NÅGRA REFLEXIONER VID SYNERÄTTSTILLÄMPNING AV DEN ECKLESIASTIKA BOSTÄLLSORDNINGEN.1
AV
AXEL OLIVECRONA.
Den ecklesiastika boställsordningen av den 9 dec. 1910, sedd med hänsyn till synerätternas och dessas ordförandes befattning med boställena, har utan tvivel medfört större reda och bättre ledning, än vad fallet var med de åldriga och i olika författningar förekommande bestämmelser, som hittills varit gällande. I vissa ganska väsentliga stycken giver den emellertid enligt min mening anledning till invändningar, och några av dessa skulle jag här till en början vilja framhålla utan att på något sätt göra anspråk på fullständighet eller en mera uttömmande behandling.
Om man jämför anspråken på bostads- och ekonomibyggnader vid tiden för 1734 års lags tillkomst och numera, är skillnaden övermåttan stor. Bestämmelsen om »stufva med två kamrar» är ju typisk och ger en antydan om forna tiders enkelhet. I samma mån anspråken nu ökats, i samma mån har svårigheten för synerätten att på stående fot bedöma förhållandena också ökats, liksom kravet på synerättens kompetens härutinnan vuxit. Det skall icke bestridas, att detta i viss mån beaktats av boställsordningen, som ju i 42 § medger domarenrätt att tillkalla byggnadskunnig person som rättens biträde. Men månne detta kan anses tillfyllest? Låt oss betänka, att ifråga om nybyggnader synerätten skall lämna föreskrifter icke allenast om byggnadens plats och storlek utan även om byggnadens »inredning och övriga beskaffenhet», var jämte kostnadsförslag skall upprättas; och att härvid ganska detaljerade föreskrifter äro avsedda att meddelas understrykes kraftigt i särskilda utskottets yttrande vid 1908 års riksdag. Det heter där
bl. a. såsom motiv för att utesluta föreslaget stadgande angående höjden av sätesbyggnadens stenfot, att det »ej torde kunna förväntas annat, än att synerätt och ekonomisk besiktning vid föreskrift om uppförande av nytt hus komma att härutinnan meddela fullt betryggande föreskrifter».1 Det skall alltså t. ex. beträffande ny sätesbyggnad tillgå sålunda, att sedan synerätten sammanträtt och funnit ny byggnad behövlig, rätten uppdrager åt den eventuellt förut av domaren tillkallade byggnadssakkunniga personen att uppgöra förslag till byggnaden, vilket naturligtvis måste åtföljas av ritning, även som kostnadsförslag. (Domaren kan nämligen ej på förhand, innan det är känt, om ny byggnad erfordras, lämna sådant uppdrag.) Det är givet, att antingen måste förslaget uppgöras under rättens pågående sammanträde eller också måste synerätten uppskjuta sitt sammanträde till senare tidpunkt i avvaktan på förslagets upprättande. Den senare utvägen kommer man att söka i det längsta undvika med hänsyn till den ökade tidsutdräkten och de extra kostnaderna för domarens, nämndens, konsistorierombudets, den byggnadssakkunniges och sockenombudens samteventuellt kronoombudets inställelse. Men i förra fallet är det lätt att inse, vilket hastverk hela planläggningen måste bli, i synnerhet om man besinnar, att den sakkunnige under sammanträdet även skall biträda i fråga om bedömandet av övriga byggnader och att han vid syn enligt 64 § dessutom har att utstaka och uppmäta området för prästgårdens tomt. Blir åter sammanträdet uppskjutet i avbidan på ett av den sakkunnige upprättat förslag, är det ju ingalunda säkert, att förslaget kan helt godkännas, utan det kan lätt hända, att det måste i åtskilliga delar omarbetas efter rättens anvisningar. Man drager sig nu ännu mera för ett ytterligare uppskov, och återigen finnes föga garanti för att icke ändock ett hastverk blir resultatet. Det är också nu icke längre fråga om en »stufva med två kamrar»utan om ett nutida bostadshus om måhända nio rum och kök med tillhörande bekvämligheter. Att på en så knappt tillmätt tid, som här är medgiven, i detalj bestämma angående en nybyggnad
av ifrågavarande omfattning skulle en enskild person icke vilja vara med om, och något liknande i fråga om statens ellerkommuners motsvarande byggnader lärer nog icke anses tilllåtligt. Man jämföre ock den ecklesiastika boställsordningensbestämmelser i förevarande hänseende med vad militieboställsordningen d. 23 jan. 1836 stadgade i fråga om nybyggnad av karaktärshus å militieboställen. Där var nämligen beträffande första klassens karaktärshus stadgat, att sedan synerätten medbiträde av byggnadskunnig person och med ledning av förutav Kungl. Maj:t för boställshavarens tjänstegrad fastställd byggnadsritning upprättat förslag om nybyggnad, förslaget skulle för yttranden remitteras till regementschefen och överintendentsämbetet, varefter krigskollegium beslutade angående nybyggnaden. Sålunda en grundlig och fullständig utredning, innan nybyggnad fick utföras. Så är också förhållandet beträffande statens jordbruksdomäner, där för nybyggnader förutsättas utredning och förslag av domänintendenten samt prövning och fastställelse av domänstyrelsen.
De gjorda anmärkningarna angående bristande utredning före nybyggnad gälla även prästgårdens ekonomibyggnader och löneboställets samtliga byggnader i större eller mindre grad allt efter byggnadens beskaffenhet och ändamål.1 Nu kan måhända invändas, att bestämmelsen om så enkla byggnader som arrendatorsbostad och ekonomibyggnader böra kunna lämnas av synerätten, då byggnadskunnig person biträder och nämnden i allmänhet kan anses vara väl förfaren i fråga om lantbruksbyggnader. Detta kan dock medgivas endast i fråga om de allra enklaste byggnaderna men icke eljest. Nutida anspråkpå dessa äro helt olika mot förr, och någon erfarenhet om huru byggnaderna på landet förut och mångenstädes allt fortfarande uppföras ger vid handen, att planlöshet och bristande förutseende vid väljande av plats, opraktiska anordningar i övrigt
och ödslande med virke för långa tider försvåra och fördyra egendomens skötsel samt öka kostnaderna för underhållet. Att sådant högst väsentligt inverkar på egendomens räntabilitet är ej svårt att inse, och en enskild person gör också klokt i att bygga å sin egendom först sedan han grundligt lärt känna den och dess behov samt hunnit väl planlägga och genomtänka sina förslag. Huru annorlunda med de ecklesiastika boställena! Där skall beslut fattas på rak arm, plats utses och detaljeradeföreskrifter meddelas om byggnaders »inredning och övriga beskaffenhet», kanske av personer med en den allra ytligaste kännedom om förhållandena på stället.
Tager man hänsyn jämväl till den omständigheten, att ofta synerättens ordförande icke har någon erfarenhet i hithörande rent praktiska frågor, måste det väl medgivas, att synerättenvid sitt sammanträde icke har erforderliga förutsättningar för att på tillfredsställande sätt gå i land med uppgiften att meddela detaljerade föreskrifter om nybyggnader. De gånger jag själv haft att såsom synerättens ordförande handlägga dylikafrågor har det också, kanske just emedan jag personligen har rätt mycken erfarenhet däri, varit med en pinsam känsla av att handla nästan på en slump och utan tillräcklig utredning och förberedelse.
Det ligger för övrigt i sakens natur, att en domstol, som sammanträder för tillfället med stor och kostsam apparat, icke kan vara lämpad för en dylik rent administrativ uppgift, var till fordras enklare och smidigare organ. Så länge det är fråga om boställshavarens och församlingens rättsförhållande, den förres rätt till lagstadgade förmåner av bostad, den senares anspråk att icke betungas utöver lagstadgade gränser, må ju ett allmänt intresse kunna anses kräva ett domstolens omedelbara ingripande för att pröva nybyggnaders överensstämmelse med lagens fordringar, under förutsättning dock, om prövningen skall ske före byggnadens utförande, att erforderlig utredning föreligger, men vad angår nybyggnader å löneboställen, så är bestämmandet därom uteslutande förvaltningsbestyr, som utgöra en utbruten del av kyrkofondens och församlingarnas ekonomiska förvaltning. Därmed borde domstolen icke ha mer att skaffa än i fråga om utarrenderade kronohemman. Hittills har också synerättens uppgift i fråga om ecklesiastika boställen varit endast att genom besiktning utröna boställets
beskaffenhet till hus och ägor samt reglera rättsförhållandet emellan avträdare och tillträdare, och de föreskrifter om nybyggnader, som i sammanhang därmed lämnats, ha allenast hänfört sig till vad helt allmänt kunnat bestämmas med ledning av lagstadganden.
Boställsordningen har emellertid än ytterligare ökat omfånget av synerättens uppgifter. Husesyn skall nämligen numera hållas, närhelst domkapitlet eller byggnadsskyldig det äskar, och dessutom vid ombyte av arrendator å alla löneboställen, under det synerätten förut anlitats endast med anledning av förd klagan över ekonomisk besiktning eller vidombyte av boställshavare eller i det fåtal fall, då ombyte ägt rum av arrendator å löningsboställe, som icke disponerats avlöntagaren.
Lagstiftningens ingripande i senare tid med avseende å bestämmelserna om av- och tillträdessyn vid ombyte av arrendator å krono- och ecklesiastika hemman har varit ganskav äxlande och knappast konsekvent. Genom 1907 års nyttjanderättslag upphävdes förutvarande stadganden om sådan syn, och synen skulle enligt nämnda lag hållas av allenast nämndemän, men genom boställsordningen har man återgått till den gamla ordningen, i vad angår de ecklesiastika boställena. Beträffande utarrenderade kronohemman bestämdes i kungl. kungörelsen d. 10 nov. 1882, att till- och avträdessyn skulle hållas av kronofogde med nämndemän, men då även denna bestämmelse upphävdes genom 1907 års nyttjanderättslag, så kommer frågan numera till domstols prövning först då den avnämndemännen hållna synen överklagas, alldeles så som dådet gäller enskild fastighet. Har man nu ansett sig icke behöva hänskjuta av- och tillträdessyn beträffande kronohemman omedelbart till domstol, så lärer väl ej något rimligt skäl kunna anföras för att behovet av domstols omedelbara ingripande skulle vara större i fråga om utarrenderade ecklesiastika löneboställen. Även i denna punkt förekommer sålunda enligt mitt förmenande ett alldeles omotiverat belastande av domstolarna. Man har tydligen sett saken alltför byråkratiskt just som beträffande konsistorieombud, som numera alltid måste vara kontraktsprosten, därest han ej har laga förfall. Man har ej litat på att någon utanför prästerskapet skulle kunna iakttaga kyrkans och församlingens ekonomiska intressen, alldeles som
om exempelvis Uppsala universitet skulle till husesyner å sina gårdar hellre som sitt ombud sända en professor än våga anlita någon utom universitetslärarnas krets stående sakkunnig.
Kyrkofondskommittén har också tydligt nog underkänt kontraktsprostarnas kompetens i detta avseende och därför funnit det angeläget, att för iakttagande av det allmännas rätt vid synenligt 64 § förordnas en i lanthushållning förfaren person »avhög kompetens», vilken även borde »före synen förskaffa sig noggrann kännedom om bostället». När dylika krav ställas på den, vilken har att inför den beslutande myndigheten framställa yrkanden, kan man ej undgå att med en viss förvåning fråga sig, varför den beslutande myndigheten själv icke behöver ha insikt i hithörande ting, och varför icke åtminstone en ordentlig utredning skall föreligga, då beslut fattas.
Vid husesyn böra enligt boställsordningen sockenombud vara närvarande för att bevaka församlingens rätt. Dessas befogenhet härvid måste givetvis bedömas enligt innehållet i den fullmakt från kyrkostämman, som vid tillfället företes, men då denna i regel är helt allmänt hållen, blir fullmakten icke vidsträcktare än en vanlig rättegångsfullmakt utan särskilda befogenheter. Emellertid förekommer ofta, att ombuden under synen å församlingens vägnar träffa avtal, varigenom församlingen åtager sig att inlösa överloppshus eller såsom överloppsbyggnad tillkommen inredning i laga hus. Dylikt avtal kan dock icke vara juridiskt bindande, då med avtalet är förenad förbindelse till utgifter å församlingens sida. Avtalet bör därför icke upptagas såsom någon vid rätten ingången förlikning, som av rätten fastställes, utan bör endast protokollsvis anmärkas. Ett sålunda omnämnt avtal får ej heller utesluta bestämmelse i utslaget enligt 29 § om viss tid, inom vilken avträdaren bör, i händelse inlösen icke i verkligheten sker, hava bortfört överloppsbyggnad. Härvid förutsättes dock, att icke synerätten ansett sig kunna, oavsett överenskommelsen, förplikta församlingen att inlösa byggnaden och samtidigt insynat den såsom laga hus, men om ombuden gått in på t. ex.att inlösa för pastoratets räkning en snickarstuga eller ensmedja å lönebostället, så kan dylik byggnad icke insynas såsom laga hus, utan den blir i pastoratets hand fortfarande.överloppshus. Det blir då i arrendatorns val, om han vill lösa
byggnaden till sig. Någon rätt för pastoratet att i sådant fall hålla sig till arrendatorn (såsom i Strängnäs domkapitels cirkulär 1915 nr 1 möjligen avses) kan icke utan vidare antagas, men möjlighet torde finnas att i arrendekontraktet göra arrendatorn ansvarig för kostnaden.
Kyrkofondskommittén har dock i sitt betänkande förordat, att kronoombudet vid syn enligt 64 § skulle medverka därtill, att pastoratet frivilligt åtoge sig att bekosta och verkställa viss nybyggnad å löneboställe, men något för församlingen bindande åtagande i detta avseende lärer icke kunna äga rum vid själva syneförrättningen, så framt ej sockenombudens fullmakt uttryckligen lämnar befogenhet härtill.
Vid en del syner enligt 64 § har den meningen gjort sig gällande, att det skulle åligga pastoratet att bekosta flyttning av överloppshus, som vid boställets uppdelning i prästgård och löneboställe komme att bli liggande å löneboställets mark men vore avsett för boställshavarens enskilda behov, och denna mening har i ett utslag motiverats därmed, att pastoratet skulle ha byggnadsplikten i avseende å de nya förhållanden å prästgården, som synen (enligt 64 §) vore avsedd att inleda. Någon laglig grund för en sådan sats har jag för min del icke kunnat finna, och i boställsordningen förekommer icke ett ord om en sådan pastoratet åliggande byggnadsplikt. Innehavaren av överloppshus måste nog alltid vara beredd på därmed förenad risk.
Just nämnda fråga om pastoratets byggnadsplikt har uppkallat en särskild strid, huruvida pastoratet skall kunna åläggas att i första hand ombestyra och bekosta uppförandet av de nybyggnader, som av synerätten med anledning av den nya regleringen föreskrivas för lönebostället, med rätt dock för pastoratet att sedan på ett eller annat sätt erhålla gottgörelse av arrendatorn, eller om synerätten skall inskränka sig till en rent administrativ föreskrift att nybyggnad av viss beskaffenhet skall uppföras på bekostnad av blivande arrendator. För egen del har jag vid tillämpningen hyllat den senare meningen, då boställsordningen icke innehåller något stadgande åsyftande skyldighet för pastoratet i nämnda hänseende. I motiven till förslaget till boställsordningen framhålles också uttryckligen, att »kostnaden för nybyggnad och underhåll av de hus, som erfordras å dessa boställen, bör naturligen uppbäras av boställsavkastningen», varav ju framgår den meningen, att pastoratet
icke skulle drabbas av några kostnader. Men om pastoratet skulle förskjuta kostnaderna för ifrågavarande nybyggnader, skulle det i många fall ej kunna undvikas, att pastoratet i större eller mindre grad även finge stå för samma kostnader.
Till stöd för den uppfattningen, att pastoratet skulle i första hand ansvara för de till följd av den nya regleringen erforderliga nybyggnaderna har åberopats, att enligt 64 § pastoratetskall anses såsom tillträdare och att därav skulle följa sådan ansvarighet, men häremot kan invändas, att angivandet av pastoratet såsom tillträdare här endast utmärker pastoratets ställning såsom förenad med rättigheter och skyldigheter i förhållande till avträdaren. Denne måste sålunda exempelvis vara berättigad att av pastoratet utfå ersättning för överbyggnad, liksom pastoratet å sin sida har att av avträdaren mottaga ersättning för husröta och sedan ansvara för bristernas avhjälpande. Den av den nya regleringen föranledda nybyggnadsskyldigheten är däremot en alldeles ny skyldighet, som uttryckligen säges åligga arrendatorn utan att på något ställe stadgas ansvarighet härutinnan för pastoratet.
Åberopandet av det på historiska grunder fotade skälet, att den, som uppbär boställets avkastning, även har att ansvara för behövliga byggnader, synes ej heller böra tillmätas avgörande betydelse gentemot det positiva lagbudet, att alla laga hus å löneboställen skola nybyggas och underhållas av arrendatorn, detta desto hellre som pastoratet icke ovillkorligen disponerar boställets avkastning. På en del håll tyckes man ej vara främmande för den uppfattningen, att då synerätten i utslag meddelar föreskrift om nybyggnader, detta skulle utgöra en dömande funktion, vilket åter skulle förutsätta någon part, som skulle dömas att fullgöra nybyggnadsskyldigheten. Då arrendatorn, som ännu ej antagits, icke kan existera såsom part, blir det nödvändigt, menar man, att hålla sig till pastoratet, som tillträtt bostället och ännu innehar det. Slutsatsen är dock under alla förhållanden oriktig på grund av den felaktiga utgångspunkten. Synerätten utövar nämligen icke vid meddelande av dessa föreskrifter mera dömande verksamhet än en person som fattar beslut om de nybyggnader han ämnar i blivande arrendekontrakt ålägga sin arrendator. Att beslutandet i detta fall överlämnats åt en domstol inverkar ej, men nog är detta hänskjutande till domstol, såsom jag förut sökt påvisa, en
oformlighet, och den kommer också säkerligen att hämna sig i det ekonomiska resultatet.
Det har även anmärkts, att det praktiska behovet i alla händelser skulle kräva och framtvinga pastoratets ansvarighet för ifrågavarande nybyggnaders uppförande på lönebostället. Även härutinnan är jag av motsatt mening, och jag skall belysa förhållandet genom ett exempel, som visst icke torde vara enastående utan tvärtom ha många motsvarigheter. Vid en av mig 1915 med nämndemän hållen syn enligt 64 § å ett komministerboställe bestämdes, att ny arrendatorsbostad, innehållande två rum och kök jämte drängkammare på vinden samt källare och tvättstuga, skulle uppföras till en beräknad kostnad av 6,500 kronor, och att denna kostnad skulle drabba blivande arrendator. Egendomen var förut utarrenderad av boställshavaren för ett visserligen lågt årligt arrende av 175 kronor, vilket kanske skulle kunnat höjas till 250 à 300 kronor.1 Det säger sig självt, att det skulle varit ren förlust att bekosta uppförandet av dessa byggnader, ty man skulle säkerligen icke i arrende fått ens räntan på kostnadsbeloppet. Då pastoratet nu icke ålades någon skyldighet i detta avseende, så återstår alltid möjligheten att, om ej arrendator på rimliga villkor kan erhållas, egendomen säljes, därvid ju kapitalet räddas för församlingen. Det skall också i de flesta fall visa sig, att bebyggandet enligt myndighets beslut av jordegendom för utarrendering är ekonomiskt sett förlustbringande.2 Om jag undantager de bördigaste delarna av vårt land, äro nämligen kostnaderna för jordegendoms bebyggande ungefär lika med och
kanske större än jordens marknadsvärde. Att jordegendom ändock numera bebygges beror dels på psykologiska orsaker, åtrån efter jord, dels på det enskilda initiativets anpassningsförmåga.
Till arrendatorns nybyggnadsskyldighet hör naturligen också den skyldighet att inlösa såsom laga hus insynat överloppshus, som av synerätt stadgats. Härvid bör emellertid beaktas, att det skulle kunna hända, att man sedermera icke kan erhålla arrendator på detta villkor, och i händelse pastoratet icke självt inlöst överloppshuset, bör därför en rundlig tid enligt 29 § utsättas, inom vilken avträdaren har rätt att bortföra hus, som icke inlöses. Vad synerätt stadgar angående inlösen tilllaga hus av överloppshus skiljer sig principiellt icke från synerättens föreskrifter om nybyggnad, som arrendatorn har att själv utföra. I båda fallen måste bestämmelserna lända till efterrättelse såsom villkor i blivande arrendekontrakt, i bådafallen med risk att icke arrendator på dessa villkor kan erhållas. Huru i sådan händelse skall förfaras, blir närmast konungens befallningshavandes sak att bestämma. Det förhållandet, att avträdaren icke vid syn enligt 64 § eller inom en månad därefter, på sätt i 29 § stadgas, kan få visshet om, huruvida överloppshus, som villkorligt insynats såsom laga hus,verkligen blir inlöst, medför visserligen olägenheter för avträdaren, men han måste finna sig däri, så framt han ej föredrager att, när han blir berättigad därtill, bortflytta huset. Om icke avträdaren medgiver, att frågan sålunda hålles öppen, torde synerätten böra alternativt föreskriva nybyggnad och meddela erforderliga bestämmelser med hänsyn därtill.
Då pastoratet icke, åtminstone i sista hand, kan åläggas att bekosta uppförandet av nybyggnader, behövliga på grund avden nya regleringen, skulle härav följa, att bestämmandet av prästgårdens tomtområde i viss mån kunde komma att inverka på pastoratets nybyggnadsskyldighet på ett mycket nyckfullt sätt. I den mån nämligen de laga hus, som böra finnas på prästgård, redan finnas inom det område, som blir bestämt till prästgårdstomt, undgår givetvis pastoratet nybyggnadsskyldighet, och denna faller i stället å arrendatorn, under det att pastoratet,om prästgården vid tomtregleringen får avstå laga hus till lönebostället, skulle bliva i motsvarande mån nybyggnadsskyldigt, vad prästgården angår. Man torde emellertid vara berättigadatt av dessa förhållanden draga den slutsatsen, att till präst-
gården hörande laga hus, som avstås till lönebostället, böra anses träda i stället för nybyggnader och därför av arrendatorn bekostas. Om sålunda t. ex. sätesbyggnaden förlägges å löneboställets mark och anses böra bli arrendatorsbostad, bör den såsom nybyggnad betalas av arrendatorn. Härigenom undvikes den oberäknelighet i kostnadernas fördelning emellan pastoratet och lönebostället, som eljest skulle bli en följd av tomtgränsens bestämmande, men det medgives gärna, att riktigheten av ett sådant tillvägagående kan ifrågasättas.
Vid syn enligt 64 § är det icke känt, vare sig huru stort arrendet av lönebostället kan bli, eller till huru stort årsbelopp arrendatorns nybyggnadsskyldighet kan komma att uppskattas. Att då vid denna syn meddela bestämmelse om avkortning med visst belopp om året å blivande arrendesumma kan därför icke, såsom dock i vissa utslag gjorts, vara riktigt, ty det saknas alla förutsättningar för att bedöma, i vad mån en nedsättning är behövlig och befogad, även om man kan ha en allmän uppfattning av att en särskild lättnad för arrendatorn kan vara motiverad. Men även om arrendesumman och nybyggnadsskyldighetens årsbelopp vore kända, såsom fallet är, då särskild tillträdessyn därefter hålles på arrendatorns begäran, kan det icke vara riktigt, att synerätten sålunda redan vid arrendetidens början medgiver avkortning å arrendet. Detta skulle ju innebära, att omedelbart efter träffat avtal villkoren såsom befunna obilliga skulle ändras. Av 18 § i arrendeförordningen d. 15 sept. 1911 och 27 § i boställsordningen framgår också, att synerättens befogenhet att medgiva avkortning å arrendet icke är avsedd att komma till användning i annat fall, än då det under arrendetiden visat sig, att man missräknat sig i fråga om arrendatorns nybyggnadsskyldighet, i det att denna kommit att medföra större omkostnader, änsom i arrendeavtalet beräknats. Detta gäller i fråga om synerättens befattning med saken, men naturligen finnes icke något hinder att i arrendeavtalet lättnad beredes arrendatorn därigenom, att under viss tid nedsättning i arrendet medgives.Sker detta i alltför stor utsträckning och kommer nedsättningen att gälla längre tid, är det dock fara värt, att uppfattningen av det ekonomiska syftet med utarrenderingen förryckes, och att vederbörandes åtgärder komma att te sig endast som ett reflexionslöst iakttagande av lagstadganden utan hänsyn till resultatet.