Om förfarandet vid konstituering av bolagsstämma. Vid 1914 årstidigare riksdag väcktes en motion, i vilken gavs uttryck åt de mycket allmänna klagomålen över saknaden i aktiebolagslagen av användbara bestämmelser rörande sättet för konstituerande av bolagsstämma. Lagutskottet, som erkände de överklagade bristerna, avstyrkte emellertid omedelbara åtgärder i motionens syfte under framhållande av att en mera omfattande revision av bolagslagstiftningen snart nog torde bliva behövlig.
Med anledning härav har statsrådet BERNDT HASSELROT i Svensk Juristtidning för 1916 (s. 273—283) företagit en granskning av motionens innehåll. Granskningen har, säkerligen till mångas överraskning, utfallit så, att de allmänt överklagade bristerna i verkligheten bara äro inbillade, eftersom lagen skulle lämna säker ledning i frågan.
Enligt HASSELROTS framställning skulle konstituerandet av en bolagsstämma ske på följande sätt.
1. Styrelsen, som sammankallat bolagsstämman, skall öppna densamma genom sin ordförande eller annan ledamot av styrelsen samt leda förhandlingarna, till dess ordförande valts av stämman.
2. I kraft av sin ifrågavarande befogenhet skall styrelsens ordförande med ledning av aktieboken uppgöra förteckning över närvarande aktieägare och deras aktier.
3. Därefter har styrelsens ordförande att föredraga den av honom uppgjorda förteckningen för att av aktieägarne godkännas såsom röstlängd vid de följande förhandlingarna.
4. Framställes härvid yrkande, att någon i ordförandens förteckning upptagen person skall därifrån avföras eller hans röstetal minskas eller att någon i förteckningen icke upptagen person skall däri upptagas, avgöres frågan genom omröstning. Rätt att deltaga i denna omröstning tillkommer alla, som är ouppförda i den av styrelsens ordförande uppgjorda förteckningen, med de röstetal, som där äro angivna. Besluten fattas med vanlig enkel röstövervikt.
5. När den nya röstlängden på detta sätt blivit åstadkommen och ordförande vid stämman blivit vald, har styrelsens ordförande fyllt sin plikt och den valde ordföranden övertager ledningen av förhandlingarna.
De av HASSELROT sålunda uppställda reglerna torde visserligen få anses iflera avseenden mindre tillfredsställande, men de äro ju dock bättre än inga. Det vore därför ganska glädjande, om det kunde ådagaläggas, att dessa regler icke utgöra blott en konstruktion av vad som kunde vara önskvärt, utan verkligen äga en solid grund i gällande lag eller åtminstone sedan gammalt följda sedvänjor.
Orsaken till den rådande förvirringen och hjälplösheten är otvivelaktigt att söka i den nya aktiebolagslagens stadgande, att förteckningen över de vid stämman närvarande aktieägarne och deras röstetal skall godkännas, innan den
får användas såsom röstlängd. Ett sådant stadgande förekom icke i den äldrelagen och torde på sin höjd såsom sällsynt undantag kunna uppletas i några av Kungl. Maj:t enligt 1848 års förordning fastställda bolagsordningar.
Att det nämnda stadgandet icke influtit i förslaget till den nu gällande lagen, förklarar HASSELROT hava berott »uteslutande därpå att det, jämväl med hänsyn till vad i sådant avseende sedan gammalt varit gängse bruk, ansågs självklart, att förteckningen icke kunde användas till avsedda ändamålet (såsom röstlängd), med mindre den bleve godkänd, samt att godkännande icke kunde lämnas av annan än bolagsstämman». Sedan därefter påpekats, att den ifrågavarande bestämmelsen inskjutits i 78 § av den nya lagen med den motiveringen, att så borde ske »till förebyggande av missförstånd», anser sig HASSELROT kunna fastslå, att bestämmelserna i den nämnda paragrafen icke i vidare mån skilja sig från vad under den äldre lagstiftningen ansetts gälla än så vitt angår tidpunkten för rätten att deltaga i förhandlingarna och besluten å bolagsstämma (varom stadgas i den nyss nämnda paragrafens tredje stycke andra punkten). Det tillägges, att klandret mot de övriga bestämmelserna med lika berättigande bör riktas mot 1895 års lag. Detta sista yttrande synes dock icke träffa, vid det kända förhållande, att i 1895 års lag icke finnes något stadgande om att förteckningen över de närvarande aktieägarne icke får användas såsom röstlängd utan att hava blivit för ändamålet godkänd.
Icke heller torde med rätta kunna påstås, att förteckningens godkännande såsom röstlängd skulle överensstämma med vad i sådant avseende sedan gammalt varit gängse bruk. Ända tills den nuvarande lagen kom i bruk, lärer tvärt om för besökare av bolagsstämmor den tanken varit alldeles främmande, att en person, som behörigen styrkt sig vara aktieägare, skulle kunna förvägras att deltaga i stämmans förhandlingar och beslut.
Själv har jag under de senaste 25 åren varit närvarande vid hundratals bolagsstämmor, både vid protokollet och såsom aktieägare, men kan icke från tiden före 1912 påminna mig ett enda fall, då det ens satts i fråga, att förteckningen å de närvarande aktieägarne skulle behöva stämmans godkännande för att gälla såsom röstlängd. Ett sådant godkännande har, mig veterligen, heller icke av patent- och registreringsverket före år 1912 ansetts behövligt för beviljande av registrering av bolagsstämmobeslut, vadan det måste antagas att denna myndighet ansett besluten icke desto mindre vara formellt lagliga.
I ett rättsfall, refererat i N. J. A. 1910 s. 38, hade ordföranden vid en bolagsstämma låtit såsom röstberättigade vid stämman anteckna tre personer,vilkas rösträtt blivit bestridd. Då härefter av en aktieägare påyrkades, atttill stämman måtte framställas proposition om röstlängdens godkännande, hade ordföranden vägrat att låta stämman besluta i frågan. Bolaget instämdes till domstol med yrkande, att de vid stämman fattade besluten måtte upphävas. Såsom skäl för yrkandet anfördes, att de tre personer, vilkas rösträtt blivit bestridd, icke ägt rätt att deltaga i stämmans beslut, samt att ordföranden icke ägt vägra proposition å frågan om röstlängdens godkännande. Det är anmärkningsvärt, att hovrätten och högsta domstolen, vilka upphävde de klandrade bolagsstämmobesluten, likväl i sina domar icke gjort ens någon antydan om att besluten, såsom klaganden jämväl påstått, vore ogiltiga redan på den grund, att den använda röstlängden icke blivit av stämman godkänd.
Saknaden av en sådan antydan torde utmärka, att domstolarna icke funnit ett dylikt godkännande lagligen erforderligt. I motsatt fall skulle ju alls icke funnits någon röstlängd, och vid stämman hade således, vid olika meningar, icke kunnat fattas något formellt beslut, som av domstolarna kunnat på materiella grunder undanröjas.
Om det sedan gammalt varit gängse bruk att icke såsom röstlängd använda förteckningen över närvarande aktieägare, innan den blivit för sådant ändamål godkänd, har ett sådant bruk åtminstone icke varit allmänt känt och iakttaget, och att detta förfarande skulle vara självklart, har häller icke varit allmänt insett. Påståendet, att redan under den äldre lagstiftningen skulle ansetts gälla vad numera är stadgat om förteckningens godkännande, innan den får användas såsom röstlängd, är icke i någon mån bestyrkt och motsäges, såsom nyss framhållits, av rättstillämpningen. I varje fall kvarstår svårigheten att förlika det nämnda nya stadgandet med ett praktiskt sätt att konstituera enbolagsstämma.
I och för sig är det ganska likgiltigt, om stämmans förhandlingar öppnas av styrelsens ordförande eller annan ledamot av styrelsen eller av någon aktieägare utanför styrelsen. Annorlunda ställer sig dock saken, om man vill åt den person, som öppnar stämman, inrymma en så vidsträckt rättighet som att bestämma den röstlängd, enligt vilken rätten att deltaga i de närmast följande förhandlingarna skall avgöras. Så länge enighet råder inom ett bolag, behöver man icke befara, att någon allvarligare kränkning av denna rätt skall förekomma. När alla ärenden avgöras under sämja och endräkt, kommer man också lätt till rätta med röstlängden. Behovet av garantier mot övergrepp gör sig gällande först när enigheten brytes och i synnerhet när tämligen jämnstarka intressen kämpa mot varandra. Under sådana förhållanden kan man knappast förlita sig på viljan och förmågan hos styrelsens ordförande att skipa lika rättvisa åt alla håll. Vid allvarligare stridigheter inom ett bolag rikta sig de anfallandes ansträngningar så gott som alltid på att få styrelsen avlägsnad och ersatt med en ny styrelse, som är villig att leda bolaget efter förändrade grunder. Vare sig styrelsens ordförande sällar sig till angriparne, vilket väl är mera sällsynt, eller till försvararne av den gamla ledningen, är han själv med mitt uppe i stridsvimlet och är därigenom föga ägnad att öva opartiskhetens dygd.
Det torde därför ganska ofta kunna inträffa, att styrelsens ordförande vid uppgörande av röstlängden till och med avsiktligen obehörigt gynnar sina vänner och samtidigt i största möjliga utsträckning avvisar sina motståndare. Visserligen inskärpes av HASSELROT, att styrelsens ordförande blott har formell prövningsrätt och är berättigad att ur röstlängden utesluta endast den, som uppenbarligen saknar rätt. Men avvikelse från dessa regler medför icke förstyrelsens ordförande några straffpåföljder, genom vilka godtyckligheter från hans sida kunde förhindras. Aktiebolagslagen är, som bekant, eljes ganska frikostig med hot om straff för pliktförsummelser.
Det kan icke väntas, att när de stridiga intressena stå hårt emot varandra, uppgörandet av den preliminära röstlängden skall avlöpa utan häftiga strideri synnerhet i sådana fall, där styrelsens ordförande öppet tager parti för den ena sidan av de stridande, men även när han efter ringa förmåga försöker att vara opartisk. För att över huvud komma till något resultat fordras hos
honom mycken kraft och även en viss grad av hänsynslöshet. Vid en mycket bekant bolagsstämma i ett av våra större bolag, där stridens vågor gingo höga, behövde styrelsens ordförande nästan en hel dag för åstadkommande av den preliminära röstlängden. Han tillämpade därvid just de av HASSELROT uppställda reglerna; huruvida han förfor med all önskvärd opartiskhet eller icke, må vara osagt.
Under sådana strider försvåras arbetet för styrelsens ordförande i hög grad därav, att han icke kan åberopa sig på tydliga föreskrifter i lagen om sin befogenhet att bestämma, vem som skall äga rätt att deltaga i stämmans förhandlingar och vem som skall därifrån uteslutas. Befogenheten för styrelsens ordförande att öppna stämman och leda förhandlingarna, tills ordförande blivit utsedd av stämman, härleder HASSELROT endast ur förhållandets egen natur, och i kraft av sin ifrågavarande befogenhet skulle det tillkomma styrelsens ordförande att med ledning av aktieboken uppgöra förteckning över närvarande aktieägare och deras aktier (röster?). Denna sistnämnda, för stämmans alla efterföljande beslut kanske avgörande rättighet skulle väl således ytterst grunda sig därpå att stämman blivit sammankallad av styrelsen, som har att införa aktieägarne i aktieboken. Men icke ens denna svaga motivering kan användas i alla förekommande fall. Styrelsens ordförande är ju icke alltid aktieägare och kan därför, även om han likväl önskade vara närvarande vid stämman, helt enkelt därifrån avlägsnas. Det kan också hända, att det alls icke är styrelsen, som sammankallat stämman, utan i stället revisorerna eller ock kronofogde eller magistrat. Man stannar i tvekan, om det är meningen, att också i sådana fall stämman skall öppnas, förhandlingarne ledas och den preliminära röstlängden uppgöras av den, som utlyst stämman, eller således av revisorerna eller kronobetjäningen.
Den påstådda befogenheten för styrelsens ordförande att bestämma den preliminära röstlängden synes för övrigt icke kunna förlikas med aktiebolagslagens 78 §, där det stadgas, att röstlängd (och således väl även preliminär röstlängd) skall åstadkommas genom dess godkännande av bolagsstämman.Visserligen upplyses icke i paragrafen, huru detta godkännande skall ske —och just häri består svårigheten — men denna bristfällighet kan väl icke rimligen medföra, att rättigheten att godkänna röstlängden skall gå ifrån stämman och läggas i händerna på en annan, styrelsens ordförande. HASSELROT, som utan vidare antager, att den slutliga röstlängden måste framgå ur majoritetsbeslut av aktieägarne, har genom detta antagande så att säga försatt sig i ett nödläge: röstas skall det — men grund för röstningen saknas. Svårigheten övervinnes genom ett nytt antagande, svagt stött av det ovan nämnda »förhållandets egen natur». Ty det förklaras, att då även för röstningen om den slutliga röstlängden behövdes en röstlängd och »annan sådan icke finnes eller lagligen kan komma till stånd, måste den av styrelsens ordförande uppgjorda förteckningen härtill begagnas».
Ytterst vilar således de stridande partiernas övertag vid de följande bolagsstämmobesluten på huru denna sistnämnda förteckning avfattats av styrelsensordförande, som fullkomligt oansvarigt är herre över situationen. Ty i vår krassa tid vore det barnsligt att föreställa sig, att det parti, som på förteckningen fått majoritet, skulle förspilla densamma vid omröstningen om den röstlängd, vilken därefter skall följas vid stämman. Snarare kan väl antagas, att den
maktägande majoriteten ofta nog skulle anse sig blott utöva sina »suveräna rättigheter», om den omformade röstlängden efter sitt sinne och uteslöte en eller annan av motståndarne, när sådant ansåges behövligt för maktens befästande.
I den ovan nämnda motionen föreslogs, att i aktiebolagslagens 78 § skulle införas ett stadgande om att den, som blivit i aktieboken upptagen såsom aktieägare, eller, där aktierna voro ställda till innehavaren, den, som behörigen styrkte sig vara ägare, skulle införas i röstlängden för stämman, varjämte borde stadgas straff för avvikelse härifrån. Denna anordning finner HASSELROTo tillfredsställande, då i sådant fall till och med den, som själv upplyste, att han i verkligheten icke vore aktieägare, likväl skulle få deltaga i stämmans beslut. I anledning av sådana möjligheter (som väl lätt kunde uteslutas genom en lämplig formulering av den föreslagna ändringen) utbrister HASSELROT:»Det ma tillåtas mig spörja, om ej dylikt vore sårande för rättskänslan». Även jag skall tillåta mig en fråga: vore det icke lika sårande för rättskänslan, ifall en person genom att ur aktieboken uppföras på den av styrelsens ordförande uppgjorda preliminära röstlängden bereddes tillfälle att rösta, ehuru han i verkligheten icke vore aktieägare, eller ifall en person, som både formellt och materiellt vore aktieägare, likväl genom majoritetsbeslut skulle kunna berövas sin rösträtt?
Det kan svårligen bestridas, att aktieboken varit avsedd att utgöra grunden för rösträtten vid bolagsstämma. Man kan rent av påstå, att detta varit det viktigaste och under vanliga förhållanden det enda ändamålet, sedan rätten att få uppbära vinstutdelning i regel gjorts oberoende av inskrivning i aktieboken. Mot faran för att bulvaner, som på grund av skenöverlåtelser blivit införda i aktieboken, skulle kunna uppträda och rösta på en bolagsstämma, har lagstiftaren sökt skydd i bestämmelsen om försäkran (76 § andra stycket), ehuru detta skydd i verkligheten blivit ganska klent, beroende på den opraktiska formuleringen av denna bestämmelse. En sådan försäkran får dock, som bekant, icke utkrävas annat än under vissa i lagen angivna förhållanden, och lagstiftaren har varit fullt medveten om att det ifrågavarande skyddet icke är absolut. Sålunda anmärkte chefen för justitiedepartementet vid föredragning av lagförslaget (som på denna punkt överensstämmer med lagen), att om försäkran icke i rätt tid avfordrats en bulvan, »så måste man sedermera i regel finna sig i att denne opåtalt får utöva rösträtt, även om man skulle få aldrig så stark anledning att misstänka, det skenöverlåtelse föreligger. Det lärer nämligen sällan låta sig göra att leda i fullt bevis, att den, som uppträder såsom ägare av aktie, icke i verkligheten är det och förty icke är behörig att utöva rösträtt för aktien.» Av detta skäl upptogs icke i den kungl. propositionen bestämmelsen, att försäkran icke finge avfordras den, som förut å ordinarie bolagsstämma fått föra talan såsom ägare av aktie. Men riksdagen återställde lagförslaget i det ursprungliga skicket.
Dessa bestämmelser om skyldighet att avgiva försäkran förklarar HASSELROT icke vara till fyllest och inskärper därjämte, att »den som avgivit försäkranej är i bättre ställning än annan i aktieboken införd person; även den förre kan således av bolagsstämman frånkännas rätt att deltaga i dess förhandlingar och beslut». Ty bolagsstämman är »suverän i alla hithörande frågor», och att beröva stämman bestämmanderätten över röstlängden skulle »innebära en
kränkning av aktieägarnes berättigade intresse och ett borteliminerande av den rätt, som sedan gammalt tillkommit dem». Den, som blivit införd i aktieboken och opåtalt fått deltaga i en ordinarie bolagsstämma, skulle alltså enligt lagens otvetydiga bud icke få antastas ens med en fordran om avgivande av försäkran, även om det funnes »aldrig så stark anledning att misstänka, det skenöverlåtelse föreligger», men samma person skulle utan varje bevis för en sådan misstanke kunna berövas sin rösträtt genom ett vanligt majoritetsbeslut. Hade lagen verkligen avsett, att en aktieägares rättigheter på detta sätt skulle vara prisgivna åt en majoritets godtycke, skulle väl därom i förarbetena till lagen funnits åtminstone någon antydan. Men någon sådan torde icke kunna uppletas. Tvärt om synes man åsyftat att genom införandet i aktieboken betrygga den där infördes rättigheter såsom aktieägare mot alla godtyckliga ingrepp och samtidigt genom stadgandet om skyldighet att avgiva försäkran sökt skydd mot skenöverlåtelser, så långt sådant skyddande ansetts behövligt och genomförbart utan att i andra avseenden medföra betänkligheter. Lagens bestämmelser om rösträtt å bolagsstämma fördunklas emellertid av det olyckliga, efteråt inflickade stadgandet, att röstlängden skall å stämman framläggas till godkännande, och ovissheten ökas därigenom, att anvisning saknas om sättet för detta godkännande.
Alla borde kunna enas om att oklarhet och svårbegriplighet är ett stort fel hos varje lag men i synnerhet hos en lag som aktiebolagslagen, vilken i så många fall måste tillämpas av den i lagtolkning oskolade lekmannen. När lagen även i den sakkunniges hand medgiver endast en materiellt synnerligen otillfredsställande tolkning, som dessutom är osäker och lämnar tillfälle till allvarliga invändningar om tolkningens riktighet, måste man vara berättigad att anse lagen oduglig i den punkt det gäller.
N. A. T. von Sneidern.