C. G. IHRFORS. Om häradsallmänningar enligt svensk rättsutveckling. Ett bidrag till den svenska jord- och skogslagstiftningens historia. Akademisk avhandling. Uppsala 1916. Almqvist & Wiksell. XV+735 s. Kr. 12.—.

 

    Äges häradsallmänning av kronan eller häradet? — den fråga, åt vars lösning ovanstående arbete i främsta rummet är ägnat —är ett av den svenska rättshistoriens mest svårbehandlade spörsmål. För dess besvarande gäller det att bedöma en rättsutveckling, som löper tillbaka till de äldsta svenska landskapslagarna, och som i det sparsamma ljus, källorna sprida däröver, från en tid till annan företer ytterst skiftande drag. Rättsvetenskapens målsmän äro delade mellan båda lägren; i lagskipningen möta uttryck för båda uppfattningarna; ämbetsverk och kommittéer ha ställt sig än på den ena, än på den andra ståndpunkten. För sin del har IHRFORS utan varje tvekan besvarat frågan i den riktning, som nu torde vara den härskande: häradsallmänning äges av häradet. I en på omfattande lag- och litteratur kännedom vilande, mycket brett lagd framställning genomgår förf. den rättshistoriska utvecklingen och de regler, som för närvarande gälla i fråga om häradsallmänningar, och söker därvid leda i bevis, att lagstiftningen såväl förr som nu genomgående präglas av uppfattningen, att häradena hava äganderätt till häradsallmänningarna. De åsikter, som för ett eller annat tidsskede sökt hävda en kronans ägande rätt till dessa allmänningar, underkastar förf. en ingående kritik, vilken ofta verkar övertygande. Till material för sina studier har förf., enligt vad han själv upplyser i sitt förord, i främsta rummet använt de lagar och förordningar, som under skilda tider gällt om häradsallmänningar. Däremot har förf.ansett sig i allmänhet icke böra för sitt ämnes behandling använda även otryckt material, en grundsats, vilken han likväl stundom frångått, särskilt vid skildringen av det brytningsskede i allmänningarnas historia, som infaller under Karl XI:s regering.
    Det nya inslag i diskussionen, förf. i sin avhandling giver, består i att han å häradsallmänningarna söker tillämpa teorien om den dubbla äganderätten. Greppet är lyckligt. Först sedan professor DAHLBERG åter bragt nämnda teori i ljuset, har det blivit möjligt att erhålla en säker grundval för studiet av 1600- och 1700 talens jord- och vattenrättsliga problem. Häradsallmänningarnas historia utgör icke undantag härifrån. Det är blott att beklaga, att förf. icke i än vidare mån lagt den dubbla äganderätten till grundför sitt arbete: den torde nämligen, enligt vad jag tror mig hava funnit, äga en vida större betydelse än förf:s framställning giver vid handen och helt lösa det problem, som äganderätten till häradsallmänningarna erbjuder.
    En kritisk översikt av några huvudpunkter i förf:s arbete kanske kan låta den allmänna tankegången däri framträda liksom även giva några skäl för mitt påstående.

 

    För att den medeltida rättsutvecklingen, sådan den framstår i landskaps- och landslagarna, uppbäres av tanken att häradena äga sina allmänningar, anför förf. många bevis. Särskild vikt synes han lägga vid att landslagarna, som ju innehålla medeltidsrättens slutliga resultat, enligt hans mening tydligt förutsätta häradena som ägare till häradsallmänningarna. Av urkunderna finner förf. åter, att kronan på landskapslagarnas tid ägt och disponerat över ⅓ av allmänningarna i Småland och Östergötland. I förf:s uttalade åsikt beträffande lagarna kan man utan tvekan instämma. Däremot synas vägande inkast kunna göras mot påståendet, att kronan skulle ägt ⅓ av allmänningarna i Småland och Östergötland, en åsikt som förf.hävdar i starkare ordalag än STYFFE, från vilken den hämtats. Urkunderna visa visserligen, att kronan gjorde anspråk på ⅓ av allmänningarna i ifrågavarande landskap (liksom även möjligen i Västergötland), men i ett par urkunder kan man även spåra, att bönderna satte sig till motvärn mot kronans anspråk och även lyckades mot kronan hävda rätt över allmänningarna i deras helhet. Konungen hade skänkt ett kloster ⅓ av en allmänningstrakt i Småland; bönderna vägrade erkänna klostrets rätt, och slutligen måste konungen giva klostret en penningsumma för att detta i sin tur därmed skulle tillfredsställa bönderna. Då man ställer detta nederlag för kronan i samband med att kronans anspråk icke fingo något beaktande i lagarna, kanske det icke är för djärvt att våga den slutsatsen, att kronan icke lyckades genomföra, utan tvärtom redan tidigt måste uppgiva sina anspråk på ⅓ av allmänningarna i de nämnda landskapen.
    De rättsregler om allmänningar, som finnas i landslagarna, behålla sin giltighet fram till 1734 års lag men fullständigas genomen rik lagstiftning och ändras i mången punkt i rättstillämpningen. Den första större ändringen finner förf. ske under Gustav Vasasregering och bestå i att den s. k. allmänningsavraden förvandlades till en ren statsskatt. Enligt landslagarna skulle, när någon önskade odla upp allmänningsjord, slutas en överenskommelse mellan allmänningens ägare — landet, häradet — och odlaren om utgörande av en avgift för rätten att bruka jorden. Av denna avrad erhöll kronan ⅓. Förf. ingår icke på en närmare diskussion av grunden till denna kronans rätt, vartill motsvarighet saknas i landskapslagarna. Kanske äger man söka den i en analogi från konungens rätt till böter, kanske är den att finna i en kompromiss mellan konungens anspråk på ⅓ av allmänningarna i södra Sverige och allmogens motstånd däremot. Vare härmed huru som helst — då landslagarna dels angåvo häradet äga häradsallmänning och dels icke gåvo konungen rätt att inverka på storleken av avgälden, vilken bestämdes genom avtal uteslutande mellan brukaren och häradet, kunde icke bakom stadgandet ligga tanken, att kronan skulle äga del i häradsallmänning. Om emellertid, såsom förf. vill göra gällande, Gustav Vasa sedermera indragit hela avgiften till kronan, låge det nära till hands, att vid indragningen av avgifterna den tanken gjort sig gällande, att kronan ägde allmänningarna och

därför borde hava all avgäld, som härflöte från dem. Emellertid torde den av förf. hävdade satsen — vars betydelse han f. ö. söker att förringa — vid en ingående granskning av källorna visa sig icke hålla streck. Avgälden drages icke in till kronan; den utgår under 1600-talet på i landslagarna stadgat sätt, den omnämnes ännu under förarbetena till 1734 års lag såsom utgående till häradet. Så småningom torde den visserligen råkat i glömska, men detta torde närmast hava berott på dess ytterligt ringa betydelse. Något beslut, varigenom den skulle indragits till kronan, är i varje fall icke känt. De Gustav Vasas åtgärder, vilka förf. uttytt såsom avseende indragning till kronan av allmänningsavraden, syfta i verkligheten till något helt annat: att lägga nybyggen på allmänningar under vanlig skatt till kronan. Den omständigheten, att (lego-)avgift utgick till häradet (och kronan), uteslöt nämligen icke på något sätt, att kronan samtidigt upptog skatt av nybygget, lika litet som den omständigheten, att en landbo erlade avrad till jordägaren, befriade honom från att erlägga skatt för jorden till kronan.
    Vågar jag alltså anse, att förf:s ståndpunkt vid bedömningen av allmänningarnas historia under Gustav Vasa i en väsentlig punkt är mindre riktig, tror jag däremot, att hans uppfattning av 1647 och 1664 års skogsordningar — de stadgor, till vilkas behandling förf. därefter övergår — i huvudsak träffar det rätta. Skogsordningarna inskränkte häradsbornas rätt vid brukande av allmänningarna till att endast omfatta gårdarnas husbehov, under det att avsalu av allmänningarnas produkter icke fick ske. Grunden härtill finner förf. —i motsats till vad förut ofta hävdats — icke i någon kronans äganderätt till allmänningarna utan i önskan att hindra överdriven skogsavverkning. Förarbetena till skogsordningarna synas på ett avgörande sätt visa riktigheten av förf:s ståndpunkt härvidlag. Emellertid är det å andra sidan uppenbart — något som förf. ej synes hava beaktat — att just dessa skogsordningar skapa det sakliga läge, som senare möjliggör satsen, att kronan skulle äga allmänningarna. Vilken skulle erhålla det överskott, som kunde uppstå, sedan alla häradsborna erhållit sitt husbehov täckt? Skogsordningarna säga det icke. Man behöver emellertid icke hava bläddrat länge i handlingar, som beröra 1600-talets jordförhållanden, för att förstå att enligt tidens allmänna uppfattning svaret måste bliva: kronan. Så kommer det sig, att kronan i slutet av 1600-talet anser sig kunnaåt bergsbruk upplåta allmänningstrakter, som ansågos ej vara nödvändiga för ortens behov, och detta i trots av att allmogen i bygderna reser ett segt motstånd. Den teoretiska förklaringsgrunden till dessa åtgärder söker man helt naturligt i den dubbla äganderättens teori; man hävdar sålunda, att till allmänningsjord tillkom kronan ett dominium directum, omfattande rätt till skatt av på allmänningarna belägna hemman, rätt till avkastning av skogen, i den mån denna avkastning fölle utanför häradsbornas rätt till husbehov m. m.; häradena åter ett dominium utile, innefattande nyttjanderätt till allmänningarna inom de gränser, skogsordningarna utstakat.

    Förf. visar, huru denna teori under Karl XI:s regering växer sig allt starkare på skogsrättens område, hur den gör sig gällande underskogskommissionernas arbeten och t. o. m. inkommer i lagkommissionen. Vid tiden för 1734 års lagstiftning har den dock enligt förf. nästan spelat ut sin roll i häradsallmänningarnas historia. På denna punkt vågar jag emellertid med bestämdhet hävda en annan uppfattning. Det är den dubbla äganderättens teori, som ligger bakom 1734 års lagstiftning på skogsrättens område. I sak ändrar denna lagstiftning föga av vad förut varit gällande rätt. Teoretiskt sett innebär den emellertid ett lagfästande av grundsatsen, att kronan ägde dominium directum till häradsallmänningarna. Sitt tydligaste uttryck har denna grundsats fått i 1734 års resolution på allmogensbesvär, i vilken häradsallmänningarna benämnas "kronans tillhörigheter", ett uttryck, som stammar från kammarkollegium och enligt vad dess protokoll giva vid handen avser att hävda just ett kronans dominium directum till allmänningarna. Förf., som anser, att övriga delar av 1734 års lagstiftning giva häradena dominium plenum till häradsallmänningarna, söker frånkänna detta stadgande betydelse, då det enligt hans åsikt är tillkommet i administrativ väg och alltså ej kunde hava vitsord mot den allmänna lagstiftningen om skogar, men gör sig därvid tyvärr skyldig till ett förbiseende: stadgandet är utfärdat av konung och riksdag och står i det mest intima samband med övriga delar av den skogslagstiftning, som bär årtalet 1734.
    Tiden efter 1734 års lagstiftning fram till sekelslutet finner förf.utmärkas av ett bortsopande av de sista spåren av uppfattningen, att kronan ägde dominium directum till häradsallmänningarna. På ett närmare studium av denna fråga har jag ej varit i tillfälle att ingå, men jag tror mig likväl kunna påstå, att goda skäl kunna anföras för att kronans rätt i stället ökades. Åren 1793 och 1805 utkommo i varje fall skogsordningar, vilka — även enligt förf. — hävda en stark kronans rätt över allmänningarna. Det stode i föga överensstämmelse med den svenska rättsutvecklingens kynne, om dessa förordningar skulle hava tillkommit omedelbart efter en period, som underkänner kronans rätt till allmänningar; det förefaller vida naturligare, att just uppfattningen att häradsallmänningarna vore kronans tillhörighet spelat in vid skogsordningarnas avfattande.
    1800-talet betecknar enligt förf. en slutgiltig seger för den ståndpunkt, han anser vara den historiskt riktiga, d. v. s. att häradena äga häradsallmänningarna. 1824 tillåter man ju, att häradsallmänningarna delas mellan socknar eller byar, ett tillstånd, som man visserligen återtager 1866 men då tydligen av rent nationalekonomiskaskäl. Egendomligt nog så gott som förbigår emellertid förf. det för hans allmänna uppfattning viktiga faktum, att man 1866 såväl i det närmaste upphäver alla de inskränkningar, som enligt 1805 års skogsordning funnos i häradsbornas nyttjanderätt till allmänningarna, som även tager bort den gynnade ställning, kronan enligt samma skogsordning innehaft; i det sistnämnda ligger utan varje tvivel, att kronan

uppger det dominium directum till häradsallmänningarna, som den ägt alltsedan 1734 års lagstiftning.
    Att förf. enligt min uppfattning har rätt i sin åsikt, att häradena och ej kronan hava äganderätt till häradsallmänningarna, torde framgå av det föregående. De skäl, som å häradenas sida kunna anföras, synas utan varje fråga vara de starkare. Ända till slutet av 1600talet ha häradena haft fullständig äganderätt till sina allmänningar. Då uppkommer visserligen — delvis på grund av ett historiskt misstag — åsikten, att kronan skulle hava en äganderätt till häradsallmänningarna, men denna äganderätt, som förefinnes framtill 1800-talets mitt, tager karaktär av endast ett dominium directum, icke av ett dominium plenum. Under den tid, kronan hävdat ett dominium directum till häradsallmänningarna, ha häradena alltid haft dominium utile, och numera hava de återfått dominium plenum. Många sidor av häradsallmänningarnas historia äro visserligen ännu så gott som alldeles outforskade — jag nämner rätten till gruvor och till bärande träd å allmänningarna, allmänningshemmanens kamerala historia m. m. — men jag har anledning förmoda, att forskningar på dessa områden endast skulle förstärka den allmänna grundsyn på frågan,  jag ovan sökt angiva. 1 ännu högre grad framstår riktigheten av denna grundsyn vid ett studium av de lokala domstolarnas arkiv: forskar man i domböcker från 1600- och 1700-talen, skall man snart finna, att kronans äganderätt till häradsallmänningarna ofta endast förefanns i teorien och att enligt den folkliga uppfattningen häradena alltid fullt ägt sina allmänningar, en uppfattning, som med styrka hävdats i orterna även under denna av kronans största makt över allmänningarna kännetecknade tid.

 

Åke Holmbäck.