Professor WINROTH: Köp av lös egendom. Efterlämnat manuskript. Efter författarens död utgivet av KURT LAMM, docent vid Uppsala universitet. Stockholm 1917. P. A. Norstedt & Söners förlag. 349 s. Kr. 8.00.

 

    Då WINROTH för tjugu år sedan utgav första delen av sitt stora verk Svensk civilrätt, inledde han företalet med dessa ord: "Härmed avses att göra början till ett systematiskt arbete, omfattande hela den svenska civilrätten och framställande densamma, sådan som denför närvarande består enligt lag och i rättspraxis." Med denna väldiga uppgift brottades han sedan rastlöst till slutet av sitt arbetsfyllda liv; ännu under den sista sjukdomen kretsade hans tankar kring det stora verket, och förhoppningen om en ny arbetsdag kunde sjukdomen ej betaga honom. Som bekant blev det honom förunnat att bringa den stort anlagda framställningen av familjerätten tämligen nära dess fullbordan. Arbetet på den sista, avslutande delen, som var avsedd att behandla testamente, arvsförening, fideikommiss, bördsrätt m. m., avbröts emellertid eller blev måhända aldrig på allvar upptaget. Dels önskade WINROTH fullfölja utgivandet av en kortfattad, för studiebehov bättre anpassad framställning av familjerätten, Handbok i svensk civilrätt, dels ansåg han angeläget att, medan krafterna stodo bi, i största möjliga utsträckning medhinna utarbetande och publicering av sina föreläsningar i förmögenhetsrätt. Ovanstående arbete var också tänkt såsom ett första avsnitt av ett stort verk med den gemensamma titeln "Gällande svensk förmögenhetsrätt" och sönderfallande i fyra avsnitt: speciell obligationsrätt, handelsrätt, allmän civil- och obligationsrätt samt sakrätt. Vid WINROTHS frånfälle (nov. 1914) förelåg emellertid i tryckfärdigt skick allenast den nu publicerade framställningen, vilken omfattar läran om köp av lös egendom med undantag av försändelse-, kvantitets- och leveranstidsklausulerna.

 

140 LITTERATUR.    Till sin läggning överensstämmer arbetet med Svensk civilrätt eller kanske ännu mer med de ovan berörda, mera kortfattade handböckerna. Litteraturhänvisningar förekomma sålunda endast sparsamt, och av andra författare uttalade meningar upptagas icke till bemötande. Ej heller uppdragas paralleller med främmande rätt eller lämnas rättshistoriska översikter. I allmänhet avstår förf. även från att giva en mera ingående motivering för sin egen ståndpunkt och nöjer sig ofta med att rätt och slätt uttala, vad han anser vara gällande rätt i ämnet. Arbetets uppgift är att utgöra en systematisk, på lag och rättspraxis byggd framställning av bestående rättsnormer, och de antydda begränsningarna i planläggningen hava främst vidtagits i syfte att vinna större överskådlighet. Däremot har förf. synbarligen eftersträvat en så vitt möjligt uttömmande behandling av den sålunda begränsade uppgiften; trots arbetets jämförelsevis ringa omfång har han ock fått tillfälle att med mycket stor fullständighet angiva sin mening beträffande den skiftande mångfaldproblem, som falla inom ramen för det behandlade ämnet. Förf:s strävan att i koncentrerad form återgiva den gällande rättens innehåll på köplärans område ut i de minsta detaljer har naturligtvis sina olägenheter; de ledande grundsatserna framstå ej alltid med full klarhet, och framställningen är ej ägnad att i samma mån som sin författares alltid starkt personliga, ofta rent briljanta muntliga föredrag fånga den unge juristens intresse. Men å andra sida när det av största värde att hava fått resultaten av denne frejdade jurists forskningar och tänkande på detta centrala rättsområde i så vidsträckt omfattning fastslagna. Och den, som vill rådfråga arbetet angående köplagens rätta förstånd i ett eller annat hänseende, skall i allmänhet ej behöva söka vare sig fåfängt eller länge efter ett svar. Vid bedömande av arbetets värde får man ej förbise, att det, trots sin titel, ej är avsett att utgöra en monografi om köp utan ett avsnitt av en framställning, omfattande hela förmögenhetsrätten. Förvisso hade den svenska rättsvetenskapen kunnat prisa sig lycklig, om denna stort tänkta plan kommit till utförande efter de mått, som den nu publicerade första avdelningen angiver.
    Här kan ej bliva tal om att följa förf:s framställning ens i dess huvuddrag. Några av honom uttalade satser skola dock i korthet beröras. Den omtvistade frågan, huruvida säljaren utan stöd av överenskommelse eller sedvänja må anses äga försända varan mot postförskott eller efterkrav, besvaras generellt nekande; ett sådant försändande anses städse oförenligt med köparens undersökningsrätt.Beträffande rätten till avkastningen av sålt gods framhåller WINROTH,

 

1 Skälen för denna ståndpunkt har med avseende särskilt å de fall, då säljaren enligt lag är berättigad att kräva betalning mot konnossement eller fraktsedelsdublett, närmare utvecklats av J. LASSEN i en recension av ALMÉNS kommentar till köplagen (Tidsskrift for Retsvidenskab 1916 s. 9—11). I andra upplagan av nämnda arbete § 16 vid not 50—51 a vidhåller ALMÉN sin med avseende å dessa fall avvikande mening, men erkänner, att frågan är tvivel underkastad. 

LITTERATUR. 141att för en riktig tolkning av partsviljan den omständigheten kan äga betydelse, "att säljaren skall någon tid framåt innehava godset på grund av ett mer eller mindre förstucket biavtal, lån, lega, inlag eller pant". Förhandenvaron av ett sådant biavtal tyder på att köparen enligt parternas mening skall redan från avtalets ögonblick tillgodonjuta åtminstone naturlig avkastning, som ej till sin beskaffenhet är löpande (jfr 18 § köplagen). "Har man skäl att i ett lösöreköp allenast se ett förtäckt pantavtal med säljaren såsom ägare, kommer i betraktande, att handpant i lösören, varför lösöreköpet tjänar såsom surrogat, bereder panträtt även i avkastningen" (s. 86). Även om denna uppfattning av handpanthavarens rättsläge vore riktig, vilket är tvivel underkastat, kunde dock knappast därav dragas några bestämda slutsatser beträffande parternas avsikter i ett fall, då besittningsförhållandet förblir oförändrat. I praxis har väl lösöreköpare ansetts berättigad till avkastning (N. J. A. 1892 s. 126,1914 s. 108; i båda fallen var fråga om avel av försålda kreatur), men man torde ej vara berättigad att av dessa rättsfall draga några slutsatser beträffande domstolarnas uppfattning angående panthavares rätt till pantens avkastning. Frågan om 18 § köplagen är tillämplig vid lösöreköp är synnerligen omtvistlig och skall här ej upptagas till närmare skärskådande.1
    Av intresse är WINROTHS uppfattning av köplagens mora-begrepp. Han anser, att lagens bestämmelser om dröjsmål med godsets avlämnande icke hava avseende å fall av ursprunglig omöjlighet (s.140). Och till den del dröjsmål beror på hinder av beskaffenhet att ej kunna övervinnas, måste dessa städse vara tillfälliga, om dröjsmål i lagens mening skall föreligga (s. 142). Utanför detta begrepp faller sålunda enligt förf. även dröjsmål på grund av efterföljande omöjlighet, som ej är tillfällig. Såsom skäl för förstnämnda begränsningav mora-begreppet hänvisar han främst till uppfattningen i modern rätt och rättsdoktrin i gemen, och den senare inskränkningen synes han anse ligga i begreppets egen natur. Hans ståndpunkt i dessa hänseenden, som föranleder en viss osäkerhet i bedömandet av de berörda fallen, låter dock knappast förena sig med lydelsen av 21 § köplagen. Från mora-begreppet utesluter förf. ock vad han kallar "rena kontraktsbrott", vägran att för all framtid fullgöra avtalet (s. 151 — 152). Ett dylikt kontraktsbrott anses medföra rätt för medkontrahenten att betrakta avtalet såsom hävt och utesluter därmed dröjsmål å hans sida. WINROTH söker alltså ej förklaringsgrunden till denna hävningsrätt i begreppet anteciperad mora, ett begrepp, som han även eljest undviker att använda, oaktat köplagens avfattning flerstädes (särsk. 22 och 39 §§) synes direkt inbjuda därtill. Då ej "rent kontraktsbrott" i nyss nämnda mening föreligger, talar förf. om "bristande förberedande åtgärder" (s. 138). Om säljaren i nu berörda fall häver avtalet före leveranstiden, anses han äga utan att avvakta denna tid skrida till betäckningsköp och kan lägga köpe-

 

1 Jfr ALMÉN a. a. § 18 vid not 10—11.

 

142 LITTERATUR.skillingen till grund för skadeståndsberäkningen. Detsamma gäller om köparen på grund av mora vid successiv leverans häver även beträffande följande poster. Om däremot betäckningsköp ej sker och skadeståndet jämlikt 25 § skall beräknas med hänsyn till marknadspriset, är säljaren enligt förf. ej berättigad att grunda sitt anspråk på det pris, som gällde vid tiden för hävningsrättens inträdande, utan hänvisad till att räkna med leveranstidens (s. 129, 139). Med nu nämnda uppfattning sammanhänger den jämväl av författaren framställda åsikten, att en köpare, som trots säljarens mora förklarat sig vidbliva köpet, icke har rätt att utan vidare grunda några anspråk på en prisstegring, som inträder efter leveranstiden, men innan köpet sedermera häves (s. 127). ALMÉN har beträffande dessa frågor om skadeståndsberäkningen anfört övertygande skäl för en motsatt mening, som även vunnit anslutning i praxis (N. J. A. 1913 s. 565; jfr ang. detta rättsfall WINROTH s. 127 not 163). Beträffande köparens rätt i det sista av de nyss berörda fallen yttrar förf. (s. 127), att vad köparen "kan fordra är godsets utfående eller alternativt dess värde". Om köparen i stället för att häva köpet och fordra skadestånd väljer utvägen att väcka ett dylikt alternativt yrkande, kan sålunda även enligt förf. säljaren få vidkännas en efter leveranstiden inträdd prisstegring. — Ohållbar är enligt mitt förmenande WINROTHS lära, att förvaltningspersonalen vid järnväg eller post skulle falla inunder 33 §:s uttryck "någon som äger å hans (säljarens) vägnar omhändertaga godset". Denna tolkning skulle, såsom lätt inses, ofta för säljaren medföra ytterst hårda konsekvenser.
    Docenten LAMMS pietetsfulla och samvetsgranna arbete med manuskriptets utgivande förtjänar ett uppriktigt tack från den svenska juristvärlden och främst från den hädangångnes lärjungar.

 

Birger Ekeberg.