TORE ALMÉN: Om köp och byte av lös egendom. Kommentar till lagen den 20 juni 1907. Andra delvis omarbetade upplagan. Förra delen. Stockholm 1917. P. A. Norstedt & Söners förlag. XXXIX+696 s. Kr. 20.00.

 

    Utgivandet av Alméns kommentar till köplagen i en andra upplaga, varav nu första delen föreligger, bör närmast giva anledning till ett offentligt uttryck för den djupa tacksamhet, med vilken detta arbete mottagits av vårt lands jurister. Det kan utan tvekan sägas, att detta monumentala verk icke blott tål en jämförelse med de bästa utländska framställningar utan överträffar de flesta av dem i grundlighet och praktisk användbarhet. Verket har också tillkommit under de gynnsammaste yttre och inre förutsättningar. Då författaren själv kraftigt medverkat till den lagstiftning, varom fråga är, har han haft fördelen av den bästa tänkbara skolning för sin uppgift. Genom den intima samverkan med danska och norska jurister, som ägt rum under lagens utarbetande, har författaren ägt tillfälle utveckla sina krafter vid hävdandet av egna meningar och tillika haft förmånen att mottaga väckelser från främmande håll. Den isolering, som alltför ofta kännetecknat det svenska juridiska tänkandet, har författaren på detta sätt lyckligt undgått. Huvudvikten ligger dock vid de inre förutsättningarna, av vilka här blott må framhållas den sällsynta förening av lärdom och praktisk blick, som kännetecknar författaren och hans verk. Att anmälaren för sin del i författarens arbete saknat en mer ingående behandling av vissa frågor av övervägande teoretiskt värde, exempelvis angående äganderättens övergång vid köp, må vara begripligt. Men en dylik på några punkter framträdande förskjutning av jämviktsläget mellan teori och praxis till förmån för den senare torde för de flesta läsare allenast utgöra en ytterligare förtjänst hos arbetet. Säkert är, att för närvarande intet arbete inom den svenska litteraturen mera flitigt användes vid domstolarna. Härigenom har vunnits icke blott en stor omedelbar vinst för rättsskipningen utan även ett betydande tillskott i juridisk bildning hos vårt lands praktiska jurister.För övrigt bör man naturligtvis vid arbetets begagnande skilja mellan ämnets centrala delar och dess periferiska. Inom de förra följer man gärna författarens meningar med största förtroende.Periferiskt liggande uttalanden åter, som icke sällan förekomma,måste naturligtvis anses mindre bindande. Det är sålunda exempelvis tillåtet att beträffande lösöreköpsförordningens tillämpning vid

 

LITTERATUR. 403hålla en viss tolkning, ändock att författaren förklarat sig vara bestämd motståndare till densamma.
    En jämförelse med den första upplagan utvisar, att texten undergått en mera väsentlig omarbetning endast i ett fåtal fall, bland vilka det för närvarande viktigaste avser de s. k. force-majeureklausulerna. De flesta ändringarna hava gjorts i noterna, där litteraturhänvisningar och rättsfall införts intill utgången av år 1916, Bland övriga nyheter må nämnas, att även de danska och norska lagarnas texter anförts samt att danska och norska rättsfall i stor utsträckning åberopats. Det mycket betydande arbete, som ligger bakom samlandet av dessa rättsfall, förtjänar för visso det allra största erkännande.
    Då de talrika hänvisningarna till rättsfall såsom en särskild förtjänst hos förf:s arbete av mig framhållits, bör likväl också betonas angelägenheten att vid verkets begagnande icke genast börja jakten efter ett användbart "prejudikat". Ett grundligt studium av arbetet självt är dock huvudsaken och torde i längden vara rent av tidsbesparande. Prejudikat är för övrigt ett mångtydigt ord. Med någon överdrift kan till en början sägas, att de finaste prejudikaten, de s. k. rena fallen, äro av ganska underordnat värde i fråga om tillämpningen av en modern lag av köplagens beskaffenhet. Ty den omständigheten, att domstolarna vare sig med eller utan hjälp av Alméns kommentar förmått rätt tillämpa ett mer eller mindre viktigt stadgande i köplagen, är icke av allmännare intresse och lyckligtvis ej heller så sällsynt, att det förtjänar särskilt omnämnande. Naturligtvis kan ett dylikt prejudikat hava en viss pedagogisk betydelse, men det är dock en oerhörd omväg att inhämta lagens grundsatser på detta sätt. Verkligt lärorika äro endast de prejudikat, som innehålla något nytt, d. v. s. något utöver vad lagbud och obestridd doktrin giva vid handen. Ofta beror det ock av rent tillfälliga förhållanden, huruvida avgörandet i ett mål blir ett prejudikat, d. v. s. blir vägledande för liknande fall. Bevisreglernas användning är exempelvis otvivelaktigt prejudikatbildande. En felaktig fördelning av bevisbördan är revisionsgrund, där högsta instansen prövar endast rättsfrågor. Men är sakförhållandet upplyst, föreligger ingen anledning att använda bevisreglerna. Det vore olämpligt att i sådant fall tillskapa ett prejudikat allenast för attlämna undervisning om bevisreglernas rätta användning. På sammasätt är det i regel av föga gagn att renodla rättsfall, där resultatet uteslutande är ägnat att fastslå en alldeles otvivelaktig rättsnorm. Det är doktrinens sak att fastslå de enkla grundsatser, vilkas giltighet utgör den tysta förutsättningen för rättsskipningen. Men där rättsregeln verkligen är tvivelaktig, är det domstolens plikt att insätta all sin energi för att skapa klarhet och bringa till stånd ett principiellt avgörande.
    Med det sagda avses icke att förringa betydelsen av den omsorgsfulla sammanställningen av prejudikat utan endast att erinra om prejudikatens högst olika värde och den därav följande nöd-

404 LITTERATUR.vändigheten att vid studiet av desamma iakttaga varsamhet. Framför allt får man icke fordra för mycket av prejudikaten. Särskilt gäller detta i handelsmål, där omständigheterna äro så ytterst skiftande och rättsskipningen ofta har att stanna vid en så vitt möjligt fullständig analys av sakförhållandet. Då härtill kommer, att i ämnets viktigaste delar en ny fullständig lag föreligger, måste prejudikatens betydelse träda i bakgrunden. En verklig insikt i det ämne, som köplagen behandlar, vinnes säkrast genom ett studium av Alméns arbete i dess sammanhang. Arbetets egenskap av kommentar bör icke avskräcka från ett dylikt studium, ty på grund av lagens egen uppställning närmar sig kommentaren en vanlig systematisk behandling av ämnet. Ett studium av arbetet i dess sammanhang kan så mycket hellre anbefallas, som författarens stil är mönstergill i klarhet och lättfattlighet. Verkets användning såsom uppslagsbok underlättas av ett utförligt sakregister, som är en välkommen nyhet i den andra upplagan.
    Liksom köplagen själv har betydelse inom vidsträckta delar av obligationsrätten, så har ock Alméns kommentar i vissa stycken karaktären av en handbok i obligationsrättens allmänna del. Den kännetecknas såsom sådan av en modern handelsrättslig åskådning. Även den, som icke i allo vill grunda förmögenhetsrätten å en dylik åskådning, bör villigt erkänna, att Alméns framställning, ehuru den frigjort sig från bundenheten av den äldre doktrinen, likväl utvisar öppen blick för nödvändigheten att fasthålla vid skarpt utpräglade och noggrant bestämda rättsbegrepp. Man är därför berättigad till den förhoppning, att den svenska doktrinen, om den bygger vidare på den av Almén lagda grunden, skall med framgång kunna upptaga en tävlan med andra länders juridiska litteratur icke blott i fråga om enstaka arbeten utan i avseende å teoretiskt värde i det hela. Att dylikt värde icke utesluter praktisk användbarhet, därpå är Alméns bok ett lysande exempel.
Wilhelm Sjögren.