Skilsmässofrekvensen. I förra årgången av denna tidskrift publicerades några siffror, utvisande skilsmässofrekvensen under den nya äktenskapslagstiftningens första år (1916) i jämförelse med de båda näst föregående åren. Statistiska centralbyråns chef har nu benäget ställt till Sv. J. T:s förfogande jämväl de preliminära siffrorna för 1917. Under 1916 meddelades det övervägande antalet skilsmässor enligt äldre lag med tillämpning av regeln, att en vid nya lagens ikraftträdande (1/1 1916) påbörjad skilsmässoprocedur skulle slutföras enligt äldre lag. Ett under nämnda år enligt nya lagen inlett hemskillnadsförfarande kunde tidigast under 1917 leda till äktenskapsskillnad. Bl. a. på grund av sistnämnda förhållande sjönk totala antalet skilsmässor med ett hundratal från 1915 till 1916 (från 847 till 734).
    Under 1917 meddelade K. M:t i administrativ väg skilsmässa i 167 fall, alla efter förutgången skillnad till säng och säte. Motsvarande siffra för 1916 var 321. Därjämte upplöstes under 1917 genom dom enligt äldre lag 18 äktenskap, därav 16 på grund av egenvilligt övergivande. Totala antalet skilsmässor enligt nya lagen, som ej medger skilsmässa i administrativ ordning, var 810¹,vartill komma 3 fall av återgång. Av skilsmässorna meddelades 281 efter förutgången hemskillnad, därav 109 på ansökan av båda makarna. Man finner sålunda, att av de under 1916 ådömda hemskillnaderna, till antalet 704, allenast omkring 40 % under det därpå följande året lett till upplösning av äktenskapet. Till några bestämda slutsatser, i vilken mån hemskillnadsinstitutet må anses ägnat att förebygga skilsmässa, berättiga visserligen ej dessa siffror. De torde emellertid visa, att farhågorna för ett forcerat anlitande av utvägen att vinna skilsmässa »efter överenskommelse» hittills icke besannats.Siffrorna för övriga mera ofta åberopade skillnadsanledningar utgjorde makarna sedan minst tre år faktiskt skilda på grund av söndring 276,möjligen ända till 297² (1916: 142; möjligen ända till 168); ena maken har under två år egenvilligt undandragit sig sammanlevnaden 94 (29); ena maken försvunnen sedan tre år 38 (6); horsbrott 39 (40); straffdom 11; grovt missbruk av rusgivande medel 12 (22); sinnessjukdom 32 (33). De parentetiskt angivna siffrorna från övergångsåret 1916, av vilka vissa i sig innefatta även skilsmässor enligt äldre lag (jfr Sv. J. T. 1917 s. 78—79), erbjuda ej i allo ett fullt exakt jämförelsematerial. Av intresse är dock särskilt stabiliteten hos siffrorna för horsbrott och sinnessjukdom (jfr a. st. s. 78 not 1).
    Den jämförelsevis höga totalsiffran — 810 fall enligt nya lagen förutom 185 enligt den gamla — har tydligen främst sin förklaring i det stora antalet (276, möjligen ända till 297) skilsmässor på den grund att makarna sedan minst tre år levat faktiskt skilda. Någon motsvarighet till denna skilsmässogrund

 

¹ Häri äro inberäknade några fall, i vilka det ej är klart, huruvida nya eller gamlalagen tillämpats.

² Till denna kategori torde nämligen vara att hänföra åtminstone en betydande del av de 21 fall, beträffande vilka skillnadsgrunden ej angivits i primäruppgiften. 

kände den äldre lagen icke, och en väsentlig del av de här ifrågavarande fallen torde i skilsmässostatistiken för tiden före 1916 ej heller hava sin motsvarighet under annan rubrik. Till denna del föreligger i verkligheten icke någon ökning av de brutna äktenskapens antal; händelsen är i stället, att makar, som sedan åratal levat åtskils på grund av söndring och av vilka den ene eller den andre kanske redan de facto knutit en ny förbindelse, oftare än förutsökt få sina mellanhavanden rättsligen ordnade. En uppfordran härtill havade haft ej blott i möjligheten att under åberopande av nämnda skilsmässogrund lätt få det rättsliga förhållandet bragt i överensstämmelse med det faktiska utan även i den nya lagens regler om äktenskapsskillnads rättsverkningar, främst de nya bestämmelserna om underhållsskyldighet mellan makar. Sistnämnda faktors betydelse belyses därav, att enligt statistiken hustrun mer än dubbelt så ofta som mannen påyrkar skilsmässa på denna grund; synbarligen hava övergivna hustrur i stor utsträckning anlitat denna väg för vinnande av underhållsbidrag. Det bör ock erinras, att denna skilsmässogrundunder de första åren av lagens giltighetstid måste figurera med en högre siffra än framdeles kan förväntas bliva händelsen; det gäller ju nu att reda upp förhållanden av denna art för lång tid tillbaka.
    Av hela antalet skilsmässor falla inemot två tredjedelar på städerna.
    Hela antalet under året ådömda hemskillnader utgör 781 (1916: 704). Av dessa falla på landsbygden 258 (210), varav 112 (99) beviljats på båda makarnas ansökan; på städerna 523 (494) resp. 233 (220). Någon tendens till ökad frekvens föreligger här knappast i verkligheten. Ökningen från 704 till 781 lärer tillfullo förklaras av det förhållandet, att sistnämnda siffra innefattar jämväl domar i mål, som redan vid årsskiftet voro vid domstol anhängiga.
 

B. E.