Tysk kristidslagstiftning. Det ligger i sakens natur, att den oerhörda varubristen i Tyskland måste starkt fresta till försök att kringgå de stränga bestämmelserna om ransonering och maximipris. Smyghandeln har tagit ganska oroande former. Allt flera eljest laglydiga medborgare dragas in i virveln, ja, ej blott ansedda enskilda företag utan även kommunala myndigheter hava fallit för frestelsen att på denna väg söka bereda en drägligare till
varo åt dem, för vilkas försörjning de äro ansvariga. Beträffande de åtgärder som i anledning härav böra tillgripas, gå meningarna vitt isär. Enligt en uppfattning, som bl. a. med styrka gjort sig gällande i det preussiska Abgeordnetenhaus, står man inför det hittills tillämpade systemets bankrutt; en återgång till större frihet är nödvändig, med hänsyn icke minst till de demoraliserande verkningarna av det rådande systemet. Från andra håll åter ropas på strängare straff och kontroll. De nyaste lagstiftnings åtgärderna gå i sistnämnda riktning. Sålunda utfärdades d. 7 mars 1918 en »Verordnung gegen den Schleichhandel», som särskilt vänder sig mot olaga transaktioner med livs- och fodermedel. För första gången har man här tillgripit tukthusstraff på detta område; om gärningen övats yrkesmässigt, kan straffet vid upprepat återfallgå upp ända till fem års tukthus, varvid med tukthusstraff städse följer Aberkennung der bürgerlichen Ehrenrechte. Sistnämnda påföljd är i andra fall fakultativ. Jämte frihetsstraff ådömes kumulativt böter upp till 500,000 Mark. Bestämmelser om konfiskation och utslagets publicerande givas även.1
Beträffande den civilrättsliga verkan av avtal, innefattande »krigsocker», föreligger en dom av Reichsgericht (Entscheidungen in Zivilsachen 88 s. 250),enligt vilken den förfördelade, då maximipris å varan är fastställt, äger påfordra, att det avtalade priset skall reduceras till maximipriset, men att avtalet i övrigt skall stå fast. Huruvida denna lösning låter förena sig med gällande tysk civilrätt, är emellertid synnerligen omtvistat. Och man lärer ej vara sinnad att utsträcka den nämnda tankens tillämpning även till fall, då maximipris ej är bestämt, så att därvid en reduktion till skäligt pris kunde påfordras. Vad i dessa fall skall anses gälla, är en i hög grad omtvistad fråga, som möjligen får sin lösning vid den förestående reformen av den egentliga krigsockerlagstiftningen.2
Bland den senaste tidens tyska kristidsförfattningar är för övrigt särskilt att märka en »Bekänntmachung uber den Verkehr mitland wirtschaftlichen Grundstucken» av d. 15 mars 1918, vilken riktar sig mot de socialt och nationalekonomiskt betänkliga tendenserna att förvandla bondejorden till en handelsvara. 3 Utan samtycke av viss administrativ myndighet kan fastighet om mer än fem hektar ej med laga verkan överlåtas eller rätt att tillgodonjuta dess avkastning avhändas. Samtycke erfordras dock icke, om avtalet slutits mellan personer, som stå i visst förvantskapsförhållande, eller om ena parten är stat, kommun, offentlig korporation etc. Tillstånd får vägras allenast om fastigheten är avsedd för jordbruk eller skogshushållning samt anledning är att antaga, antingen att den kommer att brukas på ett sätt, som skulle inkräkta på produktionen av viktiga näringsmedel, eller att den blir på ett oekonomiskt sätt styckad eller sammanslagen med annan fastighet eller att förvärvaren saknar tillräcklig yrkesskicklighet eller att han vid förvärvet utnyttjat ett säljarens nödläge. Vid tillstånds meddelande kan fogas förbud motstyckning, mot avyttring av inventarier etc., utan att detta, efter vad det vill synas, ger förvärvaren rätt att frånträda avtalet. Denna författning har sitt
särskilda intresse såsom en parallell till den av riksdagen nyss antagna lagenom inskränkning för viss tid i rätten att överlåta fast egendom.
B. E.