THYRÉN, JOHAN C. W., Remarques sur la partie généraled'un avant-projet de code pénal suédois. I. Lund 1916. C. W.K. Gleerup. Leipzig, Otto Harrassowitz. 1916. 22 s. (Lunds universitets årsskrift. N. F. Avd. 1. Bd 12. Nr 4.)
Såsom bilaga till en akademisk inbjudningsskrift har professor THYRÉN nyligen på franska språket publicerat ett första brottstycke av sitt strafflagsutkast och därtill fogat en inledande orientering. Av lagtexten föreligga franska och svenska parallelltexter till kapitlet om straffens arter (2 kap.) samt till de grundläggande bestämmelserna rörande villkorlig frigivning (12 kap. 1 och 2 §§). Inledningen följer i huvudsak den till texterna hörande framställningen i "Principerna". På sina ställen har emellertid förf. inflickat nya synpunkter i några huvudfrågor, kring vilka diskussionen rört sig itiden efter utkastets offentliggörande. Förevarande anmälan avser att rikta uppmärksamheten på dessa även för svenska läsare aktuella delar av skriften.
I ett par randanmärkningar rörande förvandling av böter understryker förf., att en tillfredsställande lösning av detta problem förutsätter ett övergivande av den gamla metoden att göra förvandlingsstraffet uteslutande beroende av böternas storlek. I stället bör det subsidiära straffet inom vissa av lagen bestämda gränser fixeras ex post med särskilt beaktande av den tredska eller försumlighet, som den dömde kan hava ådagalagt i fråga om böternas gäldande. Denna anordning nödvändiggör visserligen en förnyad domstolsprövning. Olägenheterna därav anser förf. icke böra underskattas. Men han finner dem å andra sidan icke oöverkomliga och att de fullt uppvägas av de fördelar, systemet skulle medföra.
Av utvägar att undvika förvandlingsstraff berör förf. införsel i arbetslön och böters avarbetande. Den förra utvägen anser han svårligen kunna anlitas utan den dömdes samtycke. Intet hindrar i så fall, att den dömde och hans arbetsgivare överenskomma med myndigheterna, att avbetalningar skola utgå av arbetslönen. Att generellt genomföra böters av arbetande genom frivilligt arbete för det allmänna till värde motsvarande bötesbeloppet stöter på praktiska svårigheter på grund av de väsentligt olika förhållanden, som råda inom landets olika kommuner. Dock uttalas den förmodan, att de större kommunerna skola bereda tillfälle till sådant arbete för där boende bötfällda. Däremot avvisar förf. alldeles tanken att till centrala arbetsanstalter sammanföra bötesdömda från skilda håll. Sådana anstalter vore intet annat än fängelser i försämrad gestalt.
Av största intresse äro några nya synpunkter beträffande utkastets frihetsstraff. Förf. har tydligen känt ett behov att stärka argumenteringen för den bekanta luckan i straffskalan mellan cellstraffets maximum tre år och gemensamhetsstraffets minimum sex år. Han erinrar om att luckor icke äro okända inom straffsystemen. Luckor skilja dödsstraffet från frihetsstraff på livstid och sistnämnda straff från frihetsstraff på viss tid även som frihetsstraffet från bötesstraffet. I engelsk rätt, som tidigare kände betydande luckor mellan olika frihetsstraff på viss tid, förefinnes ännu i dag en lucka på ett år mellan imprisonment (maximum två år) och penal servitude (minimum tre år). Men framför allt får kravet på proportionalitet mellan brott och straff icke överdrivas. Relationen kan icke bestämmas med matematisk noggrannhet utan inrymmer möjlighet till obestämdhet inom vida gränser. Icke minst tydligt framträder detta förhållande vid en jämförelse mellan de växlande straffsatser, med vilka lika brott bedömas i olika länders strafflagar.1 Vad man föreställer sig vara en inneboende fordran hos rättsmedvetandet är mången gång blott en juridisk tradition inom det ena eller det andra landet. Och det är, tillfogar förf. slutligen, fördelaktigare att straffet för grövre brott för rättsmedvetandet tecknar sig såsom väsentligen skilt från straffet för ringare brott än att det sammanbindes därmed till en kontinuerlig straffskala.
De av förf. åberopade precedensfallen av luckor i straffskalan utvisa, att den av honom föreslagna anordningen icke är så ensam i sitt slag, som man på sina håll måhända antagit. Det blir då av särskild vikt att tillse, vilka erfarenheter föreligga beträffande dessa redan befintliga luckor. I svensk rättstillämpning har luckan mellan böter och frihetsstraff möjligen icke föranlett självständigt beaktande vid sidan av de allmänna olägenheterna av böternas utmätande oberoende av betalningsförmåga. I den mån luckan ökas därigenom,att delinkventerna i större omfattning tillhöra förmögnare samhällslager, framträder dock oförtydbart behovet att utfylla luckan. Detta bestyrkes icke minst av våra dagars kristidslagstiftning, som även vid sidan av särskild konfiskationspåföljd infört bötesmaximaupp till 10,000 kronor. Symptomatiskt är också, att utkastet i förhållande till "Principerna" företer en liknande utveckling. Böter och frihetsstraff hava i utkastet närmats till varandra så, att de bilda en möjligast kontinuerlig skala. En annan sak är, att övergången till frihetsstraffet än dock kommer att te sig såsom ett språng för vissa individer, vilkas värdesättning av förhållandet mellan frihet och egendom avviker från lagstiftarens.
En säkrare erfarenhet kan i vårt land åberopas från förhållandet mellan disciplinstraff och fängelse inom militärstraffrätten. Där förefintliga luckor medföra i tillämpningen kännbara olägenheter, vilka särskilt framträda i sådana fall, då luckorna äro mera betydande (t. ex. då valet vid reell konkurrens står mellan 15 dagars vaktarrest såsom högsta disciplinstraff för flera brott och kumulerade fängelsestraff av tillhopa två eller flera månader).
I samma riktning talar erfarenheten från tidigare engelsk rätt av den åberopade luckan mellan imprisonment och penal servitude, vilken lucka erbjuder de största likheterna med den i utkastet föreslagna. Såväl då det speciella återfallsminimum av sju år vid penal servitude 1879 upphävdes som då denna straffarts allmänna minimum 1891 reducerades från fem till tre år, föranleddes detta av en dyrköpt erfarenhet om samma olägenheter vid straffmätningen som de, vilka befarats följa av det svenska utkastet. Statistiken rörande antalet till straff dömda i tiden före och efter sistnämnda lagändring visar ock, att praxis genast med synnerlig styrka kastade sig över de förut bannlysta straffarbetsstraffen mellan tre och fem år.1
Den gällande svenska rättens avsevärda lucka mellan straffarbete på tio år och på livstid har väl icke givit anledning till mera utbredda erfarenhets rön. Men det kan icke dess mindre antagas, att varje domare, som på allvar ställts inför valet mellan dessa båda straffkvantiteter, med tillfredsställelse skall hälsa utkastets förslag att minska luckan genom att höja det tidsbestämda frihetsstraffets maximum.
De praktiska olägenheterna av luckor i straffskalan och särskilt de konstlat tillskapade luckorna vinna sin förklaring därav, att straffet är uttryck för en social värdering av brottsligheten. Genom att hos allmänheten liksom hos den brottslige själv inskärpa den social-etiska betydelsen av brottet fyller straffet en viktig funktion i rättsskyddets tjänst. Vare sig straffet därvid bygger på ett redan befästat socialt bedömande av brottet eller det söker att i detta avseende påverka rättsuppfattningen efter lagstiftarens syften, beror straffets gagn ytterst därpå, att straffet framstår såsom ett så adekvat uttryck som möjligt för samhällsvärderingen. Väl kan uppgiften icke vara att i otaliga nyanseringar av strafflidanden söka följa brottslighetens oändliga variationer. Att t. ex. fixera på dagen det frihetsstraff, som skall svara mot ett givet brott, låter sig icke göra. Det praktikabla blir här liksom eljest inom rättendet generaliserande och grovhuggna. Men å andra sidan innebärdet en bestämd överdrift att bagatellisera betydelsen av den motsvarighet mellan brott och straff, som kan rättsligt genomföras, och lämna fritt spelrum åt andra faktorer, vilka i och för sig med fullt fog påverka straffet.
Emot det sagda kan icke åberopas, att straffet för samma brott stundom växlar högst betydligt hos olika folk och under olika tider.
Därtill samverka olikheter i värderingen av det särskilda brottet i förhållande till brotten i övrigt och olikheter beträffande de straffmedel, som erfordras för att giva tillbörligt eftertryck åt samhällets bedömande. Det sydländska folklynnet må väl kunna föranleda till att olycksbringande förgripelser mot annans person behandlas med en för våra förhållanden obehövlig stränghet. Den både hos oss och utomlands ofta uppmärksammade tendensen hos straffrättsskipningen till allt mildare straffmätning är väsentligen en återverkan på straffmedlen i gemen av mera utvecklad social uppfattning hos samhällets medlemmar. Ju mer sociala åskådningar äro levande hos folket, dess mindre brutala medel erfordras för att bringa dem till aktualitet. Liksom det mera utvecklade sociala medvetande, som kan förutsättas hos ämbets- eller tjänstemän, möjliggör att mot dem använda ett inom lagstiftningen i övrigt vanligen icke tillämpat varningsstraff, på samma sätt innebär den fortgående humaniseringen av de allmänna straffmedlen något helt annat än tecken på samhällelig svaghet i kampen mot brottsligheten.
Icke heller kan en lucka mellan de straff, som ådömas, överbyggas därmed, att verkställighetsregler, särskilt utsikt till villkorlig frigivning, närma till varandra de strafflidanden, som de facto utkrävas. Det har redan från annat håll understrukits, att domstolarna icke kunna förväntas vid straffmätningen taga nämnvärd hänsyn till reglerna för straffets verkställighet.1 Farhågan är fullt befogad, ty vad domaren genom straffets ådömande fastställer såsom uttryck för samhällets förkastelsedom över brottet framstår för var man såsom långt mera väsentligt i straffrättsskipningen än de modifikationer, vilka strafflidandet kan komma att undergå på verkställighetsstadiet.
Innebär från ovan antydda synpunkter den föreslagna luckan inom frihetsstraffen praktiska och teoretiska olägenheter, kommer diskussionen om dess bibehållande att falla tillbaka på "Principernas" huvudsakliga argument eller gemensamhetsstraffets vådor ur individualpreventiv synpunkt. Denna fråga skall icke här på nytt upptagas. En viktig synpunkt har emellertid förf. särskilt understrukit i förevarande skrift, nämligen faran av gemensamhetsfångarnas inbördes förbindelser eller förföljelser efter strafftidens slut. Måhända ligger däri det viktigaste, som kan anföras emot gemensamhetsstraffet. Historien om s. k. chantage (utpressning medelst hot om vanhedrande avslöjanden eller beskyllningar) innehåller många dystra fakta i detta avseende. Så t. ex. föranleddes den franska straffbestämmelsen mot chantage år 1863 direkt av ett särskilt upprörande fall av dylikt förfarande emot en förutvarande medfånge. "I gemensamhetsfängelset", yttrades under förarbetena till bestämmelsen,"känna fångarna varandra så intimt, att svårigheterna att återgå till ett laglydigt liv mångdubbelt ökas därigenom, att i grannskapet finnes någon, som vill fortsätta sitt dåliga leverne." Erfarenheten i Tysk-
land, vilken förf. i annat sammanhang åberopat, talar ock i samma riktning.
Så beaktansvärd faran för chantage efter utståndet gemensamhetsstraff än är, kan det dock ifrågasättas, om den i Sverige äger samma ofrånkomliga betydelse som i utlandet. Åtminstone synes det antal frigivna gemensamhetsfångar, med vilket man behöver räkna även under förutsättning av ett gemensamhetsstraff, som sträcker sig ned till cellstraffets maximum, icke vara större än att det måste finnas goda utsikter att i vårt glest befolkade landförebygga, att de frigivna mot sin vilja bliva beroende av forna medfångar. Man må t. ex. blott erinra sig, att hela antalet av straffanstalternas fångar, dömda till straffarbete på viss tid över två år, under de sista tio åren, för vilka siffror finnas tillgängliga, icke överstigit 500 (år 1906: 464 och år 1915: 458), och att under år 1915 frigivna fångar av nämnda kategori utgjorde 134. Dessa siffror kunna med fog anses symptomatiska även för framtiden, då det torde vara uteslutet, att strafflagsreformen — särskilt i betraktande av nyssnämnda allmänna tendens inom straffmätningen— skulle medföra någon genomgående skärpning av de straff, som ådömas (men väl tillämpning vid sidan av eller i ställetför straff av skyddsåtgärder av mycket ingripande betydelse). Att några mera allmänna erfarenheter om förekommande chantage hos oss icke föreligga, torde för övrigt framgå därav, att trots nuvarande lagbestämmelsers bristfällighet frågan om ökat skydd mot dylikt förfarande hittills icke varit aktuell.
Framställningen om frihetsstraffen avslutas med en orientering om utkastets ställning till den villkorliga frigivningen, vilket institut i lagtexten utformats blott med hänsyn till de frihetsstraff, som ligga ovan den förut berörda luckan. Förf. begagnar tillfället att framhålla, att utkastet endast uppskjutit frågan om sådan frigivning vid frihetsstraff på tre år eller därunder.
Skriftens titel ställer i utsikt fortsatt framställning på franska språket av utkastets övriga huvuddelar.
Folke P:son Wetter.