ÄKTENSKAPS RÄTTSVERKNINGAR ENLIGT DET NYA FÖRSLAGET TILL GIFTERMÅLSBALK 1.
AV
PROFESSOR BIRGER EKEBERG.
Gällande lags regler om äktenskaps rättsverkningar torde knappast hava några entusiastiska försvarare bland vårt lands jurister. I många väsentliga stycken har samhällsutvecklingen gått lagbuden förbi, och i klarhet, reda och lätthanterlighet lämna dessa mycket övrigt att önska. Lagen har på detta område till stor del blivit för det praktiska rättslivet främmande och är ej längre den levande kraft, som är dess uppgift att vara. Det gäller sålunda här att bringa lagen i harmoni med rättskänslan genom en lagstiftning efterså enkla och klara linjer, att dess principer kunna bliva allmän egendom. En äktenskapslagstiftning, som är efterbliven eller i varje fall otillgänglig för menige man, innebär en verklig fara för äktenskapet såsom samhällsinstitution, något som envar, vilken studerat den särskilt på vissa orter i vårt land allt vanligare konkubinatsbildningen, torde kunna vitsorda.
Den grundval för den framtida utvecklingen, som sålunda måste skapas, bör så läggas, att den ej efter ett fåtal år brytes sönder av de levande krafter, som skola pulsera inom dess gränser; den nya lagstiftningen måste följa linjer, som syfta till framtiden. Men klart är ock, att på ett rättsområde sådant som detta det åskådningssätt bör respekteras, som vuxit fram på den gamla lagens grund. Lagstiftaren har följaktligen att eftersträva en ordning, som, utan att kravet på principfasthet och överskådlighet eftergives, inom sig lämnar utrymme för vitt skilda åskådningar. Väl kunde det a priori
synas omöjligt att nå detta mål, utan att lagstiftningen göres alltför konturlös. Vid ett fördjupat studium av ämnet finner man dock, att på ett så centralt område som detta det för skilda åskådningar lika och gemensamma är så mycket mera betydande än skiftningarna på ytan, att uppgiften ingalunda är olöslig. Ett vittnesbörd härom så gott som något synes mig ligga i den omständigheten, att de lagförslag i ämnet, som tillkommit under samarbete mellan delegerade för Sverige, Danmark och Norge och helt nyligen överlämnats till de tre ländernas regeringar, i materiellt rättsligt hänseende är opraktiskt sett fullständigt överensstämmande och vart för sig i alla delar enhälliga.
I det följande skall jag söka i stora drag visa, vilka legislativa problem man under detta lagstiftningsarbete haft att lösa och huru man sökt lösa dem. Härvid skall jag först dröja vid äktenskapets rättsverkningar i fråga om makarnas personliga rättsförhållanden.
Den gällande svenska rättens stadganden i detta ämne äro ej talrika. I stort sett kan man säga, att lösningen innefattas i den allmänna satsen om mannens målsmanskap över hustrun. I personligt hänseende yttrar sig detta inåt såsom husbondevälde, utåt såsom målsmanskap i inskränkt bemärkelse, såsom rättsligt ställföreträdarskap, både privat- och processrättsligt,
Husbondeväldet ger mannen bestämmanderätt i alla gemensamma angelägenheter, såsom angående bostad, levnadsordning, tjänare, beträffande användandet av hustruns arbetskraft utom hemmet o. s. v. Vid sidan av mannens husbondevälde står väl hustruns husfrudöme, men såsom garanti för hennes självbestämmanderätt är detta ej mycket värt, ty hustrun är pliktig att vid dess utövande följa de direktiv, mannen behagar giva. Detta är vad en historiskt riktig tolkning av vår gamla lag ger vid handen. Men i det verkliga livet går det merendels till påhelt annat sätt. Principen om mannens husbondevälde har kommit i allt mera bestämd konflikt med det allmänna rättsmedvetandet; i allt större kretsar räknar man dess utövande till stor del som ett rättsmissbruk. Av intresse för denna fråga är den motivförskjutning, som ägt rum vid argumentationen till förmån för mannens målsmanskap. Då vår gamla lag kom till, ansågos reglerna om mannens målsmanskap över hustrun i mycket grundade i svagheten hos hennes kön
(fragilitas sexus); mannen styrde och ställde för henne hart när som en fader för sitt omyndiga barn. Det är utan vidar eklart, att denna tankegång ej längre är hållbar, sedan kvinnans uppfostran och verksamhetsområde i så många stycken förändrats, sedan den ogifta kvinnan i myndighetshänseende blivit likställd med mannen och även den gifta fått sin myndighet i princip erkänd. Det fordras tydligen mycket starka skäl till försvar för en rättssats, som innebär, att en fullmyndig kvinna, genom att ingå äktenskap, i stor utsträckning avhänder sig bestämmanderätten över sin person till mannen. Den naturliga konsekvensen av rättsutvecklingen är fastmer, att makarna, så långt möjligt är, ställas bredvid varandra såsom lika fria och självständiga personer. Vilka äro då de skäl, som skulle kunna motivera ett avsteg från denna grundsats? Det enda argument, som med något sken av berättigande skulle kunna anföras, är hänsynen till ett enhetligt och följdriktigt handhavande av familjens angelägenheter. I verkligheten garanterar emellertid husbondeväldet i och för sig ej någon sådan enhetlighet, och detta helt enkelt därför att stadgandet därom är en lex imperfecta; lagen tillerkänner ej mannen någon behörighet att med rättsliga tvångsmedel sätta sin vilja igenom. På denna kardinala punkt är ett svalg befäst mellan vår tids rättsåskådning och den, varur målsmanskapet historiskt vuxit fram. Typiskt i detta hänseende är den skillnad, som missgärningsbalken i 1734 års lag gjorde mellan mannens misshandel emot hustrun och hustruns emot mannen. Medan sistnämnda brott generellt var belagt med tveböte, drabbade denna straffpåföljd mannen, allenast om han "av hat eller i dryckenskap eller för annor kvinnos skull" slog sin hustru. Här bakom låg helt visst den uppfattningen, att mannen kunde med tjänliga medel själv hävda sin auktoritet inom äktenskapet, liksom fadern, om så krävdes, med våld kunde bringa sitt barn till lydnad. Men, säger man kanske, om ock vår tid ej medgiver sådant direkt tvång, kan man dock tala om ett indirekt: om hustrun ej följer de direktiv, mannen ger i kraft av sitt husbondevälde, kan detta leda till menliga påföljder vid bedömande av hennes rätt i förhållande till mannen i vissa hänseenden. Då emellertid möjligheten av rättstvist mellan makar i allmänhet är utesluten, blir det egentligen endast i tvister om hemskillnad
eller äktenskapets upplösning, som domstol har att till bedömande upptaga makars mellanhavanden i personligt hänseende. I tvister av denna art spelar väl skuldfrågan en betydande roll, men det skulle strida mot skilsmässolagstiftningens anda och skulle i allmänhet ej heller falla någon domare in att anse hustrun hava skulden till misshälligheter i äktenskapet, så snart hon vägrat att foga sig i vad mannen dekreterat i kraft av sitt målsmanskap. Fastmer har domstolen att fritt pröva alla omständigheter och fäster naturligtvis avseende vid, huruvida mannen får anses hava handlat egenmäktigt och underlåtit att taga tillbörlig hänsyn till hustruns uppfattning. Mannens formella bestämmanderätt kommer följaktligen sällan eller aldrig att visa sin betydelse ens på detta indirekta sätt. Någon garanti för en enhetlig ledning av familjens angelägenheter erbjuder sålunda mannens husbondevälde i våra dagar icke. För övrigt kan man om hela denna argumentation för mannens bestämmanderätt säga, att en enighet, som uppstår därigenom, att ena maken med lagens hjälp driver sin vilja igenom, aldrig kan utgöra någon god grund för äktenskaplig lycka.
Av det sagda framgår, att jag för min del är böjd att redan nu i stort sett räkna mannens husbondevälde till de rättsliga antikviteterna. Riktigheten av denna uppfattning bestyrkes i sin mån därav, att kritiken av målsmanskapet numera företrädesvis riktas emot dess konsekvenser beträffande förmögenhetsförvaltning och gäldsansvar samt beträffande förhållandet till barnen. Såvitt angår det personliga förhållandet mellan makarna, är husbondeväldet numera knappast annat än ett tomt ord, men ett ord, som med rätta kännes som en förolämpning och följaktligen måste utmönstras ur rättssystemet.
Med det sagda är domen även fälld över en tanke, som framkommit i Finland under lagstiftningsarbetet på detta område, att nämligen hänskjuta avgörandet i vissa personliga angelägenheter till mannen, i andra till hustrun. Att åter kräva samstämmigt beslut av båda vore opraktiskt och innefattar ingen lösning för de fall, då en sådan som mest är av nöden, nämligen då makarna ej kunna enas. Väl har det pekats på möjligheten att i detta fall låta en myndighet träffa avgörandet, men bortsett från alla organisatoriska svårigheter och vådorna av att hänvisa makar till att draga
spörsmål av denna art inför utomståendes ögon, strandar detta projekt på omöjligheten att finna någon form för verkställighet av myndighetens beslut.
Att dessa och andra förslag alla te sig så klumpiga ochså "weltfremd" beror ytterst på naturen av de levnadsförhållanden, det här gäller att reglera. Dessa äro av mera etisk än rättslig art och i hög grad beroende av skiftande individuella omständigheter; då man på allvar vädjar till rätten, är äktenskapet i allmänhet redan urspårat och lärer i varje fall ej stå att rädda på den vägen, att ena maken eller en utomstående dekreterar, vem som skall anses ha rätt. Lagstiftningen bör för övrigt undvika vad som kan uppmuntra rätthaveriet, så främmande för äktenskapets väsen.
Det öde, utvecklingen beskärt åt husbondeväldet, innefattar en anvisning, hur lagstiftaren på detta område rätteligen bör förfara. Man bör ej upptaga något stadgande, som direkt avser bestämmanderätten i gemensamma personliga angelägenheter. Varje sådant stadgande blir antingen utan all praktisk betydelse eller ock till skada. Däremot har det ansetts lämpligt, att lagen ger uttryck åt den allmänna skyldighet till samråd och samverkan i gemensamma angelägenheter, varpå ett gott äktenskapligt samliv bör byggas. Den nya giftermålsbalkens regler om makars rättsförhållanden inledas därför med ett lagbud, så lydande (5 kap. 1 §): "Man och hustru äro skyldiga varandra trohet och bistånd; de hava att i samråd verka för familjens bästa." Häri ligger bland annat, att makarna särskilt i viktigare fall böra överlägga med varandra och söka få till stånd ett samfällt beslut. Man invänder kanske, att detta ej är annat än vad som följer av äktenskapets eget väsen, att det ej är en rättssats utan en etisk princip. Må vara, men sett emot bakgrunden av den gällande lagens bokstav har vad här sägs sin betydelse såsom uttryck för en ny tids åskådning, och att denna åskådning kommer till synes i lagen är även av praktisk vikt, bland annat såsom vägledande vid bedömandet av skuldfrågan i mål om skillnad m. m. I syfte att främja utjämnandet av meningsskiljaktigheter makar emellan föreslår beredningen särskilda bestämmelser om rätt för make att påkalla medling i vissa tvister av större betydelse.
Men, frågar man kanske, om nu trots allt enighet i en fråga ej kan vinnas, hur har man då tänkt sig saken? Jag svarar: hur går det till nu i det verkliga livet runt omkring oss? Jo, ena maken handlar på egen hand, om han så kan, vilket ofta vill säga detsamma som: om han har erforderliga tillgångar eller nödig kredit. Faktiskt innebär detta, att den, som har de bättre ekonomiska resurserna, även har de större möjligheterna att göra sin vilja gällande. I regeln är detta mannen. Denna ekonomiska överlägsenhet har i och för sig ingenting att göra med den rättsliga bestämmanderätten i makarnas personliga angelägenheter; den är ett faktiskt förhållande, som kan föreligga alldeles oberoende av husbondeväldet och i vissa fall även kan ge hustrun den starkare ställningen. Men då denna faktiska maktställning frestar till missbruk, blir det, praktiskt sett, en ännu viktigare uppgift för lagstiftningen att på denna punkt eftersträva en utjämning än att formligen upphäva det husbondevälde, som redan förlorat sitt fäste i rättsmedvetandet. Även efter de ändringar, som beredningen i nämnda syfte föreslår och för vilka jag strax skall redogöra, kommer emellertid situationen ofta att bliva den, att ena maken handlar på egen hand i gemensamma angelägenheter. Mannen hyr t. ex. en bostad, med vilken hustrun ej är belåten; hon vägrar att flytta dit och stämmer mannen enligt förslagets regler om underhållsbidrag. Hustruns rätt till underhåll blir härvid enligt förslaget beroende av huruvida mannens åtgärd får anses klandervärd eller ej (jfr 5 kap. 7 §). Vid denna frågas lösning bör hänsyn tagas till alla förhanden varande omständigheter, såsom huruvida mannen samrått med hustrun i saken och tagit tillbörlig hänsyn till hennes synpunkter, huruvida flyttningen kan anses betingad av ekonomiska skäl, vad som kan anses påkallat med hänsyn till vardera makens verksamhet och till familjens intressen i övrigt.
Den nu skisserade ståndpunkten är ej annat än ett fastslående i lag av en uppfattning, som allmänt omfattas av rättsmedvetandet; det är livets regel, som nu skall bliva lagens.
Då hustrun enligt förslaget skall äga förfoga över sin arbetskraft lika väl som mannen, måste naturligtvis stadgandet i näringsfrihetsförordningen, att hustru, som sammanbor med mannen, icke utan hans samtycke må idka handel, näring
eller annat sådant yrke, bortfalla. Härmed vinnes rättelse i ett ofta och med fog överklagat missförhållande.
Målsmanskapet innebär, som jag förut nämnde, även behörighet att såväl vid rättshandlingars ingående som inför domstol och andra myndigheter representera hustrun utåt. Denna representationsrätt, vilken lider vissa inskränkningar, är i mycket allenast den yttre sidan av husbondeväldet och bör otvivelaktigt bortfalla med detta. Men naturligtvis skall det stå hustrun öppet att anlita mannen såsom sitt ombud.
Vad i det föregående sagts om mannens husbondevälde har haft avseende å makarnas inbördes förhållanden. Såsom husbonde har emellertid mannen även bestämmanderätt i barnens personliga angelägenheter. Knappast någon av målsmanskapets verkningar kännes så sårande som denna, att modern är utesluten från bestämmanderätten över sitt barn. Och här är det ej blott fråga om termer och teorier. Mannen kan till exempel i kraft av sitt målsmanskap sätta barnet i uppfostran utom hemmet, han kan själv lämna hemmet och taga barnet med sig eller rent av med offentlig myndighets hjälp få det till sig utlämnat. Ingen lärer väl heller vara sinnad att bryta en lans för den uppfattningen, att fadern i allmänhet, utan hänsyn till barnets ålder eller kön, skulle vara bäst skickad att bestämma över dess person. I ett viktigt hänseende, nämligen i fråga om giftomannaskapet, har svensk lag redan brutit med denna ståndpunkt och infört full likställighet mellan föräldrarna. Enligt ett av lagberedningen nu framlagt förslag till lag om barn i äktenskap skall denna grundsats gälla barnets personliga angelägenheter över huvud; vårdnaden om barnet skall tillkomma makarna i förening. Naturligtvis innebär detta, lika litet som den förut berörda samrådsprincipen i fråga om makarnas personliga förhållanden, att överläggning och beslut skall föregå varje åtgärd beträffande barnets vård och uppfostran. I stor utsträckning måste endera handla på egen hand, men han skall därvid taga hänsyn till vad han vet eller har anledning antaga vara den andras uppfattning och får ej försumma att rådföra sig med denne, då anledning därtill föreligger och förhållandena det medgiva. För det oundvikliga fallet att makarna ej kunna enas i frågor, där ett avgörande ovillkorligen är av nöden,
exempelvis beträffande val av levnadsbana för barnet, kräves dock här en regel, detta så mycket mera som vårdnaden även har avseende på förhållandet till tredje man. Härutinnan föreslås, att domstol skall äga förordna, att bestämmanderätten för framtiden eller i det särskilda fallet skall tillkomma en av makarna. Även om förordnandet skall gälla för framtiden, innebär det ej för andra maken förlust av vårdnadsrätten utan får betydelse blott då makarna ej kunna enas om vårdnadsrättens utövande. Fall kunna emellertid även inträffa, då vårdnadsrätten bör tillkomma ena maken ensam. Detta är händelsen ej blott vid hemskillnad eller äktenskaps upplösning, utan även då en av föräldrarna gör sig skyldig till grovt missbruk eller grov försummelse vid vårdnadens utövande, för en dålig vandel eller under längre tid är förhindrad att deltaga i vårdnaden. I sådana fall kan vårdnaden tillerkännas den andra eller, om han är i samma läge, en särskilt förordnad förmyndare.
Barnets ekonomiska angelägenheter kunna av lätt insedda praktiska skäl ej handhavas av makarna gemensamt. Regeln om fadern såsom i första hand förmyndare har därför i förslaget bibehållits. Till förebyggande av kompetenskonflikter har genom uttryckliga lagbud vårdnadens begrepp närmare bestämts och begränsats i förhållande till förmynderskapets.
Att jag så länge uppehållit mig vid frågan om makarnas personliga rättsförhållanden, fastän reglerna därom taga så föga utrymme i lagtexten, har sin förklaring i denna frågas stora principiella vikt och grundläggande betydelse för reglerandet av den äktenskapliga förmögenhetsordningen — det från legislativ synpunkt centrala problemet, till vilket jag nu övergår.
Nu gällande regler om makars förmögenhetsförhållanden äro uttryck för ganska skiftande rättsprinciper, härrörande från vitt skilda tider. Med konsekvensen i lagstiftningen är det därför klent beställt och följaktligen även med redan och enkelheten. Den grundläggande principen är egendomsgemenskap med generell förvaltningsrätt för mannen. Denna förvaltningsrätt medför, att systemet, den juridiska konstruktionen till trots, i praktiken verkar hart när som ett system med äganderätt för mannen till det hela och rätt för hustrun att
vid äktenskapets upplösning utfå andel av behållningen. Bestämmelserna om makars gäld, om boskillnad, om vederlag m. m. spela i praktiken alls icke en sådan roll, att de kunna hos hustrun befästa känslan av en redan under äktenskapet bestående delägarrätt i samfällt gods, som mannen förvaltar. Förhållandena gestaltade sig väsentligt annorlundapå en tid, då den ogifta kvinnan oberoende av sin ålder var omyndig; då tedde det sig ej mera märkvärdigt, att mannen förvaltade kvinnans egendom, då hon var gift, än att förmyndaren gjorde det, då hon var ogift. Samma omständigheter, som berövat husbondeväldet dess fotfäste i rättsmedvetandet, låta även mannens förvaltningsrätt framstå såsom en anomali i det moderna svenska rättssystemet.
Bland undantagen från egendomsgemenskapens princip är först att märka regeln om viss fast egendoms enskilda natur. Detta undantag har ursprungligen betingats av släktintresset,men sedan detta trängts tillbaka, har stadgandet ej blott bibehållits utan även utvidgats i hustruns intresse. Det ter sig numera såsom ett till sin begränsning skäligen godtyckligt korrektiv emot missbruk av målsmanskapet — ett nytt exempel på den motivförskjutning inom lagstiftningen, varom jag förut talat.
Det moderna rättsmedvetandets reaktion emot mannens förvaltningsrätt har främst tagit sig uttryck i regeln om hustruns rätt att råda över egendom, som hon själv förvärvar, en regel, som införlivades med vår lagstiftning redan 1874, tidigare än i någon annan europeisk stat med undantag av England. Stadgandet förlorar dock mycket i värde, då egendomen förblir samfälld och följaktligen i regel svarar ävenför mannens gäld. Anmärkningsvärt är ock, att vad hustrun före äktenskapet förvärvat och själv förvaltat enligt lag kommer under mannens förvaltning. Väl kan genom förord motsatsen bestämmas, men icke utan att egendomen samtidigt göres till enskild. Sistnämnda korrektiv mot mannens förvaltningsrätt kan alltså icke tagas i bruk, utan att man bryter även med egendomsgemenskapens princip, och genom att söka boskillnad kan hustrun ej heller vinna förvaltningsrätt över sin del i boet annat än till priset av egendomsgemenskapens eventuella fördelar. Av skäl, som äro väl kända, förekomma förord och boskillnad mera sällan. Vad särskilt boskillnaden an
går, kommer den vanligen icke till stånd så tidigt, att någon nämnvärd egendom återstår att rädda.
Beträffande reglerna om makars gäld var i vårt land den ursprungliga principen den, att betalning kunde uttagas urhela den äktenskapliga förmögenhetsmassan utan hänsyn tillgäldens ursprung. Efter hand kom emellertid skillnad att göras mellan olika arter av gäld. Principerna för ansvarets fördelning hava härvid högst väsentligt växlat från tid till annan och, särskilt sedan man på skilda vägar sökt tillgodose hustruns intresse, blivit i hög grad invecklade. Värdet av dessa regler reduceras som bekant i hög grad, förutom av deras komplicerade natur, jämväl därav att de till störstadelen äro otillämpliga vid utmätning. Helt visst skulle det för juristen lika väl som för lekmannen kännas som en lättnad, ifall hela detta sinnrika och med anlitande av mycket skarpsinne utarbetade system finge skatta åt förgängelsen.
Då man vill söka en väg ut ur alla dessa svårigheter, ligger det nära till hands att först kasta en blick på den utländska lagstiftningen. Man finner härvid, att förhållandena flerstädes så till vida äro än mer invecklade än hos oss, som lagen uppställer flera helt skilda system vid sidan av varandra. I Frankrike erbjuder lagen ej mindre än elva olika system att välja emellan förutom det legala, varjämte de skilda typerna kunna modifieras genom förord. Den tyska lagen har jämte det legala utbildat tre subsidiära system, den nya schweiziska lagen två, förutom vissa blandformer.Dessa varianter äro emellertid ej betingade av hänsyn till växlande levnadsförhållanden utan av historiska skäl.
Vid en rättsjämförande undersökning av skilda kulturländers lagstiftning kan man urskilja vissa grundtyper. Enligt den gamla engelska common law utgjorde all egendom i boet en enda massa. Hustruns egendom tillföll vid äktenskapets ingående mannen, som disponerade hela familjeförmögenheten och härvid allenast beträffande fast egendom var underkastad vissa inskränkningar. En konsekvens härav var, att hustrun ickeheller kunde krävas för gäld — även härutinnan fick mannenträda i hennes ställe. Det innefattade en hård dom över detta system, då den engelska rätten under 1800-talets senare hälft övergick till den motsatta ytterligheten, systemet med total egendomsskillnad. Enligt detta medför äktenskapet ingen
ändring vare sig beträffande ägande- eller förvaltningsrätten eller ansvarigheten för gäld. Äktenskapets enda ekonomiska konsekvens är den ömsesidiga underhållsskyldigheten. Inom hela det väldiga engelsk-amerikanska kulturområdet har rättsutvecklingen i stort sett varit den nu antydda. Sistnämnda system återfinnes även i den ryska rikslagboken samt såsom subsidiärt i ett flertal andra länder, bland dem Frankrike, Tyskland och Schweiz.
Den gamla germanska rättstanken om vidsträckt ekonomisk gemenskap mellan makar fortlever flerstädes i skilda former. Systemet med egendomsgemenskap, enligt vilket mannens och hustruns egendom, eventuellt med vissa undantag, sammanföres till en samfälld förmögenhetsmassa under mannens förvaltning, är väl känt från vår egen rätt och härskar även i våra skandinaviska grannländer. Det har från de germanska rättsordningarna i norra Frankrike upptagits i code civil såsom dess legala system liksom i flera av den franska lagbokens efterbildningar. I andra länder är det utbildat såsom subsidiärt, stundom i flera varianter. Den nämnda germanska grundsatsen har emellertid utvecklat sig även efter en annan linje och satt frukt i system med egendomsskillnad men förvaltningsgemenskap, sådana som den tyska och schweiziska rättens legala förmögenhetsordning. Äktenskapet inverkar här ej på äganderätten, men i familjens intresse anordnas en enhetlig förvaltning av båda makarnas egendom, vilken anförtros åt mannen, dock med rätt för hustrun att råda över vissa förmögenhetsobjekt och med vittgående inskränkningar i mannens dispositionsrätt över sådant hustruns gods, som han har att förvalta. Sistnämnda gods kan i allmänhet varken mannen eller hustrun på egen handbelasta med gäld. Avkastningen därav tillfaller mannen såsom ett bidrag till utgifterna för familjens underhåll, för vilket han i första hand svarar. Denna uppfattning angående underhållsskyldigheten har varit av stor betydelse för utbildandet av systemet i fråga. Såsom subsidiärt förekommer detta även i Frankrike.
Det från den romerska rätten härstammande dotalsystemet kommer praktiskt taget det nyssnämnda ganska nära, fastän utgångspunkten här ej är principen om gemenskap i ekonomiska intressen utan den rent motsatta. Vardera maken behåller principiellt ej blott ägande- utan även förvaltnings-
rätten till sitt gods. En del av hustruns egendom överlämnas dock såsom dos (hemgift) till mannen att utgöra bidrag från hennes sida till de äktenskapliga utgifterna. Över hemgiften äger mannen under äktenskapet förfoga men skall vid dettas upplösning återställa den oförminskad, in specie eller, vad lös egendom angår, i penningar, varvid hustruns anspråk ofta är förenat med panträtt i mannens egendom. Om i visst fall ingen hemgift lämnas, föreligger tydligen total egendomsskillnad. Dotalsystemet är recipierat bl. a. i österrikisk och italiensk rätt och är i fransk och schweizisk lagstiftning upptaget såsom subsidiär ordning.
För lagförslagets författare har det stått klart, att intet av dessa system lämpar sig såsom grundval för en ny svensk lagstiftning i ämnet. Beträffande den tysk-schweiziska förvaltningsgemenskapen kan väl sägas, att den vida bättre än vår gällande lag tillgodoser hustruns ekonomiska intressen, tryggheten för att egendomen ej förfares. Men hennes befogade krav på ekonomisk självbestämmanderätt hava ej heller härvunnit beaktande. Och liksom dotalsystemet vilar detta system på den för svensk rättsåskådning främmande tanken om mannen såsom den där ensam underhåller familjen. Att denna tanke i skilda länder fått bliva grundläggande för lagstiftningen på detta område, synes mig visa hän på två omständigheter: att lagstiftaren av ålder haft sin uppmärksamhet företrädesvis riktad på förhållandena inom de samhällsklasser, där det i varje fall allenast undantagsvis förekommer, att hustrun ägnar sig åt direkt inkomstbringande arbete, samt att man ej haft blicken öppen för den stora betydelsen även i ekonomiskt hänseende av hustruns verksamhet i hemmet.
Reformtankarna i vårt land togo ock av ganska naturliga skäl först samma riktning som i England; man ville uppgiva både egendomsgemenskapen och mannens förvaltningsrätt 1. Egendomsgemenskapens princip är emellertid tvivelsutan djupt rotad i vårt folks rättsmedvetande. Den är ett uttryck för vardera makens rätt att med den andra dela lika villkor. Egendomsskillnaden frestar lätt till det betraktelsesättet, att varderas egendom i första hand skall tjäna hans enskilda intressen. Och i alla de talrika äktenskap, i vilka
hustrun saknar nämnvärd förmögenhet och arbetsinkomst, medför egendomsskillnaden faktiskt inga fördelar under äktenskapets bestånd men berövar henne rätten att vid dess upplösning njuta del i mannens tillgångar; hon får lämna äktenskapet utan rätt till del i en förmögenhet, som kanske hopsparats i mycket tack vare hennes omtanke och duglighet i ledningen av den inre hushållningen. Egendomsgemenskapen har nämligen sitt värde bland annat såsom en form förerkännande av denna verksamhet. Man kan ej till fullo avvärja denna invändning genom att kombinera egendomsskillnaden med arvsrätt för efterlevande make, ty på arvsrätten kan ej grundas någon skyldighet för make att vid förvaltningen av sin egendom taga hänsyn till andra makens intressen och följaktligen ej heller någon rätt för denne att reagera emot vanvård av egendomen. Arvsrätten kan ej heller, bortsett från det sällsynta fallet att makarna hava lika mycken egendom, vid delningen giva uttryck för den lika berättigade ställning, som följer av gemensamhetsprincipen.
Mången, som högt skattar den till grund för egendomsgemenskapen liggande tanken men på samma gång erkänner bristfälligheten i den nuvarande ordningen, kunde måhända vid första påseende känna sig tilltalad av NORDLINGS 1 1875 framlagda förslag om egendomsgemenskap med samförvaltning, vilket åsyftar att göra rättvisa både åt gemensamhetsidén och likställighetskravet. Bortsett från vissa principiella invändningar, torde emellertid detta uppslag ej kunna förverkligas i praktiken. Antingen skulle, såsom enligt samäganderättslagen, förvaltningsåtgärder kunna vidtagas allenast av makarna gemensamt, men en dylik anordning beträffande all makarnas egendom skulle bliva alltför besvärlig och därigenom skadlig för makarnas ekonomiska intressen, varjämte vid uppstående konflikter ej annan utväg erbjöde sig än gemensamhetens sprängning. Eller ock skulle, liksom i ett handelsbolag, vardera maken kunna handla på egen hand, men då uppstode fara för kolliderande dispositioner, och helst som hela förmögenheten måste svara för varderas förbindelser, hotade i dubbelt mått de vådor, som nu äro förenade med mannens förvaltningsrätt.
NORDLING utgick från den uppfattningen, att en uppdelningav förvaltningen på sådant sätt, att mannen förvaltar viss
egendom, hustrun viss annan, står i strid emot gemensamhetsprincipen. I motsats härtill hävdade Goos,1 att detta icke behövde vara händelsen, om man nämligen ej fattar gemenskapen så strängt, att den innebär en sammansmältning av egendomsmassorna redan vid äktenskapets ingående utan lägger huvudvikten på rätten till lika delning av det hela vid äktenskapets upplösning. Gör man det, kan man väl försvara en ordning, enligt vilken vardera maken får förvalta, vad från hans sida införes i äktenskapet, och är med denna egendomansvarig för sin men ej för den andras gäld. På denna vägfördes Goos fram till ett system med skild förvaltning och gemenskapen inskränkt till en delningsnorm. En annan utformning erhöll den sålunda framkastade tanken i presidenten BERGS reservation till nya lagberedningens år 1886 framlagda betänkande i ämnet. Han valde konstruktionen egendomsgemenskap med särförvaltning, till vilken jag strax skall återkomma.
Själva den gemensamma grundtanken i dessa båda förslag är utan tvivel värdefull. Den gör rättvisa åt såväl gemensamhets- som självständighetskravet, medger en praktisk lösning av de ömtåliga gäldsfrågorna och anpassar sig väl efter de skiftande förhållandena i det verkliga livet; den har ock säkra anknytningspunkter i den gällande svenska rätten. Den ena väsentliga nyheten är utsträckningen av hustruns legala förvaltningsrätt till all egendom, som vid vigseln tillhört eller sedermera tillfaller henne. Såvitt fråga är om gods, som hustrun före äktenskapet själv förvärvat, torde denna utvidgning ej kräva någon närmare motivering. Och beträffande vad hon erhållit genom arv, gåva eller testamente räcker det ej att till försvar för den nuvarande ordningen hänvisa på att en hustru, som allenast har sådan egendom, ej sällan måste antagas äga mindre kompetens i ekonomiska ting än mannen. Dels måste lagstiftaren alltid vara mycket försiktig, då det gäller att offra ideella intressen för ekonomiska, och dels stå dessa intressen i normala fall alls ej i strid med varandra, då en i ekonomiska ting mindre förfaren hustru naturligtvis tager råd av sin man eller begagnar de utvägar lagen bör ge att frivilligt anförtro honom egendomen. Emot de fall, då hustrun är mindre erfaren, kan man för övrigt ställa alla dem, då mannens förvaltningsrätt tvärt om inne-
bär en fara för familjens ekonomiska existens. En utvidgning av hustruns självständiga förvaltningsrätt skall helt visst visa sig ägnad att i många äktenskap förebygga ruin och bevara ekonomisk bärkraft till motgångens dagar. Skall emellertid den självständiga förvaltningsrätten hava verkligt värde, måste den förknippas med den andra väsentliga nyheten, principen om skilda kreditbaser. Ena maken bör principiellt ej äga med gäld belasta den egendom, som den andra har under sin förvaltning.
Vad åter gemensamhetstanken angår, skulle denna enligt Goos komma till uttryck allenast genom delningsnormen. Att gemenskapen framträder först då äktenskapet upplöses, är dock något för en naturlig uppfattning främmande. Äktenskapet bör redan under sitt bestånd få giva sin färg åt makarnas inbördes förmögenhetsförhållanden. Det bör för vardera maken medföra skyldighet att råda över sin egendom med tanke på familjens välfärd; en make bör, då han råder över sitt, på samma gång känna sig som en förvaltare av andra makens intressen. En dylik skyldighet ville BERG härleda ur sin konstruktion med egendomsgemenskap. Denna konstruktion var emellertid från andra synpunkter olycklig. Om det med nu gällande förmögenhetsordning verkar främmande för den allmänna uppfattningen, då lagen talar om egendomsgemenskap, bleve detta än mer händelsen under ett system, enligt vilket reglerna om makars gäld skall byggas på förvaltningsförhållandet. BERG tvangs också av sin konstruktion till vissa undantag från nämnda princip för gäldsansvarets fördelning, vilka voro ägnade att äventyra vad man med det nya systemet vill vinna. Utgångspunkten vid problemets lösning bör i stället vara den, att vardera maken äger och förvaltar sitt men härvid är underkastad vissa inskränkningar, betingade av en andra maken tillkommande begränsad rätt av familjerättslig natur. Uppställandet och utbildandet av denna särskilda rättighetstyp, vilken i förslaget kallas giftorätt men till innehållet ej sammanfaller med giftorätt i gällande lags mening, är den centrala konstruktiva nyheten i förslaget.
Reglerna i detta ämne (6 kap.) innebära i korthet följande. Envar av makarna vinner i och med vigseln giftorätt i allden egendom, som andra maken vid äktenskapets ingående
har eller under äktenskapet förvärvar och som ej på grund av äktenskapsförord eller förordnande av givare, arvlåtare eller testator skall vara hans enskilda eller trätt i stället försådan egendom. Den maken A tillhöriga egendom, vari maken B sålunda har giftorätt, kallas A:s giftorättsgods. Frågan, huruvida A eller B äger viss egendom, kommer icke i något nytt läge i och med äktenskapet, och vardera maken fortfaratt råda över vad han äger och svarar i regel ensam för sin gäld (7 kap. 1 §). Den giftorätt, vardera maken erhåller i den andras giftorättsgods, medför rätt för vederbörande make eller hans arvingar att vid boskillnad, hemskillnad eller äktenskapets upplösning njuta hälften av båda makarnas behållna giftorättsgods, dock med vissa modifikationer, särskilt för fall av återgång eller skillnad. Giftorätten medför ytterligare en allmän förpliktelse för giftorättsgodsets ägare att så vårda detta, att det ej otillbörligen minskas, andra maken till förfång. Den, som brister i denna vårdnadsskyldighet, kan drabbas av vederlagsanspråk vid en blivande bodelning, och vållas genom hans otillbörliga förfarande väsentlig minskning av giftorättsgodset eller fara för sådan minskning, har andra maken rätt att vinna boskillnad. Slutligen kräver lagen till vissa rättsliga dispositioner över giftorättsgodset andra makens samtycke. Detta gäller beträffande avyttring eller pantsättning av fast egendom, tomträtt eller sådana lösören, vilka ingå i det för makarnas gemensamma begagnande avsedda bohaget eller utgöra andra makens nödiga arbetsredskap eller äro avsedda för barnens personliga bruk. Dessa regler, på vilkas närmare detaljer jag här ej kan inlåta mig, avse främst att skydda hemmet såsom det centrala i giftorättsgemenskapen. Inskränkningar i mannens förfoganderätt över fast egendom av samfälld natur hava som bekant länge påyrkats, och de av beredningen föreslagna reglerna äro naturligtvis utformade med tanke på att den lojala samfärdseln med fastigheter ej obehörigen besväras eller säkerheten i rättsförhållandena till fast egendom äventyras. Den nu gällande regeln om viss fast egendoms enskilda natur har ej upptagits i förslaget. Såsom förut visats, har den numera sin egentliga raison d'être såsom kautel emot vanvård av hustruns ekonomiska intressen, men såsom sådant blir den överflödig med den nya förmögenhetsordningen. Om sålunda det nämnda positiva undantaget från
gemensamhetsprincipen bortfaller, måste man dock alltjämt räkna därmed, att vissa rättigheter till sin juridiska natur äro oöverlåtliga eller eljest av den personliga art, att bestämmelserna om giftorätt i större eller mindre utsträckning bliva å dem otillämpliga. En erinran om detta förhållande har även gjorts i lagtexten.
Gemensamhetstanken har sålunda fått stort utrymme i det nya systemet, i vissa hänseenden större än i den gällande rätten. Men den är utbildad på grundval av principen om full ömsesidighet i rättigheter och förpliktelser. Den valda konstruktionen med skild egendom och förvaltning men giftorättsgemenskap medgiver, att de legislativa önskemålen realiseras, utan att det värdefulla i den nu gällande förmögenhetsordningen uppoffras. Och då äktenskapet principiellt ej medförändring i någondera makens ställning i förmögenhetsrättsligt hänseende utan makarna framstå såsom två självständiga rättssubjekt, står man även fullt fri vid lösningen av den viktiga frågan om rättshandlingar mellan makar.
Om makarna sålunda, förmögenhetsrättsligt sett, hava varsin särskilda ekonomi, innebär detta emellertid icke, att de ej hava gemensamma ekonomiska intressen. Vi hava redan sett, att giftorätten ger uttryck åt en sådan gemenskap, och den reala grunden för denna ligger ytterst i det samliv, som är äktenskapets väsen. Familjen bildar i det hänseendet en ekonomisk enhet, att makarna och barnen tillsammans utgöra ett hushåll. Det uppstår vad vi inom den skandinaviska familjerättskommissionen stundom plägat kalla en konsumtionsgemenskap, och denna kräver sina särskilda regler.
Den gällande lagen företer på denna punkt högst betänkliga brister. I princip gäller väl, att båda makarna äro ej blott emot det allmänna utan även i förhållande till varandra pliktiga att bidraga till underhållet, men i allmänhet har mannen ensam hand om kassan, och någon annan utväg att uttvinga sin rätt anvisar lagen icke åt hustrun än den offentliga fattigvårdens anlitande. Civil talan av make emot make är något för gällande rätt i det hela främmande, och en talan av här ifrågavarande art möter i allmänhet hinder redan i den gällande förmögenhetsordningen. En bland de viktigaste uppgifterna för den nya lagstiftningen har därför varit att öppna möjlighet för att på privaträttslig väg hålla efter försumliga familjeförsörjare.
Enligt förslaget (5 kap. 2 §) liksom enligt gällande rätt är underhållsplikten ömsesidig, fördelas i mån av vardera makens förmåga och stannar ej vid nödtorften utan omfattar vad med avseende å makarnas villkor må anses tillbörligt. Av stor principiell betydelse är det, att lagen såsom underhållsbidrag uttryckligen betecknar även verksamhet i hemmet och att den under familjens underhåll inbegriper vad som erfordras ej blott för den gemensamma hushållningen och barnens uppfostran utan även för tillgodoseende av vardera makens särskilda behov. Till sistnämnda kategori äro att hänföra icke blott kläder och liknande förnödenheter utan också, i den mån makarnas villkor det medgiva, medel för tillgodoseende av ideella krav, t. ex.för filantropisk verksamhet, för studier och utbildning av talanger och för rekreation. I den mån de moderna försäkringsprinciperna vinna terräng i den allmänna uppfattningen, få hit räknas även premier för sjukdoms-, vanförhets-, ålderdomsförsäkring m. m. I förslaget till lag om barn i äktenskap äro upptagna bestämmelser om underhållsskyldighet mot barnen, vilka här förbigås. Beredningen föreslår ock lagfästande av underhållsskyldighet mot styvbarn. Teoretiskt sett, är detta en nyhet, men som bekant kan redan för närvarande mannen i egenskap av hustruns målsman förpliktas återgälda åt hennes barn lämnat fattigunderstöd.
I flertalet fall bidrager hustrun till underhållet genom sitt arbete för hem och barn, mannen åter genom tillskott av kontanter. Detta senare sker regelmässigt i den formen, att han utger hushållspengar till henne. Men han är ock fullt försvarad, om han själv verkställer inköpen och ombesörjer övriga utgifter för familjens gemensamma och även hennes enskilda räkning. Lagen bör emellertid tillförsäkra hustrun självbestämmanderätt framför allt beträffande hennes rent personliga angelägenheter men även beträffande den inre dagliga hushållningen, som enligt sakens natur och hävdvunnen uppfattning företrädesvis ankommer på henne. Främst i detta syfte uppställes den regeln, att en make, vars eget lagenliga tillskott till underhållet ej lämnar tillgång till bestridande av utgifterna för hans särskilda behov och de utgifter, han eljest med hänsyn tillmakarnas levnadsförhållanden enligt sed har att ombesörja för familjens underhåll, äger av andra maken i lämpliga poster erhålla erforderliga penningmedel (5 kap. 3 §). Regeln är, som
synes, ömsesidig; i de undantagsfall, då inkomsterna företrädesvis inflyta på hustruns sida, kan den sålunda medföra rätt för mannen att utbekomma kontanta medel. Vilka av de gemensamma utgifterna det ankommer på ena eller andra maken att besörja, kan icke en gång för alla avgöras. Stadgandet hänvisar därför till vad seden bjuder med hänsyn till makarnas levnadsförhållanden. Det stadgas ock, att make, som visar oförmåga att handhava medel eller av annan särskild orsak icke böräga ombesörja utgifterna, ej har rätt till kontant bidrag.
Vid ena makens uppenbara försummelse att iakttaga nu berörda föreskrifter kan andra maken få hans bidragsplikt lagligen fastställd och exekverad (5 kap. 5 §). Det ligger i sakens natur, att denna möjlighet allenast undantagsvis kommer att tagas i bruk, men den är ägnad att giva eftertryck åt en vädjan till vederbörandes pliktkänsla och kan sålunda även främja tillkomsten av ett genom införsel exigibelt avtal i ämnet.
Särskild uppmärksamhet förtjänar stadgandet, att vad ena maken med tillämpning av underhållsreglerna överlämnat till den andra för tillgodoseende av hans särskilda behov blir dennes egendom (5 kap. 4 §). Jämlikt denna regel, som gäller kontanter lika väl som lösöre per sedlar, bliva hustruns personliga lösegendom och eventuella besparingar på det kontanta bidraget till hennes personliga utgifter fritagna från ansvar för mannens gäld. Till den del de härröra från mannen, gäller detta naturligtvis blott under förutsättning, att överlåtelsen verkligen avsett fullgörande av laga underhållsskyldighet; vad som går därutöver, hemfaller under de allmänna reglerna om förmögenhetsrättsliga avtal mellan makar.
Den makar emellan bestående gemenskap även i ekonomiska ting, som kommer till synes i den inbördes underhållsskyldigheten, visar sin betydelse även i förhållande till tredje man i en vardera maken tillerkänd behörighet att med förpliktande verkan även för den andra ingå sådana rättshandlingar för den dagliga hushållningen och barnens uppfostran, som sedvanligen företagas för sådant ändamål (5 kap. 12 §). Är tredje man i ond tro beträffande erforderligheten av det genom rättshandlingen anskaffade, blir dock andra maken ej bunden. Denna ömsesidiga representationsrätt medför bl. a., att båda makarna i allmänhet bliva ansvariga för gäld, uppkommen genom rättshandling av förevarande art, utan hänsyn till vilkendera maken
som stiftat gälden. Enligt särskilt stadgande i gäldskapitlet blir makarnas ansvar solidariskt. Nämnda behörighet, som på grund av missbruk kan frånkännas make genom domstols beslut, är betingad av praktiska hänsyn och tanken på tredje mans rätt; den är även av betydelse såsom en garanti för hustruns rörelsefrihet vid handhavandet av den inre hushållningen. Då hustrun i många fall personligen ej har erforderlig kredit, har hon erhållit motsvarande behörighet att förplikta mannen genom sedvanliga rättshandlingar för tillgodoseende av hennes särskilda behov.
De nu i korthet återgivna reglerna om makars inbördes underhållsskyldighet och representationsrätt innefatta en i äktenskapets natur bättre grundad och med svensk rättsuppfattning mera harmonierande lösning av frågan om beredande av ekonomisk självständighet åt den obemedlade gifta kvinnan än de på sina håll förordade projekten om hustrulön, hälftendelning av all inkomst, legal rätt till andel i uppståndna besparingar o. s. v., tankar, vilkas genomförande i det verkliga livet torde stöta på oöverstigliga svårigheter.
Regeln om bägge makarnas solidariska ansvar för underhållsgälden kunde, om den skulle gälla oinskränkt, i många fall bliva betungande för hustrun. Då familjens inkomster helt eller i det väsentliga härflyta av mannens förvärvsarbete, medan hustrun ägnar sig åt hemmets skötsel, får regeln sin betydelse huvudsakligen däruti, att hon svarar med vad hon framdeles kan komma att förvärva. Härvid kan gälden för henne bliva en olidlig börda, då hon senare skall söka på egen hand bryta sig en bana eller i mannens ställe kämpa för familjens existens under helt andra sociala förhållanden. Beredningen föreslår därför till en början, att hustruns ansvarighet skall preskriberas, om ej talan emot henne anställes inom ett år från gäldens förfallotid eller, om den är betalbar vid anfordran, från dess uppkomst. Genom denna regel utsöndras automatiskt de fall, då krediten ej grundar sig på tilltro till hennes ekonomiska ställning; i dessa fall vinner hon en successiv gäldsbefrielse. Vidare skall boskillnad, hemskillnad och äktenskapets upplösning utöva en inverkan påhennes ansvarighet, som i viss mån erinrar om vad nu gäller.
Den nu givna framställningen har avsett att visa, huru lagberedningen tänkt sig rättsförhållandet mellan makar ordnat i normala fall. Det lärer ej kunna bestridas, att denna ordning är grun-
dad på enkla och klara principer. I förhållande till tredje man äger och råder vardera maken över sitt och svarar för sin gäld som en ogift person; äktenskapets ekonomiska rättsverkningar komma, vad angår rättsförhållandet till utomstående, till synes allenast i kravet på samtycke till vissa rättshandlingar, i den ömsesidiga representationsrätten i hushållsangelägenheter samt i reglerna om solidariskt ansvar för vissa förbindelser1 och lättnader i hustruns ansvar för vissa fall. Lagen känner ej andra typer av ansvar för gäld än sådana, som äro bekanta från förmögenhetsrättens område. Men på samma gång är den ekonomiska gemenskapen makarna emellan bibehållen, ja i vissa hänseenden utvidgad. Dessa fördelar hava ej stått att vinna, utan att reglerna juridiskt-tekniskt byggts på en ny grund, som teoretiskt sett mycket avviker från den bestående och, såvitt mig är bekant, över huvud kan betecknas såsom originell. Men tänker man sig de nya bestämmelserna tillämpade i det ena eller andra konkreta fallet, tror jag man skall finna, huru säkra anknytningspunkter de hava i hävdvunnen svensk rättsåskådning.
Förslaget upptager särskilda regler i syfte att öppna möjlighet för makar, som leva åtskilda på grund av söndring, att få sina mellanhavanden rättsligen ordnade utan att behöva tillgripa utvägen att söka hemskillnad eller äktenskapsskillnad, en utväg, för vilken måhända endera eller båda på goda grunder rygga tillbaka. De kunna sålunda påkalla domstols avgörande angående vårdnaden om barnen, underhållsbidrag till make och barn samt nyttjanderätt till bohagsting och arbetsredskap. Ömsesidig representationsrätt föreligger ej i detta fall.
Den legala förmögenhetsordningen kan enligt förslaget modifieras genom förord av innehåll, att egendom, som tillhör eller tillfaller ena maken, skall vara enskild i stället för giftorättsgods. Sådant förord kan slutas även under äktenskapet. Makarna kunna ock genom förord förvandla enskild egendom till giftorättsgods, såframt ej hinder möter i givares, arvlåtares eller testators förordnande (8 kap. 1 §). Att medgiva sådana förords ingående jämväl under bestående äktenskap föranleder så mycket mindre några betänkligheter, som borgenärernas rätt ej är beroende av egendomens natur. Genom förord kan sålunda giftorättsgemenskapen begränsas på olika sätt — till den lösa
egendomen, till den oneröst förvärvade etc. — eller helt uteslutas. Sådana begränsningar kunna vara påkallade exempelvis med hänsyn till arvsintressen. Reglerna om äktenskapets rättsverkningar i andra hänseenden äro så utformade, att de väl lämpa sig även för de fall, då giftorätt i större eller mindre utsträckning är utesluten. Härigenom vinnes den stora fördelen, att man ej behöver utbilda särskilda subsidiära system för dessa fall.
Andra modifikationer i själva förmögenhetsordningen än de nyss berörda äro ej medgivna. Sålunda föreligger ej dispositionsrätt beträffande giftorättens innehåll; det kan ej stipuleras annan delningsnorm än den legala, rätten att råda över giftorättsgodset kan ej avtalsvis göras vare sig friare eller mera inskränkt. Något praktiskt behov av sådana modifikationer torde ej föreligga, och kravet på reda och enkelhet får ej äventyras utan tungt vägande skäl. I äktenskap, som ingås under den nya giftermålsbalkens herravälde, kan ej ens genom förord den nu gällande förmögenhetsordningen göras tillämplig, men väl står det hustrun fritt att i form av ett vanligt uppdrag överlämna sin egendom till mannens förvaltning. Härigenom undvikas de med nu gällande system följande konsekvenserna i gäldshänseende, och hustrun kan, närhelst hon önskar, återtaga förvaltningen av sin egendom. Bibehållandet av det äldre systemet såsom subsidiärt skulle innebära, att hustrun kunde frivilligt ställa sig under mannens målsmanskap, men att på detta sätt oåterkalleligen avskära sig från rätten att åter inträda i det självständiga handhavandet av sina angelägenheter bör ej stå henne öppet. Å andra sidan måste vid bedömandet av ett förvaltningsuppdrag hänsyn tagas till den omständigheten, att kontrahenterna äro äkta makar. Om t. ex. hustrun lämnar en fastighet åt mannen att skötas, kan denne i allmänhet utgå ifrån att hon ej avsett att av honom kräva en lika minutiös redovisning angående de med driften förenade inkomsterna och utgifterna som av en vanlig förvaltare. Ofta får uppdraget så fattas, att uppdragstagaren skall äga disponera avkastningen för familjens underhåll. För detta fall stadgar förslaget, att vid tvist, i vilken mån avkastningen åtgått för nämnda ändamål, sysslomannens uppgift skall äga vitsord, såframt ej annat visas eller må på grund av omständigheterna antagas. Makar, som önska ordna sina förhållanden, om jag så får säga, mera patriarkaliskt, sakna sålunda
ingalunda möjlighet härtill, men de kunna ej oåterkalleligen binda sig vid en sådan ordning.
Liksom nyare utländsk lagstiftning i allmänhet, medgiver förslaget i princip rättshandlingar mellan äkta makar (8 kap.). Vår gällande rätt intager som bekant den motsatta ståndpunkten. Tidigare ansågos väl i härskande praxis boskilda makar kunna sluta avtal sig emellan, men genom 1898 års boskillnadslag förbjöds även detta. Särskilt före denna lagstiftningsåtgärd var frågan om grunden för den svenska rättens principiella ståndpunkt i detta ämne mycket omdebatterad. Somliga ville främst sökaden i hustruns förmenta omyndighet eller i den beroende ställning, hon intog till mannen såsom hennes målsman, andra i själva förmögenhetsordningen, enligt vilken överlåtelser mellan makar i allmänhet bliva meningslösa, åter andra i faran för kränkning av tredje mans rätt eller slutligen i äktenskapets eget väsen: makar borde ej kunna förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter emot varandra eller sig emellan tvista om mitt och ditt. Om beredningens förslag i övrigt accepteras, är det blott de två sistnämnda synpunkterna, som förtjäna diskuteras. Vad den sista angår, är det alldeles oriktigt att tro, att en möjlighet för makar att avtalsvis ordna sina inbördes rättsförhållanden skulle vara ägnad att skapa konflikter dem emellan; tvärtom, denna möjlighet kommer, såsom erfarenheten från främmande länder torde visa, i allmänhet att användas i syfte att utjämna konflikter. Den förut berörda konsumtionsgemenskapen gör i allmänhet transaktioner mellan makar i syfte att vinna fördelar på varandras bekostnad skäligen meningslösa, och i normala fall är tanken på sådana utesluten redan av personliga skäl. Erfarenheterna från det praktiska livet bestyrka däremot tillfyllest behovet av att kunna avtalsvis reglera svävande rättsförhållanden. Det står ock i god samklang med de principer, på vilka beredningens förslag är byggt, att ena maken för åvägabringande av större ekonomisk likställighet på sin make överflyttar en del av sin egendom. Av det sagda följer även, att makar böra kunna vädja till domstol för att få tvister sig emellan i ekonomiska angelägenheter slitna. Genom att stänga denna möjlighet riskerar man att i stället påskynda en slitning av själva äktenskapsbandet.
Återstår sålunda faran för kränkning av borgenärernas rätt, det enda skäl, som 1898 anfördes till stöd för den då vidtagna lagstift-
ningsåtgärden. Denna fara är i och för sig obestridlig. För en make, vars ekonomiska ställning börjar vackla, föreligger onekligen en frestelse att överflytta tillgångar på sin make, ty med de förhållanden, som rättsligt och faktiskt råda mellan makar, innebär detta oftast ingen ändring beträffande tillgångarnas tillgodonjutande. Reglerna om rättshandlingar mellan makar kunna emellertid så utformas, att denna fara förebygges. I detta syfte stadgas till en början, att gåvor mellan makar för att äga giltighet i allmänhet skola ske genom äktenskapsförord.12 Härigenom vinnes garanti för att gåvan kommer till tredje mans kännedom. Förordet skall nämligen ej blott, såsom nu, ingivas till rätten utan jämväl intagas i det centrala äktenskapsregistret, vilket befordras till trycket och distribueras på motsvarande sätt som aktiebolagsregistret. Avser förordet en gåva, skall kungörelse om dess ingivande till rätten ske i allmänna tidningarna och i tidning inom orten. Då borgenärerna erhålla kännedom om en rättshandling mellan makar, som de anse kränka deras intressen, hava de utvägen att söka få gäldenären försatt i konkurs och sedermera anställa återvinningstalan. Om konkursen börjar inom ett år, kan återvinning ske på samma grunder som eljest. Men härjämte skall återvinning stå öppen utan tidsbegränsning, om det styrkes att avtal, varav kommit skada för borgenärerna, slutits i avsikt att förekomma, att egendomen går i betalning för gäld, och andra maken hade kännedom härom. Den romerska actio pauliana skall sålunda här vinna erkännande i svensk rätt. För det fall att gåva föreligger anvisar förslaget åt borgenärerna även en annan och genare väg än återvinningsinstitutet innebär: om gäld, för vilken givaren vid förordets ingivande till
rätten redan häftade, ej kan betalas av honom, är nämligen gåvotagaren ansvarig för bristen intill gåvans värde, såframt han ej kan visa, att givaren hade kvar egendom, som uppenbarligen motsvarade hans gäld. Om villkoren för att denna subsidiära ansvarighet skall kunna tagas i anspråk givas särskilda, för borgenären förmånliga regler. Slutligen gör förslaget det även omöjligt för makarna att undandraga sig de stränga gåvoreglerna genom att giva avtalet sken av att vara oneröst. Bevisskyldigheten för att en rättshandling är av beskaffenhet att gälla utan förord är nämligen genom uttryckligt stadgande lagd på vederbörande make. Brister han i denna bevisning, blir rättshandlingen ogiltig på grund av formfel, och egendomen kan tagas i anspråk av överlåtarens borgenärer. Är åter rättshandlingen verkligen onerös, innebär den omständigheten, att den slutits mellan makar, ej några särskilda risker för borgenärernas intressen, och de nyss berörda reglerna om återvinning erbjuda därför här ett fullt tillräckligt skydd.
Härmed torde vara tillfyllest sörjt för att borgenärernas rätt ej kränkes genom rättshandlingar mellan makar. Med det nya systemet blir emellertid, liksom för närvarande efter boskillnad, borgenärernas rätt även beroende av huruvida viss egendom införts genom ena eller andra maken. Ofta är väl rätta sammanhanget lätt att utreda, såsom beträffande fastigheter och aktier, ställda på viss man, men värre kan det bli beträffande löpande värdehandlingar och lösören. Besittningsförhållandet lämnar här föga ledning, dels därför att makarna i stor utsträckning äro i sambesittning av egendom, dels därför att de lätt kunna i samråd ändra besittningsförhållandet, då exekution hotar. Besittningen kan därför ej här tillerkännas samma betydelse som eljest. Enligt förslag till ändrad lydelse av 69 och70 §§ utsökningslagen skall därför vid utmätning för ena makens gäld den andra äga undantaga egendom, allenast om han kan styrka sin rätt till denna. Leva makarna åtskilda, skola dock allmänna regler gälla. Den sålunda närmast beträffande utmätning uttalade grundsatsen lärer bliva av betydelse även vid makes konkurs., varvid emellertid konkursbouppteckningen och gäldenärens edfästande av denna bliva viktiga bevismedel.
Vid tillämpning av nu nämnda grundsatser få ej obilliga anspråk ställas på den bevisning, make må hava att förebringa, eljest reduceras alltför mycket det för makarna värdefulla i det
nya systemet och i avtalsfrihetens princip. I sista hand ankommer det på huruvida vid en prövning efter fritt skön av alla förhanden varande omständigheter dessa få anses bestyrka eller tala emot makens påstående. Bevisreglerna utgöra emellertid en maning för makarna att i största möjliga utsträckning på förhand trygga bevisligheten av sina inbördes rättsförhållanden. Förslaget anvisar ock en särskild utväg härtill, nämligen upprättandet i viss form av förteckning över egendom, som tillhör vardera maken eller en av dem. Sådan förteckning skall äga vitsord, såframt det ej visas eller må på grund av omständigheterna antagas, att den är oriktig; dock skall den ej gälla vid utmätning eller konkurs, som inträffar inom ett år efter dess upprättande. Försumma makarna att vidtaga erforderliga åtgärder till skydd för sina intressen, få de taga risken av att få stå tillbaka för borgenärerna, vilka i allmänhet sakna utväg att på motsvarande sätt skydda sig.
Förslagets bestämmelser om bodelning (13 kap.) avse bl. a.att förebygga, att denna förrättning mer än nödigt derangerarde däri deltagandes intressen. Regeln om gälds betalning före delningen är sålunda ersatt med bestämmelser om egendomsavsättande å vederbörande makes lott till täckning av hans gäld, lottningsprincipen är övergiven och i stället vardera maken tillerkänd företrädesrätt till lösören, som erfordras till fortsättande av hans näring, och i övrigt till egendom, tillhörande hans giftorättsgods. De särskilda bestämmelserna i detta ämne måste dock här förbigås liksom förslagets regler om boskillnad, vissa av det nya systemet betingade modifikationer i reglerna om rättsverkningarna av återgång, hemskillnad och äktenskapsskillnad, vissa bestämmelser för fall av makes frånfälle samt reglerna om medling mellan makar och om rättegången.
Även beträffande den ytterst betydelsefulla frågan om de nya reglernas tillämplighet å redan ingångna äktenskap nödgas jag begränsa mig till några kortfattade antydningar. Med den nya lagens ikraftträdande skall mannens målsmanskap i fråga om makarnas rättsförhållanden i personligt hänseende upphöra, dock att makarna ej äga sluta avtal med varandra i andra fall, än när sådant är i lag särskilt stadgat. De nya bestämmelserna om makars underhållsskyldighet och dennas uttvingande skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse, och skall vid bedömande av vardera makens förmåga att bidraga till
familjens underhåll hänsyn tagas till storleken av den egendom, varöver han råder. Däremot kunna förslagets regler om makars egendomsförhållanden i allmänhet ej utan vidare bringas i tillämpning. Oöverstigliga hinder häremot möta regelmässigt i stadgandena om egendomsgemenskap, mannens förvaltningsrätt och makars gäld. Vissa betydelsefulla modifikationer kunna dock göras i de äldre reglerna i riktning mot det nya systemet. Sålunda stadgas, att hustrun städse skall råda över egendom, som efter nya lagens ikraftträdande tillfaller henne genom arv, gåva eller testamente, samt över avkastningen av sådan egendom; att genom förord, slutet under äktenskapet, sådan rätt kan inrymmas åt hustrun jämväl beträffande tidigare förvärvad enskild egendom även som bestämmas, att egendom, som tillfaller ena maken, skall vara hans enskilda; samt att kravet på andra makens samtycke till avhändelse eller pantsättning av visst slags giftorättsgods skall gälla beträffande samfälld egendom av motsvarande beskaffenhet. Om till följd av förord eller efter skifte i anledning av boskillnad eller hemskillnad all makarnas egendom skall vara enskild, möter ej hinder att i allo tillämpa de nya reglerna, och dessa skola följaktligen gälla fullt ut. Makarna hava sålunda alltid den utvägen att genom gemensam ansökan om boskillnad få det nya systemet tillämpat på sitt äktenskap. Sedermera kunna de genom förord modifiera skiftesresultatet och helt eller delvis förvandla egendomen till giftorättsgods o. s. v. För att underlätta en övergång till den nya ordningen öppnar förslaget möjlighet att genom ett och samma förord bestämma, att boskillnad skall ske, huru boet i anledning därav skall delas och att egendomen i större eller mindre utsträckning skall vara giftorättsgods.
Av den långa raden följdförfattningar har jag förut berört några och skall till slut nämna ytterligare en: förslaget till lagom makes arvsrätt, enligt vilket efterlevande make, då bröstarvinge, adoptivbarn eller dess bröstarvinge ej finnes, ärver hälften av kvarlåtenskapen, om efter den döde finnes fader, moder, syskon eller dess avkomling, men eljest hela kvarlåtenskapen. I sammanhang härmed stadgas, att, med undantag för vissa fideikommissbestämmelser, morgongåva ej skall utgå efter nya lagens ikraftträdande.