FRÅN HOVRÄTTERNA.

 

27.

 

Köpare av avsöndrad lägenhet, som befunnits häfta för inteckning, meddelad i stamhemmanet, yrkar, att säljaren måtte förpliktas att låta döda inteckningen, såvitt den besvärar lägenheten, eller ock utbetala viss del av intecknade beloppet.

 

Jfr N. J. A. 1881: 380, 1889: 96, 1892: 145 och 1897: 537 samtLagberedningens förslag till jordabalk II s. 189—190.

 

    Genom köpeavhandling d. 29 jan. 1889 sålde P. Nilsson till N. J. Sidén en från hemmanet 3/5 tunnland Grytan nr 3 i Brunflo socken avsöndrad lägenhet för en köpesumma av 700 kr. jämte viss årlig avgäld. I köpeavhandlingen kvitterades köpeskillingen såsom samma dag erlagd.
    Sidén sålde sedermera genom avhandling d. 4 okt. 1897 samma lägenhet till Anna Brita Magnusson.
    Anna Brita Magnusson instämde Nilsson till Revsunds, Brunflo och Näs tingslags H.R. och anförde: Den av henne inköpta lägenheten hade befunnits vara besvärad av en d. 21 sept. 1875 i stamhemmanet beviljad och sedermera vederbörligen förnyad inteckning tillsäkerhet för 2,000 kr. med 6 % ränta enligt skuldebrev d. 2 maj 1875 till Andreas Olofsson i Lund. Nilsson hade emellertid, oaktat han vid försäljningen av lägenheten till Sidén till fullo bekommit den därvid betingade köpesumman, icke kunnat förmås att befria lägenheten från densamma sålunda besvärande gäld. Anna Brita Magnusson yrkade på grund därav, att Nilsson måtte förpliktas att antingen låta döda inteckningen, såvitt densamma besvärade lägenheten, eller ock till henne utgiva den del av intecknade beloppet, varför lägenheten i förhållande till stamhemmanet häftade, jämteränta.
    Nilsson bestred käromålet med förmälan, att han icke vid lägenhetens försäljning till Sidén förbundit sig att döda inteckningen.
    H.R:n (ordf. häradshövdingen Larsson) yttrade i utslag d. 30 juni1916: Enär Nilsson icke mot sitt bestridande kunde anses pliktig att föranstalta om ifrågavarande intecknings dödande, prövade H.R:nrättvist ogilla den av Anna Brita Magnusson i målet förda talan.

 

Svensk Juristtidning 1917. 13

    Anna Brita Magnusson fullföljde talan mot utslaget i Svea HovR. I HovR:n inställde sig därjämte Sidén såsom mellankommande part och förklarade sig göra ett med Anna Brita Magnusson.
    Svea HovR. (hrr Lagerbielke, af Geijerstam, Löfgren och Rönqvist, referent) yttrade i dom d. 16 febr. 1917: Som Sidén icke i den beträffande ifrågavarande lägenhet d. 29 jan. 1889 upprättade köpeavhandling förbundit sig att ansvara för någon lägenheten besvärande penninginteckning eller ens, såvitt visats, vid köpets avslutande erhållit underrättelse därom, att lägenheten vore för gäldintecknad,
    samt vid sådant förhållande och då den bestämda köpeskillingen 700 kr., vilken i köpeavhandlingen av Nilsson kvitterats, måste antagas hava blivit till honom erlagd, Nilsson varit skyldig att tillhandahålla köparen lägenheten fri från inteckning för gäld,
    men i målet vore upplyst, att lägenheten besvärades av en i stamhemmanet beviljad inteckning till säkerhet för 2,000 kr. med 6 % ränta,
    prövade HovR:n rättvist att, i anledning av Anna Brita Magnussons av Sidén såsom mellankommande part biträdda ändringssökande, med upphävande av H.R:ns utslag, på det sätt bifalla Anna Brita Magnussons talan, att Nilsson förpliktades att, därest han icke inom fyra månader från dagen för HovR:ns dom antingen visade att berörda inteckning blivit dödad, såvitt densamma besvärade ifrågavarande lägenhet, eller ock ställde av vederbörande domhavande godkänd borgen eller annan säkerhet för vad Anna Brita Magnusson kunde nödgas utbetala till följd därav att krav mot lägenhetens ägare gjordes gällande på grund av förenämnda skuldebrev, till Anna Brita Magnusson utgiva vad av skuldebrevets belopp jämteränta jämlikt 32 § i K. F. ang. inteckning i fast egendom d. 16 juni 1875 belöpte å lägenheten.

 

28.

 

Sedan ägare av hemman såsom sökande deltagit i vattenavledningsföretag, har hemmanet försålts exekutivt. Fråga om rätt för nye ägaren att genom avsägelse enligt 76 § dikningslagen vinna befrielse från fortsatt deltagande i företaget.

 

Jfr N. J. A. 1879 avd. II nr 1 s. 115 och 119 ff. samt förslaget till vattenlag m. m. (1910) s. 346 ff.

 

    I Roma och Store myrars utdikningsföretag deltog på sin tid såsom sökande Oskar Pettersson, ägare av 11/32 mtl Stora Vikers. Denna hemmansdel såldes d. 12 maj 1914 å exekutiv auktion för gäldande av en dikningsföretagets lagakraftvunna fordran hos Oskar Pettersson. Fastigheten inropades å auktionen av Ludvig Pettersson, vilken därefter d. 19 jan. 1915 erhöll lagfart.
    Efter stämning, som delgavs Ludvig Pettersson d. 29 april 1915, yrkade W. von Corswant i egenskap av syssloman för diknings

 

företaget vid Gottlands Norra H.R. åläggande för Ludvig Pettersson att utgiva 376 kr. 50 öre, utgörande den enligt vederbörligt fördelningsinstrument å ovannämnda hemmansdel belöpande andel av en av arbetsstyrelsen för företaget d. 17 maj 1914 beslutade utdebitering av 25,000 kr. å sökande delägare.
    Ludvig Pettersson bestred kravet. Han åberopade i första hand, att han hos K. B. i länet d. 8 jan. 1915 avsagt sig båtnaden av företaget och att bidrag till företaget förty icke kunde hos honom uttagas efter avsägelsen. Han anförde vidare, att då han förvärvat fastigheten å exekutiv auktion samt dikningsföretaget icke vid auktionen bevakat någon som helst rätt till framtida kostnadsbidrag, någon skyldighet att för fastigheten deltaga i företaget icke längre förelåge. Oskar Petterssons deltagande i företaget kunde vid dessa förhållanden endast gälla honom personligen.
    von Corswant bestred, att Ludvig Pettersson kunnat med laga verkan göra avsägelse enligt 76 § dikningslagen, då hans fångesman ingått såsom sökande till företaget. Även om han vore berättigad till sådan avsägelse, vore han likväl i förevarande fall betalningsskyldig, enär omstämda beloppet enligt i vederbörlig ordning tillkommet beslut förfallit till betalning redan i nov. 1914.
    H.R:n (ordf. häradshövdingen Toll) yttrade i utslag d. 30 dec.1915: I målet vore upplyst, att Ludvig Pettersson å exekutiv auktion d. 12 maj 1914 inropat 11/32 mtl Stora Vikers; att berörda fastighet förut tillhört Oskar Pettersson, vilken såsom ägare därav deltagit i omförmälda utdikningsföretag; att arbetsstyrelsen för företaget d. 17 maj 1914 beslutit en utdebitering bland delägarna av 25,000 kr. att betalas d. 1 okt. samma år; samt att Ludvig Pettersson d. 8 jan. 1915 hos K. B. i länet avsagt sig den båtnad, som genom ifrågavarande, ännu icke avslutade företag bereddes hans jord.
    På grund därav och då jordägaren, intill dess avsägelse skett, lagligen skulle svara för gäldande av å hans jord enligt laga kraftägande beslut belöpande andel i kostnad av ifrågavarande beskaffenhet,
    samt anmärkning ej förekommit mot storleken av det belopp, som blivit Ludvig Pettersson påfört,
    prövade H.R:n rättvist, med bifall till von Corswants talan, förplikta Ludvig Pettersson att genast vid utmätningstvång mot kvitto till von Corswant såsom syssloman för företaget utgiva omstämda beloppet 376 kr. 50 öre.

 

    Ludvig Pettersson sökte ändring samt anförde: Omstämda beloppet uttaxerades visserligen först efter det Ludvig Pettersson förvärvat fastigheten, men beloppet avsåge utgifter, som uppkommit långt före sistnämnda tid. Vid sådant förhållande hade det ålegat arbetsstyrelsen att vid den exekutiva auktionen bevaka företagets ifrågavarande fordran. Ludvig Pettersson vore icke skyldig att svara förandra fordringar än dem, som på sådant sätt bevakats.

von Corswant vidhöll vad han förut anfört.
    Svea HovR. (hrr Hansson, Bennet, A. Afzelius, referent, och Drangel) utlät sig i dom d. 23 febr. 1917: Enär Oskar Pettersson ostridigt såsom sökande deltagit i omförmälda dikningsföretag,
    samt vid sådant förhållande Ludvig Pettersson, vilken efter Oskar Pettersson blivit ägare av ifrågavarande fastighet, icke ägde att till vinnande av befrielse från skyldighet att deltaga i företaget åberopa avsägelse enligt 76 § i lagen om dikning m. m. d. 20 juni 1879,
    alltså och då anmärkning ej förekommit emot uträkningen av det Ludvig Pettersson i förevarande hänseende påförda belopp,
    prövade HovR:n rättvist fastställa det slut, H.R:ns utslag innehölle.

 

29.

 

Arrendator (av kronoegendom) har ansetts icke vara utan åtagande pliktig att gent emot dikningsföretag svara för utgörande av å egendomen belöpande kostnader för dikning, som berör egendomen.

 

Jfr dikningslagen § 31, lagen om nyttjanderätt till fast egendom kap. 2 § 27 samt K. F. d. 6 juli 1849 om deltagande i vattenavledningsföretag för boställen och annan staten tillhörig jord. — Se även N. J. A. 1876: 537 och v. SETH: Lagen om dikning, bilaga A.

 

    Vid av vederbörande lantbruksingenjör med biträde av gode mänd. 13 sept. och d. 20 okt. 1913 verkställd syneförrättning för utdikning av vattenskadade marker tillhörande hemmanen Färingtofta,Riseberga, Östervång och Farstorp bestämdes, att Kronan tillhöriga, indragna militiebostället 3/4 mtl Farstorp nr 1, som berördes avföretaget, skulle bidraga med viss andel av kostnaderna för utförande av företaget, vilket vore sådant, som omförmäles i 1 kap.dikningslagen.
    Nils Nilsson yrkade i egenskap av syssloman för företaget vid Norra Åsbo H.R. åläggande för Johan Nilsson och A. Ahlström såsom arrendatorer av nämnda boställe att till Nils Nilsson utgiva å bostället belöpande andel av kostnaderna för företaget med 128 kr.67 öre.
    Johan Nilsson och Ahlström bestredo betalningsskyldighet, den sistnämnde emedan han redan år 1910 med begivande av vederbörande myndighet å Johan Nilsson överlåtit arrendet av bostället, samt Johan Nilsson på den grund att han, som vid tiden för syneförrättningen varit arrendator av bostället, icke blivit till syneförrättningen kallad.
    Nils Nilsson yrkade att utbekomma omstämda beloppet antingen av Johan Nilsson såsom arrendator av bostället eller, därest detta icke kunde bifallas, av Ahlström; och framhöll Nils Nilsson, att Ahlström fortfarande brukade fastigheten och vore den verklige arrendatorn samt att han genom att till syneförrättningen mottaga kallelse och där föra boställets talan vållat, att Johan Nilsson ej blivit kallad.

    H.R:n (ordf. e. o. notarien Lanke) yttrade i utslag d. 22 nov. 1915: Enär i målet vore ostridigt, att Johan Nilsson vid tiden för ifrågavarande syneförrättning innehade bostället på arrende samt att Johan Nilsson varken blivit i behörig ordning till sagda syneförrättning kallad eller varit där närvarande,
    alltså och då ej visats något Ahlströms åtgörande, varigenom han ådragit sig betalningsskyldighet för den å bostället belöpande andelen av ifrågavarande dikningskostnader,
    prövade H.R:n rättvist ogilla Nils Nilssons talan.

 

    Nils Nilsson sökte ändring.
    HovR:n över Skåne och Blekinge (hrr Bruzelius, Schartau, Larson, referent, och Hartelius) yttrade i dom d. 17 nov. 1916: Enär det ej enligt lag ålåge arrendatorn att gent emot företaget ansvara för utgörandet av omstämda dikningskostnader,
    samt i målet icke visats, att Johan Nilsson eller Ahlström åtagit sig att gälda kostnaderna eller att de på annan grund vore pliktiga utgöra desamma,
    prövade HovR:n rättvist fastställa det slut, H.R:ns utslag innehölle.

 

30.

 

Köpare, som på grund av försenad leverans hävt köpet, har ansetts icke vara berättigad till ersättning för kostnader i anledning av samma köp, då han genom köpets hävande undgått förlust till större belopp (compensatio lucri cum damno).

 

Jfr ALMÉN : Om köp och byte § 25 vid not 68 ff., WINROTH: Köp av lös egendom s. 128—129 samt LASSEN i T. f. R. 1916 s. 15—16.

 

    A. Zadig i Malmö instämde till R.R:n i Malmö innehavaren av firman Theo. Dieden & C:o därstädes (nedan benämnd Dieden) under anförande: D. 24 april 1915 sålde Zadig till Dieden viss myckenhet fläsk för avskeppning från amerikansk ostkusthamn med neutral ångare direkt till Skandinavien senast d. 15 maj 1915 efter ett pris av 148 kr. 50 öre för 100 kg. netto amerikansk avlastningsvikt cif Göteborg netto kassa mot dokument i Malmö. Dieden ställde enligt av honom samtidigt gjord utfästelse rembours för köpeskillingen i Aktiebolaget Malmö Folkbank, men återkallade sedermera utan giltigt skäl remboursen och vägrade att vid bliva köpet. Varan, som i mitten av juni 1915 framkommit till Sverige, hade avsevärt fallit i pris sedan köpet mellan parterna avslutats; och nödgades Zadig försälja varan till pris av 135 kr. för 100 kg. Då härigenom för Zadig uppstod en förlust av 22,815 kr. 95 öre, yrkade nu Zadig förpliktande för Dieden att till Zadig utgiva detta belopp medränta.
    Dieden bestred Zadigs talan under förmenande, att Dieden varit berättigad att, såsom han gjort, häva avtalet, enär Zadig ej uppfyllt

 

det vid köpet betingade villkoret, att varan skulle senast d. 15 maj 1915 avskeppas från amerikansk ostkusthamn direkt till Skandinavien. Och förebragte Dieden bevisning därom, att denna bestämmelse om avskeppning ej blivit iakttagen, även som att Dieden vid köpet betingat sig noggrant iakttagande av densamma,
    Å sin sida yrkade Dieden, efter stämning, åläggande för Zadig att gottgöra Dieden med 5,049 kr. för hans kostnad i och för ställande av rembours även som att gälda ränta å detta belopp.
    Till Diedens stämningsyrkande genmälde Zadig: Enligt Zadigs förmenande borde Dieden — om det nu antoges, att avtalsbrott låge Zadig till last — ej tillerkännas ersättning för ifrågavarande rembourskostnad, med mindre Dieden kunde leda i bevis att, därestavtalet fullgjorts, för Dieden skolat uppkomma en vinst, minst såstor, att den täckte rembourskostnaden. Det vore så långt ifrån att Dieden lett sådant i bevis, att det fast mer vore i målet utrett,att ett fullgörande av köpeavtalet från Zadigs sida måste hava blivit i hög grad förlustbringande för Dieden.
    Dieden menade, att om avtalsbrott låge Zadig till last, Diedenunder alla omständigheter borde erhålla gottgörelse för de kostnader, han fått vidkännas för köpet.
    R.R:n yttrade i utslag d. 3 maj 1916: Emedan avskeppningen av godset i fråga ägt rum efter den i köpeavtalet härför bestämda senaste dag, samt Dieden, vilken med hänsyn till den i målet förekomna utredning finge anses hava betingat sig noggrant iakttagande av tiden för godsets avskeppning, följaktligen ägt att, såsom skett, häva köpet, ty och som Dieden alltså vore berättigad att erhålla gottgörelse för ostridigt havda utgifter i anledning av köpet med 5,049 kr. förställande av utfäst rembours,
    prövade R.R:n, med ogillande av Zadigs talan, rättvist förplikta Zadig att mot kvitto genast till Dieden utgiva 5,049 kr. jämte 5 % ränta därå från stämningsdagen d. 13 okt. 1915 tills betalningskedde.

 

    Zadig sökte ändring.
    HovR:n över Skåne och Blekinge (hrr Kallenberg, Beskow, referent, Gamstorp och Hartelius) yttrade i dom d. 2 febr. 1917: HovR:n funne ej skäl göra ändring i R.R:ns utslag, i vad därigenom Zadigs mot Dieden förda talan ogillats,
    men enär, vad anginge Diedens anspråk att bekomma ersättning för kostnad för ställande av rembours, det måste anses i målet framgå, att Dieden, även om han finge vidkännas nämnda kostnad, ej lede skada därigenom att köpet icke kommit att fullgöras,
    samt någon omständighet ej förebragts, på grund varav Zadig kunde anses skyldig att det oaktat ersätta Dieden kostnaden i fråga,
    prövade HovR:n rättvist att, med ändring av R.R:ns utslag i denna del, befria Zadig från den honom av R.R:n ålagda betalningsskyldighet.

31.

 

Om köpares reklamationsskyldighet i anledning av fabrikationsfel hos maskiner, sålda att levereras successivt och under garanti mot sådant fel.

 

Jfr ALMÉN : Om köp och byte § 52 vid not 89—91 och § 53 vid not 21—28 samt WINROTH: Köp av lös egendom s. 261.

 

    Enligt avtal d. 26 nov. 1913 förband sig N. J. Hörberg att till And. Mattssons mekaniska verkstads aktiebolag successive leverera fem utombordsmotorer. Bolaget tillförsäkrades ett års garanti förfabrikationsfel.
    En motor levererades av Hörberg till bolaget i början av mars 1914, och bolaget har för densamma erlagt betalning. Enligt tre särskilda å bolaget utställda fakturor, dagtecknade, en d. 6 juni, en d. 27 juni och en d. 20 aug., allt 1914, samt upptagande, en varav de båda förstnämnda en motor och den sistnämnda två motorer, hava de fyra återstående i avtalet avsedda motorerna nyssnämnda dagar levererats till bolaget.
    Hörberg yrkade efter stämning vid Mora tingslags H.R. åläggande för bolaget att till Hörberg utgiva betalning för de fyra enligt nämnda fakturor till bolaget levererade motorerna.
    Bolaget bestred kravet med förmälan att, då de tre först levererade motorerna icke varit leveransgilla, bolaget ägt häva köpet beträffande samtliga motorer, för vilka i målet fordrades betalning. Bolaget hade i anledning härav icke ens från järnvägsstationen i Mora uttagit de båda sist levererade motorerna.
    Hörberg anmärkte, att bolaget icke behörigen reklamerat i anledning av motorernas beskaffenhet.
    Såvitt handlingarna i målet utvisa, har bolaget icke före första rättegångstillfället i målet d. 18 nov. 1914 gjort dylik reklamation.
    H.R:n (ordf. e. o. notarien Beckman) utlät sig i utslag d. 31 dec.1915: Enär genom i målet avgivna vittnesberättelser måste ansesstyrkt, att de tre av Hörberg först levererade motorerna i praktiskt bruk visat sig hava varit behäftade med sådana fel, att bolaget av denna anledning varit berättigat att häva köpet i dess helhet,
    ogillades käromålet.

 

    Hörberg sökte ändring.
    Svea HovR. (hrr Kiellander, S. Holmberg, Bjurner, referent, och von Steyern) yttrade i dom d. 19 jan. 1917: Enär — om än antagas finge, att bolaget på grund av fel i de tre till detsamma först levererade motorerna ägt rätt att häva köpet i fråga om samtligade motorer, för vilka Hörberg i målet fordrat betalning — bolaget i allt fall ej mot Hörbergs bestridande styrkt, att bolaget, även om behörig hänsyn toges till avtalets bestämmelse därom, att köparen tillförsäkrats ett års garanti för fabrikationsfel, inom vederbörlig tid

 

efter det fel yppats i var och en av de tre först levererade motorerna, förklarat sig vilja tala å felen,
    samt bolaget vid sådant förhållande jämlikt 52 § i lagen d. 20 juni 1905 ang. köp och byte av lös egendom gått förlustig sin talan å fel i sistnämnda motorer,
    och bolaget följaktligen ej, såsom bolaget i målet gjort gällande, på grund av berörda fel ägt rätt att häva köpet vare sig beträffande de uti de båda första fakturorna omförmälda motorerna eller de två motorer, som avsåges i den tredje fakturan och av Hörberg d. 20aug. 1914 försänts till bolaget men förblivit liggande outlösta å järnvägsstationen i Mora,
    alltså och då bolaget ej ens påstått sig vara befogat att på annan grund än nyss nämnts häva köpet av sistberörda båda motorer,
    prövade HovR:n rättvist att, med ändring av motvädjade utslaget, ålägga bolaget betalningsskyldighet för i fakturorna upptagna fyra motorer.

 

32.

 

Lösöreköp. Kreatur, som säljaren med köparens medgivande satt i stället för genom lösöreköpsavhandlingen försålda, hava ansetts ej vara fredade för utmätning för säljarens gäld. Fråga tillika omverkan därav, att köpeskillingen icke betalts vid köpets avslutande.

 

Jfr ang. den förra frågan SJÖGREN i T. f. R. 1914 s. 312 och LUNDSTEDT: Om lösöreköp, särskilt s. 92 n. 1, ang. den senare frågan N. J. A. 1912: 156 jämte där anmärkta tidigare rättsfall samt LUNDSTEDT: ibm s. 39.

 

    I en d. 3 mars 1913 upprättad avhandling förklarade sig arrendatorn J. O. Engberg i Gammelboning till S. Svensson i Ahle försälja vissa i avhandlingen närmare angivna lösören, däribland 6 kor, för en köpesumma av 1,565 kr, samt på villkor i övrigt, att egendomen finge tills vidare förbliva i Engbergs vård och av honom begagnas samt att Engberg skulle väl vårda egendomen och vid anfordran överlämna densamma i oskadat skick till Svensson eller hans rättsinnehavare. Köpeskillingen var icke i avhandlingen kvitterad.
    Med denna avhandling hava sedermera vidtagits de i K. F. d. 20 nov. 1845 i avseende å handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva, föreskrivna åtgärder.
    För verkställighet av ett utav K. B. i Gävleborgs län d. 7 nov. 1914 meddelat utslag, varigenom Engberg ålagts att till L. E. Hastutgiva 88 kr. jämte ränta m. m., förrättades d. 23 dec. 1914 utmätning hos Engberg, varvid togos i mät två kor, värderade tillsammanlagt 140 kr.
    Svensson instämde därpå, enligt hänvisning av K. B., hos vilken Svensson anfört besvär över utmätningen, såväl Engberg som Hast

 

till Gästriklands västra tingslags H.R. samt yrkade, att Svensson måtte förklaras äga bättre rätt till de två kor, som utmätningen omfattat. Till stöd för sin talan åberopade han dels avhandlingen d. 3 mars 1913, dels en av Svensson d. 1 febr. 1914 utfärdad skriftlig förklaring, däri han medgivit Engberg rätt att för Svenssons räkning bortbyta ett eller flera av de genom avhandlingen försålda kreatur mot andra lika goda mot villkor att Engberg hölle honom fullt skadeslös och icke för egen utan uteslutande för Svenssons räkning verkställde dessa ombyten.
    Engberg uppgav under rättegången, att omstämda två kor enligt överenskommelse mellan honom och Svensson förvärvats efter försäljningen till Svensson, och medgav dennes i målet förda talan.
    Hast bestred däremot käromålet med förmälan, att det avtal, varigenom de i lösöreköpsavhandlingen försålda korna blivit utbytta mot andra, icke vore gällande mot tredje man, samt invände i övrigt, att betalning för den genom samma avhandling försålda egendomen icke erlagts vid köpets avslutande.
    Angående likviden uppgav Svensson, att han betalat lösöreköpetdels kontant och dels genom att för Engbergs räkning inlösa enrevers, varå Svensson tecknat borgen, samt förebragte härom bevisning.
    H.R:n (ordf. häradshövdingen von Schulzenheim) yttrade i utslagd. 31 juli 1916: Enär den av Svensson åberopade lösöreköpsavhandling icke kunde anses vara lagligen upprättad i enlighet med K. F.d. 20 nov. 1845, enär dels en del av de försålda föremålen varit föremål för utbyte samt köpeskillingen delvis vore betald genom revers av säljaren och försedd med borgen av, jämte andra, köparen,
    bleve käromålet lämnat utan avseende.

 

    Svensson sökte efter vad ändring.
    Svea HovR. (hrr Lagerbielke, af Geijerstam, referent, Löfgren och Ström) yttrade i dom d. 9 febr. 1917: HovR:n funne väl, att Svensson genom avhandlingen d. 3 mars 1913, som behandlats enligt föreskrifterna i K. F. d. 20 nov. 1845, förvärvat äganderätt till däri förtecknade lösören,
    men enär i målet vore upplyst, att ifrågavarande hos Engberg utmätta två kor icke ingått bland den försålda egendomen utan sedermera förvärvats av Engberg i utbyte mot annan i berörda avhandling upptagen egendom, som Engberg frånhänt sig,
    samt det utbyte, som sålunda kommit till stånd, icke i och försig föranledde därtill, att äganderätten jämväl till de två kor, som utmätts, skulle tillkomma Svensson,
    alltså och då handlingen d. 1 febr. 1914 icke heller kunde grunda någon rätt för Svensson gent emot Hast till nämnda kor,
    bleve H.R:ns domslut av HovR:n fastställt.

33.

 

Frågor dels om tillämplighet av legostadgan dels ock om tolkning av 47 § i samma stadga.

 

Jfr ang. första frågan Sv. J. T. 1916: 397 och där lämnade hänvisningar till rättsfall och litteratur samt ang. andra frågan förslaget till lag om tjänsteavtal mellan husbönder och tjänare (1900) § 28 och HASSELROT: Handelsbalken Xs. 2174.

 

    Sigrid Nilsson instämde stärbhusdelägarna efter änkan Josephine Catarine Petersson till R.R:n i Kristianstad och anförde: I). 1 juni 1915 överenskom änkan Petersson med Sigrid Nilsson, som antagit tjänst hos änkan Petersson från d. 24 okt. 1914 till d. 24 okt. 1915, om utsträckning av tjänstetiden till d. 24 april 1916, och erhöll Sigrid Nilsson därvid 5 kr. i städjepenning. Sedan emellertid änkan Petersson avlidit d. 29 aug. 1915, blev Sigrid Nilsson d.10 okt. 1915 av stärbhusdelägarna uppsagd till avflyttning d. 24 okt. 1915. Som Sigrid Nilsson ej kunnat skaffa sig annan plats, yrkade Sigrid Nilsson åläggande för stärbhusdelägarna att till henne utgiva kostpenningar för tiden från d. 24 okt. 1915 till dagen för stämningens uttagande d. 24 dec. 1915 med 1 kr. om dagen eller tillhopa 60 kr. Därest laga tjänstehjonsavtal ej skulle anses föreligga, yrkade Sigrid Nilsson, att stärbhusdelägarna måtte åläggas utgiva samma belopp i skadestånd.
    Stärbhusdelägarna bestredo, att legostadgan vore tillämplig på avtalet, då detsamma icke utsträckts till laga flyttningsdag. Emellertid hade stärbhusdelägarna omedelbart efter änkan Peterssons död uppsagt Sigrid Nilsson ur tjänsten och samtidigt anvisat henne plats hos två angivna personer. Då Sigrid Nilsson vägrat efterkomma stärbhusdelägarnas anmaning att avflytta, hade Sigrid Nilsson d. 10 okt.1915 i vittnens närvaro tillsagts att flytta d. 24 i samma månad och då jämväl lämnat tjänsten. I varje fall vore Sigrid Nilsson jämlikt 47 § legostadgan icke berättigad till kostpenningar för omstämda tiden, då d. 24 okt. 1915 varit nästa flyttningsdag efter uppsägningen.
    Sigrid Nilsson genmälde: Ingen av de utav stärbhusdelägarna henne anvisade tjänsterna hade varit sådan, att hon kunnat åtnöjas därmed. Det hade jämlikt 47 § legostadgan legat i hennes fria val att godtaga eller förkasta dessa erbjudanden. Då uppsägning vidare skolat ske inom den i 39 § legostadgan bestämda tiden, men skett först d. 10 okt., åberopade Sigrid Nilsson jämväl 5 § legostadgan för bifall till sin talan.
    R.R:n yttrade i utslag d. 14 febr. 1916: I målet vore ostridigt, att änkan Petersson d. 1 juni 1915 träffat avtal med Sigrid Nilsson, som hos henne innehaft tjänst från d. 24 okt. 1914 till d. 24 okt.1915, om utsträckning av tjänstetiden till d. 24 april 1916.
    Som emellertid berörda tjänsteavtal icke utsträckts till laga flytt-

ningsdag, funne R.R:n legostadgans bestämmelser icke vara i målet tillämpliga.
    Stärbhusdelägarna hade genom att tillsäga Sigrid Nilsson att avflytta d. 24 okt. 1915 brutit det mellan Sigrid Nilsson och änkan Petersson träffade tjänsteavtalet, i följd varav stärbhusdelägarna bortvara skyldiga gottgöra Sigrid Nilsson den skada, som därigenom kunde hava uppkommit för Sigrid Nilsson,
    men som stärbhusdelägarna till förebyggande av sådan skada anvisat Sigrid Nilsson annan plats från d. 24 okt. 1915, med vilken Sigrid Nilsson skäligen kunnat åtnöjas,
    prövade R.R:n rättvist ogilla Sigrid Nilssons i målet förda talan.

 

    Sigrid Nilsson sökte ändring, som bestreds av motparterna.
    HovR:n över Skåne och Blekinge (hrr Kallenberg och Gamstorp) yttrade i dom d. 29 dec. 1916: HovR:n funne väl legostadgans bestämmelser vara tillämpliga å ifrågavarande tjänsteavtal;
    men enär, såsom R.R:n yttrat, stärbhusdelägarna anvisat Sigrid Nilsson annan plats från d. 24 okt. 1915, med vilken Sigrid Nilsson skäligen kunnat åtnöjas,
    fastställde HovR:n det slut, R.R:ns utslag innehölle. Hovrättsrådet Ljungman, referent, yttrade: "Jag finner väl legostadgans bestämmelser vara tillämpliga å ifrågavarande tjänsteavtal; men enär Sigrid Nilsson jämlikt 47 § legostadgan endast ägt njuta lön och kostpenningar till nästa flyttningsdag efter det Sigrid Nilsson blev uppsagd från sin tjänst eller d. 24 okt. 1915, fastställer jag det slut, R.R:ns utslag innehåller."Hovrättsrådet Stenberg anförde: "Jag finner legostadgans bestämmelser vara tillämpliga å ifrågavarande tjänsteavtal; och enär stärbhusdelägarna mot Sigrid Nilssons bestridande ej styrkt, att de från d. 24 okt. 1915 anvisat Sigrid Nilsson annan plats, varmed hon bort finna sig belåten, prövar jag lagligt att, med upphävande av R.R:ns utslag, förplikta stärbhusdelägarna att genast, mot kvitto, till Sigrid Nilsson utgiva 60 kr."

 

 

34.

 

Fråga om tillämpning av 191 § utsökningslagen i mål om avhysning från bostadslägenhet.

 

Jfr N. J. A. 1916: 134.

 

    I en till K.B. i Kronobergs län d. 23 sept. 1916 ingiven ansökan, vid vilken fogats vederbörlig borgen, anförde C. J. Runbom: År 1915 hade Runbom, som ägde en fastighet i Kexholm, Åshedasocken, avtalat med T. Widell om försäljning av fastigheten till denne. Försäljningen kom emellertid ej till stånd. Under den tid Widell och Runbom underhandlade om fastighetsaffären, torde Widell

 

hava upplåtit en lägenhet i fastigheten till A. P. Olsson mot viss hyra per månad. Då emellertid Olsson, med vilken Runbom varken själv eller genom ombud ingått hyresavtal, kvarbodde i lägenheten utan att äga rätt därtill och utan att betala någon hyra, yrkade Runbom, att K. B. måtte förordna om Olssons vräkande från lägenheten.
    Olsson underlät att avgiva infordrad förklaring.
    K. B. fann i resolution d. 25 okt. 1916 den begärda handräckningen icke lagligen kunna meddelas.

 

    Runbom anförde besvär och framhöll i besvären: Olsson hade själv tagit sig rätt att innebo, ty Runbom eller ombud för honom hade icke lämnat Olsson tillstånd därtill. 191 § utsökningslagenborde tillämpas.
    Olsson inkom icke med infordrad förklaring.
    Göta HovR. (hrr Romberg, Lejman och Levinson) yttrade i utslagd. 13 mars 1917: Enär Olsson lämnat Runboms påstående, att Olsson utan Runboms tillstånd inflyttat i och bebodde ifrågavarande lägenhet, obestritt,
    samt Olsson förty måste anses själv hava tagit sig rätt,
    prövade HovR:n jämlikt 191 § utsökningslagen lagligt, med upphävande av K. B:s resolution, förklara Runbom berättigad att av vederbörande utmätningsman erhålla handräckning för Olssons avhysande från lägenheten. Hovrättsrådet Aurell fann ej skäl göra ändring i K. B:s resolution.

 

 

35.

 

Part, som i vadeinlaga fullföljt talan mot underrätts utslag allenast i viss del, men förbehållit sig vidare yttranderätt, har ansetts ej vara berättigad att i en efter vadetidens utgång men inom den i 26 kap. 10 § rättegångsbalken stadgade tid ingiven skrift utsträcka ändringssökandet att gälla jämväl annan del av utslaget.

 

Jfr KALLENBERG: De ordinära devolutiva rättsmedlen 2 uppl. s. 108—109.

 

    Mot ett av Norra Möre H.R. d. 25 nov. 1915 i mål mellan Oskar Andersson och J. E. Johansson meddelat utslag, varigenom Johansson dels förpliktades att i viss utsträckning hålla stängsel emellan parternas fastigheter och dels ålades att ersätta Anderssons rättegångskostnader med angivet belopp, fullföljde Johansson efter vad talani Göta HovR. Båda parterna inställde sig inom behörig tid. Johansson inlämnade dels d. 27 dec. 1915 en skrift, däri han yrkade, att HovR:n måtte "upphäva H.R:ns utslag i den del, som angår utdömda ersättningen, och tillerkänna mig ersättning för havda kostnader vid H.R:n", varjämte han förbehöll sig vidare yttranderätt, och dels d.

 

27 jan. 1916 ytterligare en skrift, däri han anförde: "Jag yrkar, att HovR:n helt och hållet upphäver H.R:ns utslag samt befriar mig från hägnadsskyldigheten och tilldömer mig fordrad rättegångskostnad vid H.R:n." Andersson inlämnade allenast en skrift, vilken ingavs d. 7 jan. 1916 och däri Andersson bemötte Johanssons i vadeinlagan framställda ändringsyrkande.
    HovR:n (hrr Aurell, referent, Levinson och Bergendal) yttrade idom d. 16 febr. 1917: HovR:n lämnade utan avseende vad Johansson, som i vadeinlagan sökt ändring i H.R:ns utslag allenast beträffande rättegångskostnaderna, i en till HovR:n senare ingivenskrift för vinnande av ändring jämväl i fråga om huvudsaken anfört. HovR:n ingick därefter i sin dom i bedömande av Johanssons ifråga om rättegångskostnaderna fullföljda talan.

Hovrättsråden Romberg och Lejman voro såtillvida skiljaktiga, att de enär Johansson finge anses hava behörigen fullföljt talan emot H.R:ns utslag jämväl beträffande huvudsaken, funno HovR:n vara oförhindrad att målet därutinnan till prövning upptaga.

 

 

36.

 

Fråga, huruvida arfskifteshandling rörande fast egendom, varigenom fastigheten i dess helhet tillagts en av stärbhusdelägarna mot betalningsskyldighet till meddelägarna, skall, då lagfart å fånget sökes, beläggas med stämpel.

 

Jfr N. J. A. 1879: 335, 1881: 153, 1892: 403 samt 1894: 330.

 

    August Nilsson efterlämnade vid sin död d. 4 mars 1916 såsom stärbhusdelägare sin moder och åtta syskon, bland dem Adolf Nilsson. I stärbhuset förrättades d. 5 maj 1916 arvskifte å den avlidne tillhöriga tomten nr 1 i kvarteret Mars i Sundsvall med i fastigheten förvarade inventarier. Arvingarna överenskommo därvid, att fastigheten, vars taxeringsvärde utgjorde 85,000 kr., skulle medinventarier anses värd 90,000 kr. samt att densamma skulle tillskiftas Adolf Nilsson ensam med skyldighet dock för honom att gälda till modern 37,500 kr. samt till en var av syskonen 4,688 kr. även som att ensam ansvara för all i fastigheten intecknad gäld.
    Adolf Nilsson ingav till R.R:n i Sundsvall berörda arvskiftesinstrument under anhållan om lagfart å omförmälda fastighet. Ansökningen bifölls samma dag av R.R:n, som i beslutet härom yttrade,att Adolf Nilsson enligt den i ärendet ingivna avhandling till 1/16 ärvt fastigheten efter August Nilsson och till 15/16 övertagit densamma av sina medarvingar för tillhopa 84,375 kr. Fångeshandlingen belades samtidigt med stämpel till belopp av 505 kr. 80 öre.
    Angående boets behållning i lös egendom saknades upplysning i ärendet.
    I en till Svea HovR. ingiven skrift anförde Adolf Nilsson: Adolf Nilssons fångeshandling vore ett arvskifte, och sådan handling vore

 

icke underkastad stämpelavgift. Adolf Nilsson yrkade förty, att han måtte förklaras berättigad återbekomma vad han sålunda obehörigen nödgats i nämnda hänseende erlägga eller 505 kr. 80 öre.
    Advokatfiskalen vid HovR:n, hörd över ansökningen, hemställde i avgivet yttrande, att enär R.R:n syntes hava rätteligen förfarit, HovR:n måtte finna ansökningen icke kunna bifallas.
    HovR:n (hrr Strömman, Glimstedt, referent, och Kinnander) yttrade i utslag d. 12 febr. 1917: Enär Adolf Nilsson vid arvskifte efter sin avlidne broder August Nilsson fått sig tilldelad ifrågavarande fastighet,
    samt instrumentet över samma arvskifte icke vore av beskaffenhet att detsamma lagligen bort förses med stämpelpapper, då lagfart på grund därav för Adolf Nilsson söktes å ifrågavarande fång,
    funne HovR:n skäligt att, med bifall till förevarande ansökning, förklara Adolf Nilsson berättigad att av statsverket i vederbörlig ordning återbekomma av honom till stämpel å arvskiftesinstrumentet erlagda 505 kr. 80 öre, varvid instrumentet borde förses med bevis om återbäringen. Hovrättsrådet Hörstadius yttrade:"Som R.R:n vid stämpelbeläggningen av ifrågavarande handling enligt min åsikt rätteligen förfarit, finner jag ansökningen icke kunna bifallas." E. o. assessorn Ramstedt anförde: "Enär genom ifrågavarande arvskifteshandling, som allenast avsett den boet tillhöriga fastigheten jämte därstädes förvarade inventarier, fastigheten tillskiftats Adolf Nilsson ensam med skyldighet för honom att, jämte det han skulle svara för i fastigheten intecknad gäld, till övriga stärbhusdelägare gälda sammanlagt 70,316 kr., ty och som fastigheten till den del, som motsvarade nämnda belopp, måste anses hava genom köp övergått till Adolf Nilsson, men fastigheten i övrigt tillfallit honom på grund av arvsförening, alltså och då arvskifteshandlingen vid sådant förhållande bort förses med stämpel efter 60 öre för varje fulla 100 kr. av allenast 70,316 kr. eller således med 421 kr. 80 öre, prövar jag rättvist på det sätt bifalla ifrågavarande ansökan, att Adolf Nilsson förklaras berättigad att av statsverket i vederbörlig ordning återbekomma vad han till stämpel å arvskifteshandlingen för mycket erlagt med 84 kr., varvid arvskifteshandlingen bör förses med anteckning omåterbäringen."

 

37.

 

Krigsrätt, som tillsatts för undersökning, varom förmäles i 39 § sista stycket av lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes d. 23 okt. 1914, har ansetts behörig att, oaktat krigsrätten varit sammansatt endast av auditör och två militära ledamöter, ingå i prövning avfråga om ersättningsskyldighet.

 

    På grund av regementsorder d. 25 okt. 1916 sammanträdde RegementskrigsR:n vid Svea Livgarde, sammansatt av auditör och två

militära ledamöter, för att verkställa undersökning ang. bl. a. en för värnpliktige E. L. M. Lagerstedt under tjänstgöring vid regementet förkommen kokkittel med grepe.
    Vid KrigsR:n yrkade krigsfiskalen J. G. Johnsson, att som Lagerstedt gjort sig skyldig till vårdslöshet vid handhavande av ifrågavarande kokkittel, Lagerstedt måtte förpliktas att ersätta Kronan värdet av densamma med 18 kr.
    KrigsR:n (kaptenerna Klingenstierna och Tornérhielm samt v. auditören Elliot) förklarade genom beslut d. 9 nov. 1916, att KrigsR:n,som jämlikt 59 § i lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes funne sig icke vara behörig att i sin dåvarande sammansättning ingå i prövning av Johnssons yrkande om åläggande av ersättningsskyldighet, förordnade, att protokollen i ärendet skulle tillställas sekundchefsämbetet för vidtagande av åtgärd, som ämbetet kunde finna å detsamma ankomma.

 

    Johnsson klagade och yrkade, att målet måtte återförvisas till KrigsR:n att av densamma omedelbart med slut avhjälpas.
    KrigsR:ns ledamöter avgåvo förklaring och vidhöllo, att KrigsR:n icke i sin ifrågavarande sammansättning varit behörig att döma. De militära ledamöterna anförde därjämte, att det genom den regementsorder, som anbefallt KrigsR:ns hållande, åt KrigsR:n överlämnats allenast att verkställa undersökning, varför dessa ledamöter ansett sig jämväl av denna grund vara förhindrade att döma över det framställda ersättningsyrkandet.
    KrigsHovR:n (hrr Lagerbielke, Berencreutz, Fock, Ekström och af Geijerstam) yttrade i utslag d. 7 febr. 1917: Som vid ifrågavarande krigsrättsundersökning, varmed måste hava åsyftats att jämlikt § 24i gällande intendenturmaterielreglemente få utrönt, huruvida Lagerstedt genom felaktigt förfarande i tjänsten varit vållande till förlusten av ifrågakomna kokkittel med grepe och förty därför ersättningsskyldig, talan om ansvar ej blivit förd,
    samt KrigsR:n följaktligen jämlikt 59 § 2 mom. i lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes varit behörig att i sin ovannämnda sammansättning ingå i bedömande av Johnssons vid undersökningen framställda ersättningsyrkande,
    prövade KrigsHovR:n lagligt att, med undanröjande av KrigsR:ns beslut, visa målet åter till KrigsR:n, som hade att på anmälan detsamma åter upptaga och därmed lagligen förfara.