BILDAR DOM ANGÅENDE KVITTNINGSINVÄNDNING RES JUDICATA?

 

AV

DOCENTEN NILS RABENIUS.

 

I.

Det spörsmål, som innefattas i rubriken till denna uppsats, har fått aktualitet genom ett Högsta domstolens utslagden 28 mars 1917. ¹ I berörda utslag förklaras, att en dom, varigenom en i kvittningsändamål åberopad genfordran ogillats, med rättskraft avgör frågan om genfordrans icke-existens med avseende å summa concurrens, d. ä. ett belopp, som täcker huvudfordran. Problemet har även en annan sida. Vilken omfattning äger rättskraften hos en dom, som bifallit en kvittningsinvändning, med hänsyn till genfordrans existens? Även om H. D:s ovannämnda utslag giver en, som det synes, direkt fingervisning till besvarandet också av den sista frågan— och spörsmålet i hela sin räckvidd sålunda därigenom erhållit en lösning — synes problemet i sin helhet med hänsyntill dess stora teoretiska och praktiska intresse förtjänt av en närmare utredning. Vikten av en sådan utredning måste framstå så mycket angelägnare för den, vilken i likhet med författaren av denna uppsats icke kan finna, att H. D. på ett övertygande sätt avgjort denna fråga, utan tvärtom förmenar, att lösningen av förevarande spörsmål måste sökas i annan riktning än den av H. D. angivna. Den mening, som i föreliggande ämne för svensk rätts del skall hävdas, må här i korthet förutskickas: den går ut på den sats, att intet som helst rättskraftigt avgörande av genfordran, vare sig i positiv eller negativ riktning, kommer till stånd genom domen rörande kvittningsinvändningen. Endast en sådan ståndpunkt låter förena sig å ena sidan med gällande principer angående rättskraftens omfång i allmänhet och å den andra med kvitt-

 

¹ Se N. J. A. 1917 s. 164.

 

Svensk Juristtidning 1918. 8

 

ningens materiella natur. I motsats härtill har H. D. genomsitt berörda utslag — i överensstämmelse med en utbreddsvensk rättsuppfattning — tilldelat förevarande spörsmål en särställning inom rättskraftsläran, som varken på teoretiska eller praktiska grunder torde kunna försvaras.
    I ett flertal moderna utländska processystem hava positiva stadganden upptagits rörande rättskraftens utsträckning till motfordran, som kvittningsvis gjorts gällande. Den förmodan ligger nära till hands, att då man för svensk rätts del velat hävda en sådan utsträckning av rättskraften, man bl. a. haft berörda stadganden för ögonen såsom förebilder. Innan problemet behandlas med hänsyn till svensk rätt, skall därfören översikt lämnas av hithörande utländska lagstiftning. För belysningen av förevarande ämne giver en sådan överblick också ett rikt utbyte, i det att lagstiftningen företer en växlande gestalt i olika länder och sålunda låter spörsmålet framträda från skilda sidor.
    Den tyska rättens ståndpunkt i ämnet¹ erbjuder måhända största intresset, icke därför att den bör anses förebildlig försvenska förhållanden, utan främst med hänsyn till att den utgör produkten av en lärorik historisk utveckling. Här kan denna blott i korthet beröras med avseende å några dess betydelsefullaste faser.
    Vad först angår den före tillkomsten av 1877 års Zivilprozessordnung gällande rätten, gick den fastslagna uppfattningen ut på den mening, att en kvittningsvis åberopad genfordran, vare sig den gillats eller ogillats, i sin helhet omfattades av rättskraften. I denna uppfattning sammanflyta tvenne åskådningar, som det är av vikt att bestämma. Den ena framträder renast i den preussiska rätten. Enligt Allgemeine Gerichtsordnung (1793) ägde kvittningsframställningen karaktär av genkäromål, och särskild genstämning för att utmärka detta erfordrades icke.² Ett bifall till genkäromålet skänkte — förutom kvittningsresultatet — exekutionstitel på överskottet;

 

¹ Jfr. ang. tysk rätt särskilt Stölzel: Schulung fur die zivilistische Praxis.II (4:te Aufl. 1906) s. 133—218 och Redlich: Die Rechtskraft der Entscheidungüber die Gegenforderung im Falle der Aufrechnung, i Zeitschrift für deutschen Civilprozess XXV (1899) s. 357—404. 2 Se t. ex. Stölzel a. a. s. 115 ff.

 

vad rättskraften angår, blev existensen resp. icke-existensen av genfordran i hela dess vidd res judicata. Den andra åskådningen hör hemma inom "gemeines Recht" och leder, vad rättskraften beträffar, till samma resultat som den preussiska ståndpunkten. I "gemeines Recht" var kvittningsyrkandet intet genkäromål, som kunde giva svaranden exigibel dom på överskottet, utan ägde karaktär av invändning (Einrede). Jämlikt den härskande, framför andra av SAVIGNY utbildade läran omfattades emellertid även domskäl — "elementare Entscheidungsgründe" — av rättskraften,¹ och i enlighet härmed träffade domen ett slutgiltigt avgörande jämväl angående den till grund för invändningen liggande genfordran i dess helhet.²  De båda nämnda uppfattningarna nådde så småningom en förening, som befäste resultatet med avseende å rättskraften. I preussisk rätt övergavs efter hand i tillämpningen den extrema regeln om kvittningsinvändningens egenskap av "stillschweigende Widerklage" och lämnade rum för den enligt "gemeines Recht" gällande satsen, att kvittningsinvändningen var en "Einrede". ³ I denna ingick emellertid ytterligare ett element, som visserligen ej är direkt gripbart men ändå av vikt att utskilja. Detta element stammade från det i praxis övergivna positiva stadgandet om kvittningsinvändningens karaktär av genkäromål och kvalificerade ifrågavarande invändning därhän, att den tillika framstod som ett angreppsmedel. Den synpunkt, som härmed berörts såsom ägande tillämpning för den preussiska rättens — till "Einrede" förvandlade — kvittningsinvändning, vari själva verket icke heller främmande för "gemeines Recht", ehuru man beträffande denna icke kan peka på en så plastiskt tydlig rättstradition som i den preussiska rätten. Med den i "gemeines Recht" hyllade, från den romerska rätten nedärvda uppfattningen, att kvittning måste verkställas i rättegång, var fullt överensstämmande att i kvittningsinvändningen se icke blott ett försvars- utan även ett angreppsmedel. ⁴ Med hänsyn till rättskraften gäller sålunda, vad bägge de omförmälda rättsområdena angår — preussisk rätt och "gemeines

 

¹ Se Savigny: System des heutigen römischen Rechts VI (1847) s. 358 ff.

² Se Stölzel a. a. s. 153.

³ Se Stölzel s. 117 f. och Redlich s. 370.

⁴ Se Rabenius: Om kvittnings verkställande enligt svensk rätt (1917) t. ex. s. 8 och 27 ff. 

Recht" — att den var påkallad icke blott på grund av den berörda läran, att domskälen omfattades av densamma, utan även i anseende till kvittningsinvändningens karaktär av angreppsmedel. Det är av vikt att fasthålla denna dubbla grund för rättskraften i förevarande fall, ty endast mot bakgrunden härav låter sig den av Z. P. O. intagna ståndpunkt klart angivas.
    Z. P. O:s ursprungliga stadgande rörande rättskraftens omfång i objektivt avseende innefattades i § 293, som ägde följande lydelse:
    "Urtheile sind der Rechtskraft nur insoweit fähig, als überden durch die Klage oder durch die Widerklage erhobenen Anspruch entschieden ist.
    Die Entscheidung über das Bestehen oder Nichtbesteheneiner mittels Einrede geltend gemachten Gegenforderung ist der Rechtskraft fähig, jedoch nur bis zur Höhe desjenigen Betrags, mit welchem aufgerechnet werden soll."
    Bestämmelsen i första stycket av denna paragraf angiver den viktiga huvudregeln angående rättskraftens omfång: rättskraften sträcker sig endast till det i stämningen eller genstämningen innefattade anspråket. Med denna regel har Z. P. O. definitivt tagit avstånd från den av SAVIGNY utbildade doktrinen om domskälens rättskraft. Härmed är också den praktiskt viktiga konsekvens av denna doktrin undanröjd, som går ut på att domens uttalande om prejudicerande moträttigheter, vilka svaranden invändningsvis gjort gällande (exempelvis servitutsrätt gentemot vindikationsanspråk), skulle inbegripas under rättskraften¹
    Enligt huvudregeln i och för sig skulle domen icke heller utgöra res judicata med avseende å en kvittningsvis framställd genfordran. I sistnämnda punkt har emellertid genom stadgandet i paragrafens andra stycke gjorts ett undantag från huvudregeln. Varför har nu en genfordran tilldelats denna särställning med hänsyn till rättskraften? "Es erhelltnicht", säger STÖLZEL.² I anslutning till den framställning, som här ovan givits av den före Z. P. O. gällande rätten, synes emellertid det antagande äga allt fog för sig, att ifråga-

 

¹ Jfr motiven till förevarande stadgande (intagna under § 293 bl. a. hos Seuffert: Civilprozessordnung für das deutsche Reich, 1879). 

² Se Stölzel a. a. s. 158.

 

varande undantagsföreskrift vilar på den gamla uppfattningen— som i preussisk rätt fått ett särskilt starkt uttryck — att kvittningsinvändningen är ett angreppsmedel, att den till sin ena sida faktiskt fungerar såsom ett slags käromål. Detta antagande vinner stöd såväl av motiven som av uttalanden avauktoritativa rättslärda.¹ Angreppsnaturen hos ifrågavarande invändning lider å andra sidan intet intrång genom stadgandet om rättskraftens begränsning till summa cöncurrens. Härigenom preciseras blott vidden av det angrepp, varom här är fråga. ²
    Stadgandet i andra stycket är emellertid förtjänt av en närmare analys. Å ena sidan utsäges positivt, vad som vinner rättskraft. Res judicata är såväl genfordrans existens —vid bifall till kvittningsinvändningen — som dess icke-existens —i händelse av kvittningsinvändningens ogillande. I båda fallen gäller rättskraften endast pro summa concurrente. Negativt framgår å andra sidan ur stadgandet satsen, att vad som överstiger detta belopp icke beröres av rättskraften. Denna självklara följdsats äger, såsom framgår av det följande, en alldeles särskild betydelse.
    Vad först angår det fall, då domen jakat genfordringens existens, torde det ej lida något tvivel, att lagstiftaren härhaft det normalfall för ögonen, att fordringarna i kraft avkvittningen blivit upphävda. Av sekundär betydelse — och avlagstiftaren antagligen icke förutsett — är det fall, då huvudfordran på grund av en likvid kvittningsinvändning väl ogillats men spörsmålet om t. ex. huvudfordrans rättsgiltiga uppkomst, som jämväl av svaranden bestritts, icke blivit i den föreliggande processen avgjort, vid vilken utgång av målet den frågan lämnats öppen och kan bliva föremål för ny tvist, huruvida svarandens genfordran fortfarande existerar eller om

 

¹ Jfr t. ex. Wach: Vorträge über die Reichs-Civilprocessordnung (2:te Aufl.1896) s. 140. — Den ståndpunkt, som Z. P. O. intager i fråga om kvittningsinvändningens natur, avviker från den redan vid tiden för Z. P. O. antagande i praxis hyllade (och i B. G. B. sedermera lagfästa) mening, att kvittningen är ett materiellt rättsärende. Hur konflikten löses i enlighet med den civila rättens krav, se nedan vid behandlingen av stadgandet i dess nuvarandegestalt.

² Att rättskraftens begränsning till summa concurrens, för det fall att genfordran förnekats, innebär ett visst våldförande på logikens krav, skall belysas nedan (i avd. II av denna uppsats). 

den konsumerats genom den skedda kvittningen. Detta fall må här lämnas utom räkningen. ¹ I betraktande kommer sålunda det normalfall, att kvittning i processen ägt rum gentemot en fullgiltig huvudfordran. Härmed beröres den punkt inom förevarande ämne, som bereder de största svårigheternaatt klart utreda. Den har också inom den tyska doktrinen varit ett tvisteämne, vilket än i den dag, som är — ehuru stadgandet i denna del numera är avfört från Z .P. O. — icke ärbragt från dagordningen.²
    För att rätt fatta innebörden av ifrågavarande fall måste man analysera domen, som bejakar kvittningen. Om man antager, att genfordran helt täcker huvudfordran, innefattar domskonklusionen ett ogillande av käromålet. Detta resultatbygger på följande premisser: å ena sidan att de båda fordringarna rättsgiltigt bestå, å den andra att de genom kvittning upphävts mot varandra. Stadgandet, att domen rättskraftigt avgör genfordrans existens, äger nu, som i det följande skall visas, avseende såväl å premissen nr 1, att genfordran består, som premissen nr 2, att genfordran genom kvittningär upphävd.
    Vad först angår premissen nr 1, att genfordran består, må det erkännas, att rättskraften av denna premiss icke äger synnerlig praktisk betydelse. Den kan så att säga sällan komma till ett självständigt liv, då den ju uppslukas av premissen nr 2, att kvittning ägt rum med verkan, att genfordran

 

¹ Stölzel har, man är nästan frestad säga, gjort sig till en livsuppgift att i tysk processrättslig doktrin och praxis bringa till erkännande satsen, att målet under de i texten här ovan angivna förutsättningar skall utmynna i ett naket ogillande av käromålet — »Klagabweisungstheorie» i motsats till »Beweiserhebungstheorie», som generellt fordrar upptagande av bevisning angående huvudfordran. (Icke endast anförda monografi utan flere smärre uppsatser äro ägnade detta problem.) Frågan om innebörden av rättskraften angående»Bestehen der Gegenforderung» får naturligen praktisk betydelse med hänsyntill detta fall. Jfr Stölzel a. a. å ena sidan s. 162 f., å den andra s. 201 f.

² De meningsskiftningar, som knyta sig till denna fråga, kunna här icke idetalj redovisas. För jämförelses skull må här hänvisas särskilt till: Stölzela. a. s. 161 (nederst) f. o. 206 ff., Redlich a. a. 384 ff. och Seuffert: ZurRevision der Civilprozessordnung bei Einfuhrung des Bürgerlichen Gesetzbuchs, i Zeitschrift für deutschen Civilprozess XVI (1891) s. 469 ff. — Framställningen i texten här nedan torde återgiva den härskande uppfattningens verkliga innebörd, samt riktigt angiva den betydelse, som åt fallet i fråga givitsav lagstiftaren. 

ej längre består. Ett praktiskt spelrum för rättskraften kan framkonstrueras endast för mer ovanliga fall, såsom exempelvis då svaranden i stället för att utnyttja kvittningen självmant erlägger betalning till käranden och dymedelst undanröjer kvittningsresultatet. På grund av domen står det här rättskraftigt fast, att genfordran tillkommer svaranden. I vad stadgandet rör ifrågavarande premiss — att genfordran består —ligger dess tyngdpunkt i själva verket annorstädes än i föreskriften om vad som positivt vinner rättskraft. Tyngdpunktenligger i den outtalade negativa följdsatsen, att om genfordran till äventyrs överstiger huvudfordran, det överskjutande beloppet icke omfattas av rättskraften. Med avseende å detta belopp skulle rättskraften uppenbarligen ägt en praktisk funktion att fylla, då den ju hänfört sig till ett svaranden tillkommande, av kvittningen oberört fordringsbelopp. Genom avskärandet av rättskraften till denna del markeras den skiljaktiga ståndpunkten i förhållande till förut gällande rätt,enligt vilken rättskraften sträckte sig till existensen av genfordran i dess helhet.
    Återstår nu att betrakta rättskraftens förhållande till premissen nr 2, att genfordran genom kvittning är upphävd. Detkan tyckas paradoxalt men är icke dess mindre otvivelaktigt, att den föreskrift, som stadgar, att genfordringens existens ärres judicata, i samma andedrag uttalar, att genfordran är rättskraftigt upphävd genom kvittningen.¹ Den motsägelse,som ligger häri, är emellertid av formell natur och löses genom sakförhållandets egendomliga läge i förevarande fall: premissen nr 1 — på vilken, enligt vad förut utvecklats, stadgandet äger direkt tillämpning — hänvisar omedelbart till den följande länken i kedjan, att genfordran genom kvittning upphävts. Icke heller lärer man böra avskräckas av det, som det synes, i viss mån irrationella förhållandet, att stadgandet om rättskraften i det fall, att genfordran överskjuter huvudfordran, i själva verket med avseende å skilda belopp avsamma fordran avser skilda ting: beträffande det överskjutande beloppet — för vilket rättskraft icke gäller — avses premissen nr 1, beträffande summa concurrens premissen nr 2.

 

¹ Stölzel, som intager en säregen ståndpunkt, inordnar därför detta fall (»Nichtmehrbestehen») under Nichtbestehen, varå stadgandets senare led äger tillämpning. 

Givetvis har rättskraften en praktisk funktion att fylla, i vad den äger tillämpning jämväl på förevarande domspremiss.Den avskär möjligheten för svaranden att på rättslig väg utfåden genom kvittningen konsumerade fordran.
    Stadgandet om rättskraften rörande genfordrans existens är sålunda av en egendomlig dubbelnatur. Till sitt positiva innehåll äger det praktisk betydelse huvudsakligen endast i vad det avser premissen, att genfordran genom kvittning är upphävd. Dess negativa innebörd, att genfordrans överskjutande belopp icke beröres av rättskraften, har hänsyftning på premissen, att genfordran består, och äger betydelse såsom utmärkande skillnaden i förhållande till förut gällande rätt.
    Vad härefter beträffar den del av stadgandet, som handlar om rättskraften rörande genfordrans icke-existens, äger ju densamma en handgriplig innebörd, som icke kräver någon ingående utredning. Betydelsen därav är den påtagliga, att svaranden, vars genfordran ogillats, vid försök att ånyo utfå densamma mötes av exceptio rei judicatæ. I överensstämmelse med vad som gäller, då genfordringens existens jakats,sträcker sig rättskraften icke utöver det belopp av genfordran, som svarar mot huvudfordran.
    Det sista ledet i utvecklingen av förevarande rättsfråga innefattas i nu gällande § 322 Z. P. O., vilket stadgande tillkommit genom 1898 års Zivilprozessnovelle. Första stycket upptager oförändrat motsvarande stycke i den ovan behandlade § 293. Andra stycket lyder som följer:
    "Die Entscheidung, dass die Gegenforderung nicht besteht, ist der Rechtskraft fähig, jedoch nur bis zur Höhe desjenigen Betrags, für welchen die Aufrechnung geltend gemacht ist".
    Den olikhet i förhållande till stadgandet i dess äldre lydelse, som först springer i ögonen, är, att rättskraften numer endast berör det fall, då genfordringens existens i domen förnekats. Anledningen till att den förra delen av stadgandet slopats— föreskriften om rättskraften rörande det fall, då genfordrans existens bejakats — är att hänföra till tvenne omständigheter. Å ena sidan synes man ej varit medveten om atträttskraften i vissa fall kan äga praktisk betydelse med hänsyn till domspremissen, att genfordran existerar, eller i varje händelse icke ansett någon skada skedd, om rättskraften avlystes för dessa fall. Den positiva anledningen till ifrågavarande

 

lagändring ligger emellertid på annat håll, såsom klarligen framgår av motiven. Motiven ha endast i sikte den innebörd av stadgandet i dess förutvarande lydelse, att genfordringen genom kvittningen är rättskraftigt upphävd ellerm. a. o. — för att anknyta till det föregående — rättskraften, i vad den avser premissen nr 2. Att statuera en sådan rättskraft ansågs olämpligt av tvenne skäl. Dels varden en logisk abnormitet såsom härledd ur rättskraften röran de genfordrans existens, dels — och här ligger kärnpunkten i hela ändringen — ansågs den praktiskt obehövlig. Dess uppgift var ju att skydda käranden mot ett förnyat krav från svarandens sida. Gent emot ett sådant krav ansågs förre käranden äga ett fullt effektivt skydd i den invändning, han kan grunda på det faktum, att kvittning ägt rum. Rättskraften bortfaller härmed såsom överflödig.
    De modifikationer med avseende å formuleringen, som i övrigt företagits, äro av teoretisk, om man så vill, redaktionell natur. Likväl äro de förtjänta av en särskild uppmärksamhet. De avse att bringa paragrafens ordalag i överensstämmelse med terminologien i den nyantagna B. G. B. ¹ Enligt B. G. B. är kvittning, Aufrechnung, ett till alla delar civilrättsligt institut; kvittning kommer sålunda till ståndgenom den kvittningsberättigades ensidiga viljeförklaring. Genom den nya formuleringen av ifrågavarande paragraf i Z. P. O. bringas till klart uttryck, att kvittningen bevarar sin materiella natur i processen, samt att kvittningsinvändningen hänför sig till det faktum, att kvittning skett. Det är den skedda kvittningen, die Aufrechnung, som i processen göres gällande, icke, som enligt den äldre lydelsen, genfordran själv.
    Genom det närmande till den materiella rättens regler, som genom berörda ändring skett, har förevarande stadgande å andra sidan avskurits från sin dittillsvarande förbindelse medden allmänna regeln om rättskraftens omfång, enligt vilken endast anspråket blir res judicata. En sådan förbindelse förefanns, så länge kvittningsinvändningen betraktades som ett angreppsmedel, i viss mån samordnat med ett genkäromål i egentlig mening. Numer, då kvittningsinvändningen äger karaktär av en vanlig sakinvändning, utgör domsuttalandet angående densamma endast ett vanligt, icke på något sätt

 

¹ Jfr Stölzel a. a. s. 205.

 

kvalificerat domskäl. Att tillägga detta rättskraft innebärett tydligt avsteg från allmänna principer rörande rättskraftens omfång. Den anomala ställning, som stadgandet sålunda intager, visar hän på att man bör uppfatta det som en starkt beskuren kvarleva av ett övergivet rättstillstånd.
    Den österrikiska rätten företer på ifrågavarande punkt en utveckling, som delvis överensstämmer med den tyska rättens. Även i österrikisk rätt har före 1895 års Zivilprozessordnungden mening härskat, att domen äger rättskraft med avseendeå genfordran i hela dess utsträckning. Denna ståndpunkt intogs ännu av 1893 års regeringsförslag till Z. P. O. i dess§ 427, vilket stadgande i övrigt innefattar den — från tysk rätt — kända huvudregeln, att endast det i käromålet eller genkäromålet inbegripna anspråket beröres av rättskraften. I motiven till nämnda stadgande förklaras den särskilda föreskriften angående genfordran endast utgöra ett skenbart undantag från huvudregeln, "denn in diesem Falle wird in Wahrheit über den Bestand eines Anspruches des Beklagten erkannt". ¹ Det är sålunda den gamla satsen om kvittningsinvändningens karaktär av angreppsmedel, som ligger tillgrund för rättskraftens utsträckning i föreliggande fall, en utvidgning som därjämte omfattar genfordran i dess helhet utan hänsyn till en gräns, som angives av det i angreppet liggande kvittningsändamålet.
    Vid stadgandets slutliga avfattning bibehölls ej förslagets ståndpunkt i hela dess räckvidd. Gällande föreskrift i ämnet— Z. P. O. § 411 första styckets andra punkt — lyder:
    "Die Entscheidung über den Bestand oder Nicht bestand eines vom Beklagten zur Kompensation geltend gemachten Gegenforderung ist der Rechtskraft nur bis zur Höhe des Betrages teilhaft, mit welchem aufgerechnet werden soll."
    Även med denna begränsning av rättskraften till summaconcurrens äger den till paragrafens föregångare — den nämnda§ 427 i regeringsförslaget — anknutna motiveringen betydelse såsom förklaring till att domen över huvud bildar res judicata med avseende å genfordran. Liksom beträffande motsvarande föreskrift i den tyska Z. P. O. i dess äldre lydelse,

 

¹ Materialien zu den neuen österreichischen Civilprocessgesetzen I. Band(1897) s. 336. 

med vilket stadgande den österrikiska bestämmelsen företer en nära överensstämmelse, gäller även här, att föreskriften måste anses vila på den uppfattningen, att kvittningsinvändningen är ett angreppsmedel. Den företagna begränsningen av rättskraften motsäger ej denna sats; den har endast bliviten följd av en noggrannare bestämning av omfattningen av det angrepp, varom här är fråga. ¹
    Den ståndpunkt, som sålunda intages av Z. P. O., torde harmoniera med civilrättens regler om kvittnings verkställande. Visserligen giver § 1438 i Allg. Bürg. Gesetzbuch uttryck åtden gamla satsen ipso jure compensatur, men denna regel uppfattas endast såsom en norm för bestämmande av kvittningens verkningar, d. v. s. med hänsyn till dessa anses kvittningen såsom skedd vid tidpunkten för fordringarnas sammanträffande. För att emellertid dessa verkningar skola inträda fordras förklarings avgivande, varvid — vilket här är att märka — man icke synes åtnöja sig med en viljeförklaring utanför rättegång utan uppställer fordran på en i process —då mer en dels invändningsvis — avgiven kvittningsframställning.² Denna kvittningsframställningens bundenhet till rättegången involverar dess processuella natur av angreppsmedel. ³
    Av det anförda lärer sålunda framgå, att den undantagsbestämmelse, det här obestridligen är fråga om, likväl låter sig någorlunda inpassas i systemet. Föreskriftens läge i förhållande till de allmänna reglerna om rättskraften korresponderar ungefär med den ställning i systemet, som intogs av motsvarande stadgande i den tyska Z. P. O. (§ 293 gamlalydelsen). Med den förskjutning av sättet för kvittningens verkställande i riktning mot den ensidiga, av rättegång obundna viljeförklaringen, som torde försiggå jämväl i österrikisk rätt,⁴ isoleras emellertid ifrågavarande stadgande alltmer, i likhet med vad som ovan anmärkts beträffande nu gällande föreskrift i tyska Z. P. O. (§ 322).
    Rättskraften avser såväl existensen som icke-existensen av genfordran. Vad som ovan vid behandlingen av det äldre

 

¹ Jfr ovan s. 117.

² Jfr Krainz: System des österreichischen allgemeinen Privatrechts (4:de uppl. utgiven av Ehrenzweig I 1905, II 1907) II § 349.

³ Jfr ovan s. 115 vid not 4.

⁴ Jfr Krainz 1. cit.

 

stadgandet (§ 293) i den tyska Z. P. O. nämndes rörandeinnebörden av dessa båda fall äger sin tillämpning jämväl här. ¹

    Vad norsk rätt angår, innehåller Lov av 13 august 1915om rettergangsmaaten for tvistemaal § 163 följande stadgande:
    "Reises der nyt søksmaal om et krav, som er avgjort vedretskraftig dom, skal retten avvise det av eget tiltak.
    Krav, som uten motsøksmaal paastaaes bragt i motregning, er bare retskraftig avgjort for det beløp, som efter dommen skal bringes i motregning".
    Första stycket är formulerat såsom en föreskrift rörande rättskraftens verkningar. Med angivande av förutsättningar för dessas inträde lämnar stadgandet emellertid jämväl ennorm för bestämmande av rättskraftens omfång. Verkningarna skola ju ansluta sig till en rättskraftig dom, i vad denna avgjort ett "krav". Det är med andra ord anspråket, tvisteföremålet, som blir res judicata enligt denna paragraf. ²
    Till denna huvudregel rörande rättskraftens omfång, som första stycket indirekt giver vid handen, är stadgandet i andra stycket ställt i motsättning. Och denna motsättning bör riktigast fattas såsom en inskränkning i huvudregeln. Sammanhanget mellan de båda styckena är sålunda följande. Under uttrycket "krav" i första stycket inbegripes, frånsett stadgandet i andra stycket, jämväl kvittningsvis åberopad genfordran, låt vara att denna icke gjorts gällande medelst genkäromål. Bortses från uttalandet i andra stycket, skulle rättskraft sålunda inträda med avseende å hela genfordran.
    Paragrafens andra stycke angiver nu en begränsning avberörda konsekvens. Begränsningen är tvåfaldig. Rättskraft inträder för det första, endast om över huvud något belopp alls "efter dommen skal bringes i motregning", m. a. o.om genfordrans existens bejakats, för det andra, under nämnda förutsättning, endast pro summa concurrente.
    I Norge synes man sålunda vid avfattningen av ifrågavarande stadgande hava utgått från den ståndpunkt, att kvittningsinvändningen är ett angreppsmedel, ett sätt att göra ett an-

 

¹ Angående stadgandet se i övrigt Neumann: Kommentar zu den Zivilprozessgesetzen (3. Aufl. 1915) II § 411.

² Jfr ock § 137.

 

språk gällande ¹². Denna uppfattning har hävd i norsk rätt, beledsagad, som den förut också var, av regeln om nödvändigheten av genstämning för vinnande av kvittning ³. Även om man numera övergivit ifrågavarande formalitet, torde minnet av det äldre rättstillståndet ha fortlevat. För frågan om res judicata äger detta förhållande icke så stor praktisk betydelse, som det vid första ögonkastet kan förefalla. Rättskraften har nämligen å andra sidan så starkt begränsats, att man härmed i själva verket avlägsnat sig från omförmälda ståndpunkt — att kvittningsinvändningen är ett angreppsmedel — och i stället gått den lära till mötes, som jämväl i Norge alltmer omfattas, nämligen att kvittningen kommer till stånd genom ensidig viljeförklaring, som icke behöver vara knuten till processen ⁴.
    Vad angår innehållet i stadgandet rörande genfordran, märkes först, att en dom, som förnekat genfordrans existens, helt och hållet faller utanför området för rättskraften.⁵ Vad som förbehålles rättskraften, är endast en dom, vilken — som det heter — "avgjort" en motfordran genom att tillstädja kvittningen. Om innebörden av denna rättskraft gäller analogt detsamma, som vid behandlingen av den tyska rätten utvecklats angående "Bestehen der Gegenforderung". Att rättskraften enligt det norska stadgandet hänför sig såväl till den

 

¹ Jfr Hagerup: Den norske civilproces (anden udg. I 1903, II 1905)I. s. 646.

² Samma utgångspunkt föreligger, såsom förut framhållits, med avseende å motsvarande stadgande i § 293 (äldre lydelsen) i den tyska och § 411 i den österrikiska Z. P. O. I den redaktion, som dessa stadganden äga (särskilt gäller detta om den tyska bestämmelsen) framträder denna uppfattning icke formellt så radikalt som i den norska lagen, i det att enligt de förra lagrummenden rättskraft, som över huvud taget gäller med avseende å genfordran, innefattar en utvidgning av den allmänna rättskraften. I Norge åter framstår (den begränsade) rättskraften ang. genfordran såsom en inskränkning i den allmänna regeln.

³ Se Morgenstierne: Om Kompensation efter norsk Ret. Norsk Retstidende 1879 s. 597 ff. och 605 ff.

⁴ Jfr t. ex. Stang: Den norske Obligationsrets almindelige Del (litograferade föreläsningar 1903) s. 528 f.

⁵ Detta ligger givetvis i orden »som efter dommen skal bringes i motregning». Härmed utsäges, att endast en kvittningsinvändning, som ledertill åsyftat och i domen fastslaget resultat, beröres av rättskraften. Jfr härmed t. ex. det motsvarande österrikiska stadgandet: »mit welchem aufgerechnet werden soll.» Här anknytes rättskraften till invändningen i det 

premiss i domen, vilken jakat genfordrans existens, som till den premiss, att genfordran såsom bortkvittad icke längre existerar, låter dessutom väl förena sig med stadgandets ordalydelse. Det neutrala uttrycket "avgjort" inrymmer uppenbarligen båda alternativen. I motsats härtill kunde ifrågavarande dubbelmening endast med ett visst våldförande å ordalagen utläsas ur Z. P. O. § 293 (gamla lydelsen), som anknyter rättskraften till "Bestehen der Gegenforderung."

 

    Den danska Lov om Rettens Pleje den 26 mars 1909 innehåller inga föreskrifter om rättskraften över huvud. Beträffande rättskraften med avseende å en genfordran torde emellertid dansk rätt intaga en ståndpunkt, som nära överensstämmer med den norska. Här må uppmärksamheten särskilt fästas på anledningen till att man för dansk rätts del icke vill tillerkänna domens uttalande, att genfordran icke existerar, någon rättskraft. Grunden härtill är, att det ofta endast med svårighet låter sig utläsas ur en dom, som ogillat kvittningsinvändningen, huruvida därmed verkligen träffat sett avgörande angående genfordrans existens eller om domaren endast funnit, att förutsättningarna för kvittning brista. ¹  Genom att låta rättskraften omfatta icke-existensen av genfordran riskerar man sålunda, att under densamma inbegripas fall, som ej alls höra dit, varigenom den ifrågsatta regeln

 

moment, då den framställes. De båda alternativa resultaten, vari denna invändning kan utmynna — gillande eller ogillande — omfattas av rättskraften. Det prejudikat (se Norsk Retstidende 1894 s. 577 ff.), till vilket motiven hänvisa i anslutning till stadgandet, att rättskraften icke sträcker sig utöver summa concurrens (se mot. till § 253 i Udkast til lov om domstolenes ordning 1902; jfr Hagerup a. a. s. 646 n. 17) skulle möjligen kunna föranleda det missförstånd, att även frågan om genfordrans icke-existens blir res judicata (intill den berörda gränsen). I förevarande rättsfall förelåg nämligen till bedömande frågan om res judicata med avseende å en ogillad kvittningsinvändning. Høiesterets utslag, i vad det avser frågan om res judicata, innefattar emellertid endast ett angivande av vad som icke vinner rättskraft. Res judicata är icke, att genfordran »er forkastet ogsaa undenfor det Omfang, i vilket den maatte have væretment at skulle dække» huvudfordran. Härav får icke slutas, att genfordrans icke-existens innanför det berörda »Omfang» är res judicata. Härom uttalar sig nämligen icke domstolen. — All ovisshet i denna fråga häves dock genom uttalandet i motiven till § 186 i Udkast til lov om rettergangsmaaten for tvistemaal 1910.¹ Se Munch-Petersen: Den danske Civilproces i Hovedtræk. Første Afdeling (1906) s. 468. 

skulle betänkligt skjuta över målet. Detta förhållande, som närmast hävdats med hänsyn till dansk rätt, torde ha utgjort grunden till att man icke heller i den norska lagen funnit sig föranlåten att upptaga en regel av ifrågavarande innehåll.

    Härmed må sättas punkt för översikten av den utländska rättens regler i förevarande ämne. Några huvudsynpunkter, som framkommit i det föregående, må här än en gång framhållas. Gemensamt för samtliga berörda rättssystem gäller, att rättskraften icke sträcker sig utöver summa concurrens. I övrigt märkes, att reglerna i österrikisk rätt nå vidast, i det att rättskraften avser såväl existensen som icke-existensen av genfordran, att tysk rätt erkänner rättskraft endast med avseende å icke-existensen, samt norsk och dansk rätt endast beträffande existensen av genfordran. Den i tysk och österrikisk rätt gällande regeln, att rättskraften omfattar icke-existensen av genfordran, är ägnad att ställa dessa rättssystem i en grupp, skild från de skandinaviska. I den mån rättskraften äger denna omfattning, äger den nämligen en eminent praktisk betydelse. Skillnaden mellan tysk-österrikisk samt dansk-norsk rätt kan med andra ord uttryckas sålunda, att den förra gruppens system utmärker sig genom en reell innebörd, som saknas hos de senare. Den i norsk-dansk och jämväl österrikisk rätt gällande satsen, att bejakandet av genfordrans existens vinner rättskraft, har väl, såsom framhållits, också den en realitet, dock icke jämförbar med den, som gäller angående icke-existensen. Den tyske lagstiftaren har ansett sig helt kunna avvara den såsom obehövlig. Att satsen om rättskraftens utsträckning till icke-existensen ägeren påtaglig reell innebörd, betyder dock ej, att den också är ändamålsenlig. Dansk och norsk rätt hava icke velat erkänna den, då den är ägnad att förrycka gränserna för rättskraften.
    Vid återblicken på den undersökning, som ovan gjorts beträffande den utländska rättens regler i ämnet, framställer sig nästan självmant denna fråga: vore det så orimligt att tänka sigen kombination av det tyska systemet till den del, som det förkastar rättskraften rörande genfordrans existens, samt det dansk-norska, i vad detsamma förnekar rättskraften rörande icke-existensen, alldenstund rättskraften i förra fallet är obehövlig, i senare fallet skadlig? Resultatet skulle utgöras av

 

ett system, som icke vidkännes rättskraften i någondera riktningen. Skulle ett sådant resultat visa sig kunna godtagas för svensk rätts del, har den föregående undersökningen lämnat ett reellt utbyte med hänsyn till vår egen rätt.