FINSKA LÄROBÖCKER I NYA UPPLAGOR.
    WILHELM CHYDENIUS: Lärobok i finsk kontraktsrätt. I. Andra,omarbetade, uppl. Helsingfors 1916. Akadem. bokhandeln.217+XXII s. Fmk. 8.50.
    JULIAN SERLACHIUS: Sakrätten enligt gällande finsk rätt. Tredjeuppl. Helsingfors 1916. Söderström & C:o. XIV+427 s. Fmk.14.50 (inb. 17.50).
    Intet främmande land bör kunna hos svenska jurister påräknasådant intresse för sin rätt och sin rättsvetenskap som Finland. Ett halvt årtusendes rättsgemenskap måste ju ha kvarlämnat mycken överensstämmelse mellan svensk och finsk rättsordning, och den alltjämt i stort sett likartade kulturen, i förening med vår stamförvantskap med en del av Finlands folk, har också bidragit att föra de numera i yttre måtto skilda rättsordningarnas utveckling efter någorlunda parallella linjer. En mängd finska författningar, särskilt av något äldre datum, företer sålunda väsentlig överensstämmelse med motsvarande svenska, som tydligen fått tjäna som förebilder: så 1858 års finska växelstadga, 1865 års legostadga, 1868 års konkursstadgasamt förordningar om urarvagörelse, om preskription och årsstämningoch om borgenärers förmånsrätt, 1880 års förordning om författares och konstnärs rätt, 1889 års förordning om skydd för varumärken och 1898 års patentlagstiftning, även som i viss mån sistnämnda års lag angående ansvarighet för skada i följd av järnvägsdrift. Den nyare finska lagstiftningen erbjuder emellertid många exempel på självständig, från den svenska rätten avgjort divergerande behandling av rättsinstituten, och det är alltså icke blott de särskilda författningarnas olika datering och avvikande yttre uppställning, som ger en finsk lagedition ett för svenska läsare så främmande utseende. En medverkande orsak härtill är visserligen, att vår egen gamla 1734 års lag i Finland alltjämt gäller i långt större utsträckning än hos oss. Lagstiftningsarbetet, som i vårt land oavbrutet fortgått och ersatt det ena stycket efter det andra av den gamla lagboken med nya bestämmelser, har nämligen i Finland ingalunda blivit lika fruktbart. Den för Finlands jurister — så vitt jag vet — senast utgivna lageditionen, RICHARD IDESTAMS av år 1909, är också ännu inte synnerligen antikverad. Storfurstendömets författningssamling för de senaste sju åren innehåller av civillagstiftning knappast mera än två förordningar år 1911, den ena om ändring i 9 kap. ärvdabalken och

 

den andra om höjning av kvinnans äktenskapsålder till sjutton år, vidare en förordning år 1914 om skydd mot yrkesfara och en år 1915 om inskränkning i bolags jordförvärv (en finsk "Norrlandslag"). Fjorårets ganska omfattande nya skifteslagstiftning får dock ej glömmas i detta sammanhang.
    Uppenbarligen är det de kända politiska förhållandena, under vilkas tryck vårt forna broderland lidit, som bära skulden till att lagstiftningen blivit så mager. Det torde väl också få tillskrivas samma politiska förhållanden, att sådana lagstiftningsalster kunnat se dagen som 1909 års torplegoförfattningar; f. d. senatorn d:r SERLACHIUS fäller i sitt ovan anförda arbete (s. 271, jfr s. 106 — 107) om desamma det korta och kärnfulla omdömet, att de "tillkommit med åsidosättande såväl af enskild rätt som af lagtekniska principer". Däremot ha åtskilliga värdefulla och intressanta lagförslag, som utarbetats under de senaste åren, ej lett till slutliga resultat; barn utom äktenskap (1910), makars rättsförhållanden (1913), aktiebolag (1914), öppna bolag, kommanditbolag, slutna bolag m. m. (1914), försäkringsrörelse (1914), vissa grannelagsförhållanden (1914), skada genom automobildrift (1915), ännu andra ämnen att förtiga, hava sålunda av lagberedningen i Finland gjorts till föremål för betänkanden och lagförslag, men någon ny lagstiftning angående samma ämnen har hittills icke kunnat bringas till stånd.
    Har sålunda vår svenska rättsordning på det hela taget vunnit ett visst försteg i utvecklingen framför Finlands, så har likväl på enstaka punkter den finska lagstiftningen kommit före vår. Sålunda har Finland sedan 1889 ett verkligt fastighetsboksystem, visserligen ej för andra fastigheter än enskilda järnvägar för allmän samfärdsel, kontrollerar alltifrån år 1900 sina förmynderskap mera effektivt genom förmyndarenämnder och har genom en lag den 14 augusti 1901 i vid utsträckning införlivat institutet dödande av urkunder med sinrättsordning. Inteckning i fartyg reglerades i Finland redan år 1889, och grundsatsen om bättre inteckningars täckande av ett lägsta bud och kvarstående vid den intecknade fastighetens exekutiva försäljning har sanktionerats i den finska utsökningslagen den 3 december 1895.
    Av de två huvuddelar av Finlands civilrätt, som de ovan anförda arbetena behandla, företer sakrätten mera djupgående skiljaktigheter från den svenska än vad fallet är med de av professor CHYDENIUS skildrade partierna av obligationsrätten. Den utpräglade individualitet, som kännetecknar d:r SERLACHII författarskap, bidrager väl ock i sin mån till det icke så litet främmande intryck, hans framställning av sakrättens läror gör på en svensk läsare. Från början uteslutande avsett till lärobok för studerande, har SERLACHII arbete sedermera något utvidgats och ganska mycket ändrats; det skall nu jämväl tjäna praktiska juristers behov och fyller tydligen sin uppgift väl, då det åter utkommit i ny upplaga.
    SERLACHIUS avser icke att införa sina läsare i alla de meningsbrytningar, som förekommit mellan forskare på sakrättens område, han antyder allenast här och var tillvaron av avvikande åsikter,

 

t. ex. i fråga om sakrättens väsen (s. 42 ff.) eller begreppet panträtt i rättighet (s. 416). Med avseende på begreppet besittning lämnar han däremot knappast ens någon antydan, att det skulle kunna uppfattas annorlunda än som omedelbart faktiskt herravälde (s. 54 — 57). Panträttsbegreppet undersökes något mera ingående (s. 298 — 301), och på vissa punkter upptages polemik mot författarens landsmän WREDE och Chydenius.
    Mer än de juridiska begreppsbestämningarna torde emellertid skildringen av de finska positiva sakrättsreglerna intressera svenska läsare. Vi möta här såsom alltjämt livskraftiga institut bördsrätten även som lagfarten med tre uppbud och fasta; stulna lösören få utan lösen återtagas från godtrosförvärvare, hävd vinnes alltjämt enligt 1805 års förklaring, borgenär äger i regel utan gäldenärens medgivande söka inteckning i hans fasta egendom, servitut gäller även utan inteckning mot ny ägare av den tjänande fastigheten. Så långt tycka vi oss läsa en retrospektiv skildring av våra fäders rättsordning; emellanåt griper oss dock en viss undran, hur finsk rättsuppfattning kunnat skilja sig från svensk så grundligt som SERLACHII framställning anger. En svensk domstol skulle säkerligen ej förvägra ägaren till en fastighet, däri inteckning med orätt beviljats, att yrka inteckningens förklarande för ogill, om han än förvärvat sin äganderätt efter inteckningens beviljande. SERLACHIUS synes för sådant fall ej vilja medge vare sig den nuvarande eller den förre ägaren attöverklaga inteckningen (s. 98). Frälseränta lär, enligt SERLACHIUS (s. 296), upphöra genom konfusion, så snart rättigheten till räntan och äganderätten till den belastade fastigheten förenas i en persons hand. Hos oss kräves som bekant i slikt fall sammanläggning för räntans upphörande, och det må väl tyckas, att så länge frälseränta får intecknas till säkerhet för fordran (s. 80), borde hänsyntill inteckningshavares rätt förbjuda det okontrollerade upphävande tav räntan genom konfusion. Det förefaller också egendomligt, att icke en besittares goda tro skulle ha större betydelse än SERLACHIUS vill tillerkänna densamma: den, som har en sak i felfritt tillkommen besittning, säges bli ägare av sakens alster, evad besit tar en vidfånget var i god tro eller icke (s. 180, jfr s. 72); god tro anges icke heller som förutsättning för besittarens rätt till gottgörelse för nedlagd kostnad (s. 203 — 205) och säges icke böra uppställas som särskild förutsättning för viss tids hävd (s. 189). Detta underkännande av den goda trons betydelse hänger nära samman med en genomgående tendens i SERLACHII framställning, nämligen att åt den finska sakrätten vindicera största möjliga historiska kontinuitet och självständighet gentemot romersk rätt.
    Även i CHYDENII ovan anförda arbete möter, överraskande nog, en gång ett likartat förnekande av den goda trons betydelse. CHYDENIUS tillerkänner nämligen köparen eviktionsanspråk gentemot säljaren, även om han känt eller bort känna rättsbristen hos denne (s. 121—123). Författarens försvar för denna mening verkar icke övertygande på svenska läsare, som vant sig att anse köparens skadeståndsrätt,

 

såsom vår lagberedning skriver (Förslag till JB. II, 1908, s. 197), enligt sakens natur och rådande rättsuppfattning betingad därav, att han var i god tro, då köpet slöts. CHYDENIUS kan visserligen till stöd för sin mening åberopa en god auktoritet, MATTHIAS CALONIUS, som, ehuru eljest en varm förkämpe för den goda trons betydelse, medger köpare i ond tro eviktionsanspråk mot säljaren; denne bör— säger CALONIUS (Praelectiones, edd. Chydenius & Nordström, MCMVIII, p. 351) — icke få riktas på köparens bekostnad. Men nog synes det rättare att låta köparen, som vetat om säljarens bristande behörighet, skylla sig själv.
    CHYDENIUS anger själv i titeln på sitt arbete dess karaktär av lärobok. I enlighet därmed är också i allmänhet huvudvikten lagd mera på framställningen av den gällande rättens regler än på en vetenskaplig eller rättspolitisk motivering för desamma. Framställningen har såmedelst undgått mycken tyngande barlast, den utmärker sig också genom klarhet och reda, men lämnar å andra sidan emellanåt rum för en viss saknad efter grundligare försvar för åtskilliga satser, vilka ej förefalla oemotsägligt riktiga. En sådan sats hos CHYDENIUSär hans kritiserande av åsikten, att ett köp av individuellt bestämt föremål kan verka enbart obligatoriskt, ej nödvändigt innebär äganderättsöverlåtelse (s. 4—5). Såsom SERLACHIUS (s. 131) häremot framhåller, tyder ett stadgande i den finska utsökningslagen ¹ direkt på möjligheten att genom dom ersätta fullgörandet av säljarens obligatoriska förpliktelse att överlåta äganderätten. CHYDENIUS förmenar nu, att en sådan dom icke skulle kunna skapa en rätt, som ej finnes; "den kan icke säga, att köparen skall vara egare, utan blott, att hanär egare". Det är dock svårt att förstå, varför icke ifrågavarande dom skulle kunna ha konstitutiv karaktär och verkligen överföra äganderätten från säljaren-svaranden till köparen-käranden, lika välsom t. ex. domarens utslag enligt 13 kap. 1 § ärvdabalken har dylik innebörd; i svensk rätt upptar för övrigt (i § lagfartsförordningen uttryckligen dom såsom ett laga fång.
    Med CHYDENII obenägenhet att erkänna det enbart obligatorisktverkande köpet sammanhänger hans bestridande av rättsgiltigheten hos en försäljning av tredje man tillhörigt gods — obetingat beträffande fast, med visst undantag beträffande löst gods (s. 71, jfrs. 14). Det synes emellertid då innebära en inkonsekvens av CHYDENIUSatt känneteckna köparens eviktionsanspråk, som väl måste förutsätta, att säljaren föryttrat tredje mans gods, såsom en ur köpet ex lege härflytande rätt (s. 122); följdriktigare skulle det ha varitatt begagna SERLACHII formulering (s. 136): "denna talan är icke ett  anspråk på grund af köpet, utan den grundar sig tvärtom därå, att köpet genom klandrets godkännande förklarats ogiltigt". Att SERLACHIUS kan uppställa en sådan, mot både romanistisk och nordisk

 

¹ 3 kap. 4 § 2 st.: "Är någon ålagt att utfärda salubrev eller annan skriftlig handling, eller att avgiva samtycke, godkännande eller dylik förklaring, have domen, så snart den vunnit laga kraft, sådan verkan, som vore förpliktelsen fullgjord." 

rättsåskådning stridande sats, bör ju innebära, att han liksom CHYDENIUS principiellt icke erkänner försäljning av tredje mans tillhörighet såsom ett rättsgiltigt avtal. SERLACHIUS tyckes verkligen intaga denna ståndpunkt; han förnekar varje avtalsverkan av försäljningen, när säljaren varken äger godset eller besitter det såsom ägare (s. 133 — 134). Originell, som denna ståndpunkt är, saknar den dock ingalunda sammanhang med SERLACHII system i övrigt: säljarens eviktionsskyldighet begränsas till det negativa avtalsintresset (s. 136 — 137; så lär förövrigt också CHYDENIUS för det fall, att försäljningen ej varit bedräglig, s. 123), och med stöd av 10 och 11 kap. jordabalken förklaras den ägare, som ej tillika besitter sin jord, vara ur stånd att föryttra sin rätt till jorden (SERLACHIUS s. 182 — 183). Den anförda begränsningen i eviktionsskyldigheten överensstämmer dock ej med lagens bud (JB 11:1 : "rätte up allan skada"), och vad beträffar det resonemang, med vilket SERLACHIUS vill bevisa oförytterligheten av den icke besittande ägarens rätt, vittnar det väl om författarens skarpsinne, men icke lika mycket om beaktande av det verkliga rättslivets krav.
    Bland de obligationsrättens institut, som CHYDENIUS med sin överskådliga, lättlästa framställning belyser, finnas sådana, som i vår lagstiftning på senare tid blivit omreglerade och sålunda kommit att skilja sig från motsvarande finska, och andra, vilka på båda sidor om Bottenhavet alltjämt äro normerade enligt 1734 års lag. Till den förra gruppen höra köpet och leveransen, av CHYDENIUS fortfarande liksom redan i hans doktorsavhandling 25 år tidigare strängt hållna i sär, till den senare framför allt försträckningsavtalet, som CHYDENIUSför sin del (efter CALONII föredöme) anser bindande även utan realprestation; icke ens för räntefri försträckning göres undantag (s. 202— 204). Svensk rättsuppfattning torde däremot, såsom jag i första årgången av denna tidskrift (1916 s. 353) sökt utreda, bestämt vägra att erkänna löfte om försträckning utan ränta som bindande.
    Det är, såsom av de anförda exemplen framgår, en mängd anmärkningsvärda skiljaktigheter från den egna rätten, en svensk jurist möter hos de finska rättslärarna. Grundtonen är dock alltjämt svensk, och ett studium av deras vederhäftiga framställningar måste alltså skänka både intresse och behållning. En säregen självständighet gentemot rättspraxis faller emellanåt i ögonen. Kan än läsaren någon gång vilja häri se en brist, som föranleder misstanke om teoretiserande slutledningar utan sammanhang med eller betydelse för rättslivet, så måste dock å andra sidan erkännas teoriens plikt att ej i varje avgörande av högsta instans se ett oemotsägligt uttryck förvad som framgent skall anses som gällande rätt. Icke ens rättegångsbalkens straffhot mot tadlande av Konungens dom får hindraden vetenskapliga kritiken; framförd så som i här anmälda arbeten, bör den alltid vara välkommen.

 

    Sedan ovanstående rader nedskrivits, har Finlands frigörelse givitnytt liv åt våra förhoppningar att få räkna vårt gamla broderland

 

i öster som aktiv medlem i det nordiska rättssamfundet och verksamt deltagande i det gemensamma nordiska lagstiftningsarbetet.Om blott de moln, som nu hänga tungt över den nyvunna friheten, hinna skingras, kunna vi sålunda med glädje emotse, att den framtida rättsutvecklingen åter skall föra svensk och finsk rätt närmare varandra, till båtnad för båda folkens rättsliv och till ömsesidigt stöd för deras rättsvetenskap.
    Lund, januari 1918.
 

C. G. Björling.