ADOPTIVBARNS LAGLOTT.

 

EN PARALLELL

 

AV

 

C. G. BERGMAN.

 

Lagberedningens förslag till lag om adoption har vid granskningen från den praktiska juridikens män rönt en ganska livlig opposition beträffande en punkt i detsamma, adoptivbarns laglott1, och det har t. o. m. framkastats, att det vore bättre, om lagförslaget i dess helhet av riksdagen förkastades, än att det med ifrågavarande punkt antoges.2 Vid en första anblick må det synas egendomligt, att det ganska omfattande förslaget kunde tänkas stå eller falla på denna enda bestämmelse, men en närmare undersökning torde giva vid handen, att man just vid frågan om laglotten träffat själva kärnpunkten i adoptionsinstitutet. En parallell med den romerska rättens adoptio torde ådagalägga detta förhållande.

 

1 Se Förhandlingarna vid Sveriges advokatsamfunds årsmöte i Malmö den 12 juni 1914, Sthlm 1915, s. 6 ff.

2 Se en längre artikel i tidningen Aftonbladet för den 23 febr. 1917 av advokaten Otto Lagerström.

ADOPTIVBARNS LAGLOTT. 189    Med öppen blick för traditionens betydelse för lagstiftningen har lagberedningen brukat låta sina förslag åtföljas av orienterande rättshistoriska undersökningar. Vid förevarande förslag åter var det ej svårt att ådagalägga, att för adoptionen ej något väsentligt vore att hämta ur den nationella rättsutvecklingen. Men svensk rättshistoria är också historien om reception av främmande — speciellt romersk — rätt, och det föreliggande förslaget är, i stort sett, typiskt för den reception i andra hand, som sedan länge sker hos oss av den romerska rätten. Det torde då ej vara ur vägen att se till, huru romarna, hos vilka adoptionen var nationell och synnerligen uppmärksammad, ej minst av teoretici, ställde sig till förevarande spörsmål.
    Stötestenen var — då som nu — regleringen av adoptivbarnets förhållande till de båda familjerna, den naturliga och den genom adoptionen förvärvade, speciellt i arvsavseende. Men i Rom var dessutom familjebandet särskilt pointerat, ej minst genom den utpräglade fadersmyndigheten, som lämnar den myndige hemmasonen i en efter tiderna växlande, men i det hela relativt osjälvständig ställning. Vid den ena av de romerska adoptionsformerna, adrogationen, som tillämpades för självständiga personer (sui iuris), myndiga eller omyndiga, och krävde kejserlig licens, avklipptes helt och hållet bandet med förutvarande ätt (enligt romersk uppfattning bildade nämligen en sådan självständig person egen familia) och den adopterade var för laglotten hänvisad allenast till adoptivfadern, vilkens familj även blev arvtagare till den adopterade. Omyndigt adoptivbarns införda gods tillförsäkrades emellertid dess naturliga släkt.1 Den andra adoptionsformen, s. k. egentlig adoption, därvid adoptandus vanligen av sin far överlämnades i adoption inför blott magistrat, torde redan i för-justiniansk tid ha givit den adopterade en svagare ställning i den nya familjen: han ansågs ha liksom "duo patres" och torde sannolikt ej haft ovillkorlig laglottsrätt i adoptivfamiljen. Laglottsrätt i två familjer ansågs såsom något absurt. Skillnaden mellan de båda adoptionsformerna betonades än skarpare av Justinianus,

 

1 Jämför härmed ett förslag av hr Lagerström att — därest man ej ville gå så långt som att avskära bandet mellan adoptivbarnet och dess naturliga släktingar— adoptivföräldrar och adoptivsyskon borde taga arv först sedan till adoptivbarnets naturliga släktingar i vederlag utgått värdet av det arv, som från dem tillfallit adoptivbarnet.

190 C. G. BERGMAN.som låter den senare formen — under uppgift att därigenom lösa ett gammalt tvisteämne mellan juristerna just beträffande den sålunda adopterades laglottsrätt — så snart den ej användes för vissa nära släktingar, giva uttryck åt allenast ett uppfostringsavtal. Fadersmakten behåller den naturlige fadern, som därmed också blir skyldig att svara för laglotten; efter adoptivfadern får barnet endast intestatsarvsrätt— i praxis av ganska ringa värde — och adoptionen medför släktskap blott mellan den adopterade och adoptivfadern: —En valrätt mellan de båda formerna torde ha förelegat på det sätt, att husfadern genom emancipation av sonen kunde låta denne begagna den förra formen och därmed ernå laglott efter adoptivfadern. Men den ledande tanken är ständigt, att en adoptivson ej skall kunna leda över laglottsdel till annan familj.1
    Väsentligt olika har man i Frankrike och Tyskland begagnat det romerska mönstret. Code civil2 gör ett mycket inskränkt bruk av adoption, i det den medger sådan först sedan fadersmakten i huvudsak upphört, d. v. s. vid myndig ålder: uppfostran av annans barn faller sålunda helt utanför adoptionen och bildar allenast den reguljära förutsättningen för densammas medgivande. Den adopterade växlar icke familj. Då nu, trots detta, laglott stadgas för den adopterade i förhållande till adoptivfadern, har man omgärdat laglotten med sådana garantier för den adopterande och hans descendenter, att där den adopterade dör utan bröstarvingar, ur hans kvarlåtenskap skall (sedan skulderna betalts) till förmån för de förra in natura utgå vad han bekommit i (gåva eller) arv efter adoptivfadern. Konstruktionen har romerska förebilder, vilka emellertid här torde föga intressera. Större intresse erbjuder den ögonskenliga överensstämmelsen med klämmen i prof. ALEXANDERSONS motion nr 95 i anledning av propositionen till årets riksdag med förslag till lag om barn utom äktenskap m. m. Motionären hemställde nämligen om sådan ändring uti nu ifrågavarande lagförslag, att däri måtte stadgas, "att ur dödsbo efter den, som i egenskap av adoptivbarn tagit arv eller i testamente efter adoptant bekommit egendom och som själv ej efterlämnat

 

1 Se härom vidare mina Beiträge zum römischen Adoptionsrecht, som våren 1912 förelågo i tryck.

2 Jfr särskilt §§ 345, 346, 348, 350, 351.

ADOPTIVBARNS LAGLOTT. 191bröstarvinge, skall, sedan den dödes gäld är betald men innan arv efter honom tages, till adoptantens bröstarvingar och, där makar gemensamt adopterat, till den efterlevande av dem i vederlag utgå egendom till värde motsvarande vad den avlidne i arv eller testamente efter adoptanten bekommit."
    Bürgerliches Gesetzbuch1 åter låter fadersmakten alltid övergå på adoptivfadern men upptar, detta oaktat och väl med hänsyn till föräldramaktens nu så olika karaktär, två typer av adoption: med och utan arvsrätt; därmed har alltså adoptivfadern fått befogenhet att förfara efter omständigheterna, såsom ju ock i romersk rätt oftast var fallet.
    Men även det danska och norska, till det svenska parallella lagförslaget om adoption har undgått åtminstone den i detsistnämnda stötande konsekvensen, att adoptivbarnets avlägsnaste naturlige släkting kan undantränga den kvarlevande av adoptivföräldrarna från det arv efter adoptivbarnet, som härleder sig från den avlidne maken: enligt de förstnämnda förslagen kommer nämligen efterlevande make, som sitter i oskift bo med adoptivbarnet, att ärva barnet.2
    Lagutskottet har nu i sitt utlåtande nr 29 upptagit prof. ALEXANDERSONS motion till dess ekonomiska effekt men givit densamma den form, att verklig arvsrätt bereddes den efterlevande av adoptivföräldrarne jämte adoptantens bröstarvingar uti ifrågavarande egendom framför adoptivbarnets släktingar.Därmed blir ej heller, såsom i motionen, adoptivbarn betaget att genom testamente förfoga över sådan egendom. — Härigenom synes den svåraste konsekvensen av adoptivbarns laglottsrätt vara övervunnen. Kvar står emellertid den överklagade olägenheten, att den efterlevande av äkta makar genom adoptivbarnet förhindras att sitta i orubbat bo, ett förhållande, som utan tvivel i många fall kommer att vålla betänksamhet

 

1 Se härom §§ 1765 och 1767.

2 Enligt dansk och norsk rätt äger efterlevande man att sitta i oskift bo med sina bröstarvingar utan avseende på dessas ålder. Efterlevande hustru åter kan enligt dansk rätt få sig samma rätt tillagd genom mannens testamente; efter både dansk och norsk rätt äger myndighet på ansökan av henne medgiva befogenhet att sitta i oskift bo med sina barn, till dess de uppnått resp. 18 och 21 år. Efterlevande make råder så gott som oinskränkt över det oskiftade boet. — I svensk rätt har en motsvarighet till sådant oskift bo, vad man angår, existerat i götalagarna och torde även praktiserats under landslagen fram till 1669 års förmyndarordning.

192 C. G. BERGMAN.inför en tillärnad adoption. Det torde emellertid knappast kunna betecknas såsom ett samhällsintresse att så strikt upprätthålla laglottsrätten, att denna minskar adoptionens användning genom att ej kunna förlikas med barnlösa äkta makars naturliga åstundan att genom inbördes testamente förfoga över sin egendom. Kompromissen synes vara att söka i det danska och norska förslagets "oskift bo" på det sätt nämligen, att sådana äkta makar finge rätt att, där de gemensamt adopterat, utan hinder av den laglottsrätt, som eljest tillkommer adoptivbarn, genom inbördes testamente förfoga över hela andelen i boet till den andres förmån. I vanliga fall komme därigenom adoptivbarnet, som ju för varje fall njuter underhåll av den efterlevande av adoptivföräldrarne, att endast temporärt vara i avsaknad av arvet, och barnets rätt kunde ju för övrigt säkerställas sålunda, att den efterlevande maken erhölle endast usufruktuarisk rätt till den avlidnes andel i boet och därjämte hade att ställa borgen för egendomens värde.
    En minoritet inom lagutskottet hade ställt sig på en motsatt ståndpunkt mot majoriteten och borttagit laglottsrätten, i det denna minoritet tillerkände adoptivbarn ovillkorlig rätt endast till medel för "nöjaktig efter adoptantens villkor och barnets anlag lämpad uppfostran och utbildning." Alltså en parallel till den justinianska s. k. egentliga adoptionen med dess huvudsakliga karaktär av uppfostringsavtal.
    Riksdagens båda kamrar hava nu emellertid anslutit sig till den av lagutskottets majoritet representerade meningen. Framtiden får utvisa, huruvida den gamla, till sin betydelse ej alltid insedda tvistefrågan — laglott eller icke laglot — därmed hos oss blivit definitivt löst.