Replik till föregående uppsats.

 

    I den uppsats, mot vilken professor BJÖRLINGS förestående kritik riktar sig, har jag såsom stöd för min tolkning av det ifrågavarande lagrummet huvudsakligen anfört, att den står bättre i överensstämmelse med rättsutvecklingen och övriga bestämmelser i gällande lag än den av doktrinen i allmänhet antagna tolkningen gör. Indirekt synes BJÖRLING icke förneka detta, och han medger, att sistnämnda tolkning leder till resultat, som måste anses stötande. Icke desto mindre anser han lagstiftarens mening hava varit att fastslå denna åsikt. För min del har jag svårt att tro, att lagstiftaren med öppna ögon velat ställa sig på en ståndpunkt, som medför dylika konsekvenser. Troligare förefaller det väl då, att lagstiftaren icke ur den synpunkt här är i fråga gjort lagrummets innebörd klar för sig. Letandet efter "lagstiftarens mening" är för övrigt en tolkningsmetod, som ej alltid giver sä god valuta.
    Mot min åsikt och såsom stöd för att lagstiftarens mening varit den motsatta har BJÖRLING framhållit, att min åsikt skulle leda till obillighet mot de borgenärer, vilkas fordringar uppkommit efter konkursens inträdande. Då, enligt vad BJÖRLING själv förklarar, även egendom, som icke ingått i konkursboet under gäldenärens livstid, vid hans död tillfaller detta, och alltså nämnda borgenärer icke till någon som helst hans egendom hava annan rätt än i den mån överskott uppstår i konkursen, har frågan om dessa borgenärers rätt tydligen ytterst minimal praktisk betydelse.
    Men för övrigt kan jag ej medgiva, att min åsikt skulle innebära någon obillighet mot nu angivna borgenärer. Även enligt min mening hava dessa givetvis rätt till eventuellt överskott. Frågan är endast, huruvida, för att de skola komma till denna sin rätt, stärbhusdelägarna äro skyldiga att verkställa urarvagörelse eller icke. Det finns tydligen ej minsta reella anledning, varför dessa borgenärer skulle åtnjuta bättre ställning än de borgenärer, vilkas fordringar uppkommit efter början av konkurs, som föranletts av en under gäldenärens

 

livstid gjord ansökning, men vari stämning utfärdats först efter hans död. I detta fall, som ju direkt avses i 5 § avurarvagörelseförordningen, äro emellertid stärbhusdelägarna icke ens gent emot sistnämnda borgenärer skyldiga att föranstalta om egendomsavträde. Varför borde stärbhusdelägare äga vidsträcktare skyldighet gent emot de av BJÖRLING angivna borgenärerna? Tilläggas må, att frågan om innebörden av stärbhusdelägares skyldighet att med överskott i konkurs svara i förhållande till borgenärer, som ej bevakat sina fordringar i konkursen — vilken uraktlåtenhet ju kan hava berott på annan omständighet än den nu antydda t. ex. på försummelse från borgenärens sida — är föremål för behandling av NORDLING i hans arbete: Om behandling av död mans bo, sid. 138. Han uttalar där, att stärbhusdelägare väl äro pliktiga att med dylikt överskott gottgöra sådana fordringar, men att de ej behöva göra det under form av urarvagörelse. Denna åsikt synes även WINROTH dela; se hans avhandling: Om arvingarnas ansvarighet för arvlåtarens förbindelser, sid. 163.
    Med hänsyn till det nu anförda vågar jag påstå, att den avBJÖRLING åberopade omständigheten varken teoretiskt eller praktiskt sett utgör hinder mot antagandet av min ifrågavarande åsikt.
    Vad slutligen angår BJÖRLINGS hänvisning till ordalagen i det förevarande lagrummet, så medgives gärna, att dessa bättre passa ihop med den gängse tolkningen, men jag kan dock på de grunder jag i min uppsats anfört icke finna annat än att BJÖRLING, liksom de av honom åberopade författarna, härvid lag gör sig skyldig till en allt för sträng bokstavstolkning.
Gustaf Appelberg.