NILS RABENIUS: Om kvittnings verkställande enligt svensk rätt. Akademisk avhandling. Uppsala 1917. Almquist & Wiksell. 155 s. Kr. 3,50.
Efter en kortfattad "dogmhistorisk översikt" över olika teorier angående kvittningens rättsliga natur (avd. I) påvisar förf., att kravet på domstols medverkan till kvittningen icke behövde betyda, att dylik medverkan vore nödvändig "för att bringa själva det slutliga kvittningsresultatet till stånd". Domstolens medverkan kunde också tänkas av behovet påkallad för att göra motfordran likvid (klar) —om nämligen dennas likviditet måste uppställas såsom en förutsättning för gäldenärens kvittningsrätt (s. 10). Därmed är dispositionen för den närmast följande framställningen given. Förf. redogör först dels för den tysk-romerska exceptionslärans inverkan å formen för kvittningens verkställande (avd. II) och dels, mycket kritiskt, för olika konstruktioner av denna form (avd. III), varefter han undersöker likviditetsförutsättningens befogenhet (avd. IV). Förf. angiver så med stöd av en kortare rättshistorisk utredning och en grundlig prejudikatbehandling sin uppfattning angående kvittningens verkställande enligt gällande svensk rätt (avd. V). Till sist följer härpå en — såsomförf. kallar det — konstruktiv framställning av formen för kvittningens verkställande enligt svensk rätt (avd. VI).
I avd. II behandlar förf. kvittningsrätten i "dess historiskt givna gestalt av exceptio, resp. Einrede". Förf. förklarar sig härvid bortse bl. a. från "kvittning i bonae fidei judicia" (s. 11n. 1). Ett dylikt bortseende — för vilket ingen som helst motivering anförts — synes ganska oförklarligt, när det, såsom för förf., gällt att deducera fram några för rättsutvecklingen fruktbara synpunkter ur den romerska exceptionsläran. Denna bristfällighet understrykes, när förf. visar sig vara fullt på det klara med att kvittningen i romarrätten dolde sig under en exceptio doli. Denna gestaltade sig ju olika, allt efter som det var fråga om bonae fidei eller stricti iuris iudicia. I senare fallet måste exceptionen av prätorn inryckas i formulan. I förra fallet åter ansåg man, att "bonae fidei iudiciis exceptio doli inest", d. v. s. att iudex borde beakta invändningen, oberoende av särskild föreskrift därom i formulan. Nog förefaller det, som om den mycket omstridda, av förf. inledningsvisandragna och sedermera ofta berörda satsen "ipso iure compensatio fit" lättare skulle kunna erhålla en rimlig förklaring med hänsyn till bonae fidei än stricti iuris iudicia. — Nu påpekade förhållande har kanske bidragit till att förf. bedömt det romerska judiciella för-
farandet angående exceptionerna under synpunkten av konstitutiv dom (s. 13 jfd med s. 17), ett processuellt begrepp, som spelar stor roll i förf:s framställning (se t. ex. s. 33 ff., 51 f., 53, 55, 57, 71,76, 78, 117 ff., 141 f.), beroende, såvitt jag kan finna, på att han givit det alltför vidsträckt betydelse. Förf. menar nämligen, att eftersom exceptionen vore knuten till rättegången och domarens medverkan ej kunde tänkas borta med hänsyn till realiserandet av den moträttighet, varå exceptionen grundade sig (t. ex. den genfordran, som givit upphov åt kvittningsrätten), så innebure detta i självaverket, att svaranden kommit till sin rätt genom erhållande av en konstitutiv dom. Det är emellertid icke blott för den romerska rättens del utan även eljest, när en exceptio godkännes av domstolen, som förf. vill rubricera utslaget såsom en konstitutiv dom (se hänvisningarna ovan). Förf. måste likväl erkänna, att han inom teorien är ensam om att "i enlighet med förhållandets natur kalla domen konstitutiv" (s. 33). Den härskande teorien har dock allt skäl att icke tillägna sig förf:s terminologi. Ett närmare ingående på frågan kan i detta sammanhang icke ske. Så mycket må dock sägas, att om domstolens godkännande av t. ex. kvittningsinvändningen skulle kunna karaktäriseras såsom en konstitutiv dom — i den mening som motiverar uppställandet av detta processuella begrepp — skulle bl. a. därmed alla spörsmål angående tidpunkten för kvittningens verkningar finna en enkel och lättfattlig lösning: samtliga verkningar skulle datera sig från utslagets lagakraftvinnande. En sådan lösning överensstämmer emellertid ingalunda med de teorier, enligt vilka domarens medverkan vid kvittningen, efter förf:s syn på dem, måste betraktas såsom moment i en konstitutiv dom. I annat sammanhang (s. 114 f.) uttalar förf. sig också på ett sätt, som bort komma honom att tvivla på lämpligheten av hans terminologi.1
Med förf:s nu berörda tillämpning av den konstitutiva domens begrepp sammanhänger väl också hans uppfattning av innebörden i exceptio-Einredebegreppet. Hade t. ex. kvittningen exceptionskaraktär, då vore, menar förf., dess bundenhet till rättegången given på ett sådant sätt, att domarens medverkan måste uppfattas såsom en nödvändig form för kvittningen (t. ex. s. 15, 19). Oriktigheten i förf:s ståndpunkt framträder tydligt i följande uttalanden angående Einredebegreppet i B. G. B.: "B. G. B. har genom att behålla Einrede erkänt det av praktiska skäl påkallade behovet av att äga 'relativa ogiltighetsgrunder' samt att anknyta dessa till processen" (s. 19); och "ehuru vi ej sett det uttalat av någon författare, kan man dock ej tänka sig grunden till inryckandet av domarens verksamhet uti ifrågavarande moträttigheters gestaltning vara någon annan än den vi hävdat för den romerska rättens del, nämligen att domsaktens auktoritet måste stödja deras genomförande" (s. 18). Förf:s stöd torde härvid framförallt vara ett uttalande i de av honom åberopade motiven till B. G. B.,
enligt vilket "die Einrede nur im Prozesse mit Erfolg geltend gemacht werden kann". Att meningen med detta uttalande icke rätt insetts av förf. torde emellertid bli ganska klart, om man beaktar distinktionerna mellan följande rättsliga begrepp i B. G. B.: Nichtigkeit, Anfechtbarkeit, Einwendung och Einrede. Till belysning härav skola följande icke praktiska utan blott rent schematiska exempel givas. 1. A. har simulerat en utfästelse till B. (Nichtigkeit). 2. A. har gjorten utfästelse till B. av misstag, varom han sedermera i behörig tid underrättat B. (Anfechtbarkeit). 3. A. har gjort en utfästelse till B. och fullgjort densamma (Einwendung). 4. A. har gjort en utfästelse till B.mot det att denne i sin tur lovat att fullgöra något till A.; ingendera prestationen har fullgjorts; A. har på grund av ömsesidighetsförhållandet vägrat att efterkomma B:s krav på fullgörande (Einrede). Vi tänka oss i samtliga dessa fall, att B. för talan mot A. om fullgörande och att angivna faktiska förhållanden äro utredda, men att A. inskränker sig till ett naket bestridande av B:s anspråk. I första fallet har domstolen att ogilla käromålet, ty någon giltig utfästelse har aldrig förelegat. I fallet nr 2 blir resultatet detsamma, ty det skall anses, såsom om giltig utfästelse aldrig förelegat (142 § jfd med 119 §B. G. B.). I fallet nr 3 måste käromålet ogillas, enär förpliktelsen upphört. Men i det sista exemplet blir A. dömd att fullgöra prestationen, enär han underlåtit att göra sin Einrede gällande i rättegången. Kan man därför säga, att här föreligger en "relativ ogiltighetsgrund", som är "anknuten till processen" eller "nödvändiggör processen för sitt genomförande" (jfr s. 15)? Givetvis icke. Den olika utgången i fallet nr 4 och de föregående beror därpå, att det i dessa är alldeles uteslutet för domaren att — hur än A. beter sig — kunna utdöma prestationen av det skäl att enligt objektiv rätt någon A:s förpliktelse icke existerar. I det fjärde exemplet åter har dels A:s utfästelse varit giltig utan någon bristfällighet, dels har densamma icke fullgjorts. B:s därå grundade rätt kvarstår sålunda i processen. Men A. är befogad att vägra fullgöra sin förpliktelse, så länge B. icke själv presterar. Vid varje B:s krav kan A. göra denna befogenhet gällande. Men han kan också avstå från att begagna sig av densamma, om och när han så finner för gott. Hans vägran att fullgöra på B:s krav före rättegången innebar icke något annat, än att han den gången begagnade sig av sin befogenhet i fråga. Det blir hans ensak om han ånyo, när kravet rättegångsvis göres gällande mot honom, skall göra detta eller icke. I vårt fall utgingo vi från det senare alternativet. Därav utgången i processen: B:s anspråk godkännes. Än klarare torde saken framstå, om man jämför sist berörda exempel med fallen nr 2 och 3. I dessa har A. före rättegången utfört rättshandlingar, som definitivt kommit hans förpliktelse att upphöra. Domstolen måste därför — likgiltigt om A. åberopar dem eller icke - fastställa, att B:s anspråk icke existerar. I fjärde fallet åter har A:s handling (prestationsvägran) före rättegången på grund av sin ovan antydda beskaffenhet i rättsligt avseende över huvud taget icke kunnat influera på rättsförhållandet mellan parterna. Det är det Einrede grun-
dande förhållandets natur, som — icke blott i tysk rätt utan i varj erättssystem — måste leda till att det erhåller materiellt-rättslig betydelse, evad svaranden gör invändning eller icke i rättegången. 1 Det har lika litet för tysk som annan rätts vidkommande någon slags mening att här tala om "domarens verksamhet uti ifrågavarande moträttigheters (i vårt fall rätten till prestationsvägran) gestaltning"och motivera dylikt därmed, att "domsaktens auktoritet måste stödja deras genomförande". Beaktar man nu också, att kvittningen enligt uttryckligt stadgande i B. G. B. blott förutsätter gäldenärens kvittningsförklaring till borgenären, att alltså dylik förklaring i nu ifrågavarande avseende måste ha samma karaktär som betalning och att sålunda fallet nr 3 här ovan föreligger, så måste inses, hur vilseledande förf. uttrycker sig, när han förklarar, att B. G. B. "genom att uppställa Aufrechnung i en annan klass" (än Einrede) " till historien förvisat uppfattningen av kvittningsrättens exceptionskaraktär såsom betingande dess bundenhet till processen" (s. 19). — Förf:s uppfattning i nu berörda frågor är så mycket mer att beklaga, som den tyvärr måst sätta sin prägel på betydande delar av framställningen, vilken till stor del är grundad på undersökningar angående tysk-romersk rätt och doktrin.
Avhandlingen har emellertid stora förtjänster. Till dessa räknar jag i främsta rummet behandlingen i avd. V av kvittningens verkställande enligt gällande svensk rätt. Något mindre gäller dock detta omdöme om den undersökning av rättsutvecklingen, varmed avd. i fråga inledes (s. 79 — 93). Förf. synes mig här ofta draga sina slutsatser ur väl osäkra premisser. Så t. ex. när han anser —låt vara med stöd av WREDE — uttalandet i 10 § av 1669 års exekutionsstadga "såsom skuld må mot skuld kvittas" underförstå orden"i vanlig rättegång" (s. 81), eller när han å ena sidan finner såväl detta kvittningsstadgande — också bortsett från de citerade orden som U. B. 4: 7 i 1734 års lag giva generella regler för kvittningen (s. 83 jfd med s. 79, 85) men å andra sidan måste — naturligtvis med fullt fog — medgiva, att gällande rätt, trots 30 § U. L., saknar ett generellt kvittningsstadgande (s. 91).
Det är framför allt behandlingen av hithörande rättsfall, som förtjänar stort erkännande. Av det samlade, så vitt jag kunnat finna, för syftet fullt tillräckliga materialet söker förf. med i allmänhet gott resultat att göra det mesta möjliga utan att dock därvid falla för frestelsen att giva efter på den försiktighet, som betingas avvanskligheten att ur de knapphändiga domsmotiveringarna utleta domstolarnas uppfattning av så svåra och ömtåliga frågor som deav förf. behandlade kvittningsspörsmålen. Först undersökes (s.93—101), huruvida vår praxis, för att kvittning skall kunna ske,
kräver, att genfordringen är likvid, d. v. s. att densamma är av beskaffenhet att kunna med en viss grad av lätthet processuellt utredas (s. 60 f., 94—96), och erhålles därvid som resultat, att likviditetsregeln — som på grund av det visserligen formellt upphävda stadgandet i U. B. 4: 7 borde ha giltighet i svensk rätt (s. 85 f. jfd meds. 91) — numera av rättspraxis vore satt ur kraft (s. 100). Man får det intrycket, att förf. här i allmänhet vill begränsa frågan om likviditeten till sådana fall, i vilka existensen av en genfordran äro stridig och klarhetsspörsmålet sålunda blott kan röra storleken av fordringens belopp. Han beaktar blott i förbigående frågan om likviditetsregelns tillämplighet, i händelse utredningsfrågan endast kunde gälla genfordringens existens. Och dock är det dessa fall, i vilka likviditetsregeln i 30 § U. L. enligt sakens natur (skriftligt fordringsbevis) huvudsakligen måste komma till användning. Bl. a. det från nu berörda synpunkt reservationsfria åberopandet av rättsfallen ås. 97 även som vad förf. "för skingrande av missförstånd" anför ås. 98 ff. tyder på att han så gott som uteslutande haft ostridigt existenta genfordringar i sikte, när han bedömt rättspraxis' ståndpunkt till likviditetsregeln. Det är under nu antydda synvinkel, som man har att bedöma det resultat, vartill förf. kommit. Enligt min mening hade emellertid prejudikatundersökningen här bort klart och tydligt läggas efter två linjer: med hänsyn dels till stridigheten angående genfordringens existens och dels till stridigheten angående (ostridigt existerande) genfordringens belopp. I varje fall önskade man, att förf.vid de rättsfall, i vilka tvistigheten blott angående genfordringens belopp icke hindrat kvittningen, utrett betydelsen för ett rätt bedömande av praxis' ståndpunkt av att genfordringens existens varit ostridig.
Å s. 101—120 giver förf. en mycket omsorgsfull framställning av formen för kvittningens verkställande enligt vår rättspraxis. Naturligtvis kunna olika meningar stundom göra sig gällande, huruvida förf:s omdömen träffa det riktiga. Hans skarpsinne och grundlighet synas emellertid här i allmänhet komma till sin fulla rätt. Att resultatet blivit negativt — någon viss kvittningsform såsom den av praxis hyllade kan ej angivas (s. 120) torde icke kunna läggas förf. till last. Som resultat av den svenskrättsliga undersökningen i dess helhet uttalas till sist, att ehuru "gällande svensk rätt icke angiver en bestämd ståndpunkt till frågan om formen för kvittningens verkställande", vore det dock "sannolikt, att rättsuppfattningen i allmänhet förbinder kvittningens verkställande med en domstolens (resp. exekutiv myndighets) verksamhet" (s. 122).
I den konstruktiva delen beröres först kvittningens grund ochväsen. Utgångspunkten bildas av förf:s i föregående sammanhang uppställda sats, att kvittningen till sin natur och till sitt resultatär en dubbeluppfyllelse (s. 127 jfd med s. 38). Tyvärr har förf.icke visat, varför icke kvittningen minst lika bra kunde karakteriseras såsom en "dubbelbefrielse". I samband med polemiken mot EISELE (s. 39), som betraktar den frivilliga kvittningen såsom ett dubbelsidigt Erlassvertrag, hade en dylik bevisning med hänsyn till den
betydelse, förf. skänker sin sats, varit behövlig. Vad som i detta avseende å s. 40 anföres har, så vitt jag kan finna, icke alls någon argumentationskraft. Med den ifrågavarande utgångspunkten kommer förf. emellertid till uppfattningen, att grunden till kvittningsrätten är icke blott gäldenärens säkerhetsintresse utan även det med detta fullt likvärdiga intresset för gäldenären att på ett bekvämt sätt erhålla och giva uppfyllelse (bekvämlighetsintresset, s. 130). Även antaget att utgångspunkten vore riktig, förefaller det vara påtagligt, att förf.härigenom gått till en betydande överdrift. Det stöd för sin uppfattning, som han hämtat ur en jämförelse mellan å ena sidan pant- och retentionsrättigheterna och å andra sidan kvittningsrätten (s. 128 f.),synes väl svagt, och argumenteringen är ingalunda fri från invändningar. — I själva den konstruktiva behandlingen av formen för kvittningens verkställande påvisas till en början, att valet måste stå mellanformen: ensidig viljeförklaring, och formen: konstitutiv domstolsakt,"varvid kvittningsförklaringen äger betydelse av preparativ till den slutliga kvittningen" (s. 138). I sin slutundersökning kommer förf. därefter fram till det förra alternativet såsom sin uppfattning. Ett närmare ingående på de olika momenten i denna undersökning kan - hur frestande det än kunde vara — i denna korta anmälan icke kommai fråga. Vare det blott sagt, att förf. i sitt sökande efter den bästa formen för kvittningens verkställande bemödar sig om att tillämpa den sympatiska metod, som han saknat hos de flesta av honom i III avd. — enligt min mening på det hela taget med fullt fog — kritiserade teorierna, den metod, vilken "utan att i något hänseende binda sig vid någon konstruktion går ut på ett påvisande av de praktiska fördelar, som vinnas med antagande av en viss form", m. a. o. låter "institutets praktiska ändamål bestämma formen" (s. 55).
Som ett allmänt omdöme om RABENIUS' arbete torde böra sägas, att det ådagalägger självständighet och — trots de anmärkningar som kunna framställas mot detsamma — skarpsinne samt tydlig begåvning för vetenskapligt juridiskt författarskap. Som förf.:s förmåga av abstrakt-teoretisk principbehandling dessutom går parallellt med hans intresse för positivrättsliga forskningar, kommer hans avhandling helt visst att uppmärksammas utanför teoretikernas krets. Härvid torde han dock få röna följderna såväl av den snäva begränsningen i ämnesbehandlingen — bortsett från likviditeten äro kvittningens förutsättningar knappt berörda — som av arbetets rent formella brister. Till det merendels tunglästa språk, vari förf. uttrycker sina tankar, kommer i sistnämnda avseende, att han ofta — i stället för att i några kortfattade ord erinra om innehållet i sina redan gjorda uttalanden — genom, stundom ganska dunkla, hänvisningar till dem sätter läsarens tålamod på verkligt hårda prov. Dock kan man ej säga, att framställningen i egentlig mening är oklar, och erkännande bör givas för dess flärdfrihet, även som för att förf. i så hög grad som skett avstått från att medtaga för ämnets belysning oväsentligt, onödigt skrymmande gods.
V. Lundstedt.