Om arvsrätt efter fader för barn utom äktenskap. Detta spörsmål är av särskilt intresse med hänsyn till den nu stundande regleringen av ifrågavarande barns rättsförhållanden. Enligt det av Kungl. Maj:t för riksdagen framlagda förslaget till lagstiftning i detta ämne skola liksom enligt gällande rätt dessa barn, med undantag av trolovningsbarn, icke äga rätt taga arv efter fader. Från åtskilliga håll hava emellertid framställts krav på att samtliga barn utom äktenskap måtte komma i åtnjutande av denna rätt.
    Detta krav är dikterat av känsla för rättfärdighet och humanitet; barnen böra i minsta möjliga omfattning drabbas av föräldrarnas felsteg och därför i förevarande hänseende likställas med barn iä ktenskap. Den rent ekonomiska förmån, som arvsrätten innebär, torde ingalunda bliva stor. Det är ett genom verkställda utredningarbestyrkt förhållande, att fäderna till barn utom äktenskap i det stora flertalet fall tillhöra de mindre bemedlade klasserna, vadan i allmänhet föga eller intet torde finnas att ärva. Fördelarna av arvsrätten skulle därför huvudsakligen vara att söka på det sociala och etiska området. Barnen skulle höjas i socialt hänseende; den prägel av särklass, som utmärker dem, skulle i viss mån försvinna. Vidare skulle ansvarskänslan hos fäderna ökas. Sambandet emellan dem och barnen skulle befästas och fäderna i högre grad än nu är fallet få en maning att taga sig an barnen. Öppenhet och sanning i familjeförhållanden skulle befrämjas; den ena maken skulle ej kunna dölja för den andra, att han ägde ett barn utom äktenskapet. I vad mån ifrågavarande ideella förhoppningar må realiseras i verkligheten, kan vara ovisst. Redan vad nyss sagts om arvsrättens ringa ekonomiska betydelse torde reducera deras värde. Samliv med fadern kan i allmänhet ej ifrågakomma, och faderns kärlek torde ej med tvång kunna skapas. Snarare verkar detta i motsatt riktning.
    Mot arvsrätten möta ock starka betänkligheter. Såsom ett av de viktigare skälen mot arvsrätten och en principiell rättslig likställighet över huvud mellan inom och utom äktenskap födda barn plägar av arvsrättens motståndare vanligen anföras farhågan för att de lösa förbindelserna skulle främjas på äktenskapets bekostnad samt ett väsentligt motiv för legalisering av konkubinaten bortfalla. Min mening är ej att i detta sammanhang närmare utveckla denna synpunkt, vars betydelse kan skattas olika. I stället må här framhållas några andra synpunkter i frågan.

    Det anses vanligen som en given sak, att blodsbandet är arvsrättens grund. Sant är, att våra gällande rättsregler formellt bygga på blodsbandet såsom arvsrättens grund, men de vila uppenbarligen ock på förutsättningen, att med blodsbandet förenas den samhörighet, den gemenskap i livsintressen, den kärlek och tillgivenhet, som är det egentligen bärande för arvsrätten. Denna samhörighet, som är det normala i den trängre familjekretsen, är numera icke till finnandes inom avlägsnare skyldskapsled. Vid en kommande lagstiftning torde därför arvsrätten böra väsentligt begränsas. Och blodsbandet behöver icke utgöra någon nödvändig förutsättning för arvsrätt. Exempel härpå lämnar den i utländska lagstiftningar allmänt förekommande rätten för efterlevande make att ärva större eller mindre del av kvarlåtenskapen. I sammanhang med det nu sagda står den nästan obegränsade testationsfriheten i vår liksom i övriga lagstiftningar. Arvsrätten kan med hänsyn härtill även anses vila på arvlåtarens presumerade vilja. Den begränsning i testationsfriheten, som rätten till laglott innebär, avser främst att tillgodose barnens anspråk på försörjning vid föräldrarnas frånfälle. I övrigt torde laglottsrätten tjäna att stärka sambandet inom familjen samt förebygga missbruk i fråga om arvets delning mellan barnen och därmed sammanhängande misshälligheter.
    Frågar man sig nu, hurudant det utomäktenskapliga barnets förhållande till fadern är, blir svaret: barnet, som i regel sammanlever med och uppfostras av modern, kommer vanligen att stå främmande för fadern. Den samhörighet med och kärlek till barnet, som samlivet är ägnat att skapa, torde oftast utebliva. Förutsättningarna för barnets rätt att ärva fadern äro därför helt annorlunda och väsentligt svagare än där fråga är om att ärva modern.
    Och har fadern bildat familj och fått barn i äktenskapet, bör då hans utom äktenskapet födda barn taga del i hans kvarlåtenskap lika med dem, som vuxit upp i det gemensamma hemmet? Att en sådan rätt ofta skulle för hustrun och barnen i äktenskapet innebära ett stort lidande och kännas såsom ett orättmätigt ingrepp är otvivelaktigt. Detta gäller även om barnet är känt för familjen. Barnet har dock i regel uppvuxit i moderns hem och är därför utan förbindelse med faderns familj. Ifrågasatta arvsrätt står förövrigt i mindre god överensstämmelse med gällande rättsgrundsatser om makars egendomsförhållanden, enligt vilka all egendom i boet vanligen utgör en enhet, gemensam för båda makarna. Skulle hustrun infört egendomen i boet, vore det stötande, om en del därav skulle gå till mannens barn utom äktenskapet. Detsamma gäller om tillgångarna i boet till huvudsaklig del skapats genom hustruns eller de i äktenskapet födda barnens arbete, vilket ej sällan är fallet. Då det utomäktenskapliga barnet i allmänhet står de övriga delägarna i boet främmande och ej just kan hysa några särskilt vänliga känslor för familjen, kan man icke vid delningen av arvet påräkna den hänsynsfullhet, som

är att förvänta av familjens medlemmar. I regeln kommer det utomäktenskapet födda barnet att genast begära skifte och därigenom föranleda upplösning av det gemensamma hemmet, vilket ofta är synnerligen olägligt. Har barnet för länge sedan uppnått vuxen ålder, medan barnen i äktenskapet ännu äro minderåriga och i behovav uppfostran, torde en lika delning av kvarlåtenskapen te sig änmer obillig. De nu framhållna olägenheterna av arvsrätten framträda kanske icke minst, där blott ringa egendom finnes att dela.
    Förhållandena äro icke enahanda beträffande moderns barn utom äktenskap. Detta barn har i regel följt modern in i äktenskapet och levat tillsammans med familjen och är sålunda icke främmande för densamma. Och till ett någon gång förekommande motsatt förhållande har icke vid lagstiftningen kunnat tagas hänsyn.
    Framhållas må, att det utomäktenskapliga barnets anspråk på underhåll vid faderns död enligt förslaget är tryggat. Men denna rätt är icke till omfattning och verkan jämförlig med arvsrätt. I flertalet fall torde barnet vid faderns död lämnat uppväxtåldern och sålunda icke hava något att utfå ur boet.
    Jag vill slutligen i detta sammanhang nämna, att den enda lagstiftning i världen, som i princip likställt de inom och utom äktenskap födda barnen, eller den nya norska lagstiftningen om barn utom äktenskap, givit erkännande åt samlivsgrundens betydelse i arvsrättsligt hänseende, då sådant barn uteslutits från den för landsbygdens förhållanden synnerligen viktiga odels- och aasaedesrätten.
    Det största hindret mot arvsrättens genomförande hänför sig emellertid till vanskligheterna med avseende å faderskapsbevisningen. Som bekant gäller för närvarande, att den man, som visas hava hafts amlag med modern å konceptionstiden, anses såsom fader och får fullgöra de med faderskapet förenade förpliktelserna. Denna ståndpunkt intager också förslaget, vars bestämmelser dock medföra större trygghet för att det verkliga faderskapet må bliva fastställt än som för närvarande förfinnes. Redan denna utredning är förbunden med stora svårigheter. Erkännes ej faderskapet, måste vanligen tillgripas parts ed; den form, i vilken detta hittills ägt rum, eller värjemålsed för svaranden, har helt visst stundom lett därtill, att sanningen ej kommit till sin rätt, i det att svaranden med orätt svurit sig fri. Förslaget inför nu även rätt för modern att med ed bekräfta sin uppgift att samlag ägt rum. Men angivna utredning om faderskapet är ej till fyllest, om därpå skall grundas rätt till arvo ch faderskapet sålunda medföra verkningar även mot faderns familj och släkt. Då måste man söka förebringa utredning därom, att svaranden verkligen avlat barnet, eller med andra ord, att modern icke jämväl stått i förhållande till annan man under konceptionstiden. På läkarvetenskapens nuvarande ståndpunkt kan sådant bevis ej föras på medicinsk väg. Enligt sakkunnigas mening böra dragas vida gränser för ifrågavarande tid och möta stora svårigheter att av barnets utvecklingsgrad vid födelsen sluta sig till varaktigheten av

havandeskapet. Nu är det ej för modern möjligt att styrka, det hon icke under berörda tidrymd stått i förhållande till annan än den påstådde fadern; man får därför i stället låta mannen göra invändning därom att så varit fallet, den s. k. exceptio plurium. Klart ärå andra sidan, att man icke kan ställa några större fordringar på mannen i bevisväg. Hans förbindelse med modern har kanske haft en mera tillfällig karaktär; han saknar därför närmare kännedomom hennes förehavanden under ifrågavarande tid. Stundom har han allenast en mer eller mindre grundad misstanke, att hon stått i förhållande till annan man. Beaktas bör härvid den stora rörligheten hos vissa klasser av befolkningen, ej minst där utomäktenskapliga förbindelser knytas. Klart är, att mannen måste tillåtas förebringa alla omständigheter, som kunna föranleda tvivel om hans faderskap, såsom dåligt rykte hos modern, att förhållandet varit av tillfällig art, att modern förut fått barn utom äktenskap med annan man, att svarandens samlag infallit nära ena yttergränsen för konceptionstiden, att preventiva medel kommit till användning o. s. v. Då, såsom nyss nämnts, några större anspråk icke torde kunna ställas på mannens bevisning, lär man bliva nödgad att låta kvinnan med ed värja sig för misstanken att hava haft förbindelse med annan. En sådan ed är ingalunda utan fara; av skamkänsla och hänsyn till barnet kan modern frestas att förneka sitt förhållande till annan man. Är den av mannen förebragta bevisningen av någon större betydelse eller har modern dåligt rykte eller är hon eljest otillförlitlig, torde sådan ed ej böra ifrågakomma. Klart är, att nu skildrade bevisförfarande med ett avvägande av de minsta detaljer skulle ställa de största krav på domstolarna, ja, kanske större än de ofta kunna fylla, samt att domstolarnas praxis måste bliva synnerligen växlande. Ej så sällan torde möjlighet att vinna ett säkert resultat vara utesluten.
    En dylik faderskapsutredning skulle medföra, att rättegångarna komme att tilltaga både i antal och omfång. Fäderna, som redan nu ofta söka kasta skulden på andra, skulle ej sällan göra alltför att bliva fria från faderskapet, därtill ju det antydda bevissättet skulle inbjuda. Mödrarna skulle utsättas för lidande, då deras föregående vandel sålunda bleve föremål för undersökning inför domstol. Svaranden skulle låta såsom vittnen höra sina vänner och väninnor angående moderns levnad, icke blott under konceptionstiden utan även före densamma. Och domstolen skulle, hur taktfull den än önskade vara, icke kunna avskära en sådan undersökning såsom saknande betydelse för målet. Den ed, varigenom modern skulle värja sig för misstanken att hava stått i förhållande till flera, torde ofta komma att kännas som en pina. Att med skenet mot sig gå ed är alltid motbjudande, och lätt kvarstår i allmänna opinionen en misstanke därom, att allt icke stått rätt till.
    Ofta skulle bevisningen misslyckas och modern icke kunna skaffa barnet en far. I hur pass stor utsträckning detta skulle bliva fallet, kan naturligtvis icke med siffror angivas. Enligt upplysningar, som

förekommit under lagförslagets utarbetande angående förhållandena såväl hos oss som i våra grannländer, synas de lösa förbindelserna ingalunda vara sällsynta. Beaktas bör för övrigt, att de mera fasta förbindelserna i stor utsträckning övergå i äktenskap, detta särskilt vad landsbygden beträffar, samt att, där den utomäktenskapliga födelsefrekvensen är störst eller i städerna och orter med talrik yngre befolkning, faderskapsutredningen är förbunden med de största svårigheterna. Komma så härtill de fall, där domstolen med hänsyn till i målet förebragta omständigheter icke vågat fastställa faderskapet, ehuru modern i verkligheten icke stått i förhållande till flera, torde klassen barn, som komma att sakna fäder, bliva nog så stor. Denna klass skulle helt visst bliva en särskild pariasklass bland de utom äktenskap födda. Då barnet vuxit upp och fått kännedom om moderns levnadsvandel, kunde kanske det förtroendefulla förhållande, som förut rått mellan modern och barnet, för all framtid brista. Invänder man, att denna klass redan finnes, så är detta väl sant, men den blir genom den ifrågasatta utredningen framdragen i dagsljuset och på ett brutalt sätt stämplad.
    Huruvida man för det fall, att bevisning om faderskapet icke kunnat åvägabringas, skulle helt frikänna svaranden, såsom i de kontinentala lagstiftningarna är fallet, eller förplikta en eller flera av moderns konkumbenter att utgiva underhåll, är ett synnerligen vanskligt spörsmål, därom meningarna äro delade. Huvudsakligen sociala skäl synas tala för att icke befria svaranden från underhållsskyldighet mot modern och barnet. Och det skulle för barnet vara synnerligen olyckligt samt verka förråande på den allmänna uppfattningen, om flera komme att drabbas av underhållsbördan, varförutom därmed även skulle vara förenade stora praktiska svårigheter. Å andra sidan kan det ej förnekas, att det för svaranden måste te sig såsom en i ögonen fallande orättvisa, om han efterlyckad bevisning om exceptio plurium ensam skulle ådömas underhållsskyldighet, vad som för honom egentligen hade någon betydelse.Man skulle sålunda erhålla icke allenast två klasser barn utan även två klasser fäder, verkliga fäder och blott möjliga eller bidragspliktiga. En sådan klyvning av faderskapsbegreppet är emellertid egendomlig och stötande. Och detta blir än mera fallet, då på andra områden av lagstiftningen ett fastställt möjligt faderskapbör tilläggas betydelse, ej blott i allt vad underhåll rörer utan ävent. ex. i fråga om äktenskapshinder, jäv, legitimation genom efterföljande äktenskap, vadan särskilda regler härutinnan skulle bliva av nöden. Vad legitimation angår, skulle för övrigt inträda en försämring i gällande rätts ståndpunkt, i det att den bidragsskyldige, som gift sig med modern, icke skulle kunna anses såsom barnets fader och få därmed förenade rättigheter och förpliktelser.
    Det ovan anförda torde visa, att starka praktiska och humanitära skäl tala för förslagets regler i fråga om bevisningen. Därigenom undviker man den synnerligen stötande klyvningen av barnen och fäderna i tvenne klasser. Den visshet om faderskapet, som en nog

 

Svensk Juristtidning 1917. 10

grannare utredning är avsedd giva, kan finnas och göra sig gällande utan domstols fastställande av faderskapet, liksom ett sådant fastställande icke behöver skapa övertygelse härutinnan hos fadern.
    Oavsett principfrågan, tala vissa praktiska skäl mot arvsrättens genomförande för närvarande. Att med ens övergå från det försummade tillstånd, vari lagstiftningen på ifrågavarande område förut beffunnit sig, till det mest långt gående system skulle innebära en alltför tvär övergång och motverka det därmed avsedda syftet. Den föreslagna lagstiftningen innebär så väsentliga nyheter, att det dröjer innan dess verkningar blivit genomförda i livet. Och man synes även böra med försiktighet framgå i fråga om en reform, om vilken meningarna inom folket äro synnerligen delade och vilken kan för samhället i dess helhet medföra följder, som knappast låta sig överskådas.
    Att arvsrätten icke lär kunna genomföras utan vissa kauteler till skydd för efterlevande maka och de i äktenskap födda barnen torde framgå av vad i det föregående anförts. Dylika skyddsföreskrifter, som förefinnas i Norge, sammanhänga med åtskilliga nu på dagordningen stående frågor. Lagberedningen är sysselsatt med frågan om makars egendomsförhållanden och därmed sammanhörande ämnen såsom om efterlevande makes rätt till arv och rätt att sitta i oskift bo. Snart stundar även en revision av bestämmelserna om arvsrätt överhuvud. Därvid torde bland annat böra tillses, att vad som tarvas till barns uppfostran och underhåll utgår ur boet, innan arvslott uttages, vilket har en viss betydelse för förevarande spörsmål, då det utom äktenskapet födda barnet vanligen är äldre än barnen i äktenskapet. Att en processlagstiftning med fri bevisprövning och parternas hörande såsom vittnen skulle underlätta fastställande av faderskapet och även göra utredningen mindre obehaglig, särskilt för modern, lärer vara obestridligt.
Holdo Edling.