F. W. EKSTRÖM: Om borgen. Andra genomsedda och till ökade upplagan. Helsingfors 1916. Akademiska bokhandeln.VIII+183 s. Fmk. 6.00.
Redan genom sin första, år 1907 publicerade stora avhandling, Löftesmans regress till gäldenären och medlöftesmännen I—II, förskaffade sig professor Ekström ett aktat namn även inom den svenska juristvärlden. Hans ingående studier över borgensinstitutet hava sedermera burit ytterligare frukt i ett par tidskriftsuppsatser samti den monografi över nämnda institut i dess helhet, vilken första gången utgick av trycket 1910 och nu sedan ett år föreligger i sin andra upplaga. Sistnämnda arbete, som i huvudsak återger innehållet av förf:s akademiska föreläsningar i ämnet, innefattar en lika överskådlig och lättläst som innehållsrik framställning av den rika mångfalden hithörande spörsmål. Av förf:s
skarpsinne och fina juridiska takt får man även här det fördelaktigaste intryck. Förf. har naturligtvis närmast haft den nu gällande finska rätten för ögonen, men boken är icke dess mindre av stortintresse även för svenska läsare. Divergensen mellan svensk och finsk rätt på detta område har nämligen ej blivit synnerligen stor efter 1809; den senare lagstiftningen har ej berört ämnets mest centrala delar — vad Finland angår är främst att anteckna K. F. den 24 februari 1873 angående närmare bestämmande av löftesmans ansvarsskyldighet — och åtminstone i de fall, då avvikelserna äro mera betydande, angiver förf. även den svenska rättens ställning. Härtill kommer, att förf. är väl bevandrad även i svensk litteratur och rättspraxis och flitigt citerar bådadera. Den i förordet till första upplagan uttalade förhoppningen, att arbetet kunde lända icke blott den studerande ungdomen utan även den praktiska juristen till gagn, synes mig därför synnerligen välgrundad även för Sveriges vidkommande.
På åtskilliga punkter av vikt uttalar Ekström en uppfattning, avvikande från den, som kommit till uttryck i svensk rättspraxis. Detta är sålunda händelsen beträffande de icke så sällsynta fall, då en borgensförbindelse är undertecknad av ett mindre antal personer än dess lydelse förutsätter. Högsta domstolen har vid upprepade tillfällen, då en förbindelse "en för bägge och bägge för en" varit underskriven av allenast en person, ansett denne ansvarig för hela beloppet; se N. T. 1866 s. 422, N. J. A. 1887 not. A nr 63 och 1893 s.144. Ekström anmärker häremot (s. 30 — 31): "Emellertid är det klart, att en borgenär, som mottagit en dylik förbindelse, handlarmala fide, om han på grund av densamma söker löftesmannen för större belopp än halva gälden. Han har icke kunnat undgå att finna, att löftesmannen tecknat sin borgen under den förutsättningen, att jämte honom ännu en annan person skulle övertaga borgensansvar för gälden. Att kasta omsorgen om, att så verkligen sker, på löftesmannen i stället för på borgenären är såväl ur teoretisksynpunkt oriktigt som ur praktisk synpunkt orättvist och olämpligt och kan bero endast på en missuppfattning av den ställning en löftesman rättsligen intager". Löftesmannens ansvar bör därför enligt Ekströms mening omfatta allenast hälften av förbindelsens belopp. För det fall, att en förbindelse "en för alla och alla för en" undertecknats av blott tvenne, kommer han, om ock efter tvekan, till det resultatet, att vardera svarar för en tredjedel1; se däremot N. J. A. 1887 s. 506 och 1888 s. 302 samt ett tidigare uttalande av Ekström i F. J. F. T. 1908 s. 139 f. Förf:s tvekan har naturligtvis sin förklaring däri, att en tolkning av borgensmeningen här ej likatydligt giver vid handen, att förbindelsen blivit ingången under förutsättning om ännu en löftesman; jfr ordalydelsen i H. B. X: 11. Till motsvarande resultat kommer Ekström för det fall, att medlöftes
mans namn är förfalskat, oberoende av om förfalskningen ägt rum före eller efter den äkta förbindelsens tillkomst (s. 46 f.) Faran av förfalskning bör enligt förf:s mening ej drabba medlöftesman, ty om också ett indragande av flera löftesmän faktiskt kan vara betingat även löftesmans intresse, är dock borgen, juridiskt taget, alltid ett till förmån för borgenären ingånget rättsärende; det är ock nästan alltid borgenären som bestämmer, huru löftesmännens förbindelser skola vara till riktigheten styrkta, och det skulle lända till stor praktisk omgång, om varje löftesman skulle öva kontroll över medlöftesmännens utfästelser. Den motsatta meningen har även här omfattats av högsta domstolen; se Schmidts J. A. XXX s. 375 och N. J. A. 1915 s. 519. Naturligtvis anser Ekström, att löftesmannen alls icke är bunden, ifall gäldenärens namn är falskt (s. 45). Han framhåller, att detta avviker från den uppfattning, som gjort sig gällande "åtminstone i något äldre praxis" (Kungl. Maj:ts dom den 13 oktober 1842; Backmans Lagsamling, suppl s. 194). Det synes dock högst sannolikt, att frågan numera skulle bliva, löst i den av förf. förordade riktningen. Har, efter det löftesman tecknat borgen "för ovanstående förbindelse", den i skuldsedeln upptagna summan falskeligen ändrats till ett högre belopp, svarar enligt Ekström löftesmannen även i förhållande till borgenär i god tro blott för det ursprungliga beloppet (s. 48 f.); underlåtenhet att i borgens meningen upprepa summan innebär icke en sådan vårdslöshet, att förfalskningen bör lända löftesmannen till skada. En motsatt mening har tidigare vid flera tillfällen omfattats av högsta domstolen —se N. J. A. 1877 s. 187, 1879 s. 29, 1887 s. 415 och 1900 s. 158 —varemot Ekström finner visst stöd för sin åsikt i ett nyare rättsfall (N. J. A. 1907 s. 537). Författaren är böjd att tillerkänna borgen för avtal mellan makar giltighet i det fall, att avtalet angår underhåll el. d. efter vunnen äktenskapsskillnad (s. 40). Beträffande förhållandena före nya äktenskapslagen har den motsatta ståndpunkten intagits i ett svenskt rättsfall; se N. J. A. 1886 s. 193. I ett annat (N. J. A. 1915 s. 332) ansågs väl löftesmannen bunden, men därblev på grund av ratihabition jämväl huvudförbindelsen gällande.— I strid med svensk rättspraxis befinner sig förf. även, då han uttalar, att den speciella preskriptionstiden vid proprieborgen är definitivt avbruten, även om ett behörigen anhängiggjort lagsökningsärende fått avstanna (s. 122; jfr. N. J. A. 1886 s. 425), och att löftesmannen ej kan med laga verkan avsäga sig förmånen av denna preskription (s. 129; jfr. N. T. 1869 s. 129 och N. J. A. 1884 s.449). — I arbetets sista kap. gives en sammanfattning av de resultat, till vilka förf. kommit i sin berörda avhandling om löftesmansregress. Även i detta ämne avviker hans uppfattning stundom från den mening, som gjort sig gällande i svensk rättspraxis.
Att ingå på en diskussion av dessa och andra intressanta spörsmål, som av förf. beröras, är här icke platsen. Syftet med dessa rader har allenast varit att rikta uppmärksamheten på ett synnerligen värdefullt tillskott till den svenskspråkiga juridiska litteraturen.
Birger Ekeberg.