Till professor Winroths minne. Den 15 februari 1916 hade Stockholms högskolas juridiska förening en talrikt besökt sammankomst för avtäckande av en byst av framlidne professorn i civilrätt vid högskolan ALFRED OSSIAN WINROTH.
På årsmöte den 19 oktober 1915 hade föreningen beslutat utfärda upprop till forna lärjungar till professor Winroth att sammanskjuta medel för förvärvande av en byst av honom, som utförts av skulptrisen fru Greta Fahlcrantz. Släktingar till den bortgångne ställde emellertid frikostigt erforderliga medel till föreningens förfogande. Avtäckningen ägde rum i närvaro av ett antal släktingar, professorer vid högskolans stats- och rättsvetenskapliga fakultet samt övriga avdelningar m. fl. särskilt inbjudna jämte juris studerande vid högskolan.
Efter det sammankomsten öppnats, höll professor N. STJERNBERG följande tal till professor Winroths minne:
»Det är icke lång tid, som förgått, sedan den man, vars drag nu skola hugfästas inför eftervärlden, ännu vandrade ibland oss. Ännu finnas bland de här i afton närvarande av högskolans studerande ungdom många, som lyssnat till hans lärarestämma. Ännu består alltså det personliga bandet mellan honom och denna lärjungeskara; och säkerligen har detta varit en drivande kraft i den önskan att hugfästa hans minne, som här i afton kommit till uttryck.
Men det vore helt visst att sikta alldeles för lågt, om man häri såge huvudanledningen härtill. Så varmt och starkt har den allvarlige mannen med de i livets strider härdade, nästan kärva dragen tänkt och känt för högskolans juridiska ungdom och svensk ungdom över huvud, så starkt har hans utpräglade personlighet skurit sig in i svenskt universitetsliv, att hans drag, om det än icke skett nu, dock förr eller senare skulle bevarats åt eftervärlden och vår högskola.
Intet inslag i hans tankevärld är så ljust som det, vilket avser Sveriges studerande ungdom. Om detta inslag, och endast om detta, vill jag ock här i afton tala. Visserligen förmäles det från hans första läraretid vid det sydsvenska lärosätet om en osedvanlig stränghet i kunskapsfordringarnas utkrävande hos lärjungarna. Men det vore säkerligen oriktigt att däri se någon motsättning till hans allmänna syn på den studerande ungdomen och dess strävanden, om vilken jag strax skall tala. Även den mest frigjorda individualitetens förkunnare i det förra århundradet, Friedrich Nietzsche, har dock satt såsom motto för sin pedagogiska förkunnelse, att 'det folk, som har den strängaste skolan, också har den bästa skolan'.
Vilken åter hans allmänna grundsyn på Sveriges ungdom var, därom bar han för något mer än tre år sedan vittnesbörd i de ord han yttrade inför denna förening vid firandet av de tillryggalagda första fem åren av dess ännu korta levnad, ord,vilka kanske tydligare än något annat han yttrat låta oss blicka in i denna hans tankevärld.
'Var ungdom drager fram, för den även med sig föryngrande liv. Den är vattendraget i skog och äng, saven i trädet och blodeti kroppen.' Han trodde på svensk ungdom, därför att han icke förlorat tron på Sveriges folk och dess livsmöjligheter. 'Folkenfödas icke stora, utan alla små, fastän de, som veta att i tidorganisera sig och taga vara på sina utvecklingsmöjligheter, efter hand växa till på de övrigas bekostnad.' Sådan var hans uppfattning av de små folkens ställning på jorden — varken tröstlös eller hopplös. Icke så få lynnesdrag band honom samman med den svenska storhetstiden — 'denna äkta svenska kultur', såsom han en gång betecknade denna historiska epok i vårt folks hävder.
Folkens öden bestämmas enligt hans mening — och däri kan man förvisso giva honom rätt — främst av vad de tänka om sig själva. Men icke blott av vad de tänka, utan ock av vad de sätta in för att i livet förverkliga denna tanke. Mer än de flesta nu levande svenskar var han fången i den gamla grekiska filosofens visdomsord om 'striden såsom alltings fader'. Även kulturarbetet var för honom 'ett vapen, icke blott till försvar, utan även för att betvinga'.
Ur dessa tankar har ock hans ideal för en svensk ungdom framgått. Ungdomens värv är att 'smida sina anlag till härdade
vapen i livets strid' och att 'icke bära svärdet förgäves, om dess bruk verkligen tarvas'. Men därjämte hör dit en målmedvetenhet, som icke släpper taget inför det man föresatt sig, som vet, att vägen till livsmålens förverkligande först går genom ett strävsamt förberedelsearbete i det tysta, innan man kan med utsikt till framgång upptaga striden, men som ock, när striden väl är börjad, 'icke släpper målet ur sikte blott därför, att man för ögonblicket trängts ned på sidan om vägen'. Denna seghet och uthållighet i kampen för föresatta mål ansåg han framförallt vara av särskild vikt att inskärpa hos svensk ungdom.
Men en sådan förkunnelse av ungdomsidealet, den har sitt värde i sig själv. Ett sådant ungdomsideal är icke blott i ordets egentligaste mening tidsenligt, icke minst inför allt det, som hänt och skett i världen, sedan dessa ord talades; det är ock ett nationellt ideal — nationellt, icke i den meningen, att detsamma skulle ha särskilt starkt präglat vår nationalitet, starkare än andras — kanske är förhållandet snarare det motsatta —men väl i den meningen, att det alldeles särskilt väl tarvas, att det förkunnas ibland oss. Måhända kunde någon tveka, om icke i denna förkunnelse dock saknades ett ord: om klokheten i valet av stridsvapen. Det är dock icke så alldeles visst, om icke detta ord mera hör hemma i en mannaålderns vishetslära än såsom ett led i förkunnelsen av ett käckt och frejdigt ungdomsideal. I varje fall måste en sådan förkunnelse tala starkt till nutida svensk ungdom. Ty en sund ungdom har alltid en starkt utpräglad, instinktiv känsla för det, som nationen just nu bäst behöver. Att ha ungdomen emot sig har alltid varit ett 'mene tekel' för folkens ledare.
Till detta kom nu även en strävan hos den man, vars minne vi i dag begå, att även i det lilla tänka på och sörja för högskolans unga lärjungeskara. Ungdom och skön natur, menade han, höra samman. Och en av hans käraste önskningar, i vilken på en gång förenades hans intresse för den studerande ungdomen och för den stad, vars hängivne son han var och städse förblev, var att en gång få se studiehemmet, högskolan, pryda någon av de fagraste punkterna i Sveriges huvudstad. 'Ungdomen skall äga en omgivning, ägnad att skänka flykt åt tanken, liv åt fantasien och förfining åt sederna. Stockholm har i all sin skönhet avsagt sig sin bästa prydnad, ungdomen i dess strömmande liv.' Låt oss hoppas, att kommande släkten en gång skola behjärta den djupa psykologiska innebörden avdessa ord, hämtade direkt ur Hellas' gamla, ännu alltid livgivande vishetsbrunnar.
Även till den juridiska ungdomens organisationsfrågor sträckte sig hans intresse. Dess juridiska förening bär ännu i dag i mycket prägeln av dessa hans strävanden att skapa lämpliga former för sammanhållning mitt i storstadens brusande liv.
Och må vi nu så få se bilden av den man, som ännu för få
år sedan sågs vandra ibland oss. Må de allvarliga dragen, där de för framtiden skola blicka ned på Stockholms högskolaskommande studentgenerationer i det juridiska studierummet, minna svensk ungdom om de båda stora krav, som han själv ansåg för högst av alla: trohet och uthållighet i arbetet föruppställda mål och stridbarhet för deras förverkligande.»
Sedan avtäckningen härefter verkställts, höll nuvarande innehavaren av Winroths lärostol, ledamoten i lagberedningen professor BIRGER EKEBERG, ett föredrag över striden om den nya äktenskapslagstiftningen. Under aftonens lopp erinrade regeringsrådet G. THULIN i ett tal omWinroths betydande insats såsom lärare vid landets trenne juridiskafakulteter.