Jurydomstolarna i Österrike återinsatta i funktion. Enligt § 14 i Österrikes »Staatsgrundgesetz über die Reichsvertretung» d. 21 dec. 1867 kunna i viss begränsad utsträckning bestämmelser, till vilka författnings enligt erfordras riksrådets (d. v. s. österrikiska riksdagens) samtycke, på hela ministeriets ansvar utfärdas genom kejserlig förordning, såvida dylika bestämmelser visa sig trängande nödvändiga på en tid, då riksrådet icke är samlat. Dylika förordningar erhålla dock blott provisorisk giltighet såsom lag, i det att de förlora sin kraft, om regeringen underlåter att framlägga dem för nästa riksråd inom fyra veckor efter dess sammanträdande eller om någon av riksrådets båda kamrar vägrar sitt godkännande av förordningen i fråga.
Med stöd av denna grundlagsparagraf hava allt sedan riksrådets upplösning våren 1914 ett stort antal »nödförordningar» utfärdats i Österrike på rättslivets alla områden. Några av dessa hava tidigare berörts i denna tidskrift (se Sv. J. T. 1916 s. 95, 1918 s. 38). En intressant översikt av de på civilrättens och civilprocessrättens områden intill 1916 års utgång utfärdade förordningarna lämnas av den för alla svenska jurister, som studerat österrikiska förhållanden, välkände ledamoten av Wiens handelsdomstol, Oberlandesgerichtsrat Dr KARLCOULON i en uppsats i Rheinische Zeitschrift für Zivil- und Prozessrecht, 9:er Jahrg., s. 193. COULON lämnar därvid osagt, huruvida över huvud eller i vilken omfattning ur konstitutionell synpunkt användningen av § 14 i föreliggande fall varit rättfärdigad. Ur ändamålsenlighetens synpunkt hälsar förf. emellertid förordningarnas utfärdande med tillfredsställelse, då rättsförhållandens reglering genom ett lagsurrogat alltid är bättre än alldeles ingen eller en otillfredsställande reglering, vilken blott allt för ofta tvingar domaren att taga sin tillflykt till de betänkligaste lagtolkningar.
Genom flera under krigsåren publicerade nödförordningar har nu regeringen bl. a. provisoriskt upphävt medverkan av jury i sådana brottmål, vilka enligt lag äro hänvisade till Geschworenengerichte. När riksrådet i maj 1917 för första gången sedan krigets utbrott åter sammanträdde och fick sig nämnda fråga förelagd, vägrade emellertid Abgeordnetenhaus enhälligt sin sanktion, varpå regeringen den 7 juli satte den senaste nödförordningen ur kraft.
I en uppsats i Deutsche Juristen-Zeitung 1918 s. 87 (nr 3—4) rörande vissa i anledning av nämnda riksrådsbeslut uppkomna processuella frågor hävdar den framstående österrikiske domaren, Oberlandesgerichtsrat Dr F. VON ENGEL bl. a., att då ifrågavarande nödförordning promulgerats i behörig ordning, det icke tillkommit domstolarna att pröva de politiska förutsättningarna för dess giltighet (nödvändighet, trängande behov). Förf. framhåller emellertid, att även sådana röster, vilka försvarat den utfärdade förordningens författnings enlighet,icke dolt, att på sista tiden åtskilliga omständigheter lett till att § 14 kommit att vinna tillämpning även på fall, för vilka den uppenbarligen icke varit avsedd. Förf. uttalar därför den förhoppning, att Abgeordnetenhaus skall visa sig varaktigt i stånd att prestera fruktbringande legislativt arbete, så att användningen av nödförordningsrätten må komma att inskränkas till fall av verkligt nödtillstånd, vilka kräva ögonblickligt ingripande, och varje anledning tillbefogenhetens missbrukande sålunda bortfalla.