NÅGRA ORD TILL HANS SJUTTIOÅRSDAG.
Professorn vid Köpenhamns universitet JULIUS LASSEN fyller den 4 nästkommande juli sjuttio år. Dagen blir en bemärkelsedag i Danmark, där namnet JULIUS LASSEN hör till landets främsta och mest aktade. Men även i de andra skandinaviska länderna måste en sådan dag tilldraga sig uppmärksamhet, och det torde vara på sin plats att i samband med det förestående jubileet någon hyllning i denna tidskrift ägna sen man, som för svensk lagstiftning, rättsvetenskap och rättspraxis betytt mera än kanske någon annan främmande jurist från senare tid.
JULIUS LASSEN föddes på Samsö, den minnesrika ön vid Jyllands ostkust. Bland hans närmare fränder märkes morbrodern, den kände rättslärde F. T. I. GRAM. Efter avlagda examina, praktisk tjänstgöring och en långvarig studieresa i utlandet förvärvade han år 1879 juridisk doktorsgrad vid det danska universitetet på grund av en avhandling om "Betingelserne for Forsøgets Strafbarhed". Två år senare utnämndes han till professor i rättsvetenskap efter utgivande av en konkurrensavhandling om "Handlinger paa fremmed Formueretsomraade i romersk og dansk Ret". Sedan dess har han företrädesvis verkat vid universitetet, där hans huvudfack varit dansk obligationsrätt och romersk rätt. Hans förnämsta vetenskapliga verk äro: "Haandbog i Obligationsretten", allmän del 1892 (ny upplaga 1907) och speciel del 1897, samt "Forelæsninger over romersk Privatret" 1899—1904. I samband med hans verksamhet vid universitetet står den ställning han de båda sista decennierna innehaft såsom föreståndare ("Provst") vid det gamla betydelsefulla studentkommunitetet "Regensen". Han har varit en verksam deltagare i de nordiska juristmötena och en flitig medarbetare i den skandinaviska "Tidsskrift for Retsvidenskab". På lagstiftningens område märkes särskilt hans medlemskap i de skandinaviska kommittéer,
som utarbetat förslag till checklag, lagar om köp och byte, om kommission m. m., om avbetalningsköp samt om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område. Slutligen må omnämnas, att han sedan längre tid tillbaka är extraordinär assessor i Danmarks Højesteret.
Dessa yttre data äro dock endast i ringa mån ägnade att belysa, vad JULIUS LASSEN såsom jurist betytt och betyder för rättslivet i de nordiska länderna. En ingående redogörelse härför kan, hur stort intresse den än skulle erbjuda, icke nu ifrågakomma, men i största korthet skola här lämnas någraantydningar i ämnet.
JULIUS LASSENS storverk på det vetenskapliga området liggeri hans handbok i obligationsrätt. En svensk jurist, som har anledning att närmare taga del av grannländernas rättsvetenskapliga litteratur, gripes lätt av ett visst missmod vid tanken på den svenska vetenskapens efterblivenhet när det gäller systematiska framställningar av rätten. På monografiernas och lagkommentarernas område har vårt land, framför allt kanske under senaste tid, haft att uppvisa ett antal goda, i vissa fall utmärkta arbeten; men handboken, den sammanfattande vetenskapliga behandlingen av någon bland rättens huvudgrenar, kan hittills knappast sägas existera i Sverige. Helt annat är förhållandet i Danmark och Norge. Större systematiska arbeten av stort värde hava som bekant sedan länge förelegat i dessa länder och tyckas alltjämt se dagen.Bland dylika verk intager JULIUS LASSENS obligationsrätt en hedersplats. Det monumentala arbetet vilar i väsentlig grad på inhemsk grund, på tidigare dansk rättsvetenskap (ØRSTED, AAGESEN, Goos m. fl.) och dansk praxis. Men obligationsrättens problem, särskilt de mera grundläggande, äro till stor del av universell natur, och deras behandling i detta verk är ägnad att starkt framhäva den gemenskap i rättsåskådning och rättsutveckling som, trots skiljaktigheter, råder mellan kulturfolken, ochvad som än tydligare framträder är den intimare rättsgemenskap, som äger rum mellan de skandinaviska frändefolken. Arbetet tillgodogör sig också, förutom det inhemska materialet, i stor omfattning även andra länders rätt och rättsvetenskap.På dessa grundvalar uppbygger författaren med mästerskap sitt system. Det rika materialet ordnas och framlägges med sällsynt klarhet, och den självständiga utredning författaren
därjämte skänker spörsmålen vittnar i hög grad om samvetsgrannhet och skarpsinne, var förutom den på en mängd viktigapunkter innebär nya fruktbärande tankar. Särskilt må i detta hänseende framhållas författarens framställning av dens. k. tillitsteorin, den av honom kraftigt hävdade läran att, i händelse av bristande överensstämmelse mellan en kontrahents förklaring och hans verkliga vilja, medkontrahenten, så framt han är i god tro, äger hålla sig till förklaringen.
Ett verk sådant som det ifrågavarande måste för det land, vars rättssystem det i främsta rummet avser att behandla, bliva ett huvudverk. Så vitt utifrån kan bedömas, har det ock i Danmark tillvunnit sig en auktoritet och ett inflytande av högst betydande art, och även för Norge torde dess betydelse få skattas synnerligen högt. Vad beträffar Sverige, torde varje jurist, som för vetenskapligt arbete eller praktiskt behov begagnat sig av verket, kunna vitsorda dess rikedom på material, på tankar och uppslag av allmängiltigt intresse, stundom inbjudande till kritik och motsägelse men alltid väckande. Ej minst för de praktiker, som vetat att draga fördel av vad som här står till buds, har verket visat sig vara en verklig fyndgruva och i ej oväsentlig grad ägnat att tjäna till surrogat för den svenska handbok i ämnet, som alltjämt saknas.
I den interskandinaviska lagstiftningens historia kommer namnet JULIUS LASSEN att stå såsom ett av de främsta. Denna lagstiftning, vilken som bekant inleddes med 1880 års växellag, hade under de två närmaste decennierna lett till flerebetydelsefulla lagar på handels- och sjörättens område mensyntes mot sekelskiftet hava tills vidare avstannat. Den som gav impulsen till dess återupptagande var JULIUS LASSEN. I ett tal vid en universitetsfest i november 1899 framhöll han önskvärdheten av den danska privaträttens, särskilt förmögenhetsrättens, kodifikation men uttalade tillika, att uppgiften egentligen borde ställas högre och att målet borde vara en nordisk lagbok. Om denna väg skulle visa sig framkomlig, borde den väljas, i det att en gemensam, av förenade danska, norska och svenska krafter skapad lagbok säkrast skulle giva uttryck åt de särskilt nordiska rättstankarna. En nordisk lagbok skulle därjämte enligt hans mening erhålla en auktoritet, som den danska, norska och svenska var för sig måste komma att sakna, och skulle,
i förening med en därtill anknuten gemensam skandinavisk rättsvetenskap, vara i stånd att genomföra den skandinaviska rättens mission i den allmänna rättens utveckling såsom medlare mellan den romanistisk-tyska rätten och den engelskamerikanska.
Den storslagna tanken upptogs omedelbart av en medlem av svenska riksdagen, borgmästaren LINDHAGEN, som i en år 1900 väckt motion föreslog riksdagen att hos svenska regeringen göra framställning om initiativ till samarbete i syfte att åstadkomma så vitt möjligt överensstämmande civillagar för de tre skandinaviska länderna. Riksdagen uttalade visserligen betänkligheter mot att på en gång väcka fråga om en gemensam lagstiftning i hela det omfång motionären tänkt sig, men ansåg det lämpligen böra tagas under övervägande i vad mån lagstiftningsarbete på obligationsrättens område kunde upptagas på grundvalen av samarbete mellan rikena, i vilket syfte riksdagen hemställde om den svenska regeringens initiativ. Efter åtskilliga förhandlingar mellan de tre regeringarne tillsattes något senare särskilda kommittéer med uppdrag att till gemensam behandling upptaga ett närmare utformat program, bland vars huvudpunkter märkas spörsmålen om förmögenhetsrättsliga avtals ingående samt om köp av lös egendom. I den danska kommittén insattes JULIUS LASSEN.
Första frukten av kommittéernas arbete var det år 1903 avgivna förslaget till lag om köp m. m., vilket efter hand upphöjdes till lag i alla tre länderna. Vilken del JULIUS LASSEN tagit i kommittéernas arbete kan ej utläsas ur deras betänkanden. Att hans insats varit högst väsentlig är likväl ej någon hemlighet och må här vitsordas av en bland hans medarbetare, som haft bästa tillfälle att iakttaga såväl den energi, med vilken han ägnade sig åt uppgiften, som det inflytande hans mästerliga utredningar och inlägg måste tillvinna sig. Om detta inflytande kan för övrigt en var övertyga sig genom ett jämförande studium av lagen om köp och JULIUS LASSENS tidigare utkomna handbok i obligationsrätt. Skiljaktigheter förekomma, stundom ganska väsentliga (exempelvis i fråga om köpares rätt att i händelse av feli varan behålla denna med åtnjutande av avdrag å köpeskillingen). Men överensstämmelse är dock långt vanligare, och detta även i fall där lagen skarpt avviker från andra
moderna lagar i ämnet. Grunden härtill ligger helt visst ofta i de av JULIUS LASSEN omtalade gemensamma nordiska rättstankarne, men det vore dåraktigt att förneka det inflytande hans egna i handboken i obligationsrätt självständigt utvecklade åsikter i många fall utövat på lagens övriga författare.
Då efter några års uppehåll de tre rikena enade sig om att återupptaga arbetet på det förut överenskomna programmets genomförande, var JULIUS LASSEN en av dem som kvarstodo såsom kommittéledamöter. Arbetet har på detta stadium lett till kommittéförslag om kommission, handelsagentur och handelsresande, om av betalningsköp samt om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område. I Sverige och Danmark hava alla dessa förslag redan upphöjts till lag. I Norge havade hittills endast delvis hunnit slutbehandlas, men deras fullständiga genomförande torde, efter vad man får hoppas, ej länge låta vänta på sig.
Det viktigaste av dessa senare lagarbeten — det som gäller de förmögenhetsrättsliga avtalen — behandlar vissa centrala rättsproblem, åt vilka JULIUS LASSEN i sin obligationsrätt och annorstädes ägnat betydelsefulla undersökningar. I mångt och mycket hava dessa tryckt sin prägel på kommittéförslaget. Särskilt har tillitsteorin i stor omfattning fått göra sig gällande.
Med de senast omnämnda förslagen synes det legislativa skandinaviska arbetet inom obligationsrättens område för ögonblicket hava kommit till en vilopunkt; och ehuru anledning finnes att snart vänta dess återupptagande i viss omfattning, torde en gemensam lagstiftning, som omspänner hela obligationsrätten, knappast vara att motse inom en närmare framtid.
Å andra sidan synes JULIUS LASSENS stora tanke om en nordisk lagbok komma att bära frukt inom ett område, där många ansett den möta särskilda betänkligheter, nämligen det familjerättsliga. På svenskt initiativ inleddes år 1909 ett samarbete rörande åstadkommande i viss omfattning av gemensamma lagregler beträffande åtskilliga delar av äktenskapsrätten. Detta arbete, som från svenskt håll bedrivits genom ledamöter av lagberedningen samt å norsk och dansk sida genom särskilda kommitterade, har hittills resulterat i ett förslag till lag om adoption, som redan antagits i Sverige och Norge, samt det viktiga lagförslaget om äktenskaps ingående och upplösning, vilket i Sverige blivit lag år 1915 och i Norge
föreligger såsom proposition till stortinget. Samarbete har därefter pågått för åvägabringande av såvitt möjligt sammanfallande rättsregler om makars inbördes rättsförhållanden under äktenskapet, och efter vad som förljudes äro förslag i detta högviktiga ämne snart nog att motse.
Det betydelsefulla och löftesrika lagstiftningsarbete, som sålunda pågått sedan JULIUS LASSEN år 1899 lät höra sitt maningsrop, kan naturligtvis icke tillgodoräknas honom allena. Men att förtjänsten därom i alldeles väsentlig grad tillkommer honom kan ej betvivlas, och därmed står hans namn för framtiden inskrivet i den nordiska odlingens historia.
En facktidskrift sådan som denna är ej rätta platsen för allsidigt belysande av JULIUS LASSENS rika och fullödiga personlighet. Blott det må sägas, att själsadel och hjärtegodhet helt visst hava sin andel i vad han förmått uträtta. Måhända har den humoristiska glimten i ögat ej häller varit utan sin betydelse.
Då JULIUS LASSEN passerar den milstolpe i livet, som betecknas av sjuttioårsdagen, följes han av välgångsönskningar från vida kretsar i nordens riken, ej minst från de många svenskar, som lärt sig att se upp till honom såsom en läromästare och vägvisare. Må det förunnas honom att under en lång och ljus levnadsafton bevittna hur hans livsverk bär frukt.
E. Marks von Würtemberg.