Tyska strafflagsreformens nuvarande läge.¹ Krigsutbrottet träffade den tyska strafflagsreformen i ett ögonblick av högt spända förväntningar. Inom Reichsjustizamt förelågo nyss utarbetade kommissionsförslag, omfattande helt ny strafflag samt promulgationslag m. m. Tillryggalagd var en period av ett storslaget, lika energiskt som målmedvetet arbete. Bekant är, huru motslutet av år 1902 under förmedling av Reichsjustizamt sammanträdde en »frikommitté» av vetenskapsmän, vilka »um das grosse nationale Werk der Strafrechtsreform vorzubereiten» åtogo sig och år 1909 hade fullbordat den monumentala »Vergleichende Darstellung des deutschen und ausländischen Strafrechts». På alla fackkongresser hade strafflagsreformen debatterats, och man hade sökt efter sorgfälliga utredningar och ingående diskussioner taga ställning till dess problem. I nära anslutning till Vergleichende Darstellung hadeår 1909 på offentligt uppdrag offentliggjorts ett motiverat »Vorentwurf zueinem deutschen Strafgesetzbuch», avsett att utgöra ledning för den offentliga diskussionen utan att ännu precisera något ställningstagande från regeringens sida. Detta utkast hade mottagits med bifall, och under livligt intresse frånalla håll hade snart en reformlitteratur uppstått, stor nog att ensam utgöra ett litet bibliotek. Av VON LISZT m. fl. hade år 1911 utgivits ett särskilt »Gegenentwurf mit Begründung». Slutligen hade Reichsjustizamt tillsatt en kommission på 18 ledamöter, som efter 2 ½ års verksamhet med 282 sammanträden var färdig med det ovan berörda kommissionsförslaget till strafflag, samt en mindre kommission, som efter ett nära årslångt arbete hade utarbetat även förslaget till promulgationslag. (Man finner mig veterligen dessa kommissionsbeslut offentliggjorda icke på vanligt sätt i tryckt betänkande och förslag utan dels, efter hand som besluten fattades, i spridda nummer av Deutsche Juristen-Zeitung samt dels i en liten systematiserande framställning av kommissions-viceordföranden L. Ebermayer.) Meningen var, att efter förbundsregeringens hörande och därefter följande slutredigering lagförslag skulle föreläggas riksdagen, efter beräkning i början av år 1917.
    Klart är, att den »avslutade straffrättsliga reformutveckling», inför vilken man nu tyckte sig stå, icke av alla bedömdes med lika optimism. Men från en del håll synes tilltron hava varit mycket stor till betydelsen av det »mest moderna av alla» strafflagsförslag och till värdet av vad framtiden förmenades mycket snart komma att bära i sitt sköte. »Det är alltså», utropar H. LUCAS, på sin tid kommissionsordförande, »blott en förhållandevis kort tid, som skiljer oss från den nya straffrätten, alltså från en av de största och betydelsefullaste förändringar i rättstillståndet på detta område, som vi någonsin haft. T. o. m. övergången från den preussiska allmänna landsrätten till 1851 års preussiska strafflag var icke så ingripande, som denna rättsändring kommer att bliva

 

¹ Jfr bl. a. Deutsche Strafrechts-Zeitung 1914 s 5, 8 f., 122 och 552 f. samt Deutsche Juristen-Zeitung 1918 s. 26 ff. och 46 f. 

att icke tala om införandet av riksstrafflagen som blott var en omändring och en modernisering av den preussiska.» Efter strafflagens fullbordande avsåg man för övrigt att omedelbart återupptaga även arbetet med straffprocessreformen, så att man tänkte sig, dock »svårligen före år 1925», kunna ungefär samtidigt åstadkomma en totalreform av såväl den formella som den materiella straffrätten.
    Så kom kriget, och därmed bredde sig stillhet över det ivriga och förhoppningsfyllda revisionsarbetet. Numera, yttrar K. MEVYVER, själv medarbetare i samtliga ovan berörda kommissioner, kan intet förslag framläggas för de lagstiftande, förrän man tillgodogjort sig icke blott senaste erfarenheter från andra länder (t. ex. 1916 års schweiziska lagförslag), utan framför allt egna lärdomar under kriget. Detta dels negativa: man har att inhämta mycket av krigstidens missbruk med överdrivet flitig engagering av straffmakten o. s. v.; dels även positiva: nya problem hava uppstått, det straffrättsliga tänkandet har genomgått en viss ändring, en lagteknisk, saklig och i synnerhet politisk överarbetning tarvas till överensstämmelse med ändrade förhållanden. Ur krigslagstiftningen, då den skall försvinna vid freden, äro många frön till en god utveckling att tillvarataga. I själva verket har för övrigt naturligtvis krigslagstiftningen under hand tillgodogjort sig åtskilligt från förarbetena till allmän strafflag. Strafflagsförslaget har härvid varit, säger MEYER, »wie ein Steinbruch mit edlem Material».
    Mången tvivlar nu på tillkomsten av en ny strafflag, förrän ytterligare lång tid förflutit. Och ingen tror, säger MEYER, att Tyskland omedelbart efter kriget skall finna tid till dylikt arbete, än mindre till att reformera straffprocessrätten. Skulle man emellertid, yttrar MEYER vidare, icke något sånär snart våga framkomma med ett helt nytt strafflagsförslag, återstår dock att söka genomföra en utförlig lagändring, en »Friedensnovelle», som efter förekommande behov överför och anpassar krigsföreskrifterna på förhållandena i fred även som upptar till lösning de mest trängande reformfrågorna. Emellertid kräva även förarbetena för en dylik novell sin tid, och ju längre revisionsarbetet får ytterligare ligga orört, desto mindre skall nyttan bliva av det redan utförda arbetet, och desto längre skall det komma att dröja med de från så många håll så ivrigt efterlängtade reformernas slutliga genomförande.

A. M.