FRÅN HOVRÄTTERNA.

 

38.

 

Den omständigheten, att uthyrd lägenhet besväras av buller från angränsande fastighet, har ansetts såsom brist, varom sägs i 3 kap.10 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom.

 

    Genom kontrakt d. 14 juli 1915 uthyrde O. Kjellström för en tid av ett år, räknat från d. 1 okt. 1915, till civilingenjören B. Arellien bostadslägenhet i Kjellströms fastighet nr 83 vid Karlbergsvägen i Stockholm. Arelli erlade i förskott hyran för första hyreskvartalet, 181 kr. 25 öre, och inflyttade i lägenheten d. 30 sept. 1915.
    Arelli instämde sedermera Kjellström till Stockholms R.R. under anförande: Efter sin inflyttning i lägenheten hade Arelli funnit, att lägenheten i sådan grad besvärades av buller från en i angränsande fastighet inrymd fabriksanläggning, att lägenheten vore såsom bostad olämplig. Då Kjellström, trots anmaning, icke avhjälpt denna olägenhet, hade Arelli avflyttat från lägenheten, varefter Arelli d. 21 okt. 1915 uppsagt hyresavtalet. Med stöd av det anförda yrkade Arelli, att R.R:n måtte förklara hyresavtalet hava upphört att gälla från och med d. 22 okt. 1915 samt förplikta Kjellström att till Arelli återgälda den del av redan erlagda hyresbeloppet, som belöpte på tiden från och med sistnämnda dag till första hyreskvartalets slut, eller 139 kr. 87 öre, även som gottgöra Arelli hans kostnader för avflyttningen från lägenheten med 55 kr. samt för läkarundersökning å Arellis hustru, som genom bullret ådragits sjukdom, med 10 kr.
    R.R:n yttrade i dom d. 16 mars 1916: Enär det buller, som enligt Arellis uppgift medfört, att ifrågavarande av Kjellström till Arelli uthyrda bostadslägenhet i huset nr 83 vid Karlbergsvägen i Stockholm icke kunnat användas utan uppenbar våda för Arellis och hans hustrus hälsa, vid det upplysta förhållandet, att detsamma utgått från en angränsande, Kjellström icke tillhörig egendom, icke kunde anses såsom en den förhyrda lägenheten vidlådande brist, som medförde rätt för hyresgästen att uppsäga hyresavtalet,
    kunde Arellis talan icke bifallas.

 

    Arelli sökte ändring.
    Svea HovR. (hrr I. Afzelius, von Oelreich, Mörner, referent, och

Zetterstrand) yttrade i dom d. 30 mars 1917: I målet vore upplyst, att i omedelbar närhet av den fastighet, vartill lägenheten hörde, låge en fabriksinrättning, varest arbetet under buller bedreves lördagar från klockan fem f. m. till klockan ett e. m. och övriga helgfria dagar från klockan sex f. m. till klockan sex e. m.;
    och enär, enligt vad av den i målet förebragta utredningen framginge, det därav alstrade buller under den tid Arelli innehaft lägenheten varit så starkt, att detsamma måst verka i hög grad störande för de i lägenheten boende personer och jämväl kunnat inverka menligt på deras hälsa,
    samt vid sådant förhållande lägenheten icke kunde anses hava befunnit sig i det skick, Arelli skäligen ägt fordra,
    ty och som Kjellström, vilken av Arelli blivit anmodad avhjälpa berörda brist, icke förmått detta,
    funne HovR:n Arelli jämlikt 3 kap. 10 § av lagen d. 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom hava ägt att, på sätt som d. 21 okt. 1915 skett, uppsäga hyresavtalet att genast upphöra att gälla, även som vara berättigad att återbekomma vad han i förskott erlagt i hyra för tiden efter d. 21 okt. 1915, eller 139 kr. 87 öre;
    och som Kjellström måste antagas hava vid hyresavtalets ingående ägt kännedom om ovan angivna lägenheten vidlådande brist,
    funne HovR:n Arelli jämväl äga rätt till ersättning för vad han fått utgiva i flyttningskostnad och för ovan omförmälda läkarundersökning med tillhopa 65 kr.
    På grund därav prövade HovR:n med ändring av R.R:ns dom rättvist förplikta Kjellström att till Arelli utgiva ovannämnda belopp, eller tillhopa 204 kr. 87 öre, jämte 5 procent ränta därå från stämningsdagen i målet d. 12 nov. 1915 tills betalning skedde.

 

39.

 

Konkursbo har ansetts ej vara pliktigt att lagfara en av gäldenären inköpt, före konkursens början försåld lägenhet.

 

    V. Nyberg inköpte enligt köpekontrakt d. 18 aug. 1914 lägenheten Brodalen nr 1 samt försålde i sin ordning lägenheten genom köpehandling d. 18 jan. 1915. Han försattes sedermera i konkurs.
    Länsmannen V. Hyllengren yrkade därefter vid Tunge, Stångenäs, Sörbygdens och Sotenäs H.R., att sysslomannen i konkursen J. Karlén måtte åläggas söka lagfart å Nybergs fång.
    Karlén bestred åklagarens påstående under framhållande, att konkursboet icke hade någon skyldighet att lagfara lägenheten, då Nyberg försålt densamma före konkursens början. Karlen invände jämväl, att konkursboet aldrig innehaft Nybergs fångeshandling.
    I anledning härav företrädde stadsfiskalen E. Sandell och uppgav, att han såsom ombud för nuvarande ägaren av lägenheten vore i besittning av Nybergs fångeshandling, vilken han vore villig genom H.R:n överlämna till Karlén för konkursboets räkning.

 

    H.R:n (ordf. e. o. notarien Hydén) utlät sig i utslag d. 31 okt.1916: Enär Sandell, vilken visat sig innehava Nybergs ifrågavarande fångeshandling, inför rätten förklarat sig villig att genom rätten till konkursboet överlämna fångeshandlingen,
    alltså och då konkursboet ej ens påstått, att boet saknade medel till kostnaden för lagfart å Nybergs ifrågavarande fång och därför erforderlig stämpelavgift,
    prövade H.R:n rättvist att utan avseende å vad konkursboet i saken invänt förelägga Karlén såsom syssloman i konkursen att vid vite av 50 kr. sist å första allmänna tingssammanträdet under 1917 års lagtima vårting vid H.R:n söka lagfart å fånget i fråga, och skulle Nybergs fångeshandling med H.R:ns expedition i målet till konkursboet överlämnas.

 

    Karlén anförde besvär och framhöll bl. a.: Ett konkursbo torde lika litet som någon annan kunna åläggas lagfara en fastighet, som aldrig kommit under dess äganderätt. Konkursbo hade icke någon förvaltningsskyldighet i fråga om annan egendom än sådan, som tillhörde konkursboet, och hade ingen representantplikt i likhet med förmyndare, varför icke heller en skyldighet som den ifrågavarande komme att övergå på konkursboet.
    Hyllengren genmälde uti avgiven förklaring: Nyberg köpte lägenheten med byggnader för 20,000 kr. och sålde tomten, sedan byggnaderna nedbrunnit, för 300 kr. Man kunde då icke rimligtvis begära, att den nye ägaren skulle betala stämpelavgift för Nybergsköpeskilling, 20,000 kr. Denna skyldighet måste anses åligga Nyberg och numera hans konkursbo, som övertagit hans samtliga tillgångar och borde ansvara för alla hans skulder så långt tillgångarna räckte. Kronan ägde obestridligen fordran för stämpelavgiften, vilken fordran väl borde utgå med förmånsrätt "liksom annan Kronans fordran, bevakad genom kronofogdens i Väne fögderi bevakning d. 4 aug.1915 och utan särskild efterbevakning".
    Göta HovR. (hrr Nordin, Fischer, Palmgren och Odéen) yttrade i utslag d. 3 april 1917: Enär i målet vore ostridigt, att Nyberg före början av sin konkurs försålt ifrågavarande lägenhet,
    och vid sådant förhållande någon skyldighet för konkursboet att söka lagfart å lägenheten icke förelåge,
    prövade HovR:n lagligt att, med upphävande av H.R:ns utslag, ogilla den mot Karlén i målet förda talan.

 

 

40.

 

Fråga, huruvida medgivande att i vattendrag utsläppa skadliga ämnen kan anses innefatta upplåtelse av servitut.

 

Jfr lagberedningens förslag till jordabalk I s. 274 ff. och där anmärkta rättsfall.

 

    Enligt en d. 24 okt. 1914 upprättad handling erkände sig J.Alfredsson och Emma Carlsson hava uppburit 200 kr. såsom full

ersättning för den olägenhet, som tillskyndades och framdeles komme att tillskyndas deras hemman 2/25 mtl nr 1 Övregård i Torups socken till följd av förorening av Nissaåns vatten genom utsläppande däriav syror och dylikt från Rydö Bruks- och Fabriks-Aktiebolags å hemmanen Veka och Risa utjord belägna fabrik. Å handlingen hade Alfredsson och Emma Carlsson d. 6 sept. 1916 tecknat förklaring, att den gjorda upplåtelsen gällde till förmån för bolaget såsom ägare till nämnda fabrik.
    Bolaget sökte därefter vid Halmstads och Tönnersjö H.R. inteckningi förstnämnda hemman till säkerhet för de bolaget i handlingen tillförsäkrade rättigheter.
    H.R:n (ordf. häradshövdingen Åkerman) yttrade i beslut d. 20 dec. 1916: Som ifrågavarande handling icke vore av beskaffenhet att inteckning till säkerhet för däri omhandlade rättigheter kundemeddelas, bleve ansökningen avslagen.

 

    Bolaget anförde besvär.
    Göta HovR. (hrr Wrede, Ericsson, Herrlin, Löthner) fann, enligtutslag d. 5 mars 1917, ej skäl göra ändring i H.R:ns beslut.

 

41.

 

Försäljning har skett av växande gröda å fastighet, som därefter, innan grödan avbärgats, dömts i mät för betalning av intecknad gäld. Fråga, huruvida köparens rätt till grödan kunde göras gällande mot inteckningshavare.

 

Jfr ALMÉN: Om köp och byte, rubriken till lagen vid not 58 med hänvisningar,WINROTH: Köp av lös egendom s. 16, LUNDSTEDT: Om lösöreköp s. 93—95samt N. J. A. 1912: 528.

 

    Enligt särskilda utslag d. 8 och d. 26 april 1911 hade K. B. i Västmanlands län till betalning ur ⅔ mtl Norrtuna nr 2, därå B. Johansson senast erhållit lagfart, fastställt viss intecknad gäld även som förordnat, att nämnda fastighet skulle utan föregående utmätning säljas i den ordning, som om utmätt fast egendom vore stadgad. C. E. Esseen förordnades att såsom syssloman taga egendomen omhänder samt uppbära avrad, hyra och ränta, som av egendomen fölle, tills den blivit av köpare tillträdd.
    Vid auktion, som d. 31 juli 1911 förrättades å fastigheten, företedde G. Egelnoff dels ett d. 20 mars 1911 dagtecknat köpebrev,varigenom Johansson till Th. Tronders försålt ifrågavarande fastighet, dels ock en avhandling av d. 25 i sistnämnda månad, genom vilken Tronders till Egelnoff för 2,500 kr. försålt sin å fastigheten "växande gröda och slåtter på egendomen hörande åttiofem tunnland öppen jord". Under åberopande av dessa handlingar yrkade Egelnoff vid auktionen, att enär Esseen låtit försälja den av Egelnoff inköpta växande grödan, Egelnoff måtte ur köpeskillingen för densamma utbekomma nämnda belopp, 2,500 kr.

    Å det för fördelning av köpeskillingen för den försålda fastigheten d. 11 sept. 1911 hållna sammanträdet avgav Esseen redovisning för fastighetens förvaltning, utvisande en genom försäljning av gröda uppkommen behållning av 1,475 kr. 45 öre. Egelnoff yrkade nu, att denna behållning måtte tillerkännas honom eller, om detta yrkande icke kunde bifallas, att beloppet måtte avsättas såsom tvistigt. Esseen bestred Egelnoffs yrkande, enär bifall därtill komme att inverka på Esseens rätt i hans egenskap av inteckningshavare i, fastigheten.
    Genom utslag sistnämnda dag, vilket utslag vann laga kraft, hänvisade K. B. på anförda skäl Egelnoff jämlikt 129 § utsökningslagen att efter stämning anhängiggöra sin ifrågavarande talan.
    Efter stämning å Esseen yrkade Egelnoff vid Snefringe H.R., att på grund av vad sålunda förekommit Esseens anspråk på ifrågakomna belopp måtte ogillas samt berörda belopp, vilket blivit i bankinrättning insatt, jämte därå upplupen ränta måtte bliva Egelnoff tillerkänt.
    H.R:n (ordf. e. o. notarien L. Johansson) utlät sig genom utslagd. 30 dec. 1915: Ehuru den växande gröda och slåtter, som avsåges i den av Egelnoff åberopade överlåtelsehandling av d. 25 mars 1911, måste anses vara densamma, som sedermera blivit genom Esseens försorg försålda,
    likväl enär ifrågakomna gröda vid tiden för meddelandet av K. B:s utslag angående ifrågavarande fastighets försäljning i den ordning, som om utmätt fast egendom vore stadgad, ännu icke varit avbärgad och följaktligen varit att till fast egendom hänföra,
    samt grödan under sådana omständigheter varit inbegripen under nämnda försäljningsförordnande,
    förty och av i övrigt anförd orsak ogillades Egelnoffs talan.

 

    Egelnoff sökte ändring.
    Svea HovR. (hrr Weidenhielm, S. Holmberg referent, Bjurner och Johansson) fastställde i dom d. 13 april 1917 på ovan upptagna, av H.R:n anförda skäl det slut, H.R:ns utslag innehölle.

 

42.

 

Fråga, huruvida avtal träffats om pris å levererad vara. Tillämp=ning av 6 § i lagen om köp och byte.

 

Jfr ALMÉN: Om köp och byte § 6 not 2.

 

    K. E. G. Ahlman stämde Aktiebolaget Sana till R.R:n i Malmö ochyrkade med företeende av räkningar, däri bolaget för bekomna varorpåförts under tiden d. 7 jan. —d. 11 febr. 1915 sammanlagt 669 kr.75 öre samt gottskrivits såsom guldna 544 kr. 80 öre, förpliktandeför bolaget att till Ahlman utgiva 124 kr. 95 öre jämte ränta.
    I åberopade räkningarna hade påförts bolaget bl. a. betalning för300 tändhattar efter pris av 5 kr. per 100 st., för 400 tändhattar

 

efter pris av 6 kr. 50 öre per 100 st., för 1,150 tändhattar efterpris av 10 kr. per 100 st. och för 152 rullar stubintråd efter prisav 35 öre för rulle.
    Bolaget bestred Ahlmans talan under uppgift att mellan parternahade träffats avtat om ett pris å tändhattar av 2 kr. 50 öre per100 st. och å stubintråd av 25 öre per rulle.
    Ahlman invände, att de av bolaget påstådda priserna, vilka underår 1914 av Ahlman tillämpats vid försäljningar till bolaget, kundeså mycket mindre anses vara mellan parterna avtalade med avseendepå de nu ifrågakomna, under år 1915 levererade varorna, som Ahlman vid ett tillfälle i slutet av 1914 meddelat en bolagets representant, att Ahlman fr. o. m. 1915 måste höja priserna. Därjämtegjorde Ahlman gällande, att bolaget genom underlåtenhet att i rätttid framställa anmärkning mot bolaget tillställda kravräkningar förlorat rätten att tala å Ahlmans priser.
    Bolaget uppgav, att i rekvisitioner, som bolaget under den medkravet avsedda tiden insänt till Ahlman, hade utsatts de av bolagetpåstådda priserna och att Ahlman, utan att framställa anmärkning,fullgjort dessa rekvisitioner. Och företedde bolaget åtskilliga undertiden d. 30 dec. 1914—d. 1 febr. 1915 av bolaget till Ahlman avlåtna rekvisitioner, avseende sammanlagt 800 tändhattar och 70rullar stubintråd, i vilka funnos utsatta de av bolaget påstådda priserna, å tändhattar 2 kr. 50 öre per 100 st. och å stubintråd 25öre för rulle.
    Ahlman bestred, att han vore bunden av de i rekvisitionerna utsatta priserna, då han ju meddelat bolaget, att han vore nödsakadhöja sina priser fr. o. m. 1915. Ahlman menade dessutom, att underinga omständigheter de i rekvisitionerna utsatta priserna kunde gällastörre myckenhet varor än rekvisitionerna omfattade; för den enligträkningarna levererade överskjutande delen borde i varje fall betalning utgå efter de av Ahlman påförda priser.
    Bevisning förebragtes bl. a. ang. vad som förekommit vid det avAhlman omtalade tillfället i slutet av 1914.
    R.R:n yttrade i utslag d. 20 april 1916: Enär bolaget, som ostridigt tillställts räkningar å omstämda varorna d. 23 febr. 1915, såvitt upplyst vore, först i skrivelse d. 6 mars samma år framställtanmärkning mot de i räkningarna upptagna priser, och vid dyliktförhållande bolaget ej kunde anses hava, så snart ske kunnat,givit Ahlman meddelande, att nämnda priser icke av bolaget godkändes,
    alltså och då bolaget ej visat, att lägre priser blivit bestämda elleratt de, som fordrats, vore uppenbart orimliga,
    samt bolaget följaktligen vore pliktigt att gälda de enligt räkningarna debiterade priserna,
    förpliktades bolaget att till Ahlman, mot kvitto, genast utgiva 124kr. 95 öre med 5 % ränta därå från stämningsdagen, d. 14 juni1915, tills betalning skedde.

    Bolaget sökte ändring.
    HovR:n över Skåne och Blekinge (hrr Kallenberg, Beskow, referent,Hartelius och Alsén) yttrade i dom d. 5 april 1917: Enär i måletframginge, att sedan Ahlman i slutet av 1914 underrättat bolaget,att de pris, å tändhattar 2 kr. 50 öre för 100 st. och å stubintråd25 öre för rulle, som dittills tillämpats vid försäljning till bolaget,antagligen måste från och med ingången av påföljande år höjas,bolaget i rekvisitioner, vilka bolaget vid olika tillfällen under tidenfr. o. m. d. 30 dec. 1914 t. o. m. d. 1 febr. 1915 avlåtit till Ahlman, upptagit nyssnämnda pris, samt att Ahlman fullgjort dessarekvisitioner utan att göra förbehåll om högre pris än de sålunda irekvisitionerna utsatta,
    ty och som det vid dylikt förhållande och då Ahlman ej ens påstått, att han beträffande någon del av de i åberopade räkningarnaupptagna varorna skulle till bolaget före varornas avlämnande framställt anspråk på högre pris än de förut angivna, måste så anses,att nämnda pris varit mellan parterna avtalade för de varor, varomi målet nu vore fråga,
    prövade HovR:n rättvist att, med upphävande av R.R:ns utslag,ogilla Ahlhmans talan.

 

 

43.

 

Distansköp. Fråga bl. a. om bevisbördan angående köpeavtalets inne=håll i fråga om leveransorten.

 

Jfr ALMÉN: Om köp och byte § 9 vid not 7—11, § 10 vid not 31—33 a ochvid not 56—59, § 15 vid not 15—18 och § 17 vid not 68 samt Sv. J. T. 1916: 304.

 

    Firman Pettersson & Nilsson yrkade i stämning till Jösse H.R.åläggande för handlanden J. Nylén i Sulvik att till firman utgiva72 kr. 49 öre enligt räkning, däri Nylén i särskilda poster, å enasidan, påförts dels under d. 27 febr. 1915 för 55 toppar socker180 kr. 90 öre, för annat socker med emballage 55 kr. och förfrakt till Arvika 9 kr. 95 öre, eller således tillhopa 245 kr. 85 öre,dels ock under d. 11 mars samma år för ett fat sirup och för frakttill Arvika tillsammans 69 kr. 40 öre, eller således sammanlagt315 kr. 25 öre, samt, å andra sidan, under d. 15 april och d. 1 maj1915 gottskrivits tillsammans 242 kr. 76 öre, vadan räkningen utvisadeett saldo firman till godo å omstämda beloppet. Under målets handläggning nedsatte firman sitt fordringsanspråk med 6 kr. 48 öre.
    I målet uppgav firman, att firman efter rekvisition av Nylén avsänt ifrågavarande varor, sockerpartiet från Arlöv och sirupsfatet frånGöteborg, till grosshandlaren D. J. Thegerström i Arvika (den järnvägsstation, som vore belägen närmast Nyléns hemvist) för vidarebefordran till Nylén.
    Nylén bestred kravet under förmälan, att han icke mottagit hela

 

den i räkningen upptagna varumängden, i det dels en topp sockerfelats, dels sirupen ej uppgått till uppgiven myckenhet. Då godsetsålts fritt banvagn vid Arvika järnvägsstation, stode firman riskenför berörda brist.
    Firman åter påstod, att enligt avtalet godset skolat avlämnas,sockerpartiet å banvagn i Arlöv och sirupsfatet å banvagn i Göteborg.
    H.R:n (ordf. e. o. notarien Forsberg) utlät sig genom utslag d. 6 mars1916: Enär beträffande orten för ifrågavarande sockerpartis ochsirupsfats avlämnande annat förhållande ej styrkts än firman uppgiviteller att varorna skolat av firman levereras, sockerpartiet å banvagni Arlöv och sirupsfatet å banvagn i Göteborg, samt faran för godsetförty därefter övergått å Nylén,
    ty och då Nylén ej gittat bestrida, att av firman sålunda avlämnats det antal sockertoppar, därför Nylén i den till stöd för kravetåberopade räkningen påförts betalning, eller att sirupsfatet vid inlastningen i Göteborg befunnit sig i leveransgiltigt skick,
    alltså prövade H.R:n rättvist förplikta Nylén att, efter avdrag åomstämda beloppet för av firman medgivna 6 kr. 48 öre, till firmangenast mot kvitto utgiva resterande 66 kr. 1 öre.

 

    Nylén sökte ändring.
    Svea Hov.R. (hrr Weidenhielm, S. Holmberg, referent, Bjurner och vonSteyern) yttrade i dom d. 5 april 1917: I målet vore upplyst, attNylén av firman köpt de i förenämnda räkning upptagna varor, attfirman med bantåg försänt samma varor till sitt ombud i Arvika,grosshandlaren D. J. Thegerström, för vidare befordran till Nylénsamt att, då Nylén av Thegerström mottagit godset, en sockertoppsaknats samt en del av sirupen i följd av skada å fatet bortrunnit,
    och enär annat förhållande ej blivit i målet ådagalagt än firmanuppgivit eller att varorna skolat av firman levereras, sockerpartietå banvagn i Arlöv och sirupsfatet å banvagn i Göteborg, samt faranför godset under järnvägstransporten följaktligen efter avlämnandetövergått å Nylén,
    ty och som Nylén icke visat, att bristen i sockerpartiet uppståttefter järnvägstransportens slut,
    samt i målet vore utrett, att skadan å sirupsfatet uppkommit underjärnvägstransporten,
    alltså och då Nylén icke haft något att erinra mot de i räkningenupptagna belopp,
    prövade HovR:n rättvist fastställa det slut motvädjade utslagetinnehölle.

44.

 

Vid upplösning av en förening har, till följd av bestämmelser i dessstadgar, en föreningen tillhörig fastighet utan vederlag överlåtits åen nybildad stiftelse med enahanda ändamål. Fråga om skyldighetför stiftelsen att erlägga lagfartsstämpel.

 

Jfr N. J. A. 1901: 43.

 

    Enligt ett d. 9 okt. 1915 dagtecknat överlåtelsebrev överlät styrelsenför Föreningen Röda Korsets Sjuksköterskehem till Stiftelsen RödaKorsets Sjuksköterskehem utan ersättning med full och oinskränktäganderätt den föreningen tillhöriga fastigheten nr 3 i kvarteretBergslagen i Stockholm.
    Med åberopande av berörda handling sökte direktionen för nyssnämnda stiftelse d. 3 april 1916 vid Stockholms R.R. lagfart åfastigheten. Direktionen anförde därvid följande: Svenska FöreningenRöda Korset hade förut enligt av Kungl. Maj:t fastställda stadgarbestått av tre särskilda föreningar, en var med sin styrelse och sinastadgar. En av dessa föreningar hade varit Föreningen Röda KorsetsSjuksköterskehem. Denna förening hade erhållit lagfart å ifrågavarande fastighet, som föreningen förvärvat genom köp. Under år1915 hade Röda Korsets verksamhet i enlighet med Kungl. Maj:tsbeslut omorganiserats. Svenska Föreningen Röda Korset hade sammanslagits med Drottning Sophias Förening till understödjande avhärens och flottans sjukvård, och därigenom hade bildats FöreningenSvenska Röda Korset. Enligt de av Kungl. Maj:t fastställda grundstadgarna för sistnämnda förening skulle vissa specialuppgifter inomRöda Korset handhavas av särskilda under föreningens överstyrelsestående direktioner, av vilka en skulle förestå Stiftelsen Röda KorsetsSjuksköterskehem samt förvalta denna stiftelses fonder och övrigatillgångar. Med stöd av nämnda grundstadgar hade sedermera fastställts stadgar för Stiftelsen Röda Korsets Sjuksköterskehem. I dessastadgar vore föreskrivet, bl. a., att stiftelsen, vilken hade sammaändamål som den förutvarande Föreningen Röda Korsets Sjuksköterskehem, skulle övertaga all den sagda förening vid dess upplösningtillhöriga fasta och lösa egendom. På grund härav hade styrelsenför samma förening, vilken med den nya organisationens trädande ikraft blivit upplöst, till den nybildade stiftelsen utfärdat överlåtelsehandlingen å nu ifrågavarande fastighet. Av vad sålunda förekommitfunne direktionen framgå, att det fång, på grund varav stiftelsensökte lagfart, icke vore att hänföra till någon av de rättshandlingar,för vilka enligt K. F. ang. stämpelavgiften sådan avgift vid lagfartssökande skulle utgå. Direktionen ansåge alltså stiftelsen icke varaskyldig erlägga någon stämpel i anledning av lagfartsansökningen.

 

    R.R:n, som antecknade, att taxeringsvärdet å fastigheten för år 1915utgjorde 225,000 kr., belade emellertid överlåtelsehandlingen medstämpel till belopp av 1,350 kr.

    Uti en till Svea HovR. ingiven skrift anhöll direktionen, att densamma måtte förklaras berättigad att återbekomma det erlagda stämpelbeloppet. Utöver vad vid R.R:n anförts åberopade direktionen därvid, att enligt bestämmelse i de stadgar, som gällt för den upplöstaföreningen, den egendom, som vid en upplösning av föreningen tillhörde densamma, skulle tillfalla Svenska Föreningen Röda Korset.Enligt direktionens mening vore det tydligt, att i förevarande fallicke förelåge någon gåva eller annan rättshandling av sådan beskaffenhet, att stämpelavgift skulle utgöras.
    HovR:n (hrr Hansson, Bennet, referent, A. Afzelius och Aastrup) yttradei utslag d. 16 mars 1917: Enär, med hänsyn till vad i ärendet blivitupplyst, den genom ifrågakomna handlingen d. 9 okt. 1915 gjordaöverlåtelse icke kunde anses hänförlig till någon av de rättshandlingar, i fråga om vilka stämpelskyldighet funnes föreskriven,
    prövade HovR:n lagligt förklara direktionen berättigad att av statsverket i vederbörlig ordning återbekomma den erlagda stämpelavgiften 1,350 kr., därvid fångeshandlingen borde förses med anteckningom återbäringen.

 

 

45.

 

Hänvisning jämlikt 69 § utsökningslagen har meddelats om instämmande av borgenär och gäldenär. Denne senare har emellertid för=satts i konkurs. Fråga, om vid sådant förhållande konkursboet bortinom den föreskrivna tiden instämmas.

 

    För verkställighet av två utslag, genom vilka B. Johansson förpliktats att till J. A. Berg utgiva särskilda belopp, blev d. 8 jan.1915 på ansökan av F. L. Lang, å vilken Berg överlåtit sin rättenligt nämnda båda utslag, hos Johansson utmätt åtskillig lös egendom.
    Sedan O. Jönsson, med förmälan att den utmätta lösegendomentillhörde honom, över utmätningen anfört besvär hos K. B. i Kronobergs län samt fullföljt talan till Göta HovR. och senare till K. M:t,hänvisade K. M:t genom utslag d. 24 nov. 1915 jämlikt 69 § utsökningslagen Jönsson att sin talan beträffande viss del av den utmätta lösegendomen efter stämning utföra, i vilket avseende Jönssonhade att till domstol i orten, där godset funnes, inom tre månaderefter K. M:ts utslags dag stämma såväl Johansson i egenskap avgäldenär som Lang vid äventyr att eljest hava förlorat sin talanmot Lang.
    Efter stämning å Lang och Johansson till Uppvidinge H.R:s sammanträde d. 10 jan. 1916 yrkade Jönsson, att utmätningen i vadden rörde sistberörda del av lösegendomen måtte upphävas.
    Sedan Lang vid målets handläggning sistnämnda dag upplyst, attJohansson vore försatt i konkurs, fann H.R:n enligt beslut d. 1 maj1916 konkursboet böra yttra sig i målet, i anledning varav H.R:nuppsköt målet till förnyad handläggning d. 29 aug. 1916, till vilken

dag det ålåge Jönsson att instämma konkursboet att jämte Lang ochJohansson avgiva svaromål.
    Efter stämning å konkursboet, vilken stämning delgavs d. 8 juni1916, framställde Jönsson mot konkursboet enahanda yrkande somförut framställts mot Lang och Johansson.
    Lang invände, att som konkursboet vore att anse såsom den i 69 §utsökningslagen omnämnde gäldenär samt Jönsson icke inom föreskriven tid instämt konkursboet, Jönsson förlorat sin talan mot Lang.
    Jönsson genmälde, bland annat, att han saknat kännedom därom,att Johansson vore försatt i konkurs.
    H.R:n (ordf. e. o. notarien Wieslander) utlät sig i utslag d. 5dec. 1916: Enär Johansson redan d. 4 maj 1915 blivit av H.R:nförsatt i konkurs och konkursboet sålunda beträffande ifrågakomnautmätta egendom måste anses såsom den gäldenär, vilken Jönssonenligt 69 § utsökningslagen haft att instämma,
    samt det vid sådant förhållande ålegat Jönsson, som väl inomden i nämnda lagrum föreskrivna tid instämt, förutom Lang, Johansson personligen, att inom samma tid instämma konkursboet, menså i förevarande fall ej skett;
    alltså och utan avseende därpå, att konkursboet sedermera i måletinstämts,
    prövade H.R:n rättvist förklara Jönsson hava förlorat sin talan iförevarande hänseende mot Lang.

 

    Jönsson sökte ändring.
    Göta HovR. (hrr Nordin, Olsén, Palmgren och Odéen) yttrade i domd. 11 maj 1917: Enär Jönsson inom den i 69 § utsökningslagenföreskrivna tid till H.R:n instämt såväl gäldenären Johansson somborgenären Lang,
    samt den omständigheten, att Jönsson underlåtit att inom samma tidinstämma jämväl Johanssons till konkurs avträdda bo, ej kunde föranleda därtill, att Jönsson förlorat sin talan mot Lang, alltså och då H.R:nmed sin uppfattning icke ingått i huvudsakligt bedömande av tvisten,
    föranlätes HovR:n att, med undanröjande av H.R:ns utslag, visamålet åter till H.R:n för ny laglikmätig behandling.

 

46.

 

Fråga om innebörden av bestämmelse i avtal, att betalning skallerläggas efter gängse kurs för siktväxlar.

 

Jfr mäklareordningen d. 9 juni 1893 § 14.

 

    Genom certeparti d. 17 sept. 1914, avfattat på engelska språket,befraktade aktiebolaget Joh. Lundström & C:o ångfartyget Yrsa,tillhörigt O. Banck, att från viss hamn i England till Stockholmöverföra en last kol. Frakt skulle erläggas med 8 shillings sterlingper ton intagen vikt och skulle betalas i Stockholm vid avlämnandetav lasten kontant efter gängse kurs för godkända siktväxlar på London.

    Yrsa ankom till Stockholm med en kollast om 2,775 ton, vilkenavlämnades d. 9 okt. 1914.
    Bolaget erlade 20,868 kr., d. v. s. avtalade frakten efter en kursav 18 kr. 80 öre per pound sterling.
    Banck instämde bolaget till Stockholms R.R. med yrkande att, enärgängse kurs i Stockholm för siktväxlar på London d. 9 okt. 1914varit 18 kr. 90 öre per pound sterling samt frakten följaktligenrätteligen uppgått till 20,979 kr., det måtte varda bolaget ålagt utgiva resterande frakt med 111 kr.
    Bolaget bestred Bancks talan under åberopande därav, att den avbolaget tillämpade växelkursen varit den av Sveriges riksbank noterade.Vidare åberopade bolaget stadgandet i § 14 mom. 2 av mäklareordningen den 9 juni 1893, där det bland föreskrifterna för stadsbörsernas mäklarenoteringskontor i avseende å grunderna för bestämmandet av varje dags huvudkurser för växlar stadgas: "Huvudkurs för växlar, betalbara vid uppvisandet, bestämmes till den kurs,vartill riksbanken vid börstidens början förklarat sig lägst vilja säljasådana växlar; dock att, om annan eller andra bankinrättningar vidbörstidens utgång hava till lägre kurs och sammanlagt större beloppän riksbanken sålt växlar, betalbara vid uppvisandet, denna kursdå lägges till grund för bestämmande av huvudkurs å sådana växlar.Sålunda bestämd huvudkurs gäller till nästa växelbörs."
    Banck anförde: Riksbankens under hösten 1914 noterade kurserför siktväxlar på London hade, såsom uttryckligen tillkännagivits,allenast varit nominella, i det riksbanken icke tillhandahållit allmänheten växlar enligt dessa noteringar. Den verkliga kursen, vilkentillämpats av de större privata bankerna i Stockholm, hade vid dennatid i allmänhet varit avsevärt högre än den av riksbanken noterade.Ifrågavarande dag, d. 9 okt. 1914, hade de privata bankerna hålliten kurs för siktväxlar å London å 18 kr. 90 öre per pound sterling,och hade det icke varit möjligt att för billigare pris erhålla sådanaväxlar, i allt fall icke växlar till avsevärdare belopp.
    R.R:n yttrade i dom d. 11 dec. 1915: Enär åt ifrågavarandeklausul i certepartiet icke kunde givas annan tolkning än att fraktenskulle erläggas i svenskt mynt efter den kurs, som d. 9 okt. 1914,då likviden ostridigt skolat verkställas, å Stockholms börs varit bestämd såsom gällande för godkända siktväxlar, utställda på Londoni engelskt mynt,
    ty och som antagas måste, att sagda kurs för dylika växlar sistangivna dag utgjort 18 kr. 80 öre för pound sterling eller sammakurs, efter vilken Banck uppburit betalning,
    alltså funne R.R:n Bancks talan icke kunna bifallas.

 

    Banck sökte ändring.
    Svea HovR. (hrr Wästfelt, von Oelreich, Mörner och Zetterstrand,referent) meddelade dom d. 19 jan. 1917, däri HovR:n ej gjordeändring i R.R:ns dom.

47.

 

Yrkande av syssloman i konkurs, att som gäldenären vägrat att ställasig till efterrättelse ett av borgenärerna fattat, av gäldenären ejöverklagat beslut, att viss del av hans månadslön skulle tillkommakonkursboet, konkursdomstolen måtte meddela förordnande i enlighetmed beslutet. Fråga, huruvida eller i vilken ordning domstolen ägdeingå i prövning av berörda yrkande.

 

Jfr N. J. A. 1908: 194 samt konkurslagstiftningskommitténs betänkande(1911) s. 202.

 

    Å sammanträde d. 28 sept. 1916 med borgenärerna i skådespelaren Y. F. Nyqvists vid Stockholms R.R. anhängiga konkurs beslöts,att gäldenären, vilken för tiden från d. 1 sept. 1916 till d. 1 maj1917 hade anställning vid Södra Teatern i Stockholm mot en månatliglön av 400 kr., skulle äga att av månadslönen såsom underhåll uppbära hälften samt att andra hälften från och med okt. 1916 och sålänge konkursen varade skulle utbetalas till konkursboet.
    Sysslomannen i konkursen K. Vahlén ingav d. 15 nov. 1916 tillR.R:n en skrift, däri han anförde: Borgenärernas berörda beslut hadedelgivits Nyqvist, vilken emellertid vägrat att ens till någon delställa sig detsamma till efterrättelse under förmenande, att han voreberättigad att uppbära lönen oavkortad. Då sålunda tvist uppståttangående det gäldenären tillkommande underhåll, hemställde Vahlénmed stöd av 30 § 2 mom. konkurslagen, att R.R:n måtte bestämmaunderhållet till 200 kr. i månaden från d. 1 okt. 1916, till desskonkursen avslutades, samt tillika ålägga Nyqvist att till konkursboetutgiva återstående delen av månadslönen för samma tid.
    R.R:n, som icke inhämtade Nyqvists yttrande över ansökningen,utlät sig genom beslut d. 16 nov. 1916: Enär det ifrågavarande vidborgenärssammanträdet d. 28 sept. 1916 fattade beslut icke blivitöverklagat samt med hänsyn därtill tvist icke kunde anses havauppstått om vad gäldenären skulle åtnjuta i underhåll av konkursboet,
    alltså funne R.R:n sig icke kunna ingå i prövning av vad gäldenären i sådant avseende måtte bestås samt funne det i sambanddärmed framställda yrkande, att gäldenären måtte åläggas att tillsitt konkursbo utgiva viss del av sin lön, icke förtjäna avseende.

 

    Vahlén besvärade sig i Svea HovR.
    I avgiven förklaring yrkade Nyqvist fastställelse av R.R:ns beslut.
    Hov.R:n (hrr Hansson, Renström och Bennet) yttrade i utslag d. 13april 1917: Enär Nyqvists ifrågakomna månadslön, i den mån denintjänades, utgjorde medel, som Nyqvist under konkursen genomeget arbete förvärvade, samt konkursboet jämlikt 35 § konkurslagenej tillkomme mera därav än den behållning, som återstode, sedanavdrag skett för Nyqvists levnadskostnader och andra nödiga omkostnader,

 

ty och som vid sådant förhållande borgenärerna ej ägt fatta förNyqvist bindande beslut rörande arbetsförtjänstens fördelning,
    samt tvist mellan Nyqvist och borgenärerna alltså förelåge, i vadmån Nyqvists arbetsförtjänst skulle konkursboet tillkomma,
    men R.R:n ej hört Nyqvist eller ingått i prövning av samma tvist,
    bleve med undanröjande av överklagade beslutet målet visat återtill R.R:n för förnyad laglikmätig behandling.
    Assessorn Afzelius, referent, förklarade sig beredd att utan måletsåterförförvisning till R.R:n meddela slutligt yttrande.