K. J. EKMAN. Några ord om byggnadsskyldigheten vid prästerskapets löndeboställen. Med särkild hänsyn till stadgandena i 64 § ecklesiastik boställsordning den 9 december 1910. Stockholm 1916. Palmqvist 79 s. Kr. 1.25

    Allt efter som den nya ordningen för prästerskapets avlönande av den 9 december 1910 kommer att undan för undan bringas i tillämpning inom de särskilda pastoraten, skall såsom bekant verkställas en sönderdelning av de ecklesiastika boställena i prästgårdar, avsedda till bostäder åt vederbörande prästmän, samt löneboställen, vilka skola fråntagas prästernas omedelbara disposition för att i stället utarrenderas. Sönderdelningen i fråga föranleder tydligen, att nybyggnader i de flesta fall bliva behövliga å de delar av de gamla bostadsboställena, som skola avskiljas till löneboställen. Vilka laga hus som böra finnas å dessa senare, skall bestämmas vid den husesyn, som enligt § 64 i boställsordningen skall vid övergången till den nya ordningen inom varje pastorat hållas året före den nya löneregleringens genomförande inom pastoratet. Med hänsyn till frågan,vem som skall anses skyldig att verkställa en dylik vid syn enligt§ 64 mom. 3 andra stycket beslutad nybyggnad — pastoratet eller en blivande arrendator — hava emellertid olika meningar framträtt. Divergerande domstolsutslag härutinnan föreligga från såväl underrätter som hovrätter.
    Det är framför allt detta spörsmål, som ovanstående uppsats avser att besvara, och man bör, vare sig man finner sig kunna godtaga det vunna resultatet eller icke, vara förf. tacksam, att han ägnat denna praktiskt så viktiga fråga en ingående undersökning. Uppsatsen består av fyra avdelningar, av vilka de tvenne första (s. 2 —31) förnämligast ha till uppgift att bereda det rättshistoriska underlaget för vissa satser, som förf. anser av vikt för bedömande avhuvudfrågan. Denna senare angriper förf. sedermera inledningsvis iavd. III (s. 32 — 47), där redogörelse för lagstadganden och prejudikat lämnas, för att i avd. IV (s. 48 — 79) utveckla sin egen syn på problemet.
    Ur den äldre lagstiftningen angående byggnadsskyldigheten på de prästerliga boställena härleder förf. i avd. I (s. 2 — 23) den regeln,att där ej i lag eller eljest särskilt blivit annorlunda förordnat, byggnadsskyldigheten vid de prästerskapet anslagna jordbruksboställena påvilar den, som uppbär avkomsten av bostället, och i avd. II (s. 24 —31) fastslår förf. såsom utmärkande för de å ecklesiastika boställen tidigare förekommande ekonomiska besiktningar och husesyner, att

 

136 LITTERATUR.de därvid givna förfogandena städse riktas mot bestämd sakägare, alltså mot vederbörande byggnadsskyldige eller mot den, som eljest i ett eller annat avseende är "det allmänna ansvarig" för bostället eller dess bebyggande.
    I själva huvudfrågan, om berörda nybyggnadsskyldighet skall anses åvila pastoratet eller arrendatorn, ställer sig förf. på den förra ståndpunkten, och han menar sig kunna härleda densamma redan ur en riktig tolkning av boställsordningen § 64 mom. 3. 1 Väl medgiver förf., att avfattningen av detta lagrum kan giva anledning till olika meningar angående dess rätta innebörd, men han finner"icke allenast praktiska hänsyn, utan också lagstiftningen härutinnan i övrigt och den historiska rättsutvecklingen, grunden för och ändamålet med stadgandet samt dettas eget innehåll samfällt bestyrka, att lagrummet måste så tolkas, att pastoratet vid ifrågavarande syn är att anse såsom tillträdare — med alla därav följande rättigheteroch skyldigheter — i avseende å vad som stadgas i momentets såväl första som andra stycke", alltså ej blott beträffande den rättsreglering, som skall verkställas mellan boställshavaren och pastoratet enligt dittills gällande stadganden, utan ock i fråga om sådan nybyggnad, som synerätten med tillämpning av nya boställsordningen kan komma att bestämma. På den pastoratet sålunda tillerkända egenskapen av tillträdare i såväl ena som andra avseendet bygger förf. sin mening, att även sistberörda byggnadsskyldighet faller på pastoratet och vid syn enligt § 64 skall direkt åläggas detsamma. En motsatt uppfattning, argumenterar förf. vidare, skulle föra med sig, att det icke komme att finnas någon, som skulle kunna fungera såsom tillträdare, vad beträffar ifrågavarande nybyggnad, och att synerättens beslut på grund härav icke finge annan innebörd än att till ledning vid boställets blivande utarrendering meddela utlåtande beträffande vilka laga hus, som borde finnas å bostället, ett resultat som vore i strid med synens rättsliga karaktär av förfogande mot bestämd sakägare. Såsom ett viktigt stöd för sin tolkning av § 64 mom. 3 åberopar förf. slutligen, att densamma står i full överensstämmelse med hans förut utvecklade princip om nybyggnadsskyldigheten såsom in dubio åliggande den, vilken uppbär avkastningen av bostället, ur vilken grundsats förf. härleder en förpliktelse förpastoratet, som "redan enligt sakens natur lagligen" (s. 72) skulle åligga detsamma och som det icke funnes något skäl att eftergiva.Förf. karakteriserar denna pastoratets byggnadsskyldighet såsom primär, i motsats till den enligt § 23 boställsordningen arrendator pålagda byggnadsförpliktelsen, som blott skulle vara sekundär och ålagts allenast under den i § 19 givna förutsättningen, att, såsom förf.

 

1 Detta lagrum lyder: »I fråga om boställe eller del därav, som ej bör användas till prästgård, skall vid den i 1 mom. omförmälda syn boställshavaren anses såsom avträdare och pastoratet såsom tillträdare, och skilje synerätten emellan dem i varderas sålunda angivna egenskap enligt dittills gällande stadganden. Där så erfordras, bestämme synerätten ock med tillämpning av denna boställsordning, vilka laga hus böra å bostället finnas.» 

LITTERATUR. 137uttrycker det, "löneboställena skola upplåtas på arrende" (s. 78), varmed han måste anses åsyfta, att en utarrendering faktiskt blivit verkställd; den primära byggnadsskyldigheten för med sig ansvar från pastoratets sida för bostället "närhelst arrendators eller annans sekundära byggnadsskyldighet vid detsamma icke är för handen"(s. 69), varpå nu diskuterade fall enligt förf:s mening utgör ett exempel.
    Förf. sysselsätter sig även ingående (s. 52 — 63) med den i Betänkande och förslag angående reglering av prästerskapets avlöning m. m. den 14 december 1909 givna motiveringen till boställsordningen § 64, ehuru, såsom han framhåller, densamma icke giver några omedelbara besked för föreliggande frågas besvarande. Stor betydelse tillmäter förf. härvid motivens påpekande, att syn enligt § 64 måste hållas året före den nya löneregleringens inträdande, "på det att vid synen föreskrivna arbeten må hinna att i tillräcklig tid därförut verkställas", vilket han särskilt på grund av "uttalandets ställning i det första inledande stycket i motiveringen" finner böra hänföras ej blott till sådana arbeten, som påsynas i enlighet med förutvarande stadganden, utan även till dem, som skola föreskrivas med tillämpning av boställsordningen, varav han åter drager den slutsatsen, att all nybyggnadsskyldighet, således även den enligt boställsordningen påbjudna, måste åläggas pastoratet, enär någon nybyggnad från arrendatorns sida icke kan före angivna tidpunkt ifrågakomma. Vidare sammanställer förf. berörda uttalande i motiven, att de vid synen föreskrivna arbetena böra vara verkställda före den nya löneregleringens inträdande, med motivens redogörelsef ör föreskriften i § 64 mom. 2 första stycket, att synerätten i frågaom prästgård skall med tillämpning av boställsordningen bestämma, vilka laga hus där skola finnas, och finner därav otvivelaktigt framgå, att det "bestämmande", om vilket här talas, "åsyftar åläggande för pastoratet, vilket är byggnadsskyldigt i fråga om prästgårdens hus, att inom den nämnda tiden hava de påsynade husen uppförda". Då motiven sedermera beträffande löneboställe uttala, att synerätten"likaledes" skall med tillämpning av boställsordningen bestämma,vilka laga hus å bostället skola finnas, anser förf. det ligga närmast och även av de använda ordalagen bekräftas, att en lika total reglering av löneboställets förhållanden vore åsyftad, som förut blivitför prästgårdens del angiven, och fortsätter: "Den olikhet föreligger dock alltid, att pastoratets byggnadsskyldighet i fråga om prästgårdens hus är uttryckligen stadgad i 10 § boställsordningen, under det att pastoratets byggnadsskyldighet i fråga om husen å lönebostället allenast framgår av pastoratets ställning såsom tillträdare vid ifrågavarande syn med därav följande förpliktelser. Då emellertid i motiveringen icke någon antydan lämnats om att någon annan än pastoratet vid ifrågavarande syn vore att betrakta såsom tillträdare beträffande lönebostället, men det samtidigt förutsättes, att de å detta boställe påsynade nybyggnadsarbeten böra vara av vederbörande byggnadsskyldige fullgjorda före den nya löneregleringens inträdande, tvingas man även här till den slutsatsen, att därvid

138 LITTERATUR.någon annan icke kan komma i fråga såsom byggnadsskyldig än pastoratet" (s. 60 f.). — Å andra sidan nödgas förf. konstatera, att motiven sakna varje uttalande om pastoratet såsom tillträdare i frågaom nybyggnad å löneboställe enligt boställsordningen, och han erkänner denna motivens ofullständighet, men anser sig icke därav behöva rubbas i sin uppfattning, ty "som bekant omintetgöres icke ett stadgande i allmän lag därigenom, att motiveringen till äventyrs befinnes vara ofullständig eller till och med oriktig, om stadgandet i allt fall vid en samvetsgrann tolkning befinnes vara välgrundat" (s. 63).
    Jag har i det föregående sökt att låta förf:s resonemang så fullständigt, som inom denna trånga ram varit möjligt, tala för sig självt, utan att störas av randan märkningar. Emellertid har jagför egen del icke lyckats bliva övertygad genom förf:s bevisföring. Då han i § 64 mom. 3 inlägger den meningen, att pastoratetär att i allo betrakta såsom tillträdare, vilket ju är själva grundvalen för förf:s betraktelsesätt, synes detta knappast vara den i och för sig naturligaste tolkningen, och även den slutsats förf. därutav härleder synes framgå ur en pressning av ordet "tillträdare", vilket uttryck lagstiftaren näppeligen menat att i detta sammanhang begagna annat än i omedelbar förening med begreppet avträdare, d. v. s. där en reglering av boställshavarens och pastoratets ömsesidiga rättigheter och förpliktelser vore erforderlig. Ett argument emot förf:s ståndpunkt torde ock kunna hämtas ur den omständigheten, att synerättens bestämmande av de laga husens antal och beskaffenhet enligt § 64 mom. 3 andra stycket även kan avse förutvarande, redan utarrenderade löneboställen, och att i de, låt vara fåtaliga fall, då nybyggnad härvid lag blir erforderlig, icke ens från förf:s synpunkt kan ifrågasättas, att pastoratet skulle betraktas såsom tillträdare. Ett skäl emot pastoratets nybyggnadsskyldighet finner jag även i den av förf. till bevis för riktigheten av sin mening (s. 74 f.) åberopade överensstämmelsen i ordalag mellan mom. 2 och mom. 3: bestämme synerätten, vilka laga hus böra å bostället — resp. där skola —finnas. I likhet med förf. antager jag, att innebörden i bägge dessa föreskrifter måste vara densamma, men i motsats till honom kan jag icke heller ur mom. 2 utläsa mera än att synerätten, liksom då det gäller löneboställe, blott skall bestämma, vilka laga hus som skola finnas å prästgården. Förf. menar visserligen (s. 58 f.), att detta bestämmande otvivelaktigt "åsyftar åläggande för pastoratet,v ilket är byggnadsskyldigt i fråga om prästgårdens hus", att före den nya löneregleringens inträdande hava de påsynade husen uppförda. Häremot kan dock invändas, att berörda byggnadsskyldighet för pastoratet ju icke bottnar i § 64 mom. 2, utan i § 10. Ett fullföljande av jämförelsen skulle förden skull leda till att någon byggnadsskyldighet för pastoratet icke heller kan härledas ur § 64 mom.3, utan måste sökas i ett med § 10 analogt stadgande, därvid icke kan komma i fråga något annat än § 23, som dock lägger denna skyldighet icke på pastoratet, utan på arrendatorn. Ett accepterandeav den av förf. angripna ståndpunkten tvingar givetvis till att god

LITTERATUR. 139taga förfoganden av synerätt, som icke äro riktade mot någon bestämd sakägare; att en dylik nyhet icke blivit i motiveringen uttryckligen omnämnd förefaller dock knappast fullt så egendomligt, som det för den motsatta uppfattningen måste framstå, att någon motivering icke blivit lämnad för pastoratets påstådda förpliktelse att stå såsom tillträdare även enligt § 64 mom. 3 andra stycket. Vad motiven innehålla om att syn måste hållas året före den nya löneregleringens inträdande, "på det att vid synen föreskrivna arbeten må hinna att i tillräcklig tid därförut verkställas", ter sig från denna synpunktgivetvis — vilken tolkning icke heller förf. finner i och för sig otänkbar — såsom åsyftande endast sådana arbeten, som skola påsynas enligt förutvarande stadganden, något som ju även ganska väl låter sig förena med de i mom. 2 andra stycket begagnade ordalagen. Den "primära" byggnadsskyldighet åter, som även vad beträffar löneboställen otvivelaktigt i vissa fall alltjämt kan åligga pastoratet såsom avkomsttagare, torde icke böra erkännas såsom någon allmän och apriorisk förpliktelse; löneboställenas obligatoriska utarrendering har i stället fört med sig såsom en naturlig konsekvens, att byggnadsskyldigheten själv sättes i nära relation till den faktiska utarrenderingen. 1Gösta Eberstein.