NÄR INTRÄDA VERKNINGARNA AV HEMSKILLNADSDOM?

 

AV

 

BIRGER EKEBERG.

 

 

Vid tillämpning av den äldre rättens regler om äktenskapsskillnad på grund av stridighet i lynne och tänkesätt äkta makar emellan har den frågan ofta krävt sin lösning, från vilken tidpunkt man har att räkna den tid av ett år,var under makarna före äktenskapets slutliga upplösning måste hava varit skilda till säng och säte. Denna tid har i rättspraxis regelmässigt ansetts löpa icke från den dag, då underrätt eller hovrätt dömt till skillnad, utan först från det lagakraftägande utslag förelegat. Vid ett tillfälle, då underrättens av såväl hovrätten som högsta domstolen fastställda dom å skillnad till säng och säte avkunnats den 18 december 1862, avslog sålunda Kungl. Maj:t i statsrådetden 7 juli 1864, i överensstämmelse med högsta domstolens yttrande, ansökningen om äktenskapsskillnad, enär Kungl. Maj:ts utslag vore givet den 10 september 1863 och makarna således ej ännu fullständigt genomgått de de målagda varningsgraderna.¹ En närmare undersökning av dessa ärendens behandling ådagalägger, att skillnadsåret ansetts ej börja löpa, med mindre jämväl sådana i målet om skillnad till säng och säte väckta frågor, som angå vårdnaden om barnen, underhåll och rätt att sitta i boet, blivit slutgiltigt

 

¹ N. T. 1865 s. 163. I ett annat fall, ref. N. J. A. 1887 s. 77, tillät Kungl.Maj:t äktenskapets upplösning, oaktat underrättens utslag, varigenom dömts tillskillnad till säng och säte, överklagats och ett år ännu ej förflutit från det målet slutligen avgjorts. Omständigheterna voro här följande. Besvären över underrättens utslag hade anförts av den make, som vunnit skillnad till säng och säte, och avsågo i första hand återförvisning till underrätten för prövning av ett dit instämt, men sedermera frånträtt yrkande om äktenskapsskillnad på grund av horsbrott. Besvären blevo till denna del av hovrätten ogillade, varemot ett jämväl framställt yrkande om vitesförbud mot besök under skillnadsåret bifölls.

ordnade.¹ Enligt upplysningar, som välvilligt lämnats mig från justitiedepartementet, har den nu antydda uppfattningen åtminstone under det sist förflutna decenniet undantagslöst tilllämpats vid skillnadsärendenas handläggning. Härvid har man även undvikit att före det på nämnda sätt beräknade skillnadsårets utgång inhämta makes förklaring eller vederbörande domkapitels utlåtande över ansökningen om äktenskapsskillnad.² Däremot har betydelse ej tillmätts den omständigheten, att ansökningen gjorts tidigare.³
    Vad nu sagts om tillämpningen av äldre lag har sin betydelse i de alltjämt ganska talrika fall, då äktenskapsskillnad sökes hos Konungen under åberopande av undergången skillnad till säng och säte. Skillnadsåret kan härvid hava helt eller delvis förlupit efter nya äktenskapslagens ikraftträdande; möjlighet att få äldre lag i dessa delar tillämpad var tillvaratagen, om blott stämningen i målet om skillnad till säng och säte behörigen delgivits före den 1 januari 1916.⁴
    Frågan, när enligt nya äktenskapslagen hemskillnad skall anses hava inträtt, är av än större praktisk betydelse än motsvarande spörsmål enligt äldre lag. Hemskillnadens rättsverkningar sträcka sig nämligen i flera hänseenden utöver

 

¹ Se ock Winroth, Handbok i svensk civilrätt I, 1904, s. 49 och 72. I Svensk civilrätt I (1898) s. 121 yttrade däremot Winroth under åberopande av det i föregående not anförda rättsfallet från 1887: »Har underrätt redan dömt till skillnad, räknas i allmänhet skillnadsåret löpa från dagen för underrättens utslag, fastän detta överklagats.» Med hänvisning till N. T. 1865 s. 163 fortsatte förf.: »Om emellertid hovrätt upphävt utslaget, men Kungl. Maj:t, med ändring av hovrättens beslut, fastställt detsamma, löper tiden först från Kungl. Maj:ts beslut.»² I ett fall, då underrätten dömt till skillnad till säng och säte den 29 maj 1913, hovrätten i utslag den 4 nov. samma år ej gjort ändring och Kungl.Maj:t den 1 april 1914 förklarat målet desert, verkställdes emellertid remissen av ansökningen om äktenskapsskillnad, vilken inkom den 8 juni 1914, redanden 1 oktober samma år och sålunda allenast sex månader efter det Kungl.Maj:ts utslag föll. Här hade dock makarna varit faktiskt skilda sedan mars 1912. Hustrun avled, innan ärendet hann avgöras. Jfr N. J. A. 1888 s. 319, 1904 s. 166, 1907 s. 412 och 1912 s. 284, i vilka fall äktenskapsskillnad meddelades för stridighet i lynne och tänkesätt, fastän skillnad till säng och säte ej föregått.³ Se N. J. A. 1898 s. 406.⁴ Se promulgationslagen till nya äktenskapslagen 7 § samt åtskilliga Kungl.Maj:ts resolutioner från maj och juni 1917. Med stöd av nämnda lagrum har äktenskapsskillnad i administrativ väg medgivits, ehuru skillnaden till sängsäte med orätt ådömts å stämning, som delgivits efter ingången av 1916; se k. res. d. 1 juni 1917.

dem, som uppstå vid skillnad till säng och säte. Sålunda medför hemskillnaden enahanda verkningar beträffande makarnas förmögenhetsförhållanden som boskillnad, dock att dessa verkningar icke till någon del inträda redan vid ansökan eller stämning om hemskillnad utan i allo först då till hemskillnad dömes.¹ Vidare kan hemskillnaden leda till att förmynderskapet över barnen övergår från fadern till modern,² och slutligen är för frågan om verkan av vissa avtal, som makar sig emellan kunna träffa, av betydelse att fastslå, huruvida vid avtalets ingående hemskillnad kommit till stånd eller ej. Avtal, som makar med avseende å förestående återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad slutit om skifte av boet eller vad därmed äger samband, om skadestånd eller om bidrag till makes eller barns underhåll, skall enligt nya lagens 6 kap.26 § (jfr 5 kap. 4 §) vara gällande, men kan, om det ej träffats "under hemskillnad", bliva föremål för jämkning, därest det är uppenbart obilligt för endera maken.
    I den nya lagen finnes icke något stadgande, som innefattar ett direkt svar på spörsmålet, när hemskillnadsdomens rättsverkningar i ena eller andra hänseendet inträda. Flera av lagens bestämmelser vila emellertid på den förutsättningen, att dessa verkningar uppstå först då avgörandet blir slutgiltigt och icke få räknas tillbaka från dagen för domens avkunnande. I 7 kap. 12 § stadgas behörighet för rätten att i mål om återgång av äktenskap, hemskillnad eller äktenskapsskillnad meddela interimistiska förordnanden angående sammanlevnadens hävande, barnens vård och bidrag av ena maken till den andras eller barnens underhåll samt angående vitesförbud mot besök. Sådant förordnande skall meddelas "för tiden intill dess laga kraft ägande dom föreligger". Lagen

 

¹ 6 kap. 14 o. f. §§. Denna olikhet har sin grund däruti att lagen icke lämpligen kan påbjuda, att anhängiggörandet av ett hemskillnadsmål till upplysning för tredjeman publiceras på sätt som sker med en boskillnadsansökan. Intet hindrar emellertid, att boskillnadsansökan ingives samtidigt med hemskillnadsmålets anhängiggörande. Även om härvid detta mål hinner föras till slut, innan boskillnad blivit beviljad, bliva rättsverkningarna i vanlig utsträckning att hänföra till tidpunkten för boskillnadsansökningen, därest det sedermera konstateras, att boskillnadsskäl var för handen; sedan hemskillnad redan kommit till stånd, skall naturligtvis ej i anledning av ansökningen dömas till boskillnad, utan blott ett dylikt konstaterande äga rum.

² Se Ä. B. 20 kap. 3 §, nya lydelsen, jämförd med nya äktenskapslagen 6kap. 23 §. 

utgår här ifrån att det slutliga utslaget ordnar rättsförhållandena mellan makarna först från den tidpunkt, då det vinner laga kraft. Om genom utslaget hustrun tillerkänts underhållsbidrag av mannen, blir denne skyldig att gälda allenast vad som efter den i utslaget angivna grund belöper å tiden efter det laga kraft åkommit utslaget; om möjlighet att dessförinnan få betalningsåläggandet verkställt jämlikt 39 och 40 §§ U. L. kan sålunda redan på den grund ej bliva fråga, att någon betalningsskyldighet för sagda tid aldrig uppstår på grund av utslaget. Vill hustrun vinna rätt till underhåll för sådan tid, måste hon alltså påkalla interimistiskt förordnande. Intet hindrar, att sådant förordnande gives samtidigt med det slutliga utslaget, att gälla tills detta vinner laga kraft.¹
    Det nu sagda har haft avseende på de normala fallen, då makarnas samtliga mellanhavanden vid en och samma tidpunkt bliva slutligen prövade, och det anförda stadgandet i 7 kap. 12 § är ock avfattat med tanke närmast på dylika fall. Det gäller härnäst att avgöra, huru man har att se saken, för den händelse själva hemskillnadsyrkandet slutligen bifalles, innan ännu de därmed sammanhängande bifrågorna i allo blivit definitivt avgjorda. Enligt den nya lagen skall här, i motsats till vad förut gällde, hemskillnad anses hava kommit till stånd, så snart lagakraftägande utslag föreligger i huvudsaken. Den förändrade ståndpunkten härutinnan kommer till synes i stadgandet om deldom (7 kap. 14 §): "Finnes i mål om äktenskaps återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad, att prövning av särskild i sammanhang med huvudsaken förekommande fråga föranleder tidsutdräkt, ägerätten, där det å någondera sidan yrkas, särskilt företagamålet i övrigt till slutligt avgörande". Den bakom detta stadgande liggande grundsatsen, att hemskillnadsåret kan börja löpa, under det behandlingen av vissa bifrågor fortgår, blir naturligtvis tillämplig ej blott då deldom gives utan även då målet i dess helhet avdömes genom ett och samma utslag och detta får vinna laga kraft i huvudsaken, men i annat hänseende överklagas. Blir, i fall av ena eller andra beskaffenheten, exempelvis hustruns rätt till underhåll slutligen avgjord senare, kan hon likväl utkräva det henne tillerkända underhållet ända från den tidpunkt, då utslaget i huvudsaken

 

¹ Se lagberedningens motiv s. 476.

vann laga kraft och hemskillnad därmed kom till stånd; den omständigheten, att underhållsbeslutet överklagas, får ej beröva hustrun hennes rätt att njuta underhåll för hela hemskillnadstiden. Ett exempel ur praxis skall belysa innebörden av det nu sagda. Genom utslag den 30 mars 1916 dömde Stockholmsrådhus rätt till hemskillnad mellan tvenne makar K. och förordnade tillika, att hustrun under hemskillnadstiden skulle hava vårdnaden om makarnas två barn, samt förpliktade mannen att under nämnda tid till hustrun utgiva bidrag till hennes eget underhåll med 25 kronor i månaden och till underhåll av vartdera av makarnas två barn med 20 kronor i månaden. Mannen K. besvärade sig över utslaget i vad detta rörde honom ådömd underhållsskyldighet, men hovrätten ogillade besvären genom utslag den 11 juli 1916. Båda utslagen inlämnades den 30 därpå följande november för verkställighet till förste stadsfogden i Stockholm, varvid anmäldes, att mannen å utdömda beloppet avbetalt tillhopa 335 kronor. Genom beslut samma dag förklarade stadsfogden, att då hemskillnadstiden samt därmed mannen K.:s underhållsskyldighet icke finge anses hava inträtt förr än den dag, då hovrättensutslag vunnit laga kraft, eller den 10 augusti 1916, samt enligt anmälan mannen K. guldit mera än som enligt angiven beräkning vore till betalning förfallet, stadsfogden funne sig förhindrad att för det dåvarande låta bringa utslagen till verkställighet. Hustru K. klagade hos överståthållareämbetet under yrkande, att tiden, för vilken det utdömda underhållet skulle utgå, måtte räknas från den dag, då R.R:ns utslag meddelades. Ämbetet återförvisade ärendet till förstestadsfogden för förnyad laglikmätig behandling, enär rådhusrättens utslag icke överklagats i fråga om beslutet om hemskillnad mellan makarna K. och således i berörda avseende vunnit laga kraft den 19 april 1916 och vid sådant förhållandemannen K. vore skyldig utgiva underhåll från nämnda dag. Förutsatt att hemskillnadsdomen bragts till verkställighet därigenom att makarna flyttat åtskils — varom mera nedan s. 270 —är sistnämnda utslag otvivelaktigt riktigt.
    I ett fall sådant som det förevarande hade hustrun haft möjlighet att, sedan hemskillnadsutslaget vunnit laga kraft men innan bidragsfrågan slutligen avgjorts, beträffande underrättens beslut i

 

sistnämnda hänseende påkalla tillämpning av 39 och 40 §§ U. L.¹ Det är emellertid att märka, att dessa lagrum inrymma ringare fördelar åt borgenären i verkställighetshänseende än som enligt 7 kap. 12 § nya äktenskapslagen följa med ett interimistiskt förordnande om underhållsbidrag; sådant förordnande gårnämligen utan hinder av förd klagan i verkställighet lika med lagakraftägande dom. Då det vore orimligt, om den underhållsberättigade skulle komma i ett sämre läge i berörda hänseende, därför att den underhållspliktige låter underrättens utslag i huvudsaken vinna laga kraft, måste det antagas, att i fall sådana som det här ifrågavarande ett av domstolen meddelat interimistiskt förordnande om underhåll fortfar att gälla, tills lagakraftägande dom föreligger jämväl i sistnämnda hänseende. Denna uppfattning kan även förlikas med ordalagen i 7 kap. 12 §. Det är emellertid redan nämnt, att detta lagrum ej är avfattat med tanke på fall av förevarande beskaffenhet, något som förklarar, att enligt lagen, sådan den föreligger, den underhållsberättigade stundom lärer äga möjlighet att vinna verkställighet antingen å det provisoriska förordnandet eller å det slutliga utslaget. Någon olägenhet torde emellertid ej behöva uppstå på grund av detta förhållande. Därest rätten i det slutliga utslaget bestämmer underhållsskyldigheten annorlunda än som skett i ett redan meddelat interimistiskt förordnande, bör naturligtvis detta återkallas och eventuellt ett nytt förordnande givas, till innehållet överensstämmande med det slutliga utslaget.²
    En dylik valrätt mellan att söka verkställighet å ett slutligt, ej lagakraftvunnet utslag eller å ett interimistiskt förordnande kan föreligga ej blott beträffande en rätt till underhållsbidrag utan även i fråga om vårdnadsrätten till barnen — alltjämt under förutsättning att hemskillnad kommit till stånd. Vad det slutliga utslaget i vårdnadsfrågan angår, blir härvid U. L. 43 § att tillämpa.

 

¹ Jag bortser här och i det följande från de svårigheter, som kunna uppstå, då det gäller att inför utmätningsmannen styrka, att underrättens utslag vunnit laga kraft i huvudsaken.

² Till vinnande av större klarhet beträffande förhållandet mellan det slutliga utslaget och ett interimistiskt förordnande hade måhända sådant förordnandes giltighet kunnat begränsas till tiden för det slutliga utslagets meddelande och i stället stadgas befogenhet för rätten att förordna om sådant utslags verkställande såsom lagakraftägande dom. Jfr den av riksdagen antagna lagen om barn utom äktenskap 29 och 30 §§.

    I 6 kap. 14 § nya lagen stadgas: "När till hemskillnad blivit dömt, skall boet skiftas." Att här syftas på den tidpunkt, då hemskillnadsdomen vinner laga kraft, kan ej vara föremål för tvivel. Och detsamma måste anses vara händelsen, då i fortsättningen av samma lagrum och i de därpå följande tala som hemskillnads vinnande eller beviljande eller om dom åhemskillnad. Denna uppfattning bestyrkes av en jämförelse med 12, 20 och 21 §§ boskillnadslagen, varvid särskilt är att märka uttrycket "slutligen prövats" i 20 §. Det nu sagda innebär bland annat, att egendom, som förvärvas, sedan hemskillnadsdom avkunnats, men innan den vunnit laga kraft, icke till följd av denna dom blir att anse såsom enskild.
    Redan en jämförelse med de resultat, vi hittills vunnit, föranleder till den tolkningen av nya äktenskapslagen 6 kap. 26 §, att avtal av där avsedda natur, vilket träffats efter det hemskillnadsdom fallit men innan den vunnit laga kraft, ej får anses vara slutet "under hemskillnad" och följaktligen kan bliva föremål för jämkning enligt lagrummets andra stycke. Detta står ock i bästa överensstämmelse med den legislativagrunden för jämkningsregeln. Såsom skäl för att utesluta rätt till jämkning beträffande avtal, som slutits under hemskillnad, åberopades nämligen bland annat, att i och medhemskillnaden vardera maken erhåller en tryggad möjlighet att efter jämförelsevis kort tids förlopp erhålla äktenskapsskillnad, varmed faran för obehörig påtryckning vid avtals ingående väsentligen bortfaller. Men detta argument träffar tydligen icke in, så länge möjlighet föreligger att genom besvär draga hemskillnadsdomen under högre rätts prövning.¹

 

¹ Det lärer stundom förekomma, att efter hemskillnadsdomens avkunnande makarna konfirmera ett dessförinnan slutet avtal i akt och mening att utesluta möjligheten för jämkning. Vidtages en sådan åtgärd, innan domen vunnit laga kraft, har den lika litet någon juridisk betydelse som en utfästelse i det ursprungliga avtalet att ej påkalla jämkning. — Av det ovan anförda följer även, att ett avtal, som slutits sedan dom å äktenskapsskillnad fallit men innan den vunnit laga kraft, är att anse såsom avtal »med avseende å förestående äktenskapsskillnad» och sålunda, så framt ej hemskillnad föregått, underkastat regeln om jämkning. I ett rättsfall, avseende tillämpning av äldrerätt (N. J. A. 1906 s. 299), gjorde sig visserligen en annan uppfattning gällande i det att en förbindelse, som ena maken utfärdat till den andra, efter det underrätten dömt till äktenskapsskillnad men innan laga kraft åkommit den sedermera ej överklagade domen, ansågs giltig och sålunda ej betraktades såsom en rättshandling makar emellan. Måhända har utgången av detta mål 

    Av den föregående framställningen följer, att hemskillnadsdomen ej ger upphov till några rättsverkningar för tiden innan huvudsaken blivit slutligen avgjord. I flera hänseende när det emellertid ej tillräckligt med den lagakraftvunna domen; makarna måste jämväl hava begynt att leva åtskilda. Så förutsättes i 6 kap. 3 §, att makarna "efter vunnen hemskillnad levat åtskilda ett år", och av samma kap. 27 § framgår med tydlighet, att denna förutsättning i regel gäller även beträffande andra rättsverkningar än den i förstnämnda lagrum avsedda. I praktiken torde denna förutsättning få mycket ringa självständig betydelse, då det lärer höra till undantagen, att icke makarna redan leva åtskilda, då hemskillnadsdomen vinner laga kraft. Skulle emellertid detta någon gång icke vara händelsen, få de rättsverkningar, för vilkas inträde förutsättes att sammanlevnaden häves, anses uppkomma först vid den tidpunkt, då sådant hävande följer å domen. Härvid äre mellertid att märka, att en fortsatt sammanlevnad kan hava sin grund i att makarna försonats och uppgivit tanken på hemskillnad, och där detta är händelsen, saknar jämlikt grunderna för 6 kap. 27 § ett sedermera verkställt hävande av sammanlevnaden rättslig betydelse. Någon särskild bevisning därom att makarna levat och alltjämt leva åtskilda torde, då skillnad begäres enligt 6 kap. 3 §, i allmänhet ej behöva förebringas, utan torde rätten kunna godtaga makarnas uppgifter därom, så framt ej särskilda omständigheter föranleda till annat. Så har åtminstone hittills förfarits vid skillnadsmeddelande i administrativ väg. I allmänhet har utredning i detta hänseende fordrats allenast då många år gått sedan makarna skildes till säng och säte, i vilket fall det ansetts kunna antagas, att försoning mellankommit.

 

sin förklaring i en önskan att så vitt möjligt begränsa de obilliga konsekvenserna av förbudet mot rättshandlingar mellan makar, en synpunkt, som förlorat sin betydelse för fall av ifrågavarande beskaffenhet, sedan makar numera tillerkänts rätt att avtalsvis ordna sina inbördes angelägenheter med avseende på en förestående upplösning av äktenskapet. — Jämväl i andra hänseenden får man datera äktenskapsskillnadsdomens, lika väl som hemskillnadsdomens, rättsverkningar först från den tidpunkt, då den vinner laga kraft. Detta torde även gälla vid beräknande av den i 2 kap. 11 § stadgade väntetiden av tio månader från äktenskapets upplösning, något som dock saknar större praktisk betydelse på grund av bestämmelsen att tiden i stället får räknas från sammanlevnadens hävande, om detta inträffar tidigare.

    Det är emellertid icke alla rättsverkningar av hemskillnad, för vilkas inträde det förutsättes, att hemskillnaden faktiskt realiserats; undantag är att göra i de hänseenden, i vilka jämlikt uttryckligt stadgande i 6 kap. 27 § rättsverkningarna skola fortbestå utan hinder av att makar, som flyttat åtskils, återupptaga sammanlevnaden, med andra ord "beträffande frågor, om vilka i 14—16 §§ är stadgat". Hänvisning har icke skett till stadgandet i 6 kap. 18 §. Härav lärer man ej hava rätt att draga den slutsatsen, att sådan förmån i avseende åskifte av samfällda boet, som domaren jämlikt nämnda lagrum till erkänt ena maken, kan göras gällande allenast om makarna vid skiftet leva hemskilda. Skiftet ingår ju bland" frågor, om vilka i 14—16 §§ är stadgat", och förordnande enligt 18 § innefattar allenast ett bestämmande, huru skifte i visst fall skall verkställas. Tillämpligheten av sådant förordnande bör ej bliva beroende av om skiftet verkställes före eller efter en makarna emellan inträdd försoning. Praktisk betydelse har denna fråga icke, då make, sedan försoning kommit till stånd, icke lärer åberopa den rätt, varom här är fråga.
    Emot lagens ståndpunkt i här behandlade ämnen kan naturligtvis invändas, att den bereder utväg för make att genom ohemul klagan över hemskillnadsdom fördröja rättsverkningarnas inträde till men för andra maken. Vad angår hemskillnadsårets beräknande, lärer emellertid knappast vara förenligt med institutets syfte att låta året börja löpa, innan hemskillnad definitivt kommit till stånd; först då få makarna i allmänhet det tillfälle att i lugn överväga situationen, som hemskillnaden avser att bereda. Beträffande förmögenhetsförhållandena makarna emellan kan det synas hårt, att make genom att utan grund anföra besvär skall kunna bereda sig giftorätt i tillgångar, som tillfalla andra maken, medan målet går vidare genom instanserna. Såsom förut visats (s. 265 not. 1), finnes häremot ett korrektiv i de fall, då andra maken har boskillnadsskäl att åberopa. Dess bättre syneserfarenheten giva vid handen, att ohemul klagan i mål av nu ifrågavarande beskaffenhet ej i större utsträckning förekommer.