Det Thyrénska strafflagsförslaget. Sedan professor THYRÉN år 1916 offentliggjort ett förberedande utkast till de bestämmelser ur en blivande strafflags allmänna del, vilka han ansåg kunna lämpligen på dåvarande stadium av sitt arbete för en ny svensk strafflag kodifieras 1, har han övergått till strafflagens speciella del och i slutet av år 1917 utgivit kapitlet "Brott mot kroppslig okränkbarhet" (Förberedande utkast till strafflag. Speciella delen. I. Lund 1917.219 s. Kr. 7.—), utgörande en kodifikation av det område, som innefattas i strafflagens 14:e kapitel. Detta arbete innehåller, förutom förslag till lagtext med motiver, jämväl en komparativ översikt av nu i olika länder gällande rätt jämte aktuella lagförslag på ifrågavarande område även som en orienterande översikt av den hithörande svenska rättsutvecklingens huvudstadier från och med landslagen, inklusive lagkommitténs förslag av 1832 och 1839 samt lagberedningens förslag av 1844. För övrigt hänvisar författaren till sin 1906 utgivna "Kommentar till 14 kap. strafflagen" för ett rätt förstående av utkastets bestämmelser och räckvidd.
    Vid den kortfattade redogörelse för förslagets huvudpunkter, som här skall lämnas, bortses helt och hållet från de straffarter, som i enlighet med det Thyrénska förslagets "allmänna del" förekomma ("fängelse", "tukthus" och "arrest"), och de egendomligheter i fråga om straffsatserna, som sammanhänga med det Thyrénska straffartssystemet; erinras må från hans förslag här blott, att dödsstraffet bortfallit, att frihetsstraffets minimum är tre månader och att bötesstraffet är konstruerat så, att det bör bli väsentligen mera effektivt än det nuvarade. Även måste här bortses från flyttandet av åtskilliga brott eller uppskjutandet av deras behandling från nu ifrågavarande kapitel till andra, kommande kapitel i förslaget, samt från det definitiva bortfallandet av åtskilliga bestämmelser i 14 kap. strafflagen, vilka onödiggjorts genom allmänna delen eller genom bestämmelserna i det nya kapitlet "Brott mot kroppslig okränkbarhet" eller vilka av Thyrén ansetts självklara eller i övrigt onödiga. Såvitt jag kan finna, har Thyréns mening blott för ett par, praktiskt mindre betydande fall varit, att gärning, som enligt nu gällande lag är straffbar, skall bli straffri. De i den nutida straffrättsliga diskussionen framställda yrkandena på straffrihet, exempelvis för fosterfördrivning i vissa fall, ha sålunda av Thyrén icke upptagits. I detta avseende skiljer sig

 

1 En redogörelse för detta utkast har lämnats i http://svjt.se/svjt/1916/284. Se även http://svjt.se/svjt/1916/439, http://svjt.se/svjt/1917/305 och http://svjt.se/svjt/1918/154. 

AKTUELLA SPÖRSMÅL. 289förslaget från TORPS förslag till motsvarande strafflagskapitel; där "kan Straffen bortfalde" exempelvis vid försök till barnamord, nämligen där "Handlingen ikke paaført Barnet betydelig Skade", vid försök till fosterfördrivning under synnerligen förmildrande omständigheter (detta icke blott för modern, utan även för den, som med moderns samtycke gjort fosterfördrivningsförsök), vid en moders utsättande e. dyl. av barn under särskilda förmildrande omständigheter m. fl.
    I fråga om mord och dråp framhåller Thyrén, huru som den i gällande rätt uppställda motsatsen mellan "berått mod" och "hastigt mod" eller m. a. o. premeditation och icke-premeditation ej är tillfredsställande. "Att begå ett brott", säger han, "visserligen utan överläggning, men i fullkomligen kallblodigt tillstånd — rånmördaren, som utan ett ögonblicks betänkande begagnar det plötsliga tillfället— visar snarast större samhällsfarlighet än att handla efter en överläggning, som gemenligen åtminstone röjer en viss tvekan. "De fall, där antingen premeditation förefunnits (vanligt överlagt mord) eller stark affekt saknats (rånmördaren i nyssnämnda exempel) eller också väl premeditation som stark affekt förefunnits, kunna således, menar T., med skäl ställas i motsats mot dem, där premeditation saknats och samtidigt stark affekt förefunnits (typiskt dråp). Emellertid framhåller T. vidare, att motsatsen ännu icke härmed är tillräckligt genomförd. "Den brottsling", menar han, "som har lätt att i tid och otid råka i affekt och under en dylik omotiverad affekt begått brottet, är icke mindre samhällsfarlig, därför att han icke handlat överlagt eller kallblodigt." En dylik så att säga samhällsfarligt explosiv natur (uttrycket är ej Thyréns) bör alltså i samhällsfarlighet jämställas med den typiske mördaren och med den kallblodige rånmördaren.
    Det logiskt riktigaste vore, menar T. vidare, att i lagen sammanföra de nu nämnda tre farligaste brottslingstyperna såsom en grupp för sig och den mindre farliga (den typiske dråparen) i en annan grupp. Av vissa angivna skäl, som här kunna förbigås, anser T. dock, att vad av mig här ovan betecknats såsom "den samhällsfarligt explosive" brottslingen i stället bör sammanföras med den typiske dråparen och att domaren, genom att lagen för denna senare grupp stadgar samma höga straff-maximum som för den förstnämnda, samhällsfarligaste gruppen, men sänker minimum, bör få i varje fall avgöra, huruvida affekttillståndet under de givna omständigheterna utvisar den högre eller lägre graden av samhällsfarlighet, samt därefter lämpa straffet. Den "explosive" skulle naturligtvis härvid komma i den högre graden och erhålla svårare straff och den vanlige dråparen åter i den lägre graden. Thyrén sammanför sålunda allt uppsåtligt berövande av en människas liv under en och samma paragraf, men sänker straffminimum i paragrafens andra stycke för det fall att gärningsmannen begick brottet "under stark sinnesrörelse och utan att hava sitt beslut övervägt". Denna lösning av problemet synes ock riktig, icke minst ur en synpunkt, som T. dock ej särskilt framhåller, nämligen att det givetvis måste i praktiken bli ganska svårt

 

Svensk Juristtidning 1918. 19

 

290 AKTUELLA SPÖRSMÅL.att skilja mellan den specifikt samhällsfarliga affekt, var om här kan bli fråga, och den mera "naturliga", "förklarliga" sinnesrörelse, var i den typiske dråparen råkat, vadan båda dessa slag av affektförbrytare lämpligast sammanföras i en gemensam grupp. Möjligen borde dock lagen ge domaren någon vägledning för ett riktigt bedömande av här ifrågavarande fall eller m. a. o. upplysa honom om lagens mening och ej blott hänvisa honom till dess motiver.
    Mindre välmotiverat förefaller att, såsom T. gör, avskaffa begreppen och uttrycken "mord" och "dråp". (Thyrén använder det gemensamma uttrycket "uppsåtligen berövar en människa livet".) Det synes nämligen, som om lagstiftaren genom att använda uttrycket "mord" i samband med det svåraste straff lagen känner kan i sin mån bidraga till att vidmakthålla och inskärpa i allmänna medvetandet uppfattningen av detta brott såsom ett det mest fördömliga och avskyvärda, som kan begås. Månne sådant är alldeles utan betydelse? Att till "mord" hänföra såväl det typiska överlagda mordet som det kallblodigt begångna dödandet av en människa i hastigt mod, torde även överensstämma med vanligt språkbruk. Och att under "dråp" innefatta, förutom det typiska dråpet, jämväl den "samhällsfarligt explosives" dödande av en annan människa, är så mycket mera naturligt, som den "explosive" säkerligen i de flesta fall skall befinnas psykiskt abnorm och hans brott följaktligen komma att ursärskilda synpunkter bedömas mildare än vanligt mord; i allt fall stårhan helt säkert i den allmänna uppfattningen närmare "dråparen"än "mördaren".
    Tvivel om det riktiga i Thyréns förslag i fråga om mord och dråp väcker även straffbestämmelsen för den svårare gruppen av människodödande (för den, som antingen "sitt beslut övervägt" eller begått brottet "utan stark sinnesrörelse"). Straffet föreslås nämligen till tukthus på livstid eller från och med tolv till och med tjugu år. Då enligt Thyréns "allmänna del" villkorlig frigivning kan erhållas redan efter halva strafftidens förlopp, skulle alltså en person, som inför ett tilltänkt mord övervägde chanserna, kunna göra sig förhoppning om en så pass kort strafftid som 6 år. Utan att på något sätt vilja överskatta betydelsen av denna synpunkt eller av den allmänpreventiva verkan av straffhotet över huvud, kan man dock finnaden nu påpekade lindringen i Thyréns förslag tvivelaktig. Envar bör veta eller åtminstone genom strafflagen upplysas om, att ett mord ovillkorligen beivras med livstids straff och intet mindre; detta synes vara en ståndpunkt, från vilken försiktigheten bjuder att icke gärna vika.
    Gällande strafflags stadgande (14:3 andra st.) om straffnedsättning vid dråp, då gärningsmannen var "utan egen skuld, genom svår förolämpning eller synnerlig misshandel, av den dräpne till vrede retad" harav Thyrén modifierats sålunda. Orden "utan egen skuld" ha borttagits på den, som synes, obestridligt riktiga motivering, att gärningsmannen under vissa omständigheter kan vara relativt ursäktlig, omen ringa förolämpning från hans sida mötts med en mycket svår

 

AKTUELLA SPÖRSMÅL. 291kränkning från motpartens. Däremot har förslaget skärpts såtillvida, att i exemplifikationerna fordras, att gärningsmannen, för att åtnjuta straffnedsättning, skall ha blivit retad "strax innan brottet förövades"; eljest torde han i regel ha hunnit överväga sitt beslut och tillhör då den svårare gruppen av människodödare. (Skulle någon överläggning dock ej förefunnits, kan fallet hänföras till de icke exemplifierade "eljest synnerligen förmildrande omständigheterna".) Slutligen föreslår Thyrén, att förolämpningen skall ha riktats mot den brottslige "själv eller honom närstående person".
    Försök att uppsåtligen beröva en människa livet är enligt förslaget straffbart. Därmed fylles en betänklig lucka i gällande lag, som juicke alltid straffar försök till dödande av en människa.

 

    Beträffande "barnamord" har gällande lags uttryck "kvinna, som av olovlig beblandelse blivit havande", utbytts mot "kvinna, som fött barn utom äktenskap", en given förbättring. Vidare har lagens uttryck "vid födseln eller därefter uppsåtligen dödat sitt foster" utbytts mot "vid födseln eller kort därefter uppsåtligen dödat barnet". Möjligen innebär detta någon förbättring, men frågas kan, om ej gällande lags och Thyréns mening — nämligen att dödandet skall, för att hänföras till nu ifrågavarande brott, ha skett "så länge förlossningsdepressionen resp. de urskuldande motiverna inverkat avgörande" — borde erhållit ett direkt uttryck. Att lagens grund så mycket som möjligt kommer i dagen, måste vara eftersträvansvärt, icke minst för den som anser, att lagen skall vara till upplysning ej blott för den juridiskt bildade, utan även för menige man. Thyrén medger även själv, att "teoretiskt vore det väl riktigare att i rekvisitet införa själva ratio legis", men han har avstått därifrån av praktiska skäl, på vilka han dock icke närmare ingår. Mindre tillfredsställande synes ock, att oklarhet redan från början torde komma att råda angående de motiv, som få verka urskuldande. Thyrén räknar blott dit "fruktan för vanära e. dyl.", men icke fruktan förekonomisk nöd (utan förbindelse med fruktan för vanära). Erinras må då, att i Torps förslag ifrågavarande brott fått följande utformning: "Dræber en Moder under Paavirkning af Frygt for yderlig Nødeller Vanære eller af en ved Fødslen fremkaldt Svækkelse, Forvirring eller Raadvildhed sit Barn under eller straks efter Fødslen."I detta moderna strafflagsförslag nämnes alltså nöd t. o. m. före vanära. — Ifrågavarande oklarhet i det Thyrénska förslaget synes givetvis böra undanröjas: man bör bestämma sig för den Thyrénska eller Torpska ståndpunkten. Att den senare, särskilt i vår tid, är att föredraga, kan nog med skäl göras gällande.
    Skulle nu såväl fruktan för vanära som för nöd, allt i samband med förlossningsdepressionen, böra anses utgöra lagens grund för privilegiationen vid barnamord, torde den skärpta strafflatituden vid "synnerligen försvårande omständigheter" kunna bortfalla såsom onödig. Vilka skulle egentligen de "synnerligen försvårande omständigheter" kunna vara, som påkallade strängare straff än det nor-

 

292 AKTUELLA SPÖRSMÅL.mala vid ett verkligt "barnamord"? Skärpningen förefaller redan från Thyréns utgångspunkt föga motiverad.
    Thyrén har borttagit gällande lags exemplifikation "vare sig genom handaverkan eller underlåtenhet av det som till fostrets bibehållande vid liv nödigt var", under påpekande, att vid allt dödande gäller, att brottet kan begås genom positiv handling eller genom underlåtenhet och att exemplifikationen här skulle kunna ge upphov till missförstånd (i fråga om straff vid annat dödande). Denna farhåga torde dock knappast vara befogad. Däremot synes av vikt, särskilt för att ge en mera levande föreställning om lagbudets innehåll, att pointera, att dödandet vid barnamord kan ske även genom underlåtenhet, exempelvis att ge barnet föda. Det kan därför ifrågasättas, om ändringen innebär en fördel.
    Försök till "barnamord" har i förslaget gjorts straffbart (icke blott, såsom nu, "vid berått mod"). Straffminimum vid dylikt försök har emellertid satts ganska lågt (30 dagsböter).
    I fråga om det fall, då kvinna dödar sitt barn vid senare tidpunkt än den, då brottet är att hänföra till "barnamord", har Thyrén såsom brottsrekvisit föreslagit, att brottet "förövats under inflytande av den belägenhet, vari kvinnan i följd av barnets födelse sig befann", och velat lägga den närmare tolkningen härav i domarens hand. Även här synes det fylligare uttrycket i gällande lag "var gärningen förövad under inflytande av den övergivna eller nödställda belägenhet, vari hon i följd av barnets födelse befunnit sig" vara att föredraga.
    Fosterfördrivning, begången av kvinnan själv, vilket brott ju enligt gällande lag straffas med minst ett års straffarbete, skall enligt Thyréns förslag kunna umgällas med fängelse (minst 3 månader). Mot denna mildring, som torde stå i överensstämmelse med nutida rättsmedvetande och möjliggör villkorlig dom, synes intet vara att erinra. Ej heller mot det låga straffminimum av 20 dagsböter vid försök (under synnerligen förmildrande omständigheter). Däremot kan ifrågasättas, om ändringen i övrigt av fosterfördrivningsparagrafen innebär övervägande fördelar. Av praktiska (bevisnings-) skäl har ju i gällande lag kriminaliseringen konstruerats sålunda, att "kvinna, som i uppsåt att döda eller fördriva sitt foster, nyttjar invärtes eller utvärtes medel, som sådan verkan hava kan", dömes för fosterfördrivning, om fostret framkommer utan liv eller ofullgånget, alltså utan att kausulsammanhanget mellan medlets nyttjande och den inträdda effekten behöver visas. Thyrén uttrycker i stället rekvisitet helt enkelt såsom uppsåtligt dödande av fostret ("kvinna, som sitt foster uppsåtligen livet berövar"), överlämnande åt domstolarnas fria bevisprövning att avgöra, huruvida det nyttjade medlet haft fostrets dödande till effekt. Frågas kan nu, om denna — utan tvivel teoretiskt riktigare — konstruktion är att föredraga, därest man vill göra fosterfördrivningsparagrafen effektiv (något som måhända kan vara jämförelsevis likgiltigt, då huvudsaken torde vara, att lagen principiellt reagerar mot det angrepp å liv, som fosterfördrivning innebär, varemot mindre viktigt är, att alla begångna fosterfördrivningsbrott verkligen bli beivrade).

 

AKTUELLA SPÖRSMÅL. 293    Den, som med kvinnans vilja förövar fosterfördrivning, skall enligt förslaget straffas med fängelse i minst ett år (minimum nu, om fostret framkommer utan liv eller ofullgånget, straffarbete i minst 2 år). Här synes avgjort ett ännu lägre minimum än det av Thyrén föreslagna böra sättas, med hänsyn till de skiftande fall, som kunna förekomma (man tänke sig fördrivande av ett foster, avlat i våldtäkt, o. dyl.).
    Tveksamhet kan även hysas beträffande den skärpning, som föreslås för yrkesmässigt utövande av fosterfördrivning resp. vid iteration av brottet. Här skall straffet enligt Thyréns förslag kunna gå uppända till 10 års tukthus, medan maximum nu är 6 års straffarbete. Visserligen tala åtskilliga skäl för en stark repression mot en del yrkesmässiga fosterfördrivare, särskilt den fara för moderns liv och hälsa, som ett oskickligt förfarande kan medföra, men å andra sidan kan straffet komma att bli väl hårt för exempelvis en läkare eller barnmorska, som i särskilt ömmande fall "brukat hjälpa" stackars kvinnor, som "kommit i olycka". Samhället kan näppeligen här ha intresse av att "klämma till" med så hårda straff.
    I detta sammanhang må nämnas, att Thyrén föreslår den nyheten, att om brott, varom i nu ifrågavarande kapitel är fråga, blivit begånget "genom missbruk eller försummelse i utövning av yrke", må domstolen såsom straffpåföljd kunna ådöma "förlust av rättighet att det yrke utöva för en tid av minst 1 och högst 10 år eller för alltid". Även denna nyhet synes ägnad att väcka tvivel. Har något avsevärt behov av en dylik straffpåföljd visat sig? Och bör man ej betänka sig två gånger, innan man berövar en person kanske den enda existensmöjlighet han har?

 

    I fråga om de vanliga misshandelsbrotten märkes till en början, att gällande lags uttryck "misshandla" utbytts mot det rymligare uttrycket "förorsaka kroppsskada" (på vad sätt som helst) tillika med "misshandla utan uppsåt att förorsaka kroppsskada". Här innebär förslaget alltså en utvidgning i förhållande till lagen. (Uppsåtligt överförande av smittosam sjukdom eller uppsåtligt framkallande, på annan väg än genom misshandel, av sinnessjukdom blir sålunda straffbart)."Skälen för denna utvidgning ligga i öppen dag", säger Thyrén, som synes, med rätta.
    Gällande lags skiljande mellan misshandel "med berått mod" och "av hastigt mod" (vid åstadkommande av svår kroppsskada) har i förslaget bortfallit. Till "svår kroppsskada" hänför Thyrén f. ö.,förutom vad som nu räknas dit, jämväl förlust av fortplantningsförmågan, livsfarligt sår samt väsentlig eller varaktig minskning avarbetsduglighet, även som "annan skada, som till sin betydelse är lika med" de i lagrummet särskilt nämnda.
    Vid misshandel med uppsåt att förorsaka kroppsskada (dock ej svår sådan) även som vid misshandel utan uppsåt att förorsaka någon kroppsskada alls har såsom straffskärpningsgrunder föreslagits, att gärningen var "uppenbart livsfarlig" eller att den "fortsattes under

 

294 AKTUELLA SPÖRSMÅL.längre tid". Straffskärpningsgrunder äro ock, att svårare kroppsskada än den, som ingick i gärningsmannens uppsåt (resp. över huvud kroppsskada, där sådan ej alls ingick i uppsåtet), följde av gärningen, eller att gärningen haft döden till följd. Här erinras emellertid, att enligt Thyréns "allmänna del" det förhöjda straffet skall ådömas, endast då gärningsmannen "bort vid handlingens företagande kunna inse", att ifrågavarande, icke uppsåtliga verkan av brottet var att befara eller efteråt insett faran och ej sökt, medan tid var, att, i vad hos honom stod, avvärja skadan. Därigenom uteslutes straffhöjningen vid kasuella eller, så att säga, slumpvis inträdande olyckliga följder av misshandelsbrott, en given förbättring i förhållande till gällande lags otillfredsställande ståndpunkt på detta område.
    Försök till misshandel har av Thyrén gjorts straffbart, utom då uppsåt att förorsaka kroppsskada ej förefanns.
    Såsom en nyhet i förslaget må här även antecknas, att iteration (inom  fem år efter det gärningsmannen genom lagakraftvunnen dom blivit dömd till frihetsstraff för dödande eller förorsakande av kroppsskada) gjorts till en straffskärpande kvalifikation (straffminimum höjt) vid nu ifrågavarande brott. Beträffande behovet av att här införa särskild iterationsbestämmelse må dock hysas tvekan. Iteration är ju enligt Thyréns allmänna del uttryckligen försvårande omständighet, nämligen då "gärningsmannen förut varit dömd för brott, som framkallats av samma brottsliga böjelse".
    En anmärkningsvärd nyhet i förslaget är det generella straffbudet för den, som "av grov oaktsamhet om annans liv eller hälsa med vett och vilja bragt honom i uppenbar fara", i vilket straffbud inrymmas såväl åtskilliga i gällande lag kriminaliserade handlingar,t. ex. utsättande av barn, som ock andra, för närvarande straffria gärningar, t. ex. lossande av en skruv på en automobil eller ett aeroplan. Straffskärpningsgrunder äro här, att död eller svår kroppsskada följt även som att den skadade var hjälplös person och att gärningsmannen hade skyldighet att vårda honom.
    För den, som av oaktsamhet förorsakar annans död (då gärningen ej särskilt är belagd med svårare straff), föreslås, att straffet, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, må kunna sättas ända upp till 8 års tukthus, en särdeles kraftig skärpning, då ju gällandelags maximum vid vållande till annans död stannar vid 6 månadersfängelse. Thyrén motiverar skärpningen med orden "icke minst av hänsyn till den särskilda samhällsfarligheten av vårdslöshet i vissa yrkens utövning". Denna motivering synes dock svag. Andra medel än dem strafflagen erbjuder (yrkesinspektion och andra specialföreskrifter) torde finnas för att skydda sig mot ifrågavarande samhällsfarlighet. Att utsätta den enskilde för risken av ett så strängt straff för en hans eventuella oaktsamhet, som Thyrén föreslår, förefaller betänkligt.
    Att Thyrén använder de olika uttryckssätten "förorsakar någon, av oaktsamhet, annans död" och "är någon av oaktsamhet vållande till kroppsskada", innebär, så vitt jag kan se, alls ingen olikhet i sak

 

AKTUELLA SPÖRSMÅL. 295beträffande den culpa, som i båda fallen förutsättes, utan torde ha rent språkligt-estetiska grunder. Med hänsyn till framtida tolkningstvistersynes dock rekommendabelt, att, så vitt möjligt, alldeles lika uttryck användas för alldeles samma sak.

 

    Till sist kan jag ej underlåta att uttrycka den önskan, att strafflagskommissionen vid blivande granskning av förslaget måtte omskriva detsamma på modärnare svenska, så att det föråldrade språkbruket med verb i slutet av bisatserna helt och hållet utgår. Detta må tyckas vara en smaksak, men, liksom användandet av fylliga och levande uttryck samt välbehövliga exemplifikationer, gör även ett modärnt, naturligt fallande språk lagen mera lättläst och därigenom mera tillgänglig för den stora allmänheten, något som avlagstiftaren synes böra väl beaktas. I samband härmed må ock framhållas, hurusom det hade varit önskvärt, att Thyrén i den komparativa delen av nu anmälda lagförslag översatt de utländska lagcitaten, även som att han utbytt eller försett med översättning åtminstone en del av de många latinska uttrycken. Jag utgår nämligen ifrån, att ett förslag av så allmänt intresse som det Thyrénska lämpligen bör kunna läsas och förstås jämväl utanför den juridiskt bildade kretsen; även inom denna torde det f. ö. vara ganska få, som förstå exempelvis ryska och portugisiska!
 

Georg Stjernstedt.