Österrikisk försäkringslagstiftning. Den österrikiska folkrepresentationen, riksrådet, är, som bekant, icke någon synnerligen arbetsför institution. De inbördes stridigheterna förlama ofta dess verksamhet; obstruktionen utgör ett icke sällan anlitat parlamentariskt kampmedel. Helt naturligt måste detta återverka också på lagstiftningsarbetet, och även ganska oskyldiga lagar få ibland sitta emellan.
    En belysande illustration till den österrikiska lagstiftningstakten erbjuder försäkringslagstiftningen. Redan 1907 förelades för riksrådet ett regeringsförslag till lag om försäkringsavtal, vilket förslag tid efter annan varit föremål för förändringar och jämkningar, men dock icke blivit av riksrådet slutligen behandlat.
    Emellertid medger det bekanta stadgandet i § 14 av den österrikiska grundlagen kejsaren att, när riksrådet icke är samlat, under vissa förutsättningar och med provisorisk giltighet utan dess medverkan stifta lag. Ett bruk av denna möjlighet har gjorts, då i november 1915 genom kejserlig förordning författningen om försäkringsavtal blev promulgerad. Denna ansluter sig nära till regeringsförslaget i den förändrade form, det under arbetet i riksrådet erhållit. Redan regeringsförslaget i dess ursprungliga gestalt vilade i stort sett på samma grundsatser som den tyska lagen i ämnet, och de ändringar, det undergått i riksrådet, hade ännu mera närmat det denna lag. Den nu promulgerade författningen utgör sålunda till både form och innehåll en ganska trogen avbild av den tyska lagen. Åtskilliga avvikelser förekomma emellertid. Några av dessa förtjäna att omnämnas.
    Den österrikiska författningen har bland sina allmänna bestämmelser upptagit åtskilliga regler, vilkas motsvarigheter den tyska lagen placerat i sammanhang med reglerna om var och en av de särskilda försäkringsgrenarna. Denna olikhet inskränker sig icke till en lagteknisk differens; den innebär i många fall, att den österrikiska författningen generaliserat vissa i den tyska lagen för enskilda försäkringsgrenar gällande regler. Farhågan, att härigenom nya försäkringsgrenar, om vilkas natur och behov för närvarande kanske intet kan sägas, skulle komma att redan vid skapandet träffas av för deras utveckling skadliga regler, har mötts därmed, att regeringen förbehållits befogenhet att för dylika försäkringsgrenar sätta tvingande rättssatser i

författningen ur kraft. Bestämmelser, som i förhållande till den tyska lagen fått ett allmännare innehåll, ha sålunda givits t. ex. om viss fixerad tid, under vilken den, som hos försäkringsgivare söker försäkring, är av anbudet bunden (i tyska lagen är sådan tid bestämd blott för brandförsäkring, under det för övriga försäkringsgrenar gäller det allmänna stadgandet i B. G. B. § 147), om försäkringstagarens rätt att redan innan försäkringsgivarens ersättningsskyldighet definitivt beräknats, erhålla avbetalning (jfr tyska lagen §§ 94, 124) o. s. v.
    På ett av de viktigaste områdena inom försäkringsavtalslagstiftningen intar den österrikiska författningen åtminstone teoretiskt en annan ståndpunkt än den tyska lagen och även den schweiziska lagen och det franska lagförslaget. I dessa tillgodoses försäkringsgivarens intresse att, innan han sluter försäkringsavtalet, äga kännedom om alla omständigheter av betydelse för bedömande av den risk, som han står i begrepp att övertaga, därigenom att å försäkringstagaren lägges en av eget initiativ beroende upplysningsplikt i detta hänseende. Härigenom får försäkringstagaren den svåra uppgiften att avgöra,vilka omständigheter som äro av betydelse för riskens bedömande (»für die Übernahme der Gefahr erheblich sind», »qui sont de nature à faire apprécier les risques»), även om hans uppgift underlättas därigenom, att försäkringsgivaren enligt stadgad praxis med uttryckliga frågor i detta avseende vänder sig till sin medkontrahent, och ett sådant förfarande enligt tysk rätt minskar försäkringstagarens ansvar i ifrågavarande hänseende. Österrikiska författningen har överflyttat ansvaret för att de avgörande frågorna bliva belysta på försäkringsgivaren och ålagt försäkringstagaren blott en plikt att svara å frågor framställda av denne och av intresse för riskens bedömande. Någon större praktisk betydelse torde denna skillnad knappast hava, då försäkringsvärlden ju allmänt laborerar med utförliga frågeformulär.
    Den österrikiska författningen har också på en annan viktig punkt skilt sig från den tyska lagen, nämligen i fråga om verkan på ett sakförsäkringsavtal av sakens överlåtelse till ny ägare. Den tyska lagen intar som bekant den ståndpunkten, att försäkringsanspråket ipso jure övergår på förvärvaren av saken och att försäkringsgivaren har rätt att få överlåtelsen sig kungjord samt att uppsäga avtalet med en frist på en månad; kungöres icke överlåtelsen, är försäkringstagarens anspråk förverkat. I den österrikiska författningen åter skiljes mellan försäkring av lös och försäkring av fast sak. Försäkring av förra slaget upphör med förändring av besittningsförhållandet; beträffande försäkring av fast sak åter har den österrikiska författningen upptagit den tyska lagens regler, vilka emellertid något mildrats till försäkringstagarens fördel, i det

underlåtenhet att kungöra överlåtelsen icke medför förverkande av anspråket mot försäkringsgivaren.
    Oaktat försäkringsrätten länge varit styvmoderligt behandlad av juristerna, har likväl — tack vare den stadga i försäkringsidéernas praktiska genomförande, som försäkringsvärldens kända solidaritet medfört — en tämligen fast stomme av regler om försäkringsavtalet utbildats. Förhållandena äro ju även på andra försäkringsområden än sjöförsäkringens så pass ensartade i olika länder, att de rättsliga huvudproblemen överallt äro ungefär desamma. Härtill har i hög grad bidragit särskilt det över snart sagt hela världen fint förgrenade åter försäkringsväsendet. Redan en flyktig jämförelse mellan den tyska och den österrikiska författningen visar emellertid, att trots denna försäkringsrättens internationella karaktär en legislativ reglering av detta område kräver självständigt ställningstagande till viktiga och juridiskt synnerligen intressanta problem.
 

Thore Engströmer.