Nya fullföljdslagens verkningar. Då den nya lagstiftningen om fullföljd av talan till högsta domstolen och den i samband därmed genomförda ändrade ordningen för högsta domstolens tjänstgöring nu varit i tillämpning ett helt kalenderår, synes det vara av intresse att, såvitt av detta års erfarenhet kan bedömas, söka utröna, huruvida man kan hoppas, att reformen skall medföra åsyftad verkan, d. v. s.balansens nedbringande till normalt omfång inom rimlig tid.
    Vad beträffar de nya bestämmelsernas verkningar i fråga om tillströmningen av mål till högsta domstolen, kan det sägas, att resultatet hittills fullt motsvarat förväntningarna. Antalet inkommande mål utgjorde under åren 1910 — 1914 ¹ i årligt medeltal 1,643,medan under år 1916 inkommo allenast 904 mål, däri inräknade demål, i vilka dispensansökan bifallits, men icke de, i vilka sådan ansökan avslagits. Minskningen utgör således omkring 45 %. Den fördelar sig ganska jämnt å revisionsmål och besvärsmål. De inkommande revisionsmålen nedgingo nämligen från 722 till 401 eller med nära 44½ % och besvärsmålen från 921 till 503 eller mednära 45 ½ %. Då besvärsmål hittills fått fullföljas utan nedsättande av någon avgift, var det att vänta, att de nya bestämmelserna skulle verka kraftigare i fråga om besvärsmål än beträffande revisionsmål. I själva verket har så ock blivit förhållandet, men då vissa grupper av besvärsmål, bland vilka skiftesmål och mål, däri häktad besvärar sig, äro de viktigaste, ej beröras av den nya lagstiftningen, framträder detta icke vid en beräkning, som omfattar alla slag av besvärsmål. Tages däremot hänsyn endast till de besvärsmål, som drabbas av de nya bestämmelserna, visar det sig, att i fråga om dessa minskningen i antalet inkommande mål uppgått till över 55 %.
    Genom de nya stadganden om högsta domstolens tjänstgöring, som trädde i kraft med ingången av år 1916, höjdes antalet årliga sessionsveckor i högsta domstolen från 103 till 115. Härigenom har vunnits en icke obetydlig ökning i arbetsprodukten, och antalet avgjorda mål var under 1916 högre än någonsin förut. Särskilt visade sig denna ökning i fråga om revisionsmålen. Så uppgick antalet givna domar under 1916 till 759, medan under åren 1910 — 1915 gåvos i medeltal allenast 615 domar årligen.
    Resultatet av den inträdda minskningen i antalet inkommande

 

¹ 1915 års siffror har det icke ansetts lämpligt att medtaga vid denna jämförelse, då den nya lagen var gällande under en del av nämnda år.

mål å ena sidan och den ernådda ökningen i arbetsprodukt å andra sidan har blivit, att under år 1916 balansen minskats med nära700 mål, därav 370 revisionsmål. Härigenom har balansen nedbragts till ungefär samma storlek som vid 1911 års slut. Till närmare upplysning lämnas här uppgifter om balansens storlek vidutgången av ett vart av åren 1911—1916.¹ Balanserade 1911 1912 1913 1914 1915 1916Revisionsmål 1 263 1 424 1 517 1 643 1 669 1 299Besvärsmål 686 862 987 975 969 646Summa 1 949 2 286 2 504 2 618 2 638 1 945
    Därest lika gott resultat som under 1916 kunde vinnas även i framtiden, skulle ytterligare endast något över två år åtgå för att nedbringa balansen till önskat omfång. Det är emellertid mycket sannolikt, att så stor balansminskning som under 1916 ej vidarekommer att ernås. Först och främst måste man taga i beräkning att, såsom statistiken utvisar, antalet inkommande mål alltjämt är statt i tillväxt. Denna så att säga naturliga tillväxt, beroende på ökad folkmängd och näringslivets utveckling, har under de sista årtiondena varit ganska betydlig. Som bevis härför må erinras, att årliga medeltalet inkommande revisionsmål under 1890-talet utgjorde 493 men för åren 1910 — 1914 steg till 722 eller med 46 %. I fråga om besvärsmålen inträdde under samma tid en ökning från703 till 921. Med hänsyn till de under krigstillståndet rådande osäkra förhåffanden och därav förantedda många tvister är det att vänta, att ökningen under den närmaste tiden skall bliva starkare än vanligt. Därtill kommer att penningvärdets hastiga fall förringar verkningarna av stadgandena om summa revisibilis och nedsättningsskyldighet. Även av andra skäl torde de nya bestämmelserna, sedan man vant sig vid dem, så småningom komma att verka mindre hämmande i fråga om fullföljden än till en början. Redan en närmare granskning av siffrorna för år 1916 bestyrker också, att farhågan för en stark ökning av de inkommande målen är befogad. Såsom förut nämnts, utvisade antalet inkommande revisionsmål under år 1916 en minskning av 44½ i förhållande till de under åren 1910 — 1914 inkomna. Göres jämförelsen i stället halvårsvis, visar det sig, att minskningen under första halvåret utgjorde 49 % ochunder senare halvåret icke fullt 40 %.
    Om således en ökning av de inkommande målen är att vänta, kan det å andra sidan förutses, att högsta domstolens arbetsprodukt, räknad i antalet avgjorda mål, för framtiden icke kan bliva så stor

 

¹ De angivna siffrorna stämma ej med den officiella statistikens, beroende därpå att å ena sidan veckomålen och de i slutet av december å rotlarna lottade målen ej medtagits och å andra sidan vissa ansökningsärenden medräknats bland besvärsmålen, men då enahanda grunder följts vid beräkningarna för alla åren, äro siffrorna fullt belysande för bedömande avbalansens ökning eller minskning.

som under 1916. Det är nämligen påtagligt, att de genom den nya lagstiftningen från fullföljd avskurna målen i genomsnitt äro av mindre omfång än de mål, som fullföljas. Särskilt gäller detta ifråga om besvärsmålen, och enligt vad erfarenheten redan visat komma de till högsta domstolen fullföljda smärre besvärsmålen hädanefter att bliva ganska fåtaliga. Till arbetsproduktens minskning kommer även att bidraga, att högsta domstolens tid under de närmaste åren sannolikt kommer att bliva starkt upptagen av kronans vattenfalls- och jordaprocesser, vilka i allmänhet äro synnerligen vidlyftiga och tidsödande.
    Huru lång tid, som kan komma att åtgå för balansens avarbetande, är naturligtvis omöjligt att med någon grad av sannolikhet förutsäga, men med hänsyn till de anförda omständigheterna torde man ickeb öra ställa förhoppningarna högre än att, om förhållandena utvecklasig gynnsamt, avarbetningen kan ske på 6 à 7 år.
    Hittills har icke berörts den för den rättssökande allmänheten viktiga frågan, i vad mån den vunna minskningen av balansen medfört snabbare avgörande av målen. Av helt naturliga skäl har någon avsevärd förbättring i detta hänseende ännu icke inträtt. Balansen utgöres huvudsakligen av mål, som icke hava någon förtur vid föredragningen. Dylika mål inkommo under tiden närmast före 1916 till ett antal av 800 till 900 årligen. Då balansen vid 1915 års slut, såsom förut nämnts, uppgick till över 2,600 mål, bestod den således av omkring tre årgångar sådana mål, d. v. s. man hade kommit därhän, att i fråga om ett mål, som icke hade förtur, i regel förflöt tre år från det detsamma inkommit till dess det blev föredraget. Någon betydligare förkortning av denna tid är icke att motse, förrän de nämnda tre årgångarna mål blivit avarbetade. Dock har under 1916 någon förkortning vunnits, beroende dels därpå att högsta domstolen under detta år avgjort flera mål än förut och dels därpå att genom minskningen i antalet inkommandeförtursmål föredragning av mål, som icke hava förtur, kunnat ske i ökad utsträckning. Huru under de sista åren före 1916 målens ålder vid föredragningen ökats och i vad mån förbättring härut innaninträtt under 1916, belyses av följande tabell, uti vilken för åren1911 —1916 angives, huru många av de vid varje års slut i balanseningående mål, som inkommit för mera än två år tillbaka.Över två år gamla 1911 1912 1913 1914 1915 1916Revisionsmål 179 282 307 504 538 466Besvärsmål 29 80 149 232 325 261Summa 208 362 456 736 863 727
    Under år 1917 är att motse förbättring allenast i ungefär samma omfång som under 1916. Först under 1918 och än mera underföljande år kan man vänta ett avsevärt snabbare avgörande av målen.
Edv. Petrén.