap hade arvsberättigat barn utom äktenskap eller senare fått sådant barn, sistnämnda make erhållit rätt att begära boskillnad och därvid få boet delat sålunda, att vardera maken i första hand erhåller vad han eller hon infört i boet vid äktenskapets ingående eller senare förvärvat genom arv eller testamente. Enligt ändringen i skilsmisseloven skall vid äktenskaps upplösning av motsvarande anledning på den skillnadssökande makens yrkande bodelning ske på nyss angivna sätt.
    Ett undantag från de nya principerna är, att ingen ändring

skett i äldre bestämmelser, som frånkänna utomäktenskapligt barn odelsret (lösningsrätt) till faderns odelsgods, samt att sådant barn ej får aasætesret (rätt för det äldsta barnet att efter billig värdering övertaga faderns gård), med mindre fadernskriftligen förklarat det aasætesberättigat.
    Den nya lagstiftningen erbjuder mycket av intresse utanför ovanberörda ämnen. Utrymmet medgiver icke ett närmare ingående därpå. I förbigående må dock påpekas, att lagen, jämte en betydande utvidgning av barnets rätt till underhåll i övrigt, ålagt fadern att betala ett särskilt bidrag (opamningsbidrag) för de nio första månaderna efter barnets födelse, under förutsättning att modern då har barnet hos sig; att fadern också förpliktats bidraga till moderns uppehälle under de tre sista månaderna före nedkomsten; att bidrag skola ex officio indrivas av bidragsfogden (på landet lensmand, i stad vanligen underfogde); samt att instituten införsel i avlöning till gäldande av underhållsbidrag (löneinnehållning) och emigrationsförbud för underhållsskyldig, vilka upptagits redan i 1892 års norska barnlagstiftning, efter att hava blivit praktiskt prövade bibehållits i den nya lagen. En utom civilrättens område liggande nyhet av största praktiska betydelse är, att den nya lagstiftningen upptagit det danska systemet med underhållsbidrags förskotterande av allmänna medel, dock med stark begränsning till tiden närmast före och efter barnets födelse. Den hjälp, som sålunda gives moder till barn utom äktenskap och som även tillkommer änka och gift kvinna, som övergivits av sin man, har ej karaktären av fattigvård åt modern. Det allmänna (kommunen) äger taga sitt åter av faderns, resp. »den bidragspliktiges», bidrag.
    Norska stortinget är ej den första nordiska folkrepresentation, som tillerkänt barn utom äktenskap arvsrätt efter fader och fädernefränder. Finska lantdagen har år 1913 antagit ett förslag till lagstiftning med sådan innebörd, men detta förslag har hittills ej sanktionerats av tsaren. I lagtekniskt hänseende synes det, åtminstone så vitt angår reglerna för faderskapsprocessen, icke vara av samma intresse som den norska lagstiftningen.
 

Karl Tiselius.