Vattendomstolar och instansordningen i vattenmål. I anledning av det den 14 mars 1917 av särskilda inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga under ordförandeskap av häradshövdingen K. H. Högstedt avgivna betänkandet med förslag till vattenlag m. m.¹ har f. d. justitierådet Joh. Hellner den 18 maj 1917 till Kungl. Maj:t avgivit infordrat utlåtande, huruvida från synpunkten av den tillämnade rättegångsreformen något vore att erinra mot grunderna för de förslag rörande vattendomstolars inrättande samt processförfarandets anordning i vattenmål, som innefattas i nämnda betänkande.
    Vad angår de föreslagna vattendomstolarna i första instans och instansordningen i vattenmål yttrar justitierådet Hellner följande:

 

¹ Sv. J. T. kommer att i ett följande häfte lämna en närmare redogörelse för lagförslaget

    »Såsom jag tidigare haft tillfälle att uttala, torde jag beträffande domstolsorganisationen i första instans vid sidan om domstolar med allenast en jurist komma att föreslå inrättandet av kollegiala lagmansrätter, åtminstone en i varje län, i vilka tre jurister skulle deltaga i huvudförhandling och avgörande, och vilka skulle vara uteslutande kompetenta för vissa tvister av mera speciell karaktär, bland dem vattenmål. Vid dylika måls handläggning skulle enligt min tanke jämte juristerna sakkunniga lekmän fungera som bisittare i domstolen. I fråga om vattenmål vore det ju icke nödvändigt att knyta viss lagmansrätts kompetens vid förutsättningen, att den del av vattendraget, som målet angår, ligger inom lagmansrättens normala domkrets, ej heller att varje lagmansrätt vore behörig upptaga sådana mål, utan läte det mycket väl tänka sig, att vissa vattenområden i sin helhet och vattendrag från olika lagmansrätters domkretsar fördes till en viss lagmansrätt samt att lagmansrätternas inbördes kompetens i stort sett bestämdes exempelvis på det sätt, att varje vattenområde hänfördes till den lagmansrätt, inom vars område vattendraget utfölle i havet. Enligt sådana principer skulle omkring ett 10-tal lagmansrätter i landet kunna komma att taga befattning med vattenmål.
    Den mest framträdande principiella skillnaden mellan ett sådant system och det i det remitterade betänkandet föreslagna är den, att medan enligt lagförslaget en verklig specialdomstol skall inrättas, vilken ej äger taga befattning med något annat än vattenmål, jag tänkt mig den önskvärda sakkunskapen och större erfarenheten hos domstolen på vattenrättens område uppnådd genom specialisering inom de allmänna domstolarna. Detta senare system har bland annat två betydande företräden framför specialdomstolar: dels förlorar domaren icke kontakten med den allmänna rättsskipningen utan kan även få syssla med handläggning av andra än vattenmål, varigenom den med en allt för långt driven specialisering lätt inträdande faranför ensidighet i betraktandet av de rättsliga problemen lättare undvikes, dels behöva domkretsarna för vattenmålen icke göras onaturligt stora för att skaffa domaren full sysselsättning, i det att den tid som ej åtgår för vattenmålshandläggning kan användas till annat arbete inom domstolen.
    I fråga om sammansättningen avvika de nu föreslagna specialdomstolarna från de lagmansrätter, jag tänkt mig, därigenom att i vattendomstolen skulle sitta endast en jurist, varjämte utom de sakkunniga lekmännen jämväl tvenne vattenrättsnämndemän skulle deltaga i handläggningen. Vad nämndemännen angår, är det emellertid icke uteslutet, att sådana kunde komma att finnas behövliga jämväl i lagmansrätten vid sidan om de sakkunniga lekmännen vid handläggning av vattenmål, beroende på omfånget av de uppgifter som komma att läggas på domstolen i dessa mål.
    Redan med hänsyn till vad som nu anförts är det tydligt, att en vattendomstol sådan som den föreslagna icke lämpligen skulle låta inordna sig i ett domstolssystem sådant som det jag tänkt mig enligt en framtida reform. Då emellertid för närvarande den för vattenmålens tillfredsställande handläggning erforderliga specialiseringen svårligen står att ernå på annat vis än genom inrättandet av en specialdomstol, gäller det att tillse, huruvida övergången från en sådan specialdomstol som den nu föreslagna till en ny allmän domstolsorganisation skulle erbjuda stora svårigheter.
    Att, såsom i motiven uttalas såsom avsett, nu sammanföra alla vattenmål

 

till blott tre domstolar skulle ju ur den allmänna rättegångsreformens synpunkt knappast te sig rationellt, såvida man tänker sig att vid dennas genomförande vattenmålen återigen skulle fördelas på ett flera gånger så stort antal domstolar. Emellertid lär det efter min tro även oavsett processreformen visa sig ogörligt att giva vattendomstolarna så vidsträckta domkretsar, som enligt motiven varit avsett; och själva lagen innehåller ingenting som hindrar, att vattendomstolar inrättas till större antal. Vad vattendomstolens sammansättning angår, skulle ju större likhet med lagmansrätten erhållas, om, såsom det varit ifrågasatt, det juridiska elementet något förstärktes. Ur rättegångsreformens synpunkt finnes emellertid intet särskilt skäl att påyrka, att en dylik förstärkning av det juridiska elementet i domstolen redan nu vidtages, då övergången till en ny ordning icke försvåras därigenom att tills vidare i domstolen blott sitter en jurist. Vad jag vill betona är emellertid, att den nu föreslagna anordningen av vattendomstolarna endast bör vara provisorisk i avbidan på rättegångsreformens genomförande.
    Då det i motiven till det nu framlagda förslaget (sid. 363) anmärkts, att för den händelse inrättandet av vattendomstolar skulle komma i strid med en ny rättegångsordnings huvudgrunder, en eventuell övergång till en ny organisationsform väsentligen skulle underlättas därigenom att bisittarna i vattendomstolen utsåges allenast för viss tid, vill jag — under erinran om ett tidigare uttalande av mig angående det betänkliga i domarämbetens uppehållande på förordnande i avbidan på en förestående, till tidpunkten för sitt ikraftträdande ännu ej bestämd rättegångsreform — framhålla, att en föreskrift, varigenom Konungen vid valet av vattenrättsdomare begränsades till ordinarie innehavare av domarämbete, skulle bryta udden av de anmärkningar, som framställts däremot, att enligt förslaget ifrågavarande grupp av viktiga mål fören lång tid framåt skulle överlämnas till personer, som icke intoge den självständiga ställning grundlagen uppenbarligen avsett att tillförsäkra landetsdomare.
    Om jag sålunda, under förutsättning att den föreslagna anordningen av vattendomstolarna endast kommer att vara provisorisk i avbidan på rättegångsreformen, ur dennas synpunkt icke har något att erinra mot lagförslaget i nu berörda del, så kan jag däremot icke tillstyrka den föreslagna anordningen att talan mot vattendomstols utslag, med överhoppande av mellaninstansen, skulle föras direkt hos Konungen. På denna punkt står förslaget i bestämd strid med de principer, som synas mig böra tillämpas i fråga om en framtida instansordning.
    Då det i ett land av Sveriges storlek ej torde vara möjligt att beträffande alla mål reda sig med blott två instanser, i det att den högre instansen i såfall skulle på grund av arbetsbördans storlek bli så omfångsrik, att den ej skulle kunna utgöra ett tillfredsställande organ för rättsskipningens enhet och ej heller tillfredsställande fylla de höga kompetenskrav man bör ställa på ett lands högsta domstol, synes ingen annan rationell lösning av frågan om instansordningen tänkbar än den nu senast i Norge införda, enligt vilken en mellaninstans bibehålles för fullständig överprövning av de fullföljda målen, medan högsta domstolens prövning begränsas till rättsfrågan i de mål, som dit fullföljas från mellaninstansen.
    Att under sådana förhållanden nu privilegiera en stor grupp av mål genom

att låta dem överhoppa den mellaninstans vi för närvarande äga måste betecknas såsom så mycket mera irrationellt, när, såsom fallet är i fråga om vattenmålen, till domstolarnas avgörande överflyttas en stor del frågor av mera administrativ än rättslig natur, vilka otvivelaktigt skulle komma att taga högsta domstolens tid i anspråk på ett för den övriga rättsskipningen menligt sätt. De skäl som anförts för att bereda vattenmålen nu ifrågavarande förmån kunna med samma fog anföras beträffande ett stort antal andra specialmål, och det är att befara, att om de vattenrättsliga specialintressena på nuföreslaget sätt gynnas på andra måls bekostnad, även andra specialintressen snart nog skola göra sig hörda för att komma i åtnjutande av enahanda förmån.
    Av det nu sagda behöver icke följa, att vattenrättsmålen skola slås ut på samtliga rikets hovrätter. Intresset av en stark specialisering och av den tekniska sakkunskapens utnyttjande även i överrätten torde lämpligen kunna —i viss analogi med krigsrättsmålens behandling i mellaninstansen — tillgodoses på det sätt, att vattenmålen från samtliga vattendomstolar fullföljas till Sveahovrätt och där upptagas å en viss avdelning, förstärkt med sakkunniga lekmän såsom bisittare.»