Herman Billing †. Den 12 januari 1917 avled i Stockholm justitierådet Herman Billing i en ålder av 67 år. Av de biografiska notiser dagspressen innehållit om den bortgångne har allmänheten kunnat inhämta, att han sedan lång tid tillbaka tagits i anspråk för ansvarsfulla allmänna värv av skiftande art. För flertalet av denna tidskrifts läsare är det säkerligen väl känt, att han med synnerlig duglighet fyllt dessa värv och i själva verket varit att räkna såsom en av våra främste på lagstiftningens och lagskipningens område. Att fullt uppskatta hans betydelse för vårt rättsliv torde emellertid vara förbehållet dem, som på ett eller annat sätt kommit i beröring med den utmärkte mannen i hans arbete. Förnäm och försynt som han var till sin läggning, älskade han icke att göra sig bemärkt utan tycktes gärna se, att hans stora insats i makt påliggande kollegialt arbete av ett eller annat slag förblev mer eller mindre obekant för den stora mängden. Det må då tillåtas en av dem, som under gemensamt arbete kommit i beröring med honom, att med några ord söka antyda vad han varit.
    En berömd språkman fällde för många årtionden sedan det sedermera bevingade ordet, att efter tillkomsten av 1734 års lag konsten att skriva lagarg ått förlorad i vårt land. Detta yttrande — orättvist som det var på en tid, då en Johan Gabriel Richert och hans medarbetare utförde sitt storverk — skulle tillämpat på Herman Billing, innebära en liknande orättvisa. Vill man beteckna lagstiftningens teknik såsom en konst, var han en konstnär av Guds nåde. Hans sinne för form, framför allt för språket och dess finaste skiftningar, hans förmåga att åt även komplicerade rättssatser giva ett koncist, adekvat och elegant uttryck var högst ovanlig. Förtjänster av denna art framträda i många av de lagarbeten, i vilka han medverkat, kanske framförallt i Nya lagberedningens år 1894 avgivna förslag till lag om köp och byte av lös egendom. De framstående män, som med honom dela äran av detta förtjänstfulla förslag, äro helt visst de första att erkänna hans betydande andel i verket.
    Men hans förutsättningar för lagstiftarens kall voro ingalunda begränsade till tekniken. Hans praktiska blick och den mångsidiga erfarenhet han vetat att förvärva sig, hans förmåga att med lätthet sätta sig in i nya och främmande ämnen utgjorde egenskaper, som kommo till sin rätt i lagstiftningsarbetet. Härtill kom i hög grad den art av fantasi, som, efter vad han plägade yttra, en lagstiftare måste äga för att på förhand kunna någorlunda överskåda

den mångfald av växlande förhållanden, på vilka en ifrågasatt rättsregel kan erhålla tillämpning.
    Såsom märkligare lagarbeten, i vilka Herman Billing deltagit, må framhållas den år 1895 genomförda bolags- och föreningslagstiftningen samt nyssnämnda förslag av Nya lagberedningen, ett förslag som väsentligen ligger till grund för den sedermera tillkomna interskandinaviska köplagen samt för den svenska— och sannolikt snart även skandinaviska — lagen om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område.
    Beklagas må, att den bortgångnes kraftigaste ålder inföll under en tid, då tidsströmningar och politiska förhållanden i viss mån bragt lagstiftningsarbetet ned i en vågdal. Det är med vemod man tänker sig, hur hans rika gåvor på detta fält under andra tidsförhållanden skulle kunnat tillgodogöras fosterlandet i ännu långt högre grad än nu kunde bliva fallet.
    Den mångsidiga begåvning, som gjorde sig gällande i Herman Billings lagstiftargärning, framträdde jämväl i hans domarverksamhet. Hans välde över uttrycksmedlen, hans skarpsinne, erfarenhet och vakenhet kommo även på detta område till sin rätt. Lägges härtill hans nobla karaktär, så är det naturligt, att han skulle tillvinna sig anseende såsom en prydnad för landets högsta domstol.
    Förbigås må slutligen ej hans höga universella bildning och hans intresse för allt mänskligt. Han var en polyhistor, utan spår av den trånghet, som mången lekman vill räkna till juristvärldens yrkessjukdomar, en forskande och sökande ande. Den tid, som han, tack vare sin ovanliga lätthet att arbeta, fick till överlopps, användes väsentligen till studier inom skilda grenar av mänskligt vetande, och han var ett levande vittnesbörd att mångsidighet i intressen ej behöver utesluta duglighet i ett specialfack utan tvärtom kan vara högeligen ägnad att främja denna.

 

E. Marks von Wurtemberg.