Straffsystemet i de Thyrénska och Torpska strafflagsutkasten.Vid Svenska kriminalistföreningens sammanträde den 29 april 1918 höll ordföranden i den danska kriminalistföreningen, professorn vid Köpenhamns universitet CARL TORP, föredrag över ämnet "Straffe ogandre Retsfølger af den strafbare Handling". Föredraget innehöll till väsentlig del en jämförelse mellan bestämmelserna i 6 kap. av föreläsarens år 1917 framlagda "Udkast til Lov om almindelige borgerlige Forbrydelser" och motsvarande bestämmelser i prof. THYRÉNS strafflagsutkast. Efter prof. Torps benäget tillhandahållna manuskriptlämnas här ett kortfattat referat av föredraget.
    Föreläsaren hade valt detta kapitel till ämne för föredraget, emedan reglerna om straff, säkerhetsåtgärder o. dyl. utgöra på samma gång det område, där motsättningen mellan äldre och nyare straffrättsliga uppfattningar tydligast avspeglar sig, och ett av de områden, där man mellan närbesläktade länder som våra mest kan vänta att nå till förståelse och överensstämmelse. I länder, som i kultur och levnadsförhållanden stå varandra så nära som Sverige och Danmark, föreligger på ett sådant område som detta ingen grund, varför nationella och historiska olikheter skulle utgöra något hinder för en i huvudsakens artad syn på dessa förhållanden.
    Såsom en mera genomgående olikhet mellan de båda lagutkasten framhöll talaren, att medan Thyrén uppställde mera specialiserade, undantagslösa normer, talaren överläte avgörandet i det enskilda fallet mera till domstolarnas friabedömande (typiskt exempel: avbetalningsfristerna vid böter). En formell olikhet mellan förslagen är den, att Thyrén ännu icke till behandling upptagit frågorna om ungdoms kriminaliteten, åtgärder mot alkoholister och lättjefulla, förlust av

 

medborgerliga rättigheter m. m. Flertalet av dessa ämnen förbigås därför också i den följande framställningen.
    Vad först straffen angår, råder den negativa överensstämmelsen mellan de båda utkasten, att de varken upptaga dödsstraffet eller affliktiva straff. Vid behandlingen av bötesstraffet komma Thyrén och Torp varandra mycket nära, vilket är en naturlig följd av att båda eftersträva en kraftig begränsning av de korta frihetsstraffens användning och en motsvarande utvidgning av bötesstraffets område. Skall bötesstraffet ombildas till ett effektivt, med frihetsstraffet jämbördigt straff, måste böterna fastställas så nära som möjligt i förhållande till den skyldiges betalningsförmåga, så att de utan oproportionerliga offer kunna betalas av den som vill, och bör å andra sidan intet försummas för att trygga, att de som kunna betala också göra det.
    Bland mindre väsentliga skiljaktigheter mellan de båda utkasten märkes,att medan Thyrén opererar med en konstruerad enhet »dagsbot», Torp i sin 48 § begagnar själva dagsinkomsten såsom utgångspunkt men låter det ankomma på domstolen att vid utmätandet av ett visst antal dagsinkomster taga hänsyn till alla förhållanden, som hava inflytande på den skyldiges ekonomiska prestationsförmåga. En annan skillnad är, att enligt Thyréns utkast 2 kap. 24 § det subsidiära straffet, förvandlingsstraffet, skall fastställas genom en särskild dom, när betalningsfristen utlupit utan att böterna betalts, medan enligt Torp förvandlingsstraffet fastställes i själva bötesdomen, en anordning som Torpur praktisk synpunkt anser äga företräde. Vad avbetalningsreglerna angår, tillåter Thyrén högst fem avbetalningar och uppställer ett system av maximalfrister för det anstånd med betalning, som kan medgivas. Enligt Torps förslag gäller blott den enda begränsningen, att avbetalningarna skola erläggas inom en frist av ett år. Och även denna frist kan polisen, när skäl därtill föreligger, ytterligare förlänga. Enligt Torps mening är det för litet med fem avbetalningsterminer. Icke heller stämmer det med tendensen i dansk lagstiftning att på ett sådant område som detta binda domstolarna så starkt genom fasta gränsbestämmelser. Slutligen skilja sig utkasten i fråga om bötesstraffens latituder. Thyréns maximum är 200 dagsböter, Torps 90 dagsinkomster; Thyréns minimum för förvandlingsstraffet är åtta dagar, Torps två dagar. På den sistapunkten skulle talaren icke hysa synnerliga betänkligheter mot att följa Thyrén, men Thyréns bötesmaximum syntes honom allt för högt. Tal. ansåg det icke vara något rimligt förhållande mellan de båda maxima 200 dagsböter och 3 månaders förvandlingsfängelse; enligt talarens utkast vore proportionen 90 dagsböter och 180 dagars förvandlingsfängelse. Förvandlingsstraffets längd bör bestämmas så, att det icke uppstår någon frestelse till att »sitta av» böterna.
    I fråga om frihetsstraffen råder en rätt väsentlig olikhet mellan Thyréns och Torps utkast. Thyrén upphäver i 2 kap. 1—6 §§ i realiteten — bortsett från strafftiden — nästan helt och hållet den nu i svensk rätt bestående olikheten mellan straffarbete och fängelse. Han bibehåller väl en skillnad till namnet, men behandlingen blir i allt väsentligt densamma. Den tredje arten av frihetsstraff, arrest, som blott skall användas såsom custodia honesta, kan på grund av sitt inskränkta tillämpningsområde lämnas åsido vid spörsmålet om behandlingen av den egentliga kriminaliteten. Thyréns förslag framträder alltså formellt såsom en utvidgning av frihetsstraffens arter från två till tre, men betyder reellt deras reduktion till en. I motsats härtill innehåller Torps förslag

 

två både formeellt och reellt skarpt åtskilda frihetsstraff, arbetsfängelse och enkelt fängelse, en ordning som ganska nära överensstämmer med den i svensk rätt gällande åtskillnaden bland straffarbete och fängelse. Enkelt fängelse skall enligt Torp icke medföra egentlig arbetsplikt gent emot det allmänna, blott en plikt att skaffa sig eller enligt order utföra ett efter den dömdes ställning och bildningsgrad av passat arbete, lämnande skälig sysselsättning. Den, som utstår detta straff, skall i viss utsträckning äga skaffa sig särskild förplägning, egen beklädnad och andra bekvämligheter. Enligt talarens mening förrefunnes även utanför de tillfällen, där det kunde vara tal om en custodia honesta, en mängd mindre grova förbrytelser, där ett dylikt mildare frihetsstraff vore på sin plats. Med en sådan anordning skulle det icke förefinnas något behov av ett särskilt frihetsstraff såsom custodia honesta, blott man ägde tillfälle att, såsom förhållandet är enligt Torps utkast, vid vissa förbrytelser, t. ex. statsförbrytelser, utbyta arbetsfängelse mot enkelt fängelse under motsvarande tidslängd.
    Enligt Torps förslag kan enkelt fängelse ådömas från 21 dagar intill 2 år eller, när det användes såsom custodia honesta, intill 10 år, medan arbetsfängelse skall kunna ådömas från 2 månader intill 16 år eller på livstid. Torps utkast känner alltså icke den stora lucka, som enligt Thyréns förslag finnes mellan fängelsets maximum, 3 år, och tukthusstraffets minimum, 6 år (5 år,om man tar hänsyn till den obligatoriska straffavkortningen). Straffet utstås enligt Torps utkast i cell, när det icke överstiger 2 år; i undantagsfall kan tiden förlängas till 3 år. Straff på längre tid, i vissa fall även kortare straff, avtjänas i gemensamhet. I detta fall skall dock den första tredjedelen och städse minst tre månader, högst 1 år, utstås i cell, såvida icke fången tidigare undergått gemensamhetsfängelse, varjämte fången kan hållas i cell under högst 3 månader vid strafftidens slut. I ungdomsfängelserna (för alla arbetsfängelse fångar under 18 år och flertalet mellan 18 och 23 år) är det ordinära maximum för cellstraffet 1 år. Villkorlig frigivning skall under vissa förutsättningar äga rum vid alla arbetsfängelsestraff å över 9 månader, när två tredjedelar av strafftiden, dock minst 9 månader, (i ungdomsfängelserna minst hälften av strafftiden, resp. minst 6 månader) gått till ända. Ett för ungdomsfängelserna särskilt inrättat fängelseråd kan, när straffet icke haft åsyftad verkan, förordna om dess förlängande med hälften, dock högst med 1 år åt gången och icke utöver det trettionde aret.
    Tal. avslöt sin framställning angående straffen enligt de båda utkasten med den förklaring, att han av de på Svenska kriminalistföreningens möte år 1916 (se Sv. J. T. 1916 s. 439) fällda uttalanden fått det intryck, att hans eget utkasts bestämmelser i huvuddrag komme de här hävdade åskådningarna åtskilligt närmmare än de Thyrénska utkastets regler göra. Möjligen berodde detta därpå, att tal. liksom de svenska talarne från 1916 vore försiktigare än man bör vara, när man nu en gång skall reformera strafflagarna.

 

    I den följande framställningen av andra påföljder av brottsliga handlingar än straff uppehöll sig tal. till en början vid de säkerhetsåtgärder, om vilka rätten skall kunna förordna i de fall, då en sinnessjuk eller eljest för påverkning genom straff oemottaglig person finnes vara farlig för rättssäkerheten.Särskild vikt lägges enligt Torps utkast därpå, att rätten vid vilken tidpunkt som helst efter inhämtat läkarutlåtande skall kunna ändra ett träffat avgörande

 

om säkerhetsåtgärdens art, liksom att den, när straff ådömts en s. k. förminskat tillräknelig, kan ändra detta avgörande, om det under straffets utstående befinnes, att ett fortsättande därav skulle vara onyttigt eller medföra fara för allvarligt förvärrande av den dömdes tillstånd.
    Maximigränsen för det straff, vid vilket villkorlig dom kan ifrågakomma, är enligt Thyréns utkast 1 års fängelse, enligt Torps 1 års arbetsfängelse resp. 2 års enkelt fängelse. Enligt Torp kunna även böter ådömas villkorligt, medan Thyrén inskränker den villkorliga domens användning till förvandlingsstraffet. Prövotiden är enligt Thyrén 1 år vid bötesdomar, eljest 3 år, medan Torp överlåter åt rätten att fastställa en prövotid från 2 till 5 år. Enligt Thyrén bortfaller uppskovet med straffverkställigheten obetingat, om den dömde före prövotidens utlopp tilltalas för en efter domen begången förbrytelse och härför dömes till annat straff än böter eller disciplinstraff, enligt Torp blott om han för en uppsåtlig lagöverträdelse ådömes arbetsfängelse, medan det vid ouppsåtlig lagöverträdelse och när det ådömda straffet icke är strängare än enkelt fängelse, lägges i rättens hand att avgöra, om det först ådömda straffet skall fullbordas.
    Vad angår säkerhetsförvaring av allmänfarliga, oförbätterliga förbrytare, känner Thyrén förvaring i interneringsanstalter blott för samhällsfarliga förbrytare av grövsta slag, medan Torp föreslår en mindre långvarig säkerhetsförvaring även för andra särskilt besvärliga förbrytare. Torp syftar härvid på personer som på grund av karaktärssvaghet, brist på energi och stadga visa sig ur stånd att försörja sig på vanligt, hederligt sätt och därför utan att visa egentligen farliga, kriminella anlag fresta tillvaron såsom vanemässiga tiggare eller lösdrivare. Då erfarenheten visat, att den traditionella behandlingen med korta frihetsstraff gent emot flertalet av dessa förbrytare är alldeles verkningslös och det är betänkligt att använda långvariga, stränga straff, dels därför att brottet i och för sig är ringa, dels därför att många av dessa personer äro till en viss grad psykiskt defekta, föreslår Torp, att sedan straffets verkningslöshet konstaterats, straffet skall utbytas mot ren säkerhetsförvaring. Härunder skolade självfallet tvingas till arbete och nödvändig disciplin men i övrigt åtnjuta en relativt rätt betydande frihet och över huvud underkastas en lämplig regim, som tydligt skiljer interneringen från straff.
    I fråga om de i egentlig mening allmänfarliga, oförbätterliga förbrytarna råder full överensstämmelse mellan Thyrén och Torp därom, att deras behandling bör gå ut på ren säkerhetsinternering i stället för straff. Att det både vid genomförandet av denna princip och särskilt vid avgränsningen av det område, där internering kan användas, framträder skiljaktigheter mellan de båda utkasten, är vid en nybildning som denna blott naturligt. Kretsen av de fall, där förvaring kan ådömas, är enligt Thyrén ganska snäv, i det att såsom villkor härför uppställes. att vederbörande tidigare tillbragt minst 12 år i tukthus. Å andra sidan kräves blott ett enda tidigare straff. Enligt Torp fordras däremot, att delinkventen tidigare minst tre gånger efter fyllda 21 år varit straffad med arbetsfängelse, men å andra sidan fordras blott en tidigare strafftid om sammanlagt 4 år. Det får på grund härav antagas, att Thyrén i första linjen haft de mycket grova förbrytelserna för ögonen (mord, mordbrand, våldtäkt o. dyl.), medan t. ex. professionella tjuvar, bedragare, våldsverkare, soutenörer m. fl. först på ett mycket sent stadium av sin kriminella bana skola

 

kunna träffas av denna bestämmelse. Torp lägger mindre vikt på den enskilda förbrytelsens grovhet än på den genom upprepade recidiv ådagalagda samhällsfarligheten. Med en så snäv begränsning som den Thyrén föreslagit skulle hela anordningen för Danmarks del förlora praktisk betydelse. Tal. ansåg det icke betänkligt att öppna möjlighet till internering vid det fjärde recidivet, då interneringen ju icke skulle bliva obligatorisk utan bero på att rätten funne hänsyn till samhällets säkerhet det kräva. I detta avseende innehåller utkastet åtskilliga vägledande bestämmelser (54 § 2 st.), vartill motsvarighet saknas hos Thyrén. Icke heller har Thyrén motsvarighet till de utförliga bestämmelserna i Torps utkast om den behandling, de internerade skola vara underkastade, bestämmelser som hava till ändamål att skarpt poängtera motsatsen till behandling i straffanstalterna. I fråga om tidslängden för interneringen hava Thyrén och Torp samma minimum, svarande mot det straff, i vars ställe interneringen träder. Enligt båda förslagen utmärkes interneringstiden av en relativ obestämdhet. Maximum är enligt Thyrén alltid 25 år, enligtTorp 10 år utöver minimitiden. Gemensamt för båda utkasten är, att av de tre behandlingssätt, som kunna ifrågakomma — förlängt straff, straff med efterföljande säkerhetsförvaring och säkerhetsförvaring i stället för straff — både Thyrén och Torp valt det sista. Enligt talarens mening hade Thyrén på Svenska kriminalistföreningens möte 1916 på ett så utmärkt sätt motiverat sitt val, att tal. egentligen icke hade något att tillägga. Tal. slutade emellertid med att till bemötande upptaga den kritik, som år 1916 av överdirektör Almqvist riktats mot de båda utkastens gemensamma ståndpunkt i denna fråga.